Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 5/Mytiska sägner från Norrland

Mytiska sägner från Norrland av Johan Nordlander

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, femte bandet, 1881-1883.

Mytiska sägner från Norrland.

Af

Johan Nordlander.

Det ser ut, som om en afgjord skilnad förefunnes mellan sägner och sagor i norra Sverige och dem i det öfriga landet. Skämtesagor af sådan art som A. Bondesons, E. Wigströms och E. Svenséns förekomma i Norrland mindre ofta; men så mycket vanligare äro mytiska sägner och presthistorier, hvilka senare af flera omständigheter äro att hänföra till den katolska tiden, hvars presterskap de framställa i en mindre fördelaktig dager. Denna brist på lustiga historier är lätt att förklara. Der man blandat bark i brödet, kunna sådana ej haft någon god jordmån. Striden med ett hårdt klimat och en mager jord har gifvit den norrländska allmogen prägeln af en allvarlig sinnesstämning och mindre rigtat dess uppmärksamhet på glada sidor i lifvet, sådant detta tedde sig för stamfränder i andra lyckligare landsdelar, än på de andemakter, som tänktes mäktigt ingripa i menniskans lif.

Sedan jag nedskref den i 11 häftet af denna tidskrift intagna uppsatsen »Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland»,^[1] har jag varit i tillfälle att göra ytterligare forskningar i detta ämne. Väl anade jag redan på förhand, att en betydlig efterskörd vore att göra; men att denna skulle blifva så rik som det visat sig, det hade jag icke väntat. Det begränsade utrymmet nödgar mig att förbigå allt skrock samt några mindre betydande mytiska väsen för att uteslutande fästa mig vid jättar, tomtar och vättar, hvilka i folkföreställningen spela den vigtigaste rollen. De sägner, som här meddelas, återgifvas på högsvenska men med bibehållande i någon mån af folkspråkets uttryck och ordställning.

Om en af mina yppersta källor må här nämnas några ord. Sommaren 1880, då jag för forskningar i Ångermanlands allmogemål åtnjöt understöd af Letterstedtska föreningen i Stockholm, vände jag mig på fleres råd till f. d. rotskolmästaren Per Marks i Fors socken i Jemtland, på gränsen mot Ångermanland. Han var då 85 år gammal. I hans späda barndom hade hans fader, som var soldat, dött i fältsjuka under ett tåg till norska gränsen. Hans fattiga moder måste oaflåtligt kämpa för sitt eget och barnens uppehälle och hade derför ingen tid öfrig för barnens sedliga uppfostran. Per fick växa upp till ett sjelfsvåldigt och ogudaktigt lefverne. Så lärde han sig trolla och vardt en fullkommen »vis-karl». Då tog han ock sitt tillnamn efter den som trollkarl beryktade kapten vid Jemtlands fältjägare Marks von Würtenberg, »troll-Marksen» kallad, hvilken lefde för snart hundra år sedan och var min sagesmans ideal. Omsider kommen till insigt om sitt syndiga lefverne, öfvergaf Marks detta och blef religiöst sinnad. En rotskolmästares syssla lemnades då honom. Han var begåfvad med sällspordt godt minne och kunde ordagrant återgifva de sägner och märkliga yttranden, som han hört. Icke heller hindrades han, såsom ej sällan sker, af någon falsk fromhet att öppet omtala, hvad han sjelf trott och hört; men hans stora samvetsgrannhet var en borgen för trovärdigheten af hans uppgifter.

Jättarne.

Folket har undan för undan, säger man, blifvit sämre och sämre. Den som är gammal till åren ser det mycket väl. Förr i tiden voro både karlar och qvinfolk starka och friska, så det var en fröjd åt det; men nu är det bara sjuklingar och stackare. Nu ska' pojkar gå på skolan tills de bli' 16 och 18 år, och sedan blir det bara latryggar af dem. Om de ändå läste tocke, som det är något värdt med, men minstdelen läsa de Gudsord; det är knapt de lära sig katekesen, så att föräldrarna slippa skämmas på husförhören. Och jäntorna, ja dem lönar det knapt tala om. Nu går det snart ej an att få en riktig piga: alla vilja vara mamseller och bara sitta och virka och sömma och spöka ut sig, så det är rakt synd. En bonddotter är snart för skadlig att mjölka och stilla kräken. Men så bli' de ock bleka och sjuka och tannlösa, så att det är många som få kosta på doktorer och apotek mer än som går åt till utlagorna. Nej, annat var det förr i tiden. Då va’ brudar och ungmödrar starka, friska och rödletta, så det var roligt att se dem. Men då drucko de icke så mycke' kaffe heller. Så har det varit undan för undan, och innan menniskorna blefvo, var det ett slägte, som kallas för jättar. Men de, de kunde vara stora och starka och manneliga. — Detta är ett vanligt resonemang, när man får gamla gubbar in på kapitlet om jättar. Sedan följer då några sägner.

I Fors var det godt om jättar. De hade sina elg-voner, elg-giller, norr om ån (Indalselfven) på Bispgårds-skogen. När de kommo fram till ån, stego de med ett steg öfver henne; och då kan en förstå, huru mått (pass) stora de skulle vara. — Men voro de stora och starka, så voro de ock duktiga att äta. Det fins en gammal fabel (sägen) om det, ock. Der i Böle i Fors var det två jättar, och bägge voro gifta. En gång vardt den ene jätten sjuk. En dag råkte då den andre jättens käring den sjukes hustru och sade till henne: huru mår din man i dag? Då svarade den andra: han är nog int annat än dålig; han har ej orkat äta vidare än gnaga af sju elghufvud^[2]. Men åt han så, när han var sjuk, hur skulle han då icke äta, när han var frisk! — I närheten af kyrkan i samma socken bodde en jätte. En dag då hans hustru var ute, vardt hon på åkern varse några underliga ting, sam hon aldrig förr sett. Det var en karl, som med häst körde harfven. Hon var nyfiken att veta, hvad det kunde vara, och tog karl, häst och körredskap i sitt förkläde, bar hem alltsammans och visade det för sin man, sägande sig ha funnit en underlig mullvad. Men mannen befallde henne att bära allt tillbaka, ty, sade han, detta är folket, som skall komma efter oss. Detta skedde, när menniskorna började bosätta sig der i trakten. Enligt en annan version af denna allmänna sägen, ville jättinnan hafva de egendomliga tingen till leksaker. På ödesgodset Gremmelgård i Häggenäs socken i Jemtland skall fordom bott en jättinna Gremla, som gifvit namn åt gården likasom ock åt en sten, Gremla-stenen, som ligger vid vägen mellan Österåsen och kyrkan. Gremla säges hafva kastat denna mot kyrkan med sitt strumpeband, hvaraf märken ännu ses. Gremlas döttrar skola hafva tagit de i landet inflyttade norrmännen med boskap och åkerredskap i förklädet^[3].

I byn Omsjö i Liden i Ångermanland fans det länge jättar^[4]. Der bodde ock en karl, som ständigt var ute på jagt och fiske både bittida och sent. Det tyckte jättarne ej om. En dag, då han var ute, fick han höra, huru en jätte ropade till den andre. Rom-rommel i Bärge, sade den ene; hva’ vill mig Stor-klinger i Skalln? sade den andre och fick till svar: jag vill låna storkittelen för att koka Lasse lang i lår, som är så sent ute i qväll och mårom (morgon)^[5]. I Linsells socken i Herjeådalen har jag upptecknat följande variant. Det var en ifrig fiskare, som var så sniken, att han icke ens höll söndagen helig. Det förtröt några andra, som derför kommo öfverens att riktigt skrämma honom en gång. De passade på, då han tidigt en söndagsmorgon rodde på fiske genom ett trångt sund med höga berg på ömse sidor. De stälde sig på hvar sin sida om sundet och talade till hvarandra på följande sätt:

Hu-hu, hu-hu Hammar i Hälje! —
Hva’ vill du då, Svinkom Bärge? —
Ja’ vill låna stor-kittelen din. —
Hva’ ska’ du me’ honom då? —
Ja’ ska’ koka Lasse lang i lår,
som aldrig vet göra hälgemål.

Men när fiskaren fick höra detta, vardt han förskräckt och slutade med att göra söndagsarbete. Ännu en variation af denna sägen finnes hos Fernow, Beskrifning öfver Wärmeland. Der gäller det en girig och hård fru Rangela på Edsholms slott, som man hotade att sjuda i kittel för den höga tull hon tog af alla, som färdades öfver slottsbron.

När jättarne i det ofvan nämnda Liden undanträngdes af menniskor, ville de om möjligt behålla Tjipar-åsen, Viksjövik och Nämnforsen, allt ställen i Liden. — Det sista stället, en fors i Ångermanelfven, är märkvärdigt för der befintliga hällristningar och för det ymniga laxfisket. I en grop mellan hällor »skola i förra tider 20 till 30 laxar på en gång kunnat fås, men nu är 6 och 7 det högsta» (Hülphers). Denna senare omständighet förklarar jättarnes kärlek till orten, ty för dem var lax en lika vigtig som smaklig föda. Detta framgår äfven af sägnen om Starkotter, Starkad, som är mycket berömd i vissa delar af Medelpad. Vi misstänka dock, att det är våra äldre antiqvarier, som gifvit detta landskap hedern af att vara hans hemort, och att namnet från Tunelds geografi och Hülphers’ beskrifning kommit till allmogen, som vid uttalet förvränger det på allehanda sätt. I Fors uttalades det Starkodder med slutet o. Hvad om honom berättas passar emellertid in på en jätte så bra, att sägnerna måste vara gamla och först i senare tid öfverförda på Starkad.

Hvarje sommar vandrade han från Alnön vid hafvet till Fors’ socken i Jemtland för att fånga lax i Gedunsen, det nu utgräfda fallet i Indalselfven vid forna Ragundasjöns ända. På vandringen hit hade han alltid med sig en stor kopparkittel. Laxen kunde ej komma högre upp än till Gedunsen, ty fallet var för högt. Här samlades derför lax i mängd, så att man kunde fånga nästan så mycket man ville. När Starkad hade fiskat nog för året, vände han åter till Alnön, der han framlefde sitt ensliga lif. Hans granne och vän Bol bodde ej närmare än i Bolby^[6] i Borgsjö socken. Som dennes hemvist låg långt in i landet, plägade han fälla elgar i mängd; och kött af dem var hans dagliga spis. Starkad och Bol talade emellanåt med hvarandra från sina hem, fast afståndet var många mil. Starkad sade då:

Lax till frukost, lax till middag, lax till qväll: jag ger snart necken det här fisk-ätandet;

hvarvid Bol svarade:

Kött till frukost, kött till middag, kött till qväll: jag ger snart necken det här kött-ätandet.

Allt emellanåt besökte de hvarandra och bragte då hvarandra skänker. När Starkad gick till Bol, bar han en tunna lax under hvar arm; och när Bol gick till Starkad, tog han alltid en elg under hvardera armen. — När Starkad en gång skulle helsa på Bol och hade kommit upp om Selångers kyrka, vardt han ihjelslagen af åskan. Hans graf visas ännu. Uti en handskrifven beskrifning öfver Stöde socken i detta landskap, författad 1769 af komminister M. N. Nordenstam, omtalas »en i sin tid rik och ansedd man samt god smed» vid namn Bratte, boende på Brattås. En i sitt kön lika betydelig gumma, benämnd Lucia, har sutit gent emot Brattås i det fordom uppröjda, nu skoglupna Luciæ-böle. Hon är ryktbar af en inbördes gästning någon gång om året, henne och en gumma emellan, boende i Vi-byn i Tuna socken, något öfver 4 milars reseväg. I sagan förtäljes, att Lucia bar med sig kött af en hel elg, när hon gick att gästa gumman, som skall hetat Wij; hvaremot den andra bar förskörtet fullt med stora laxar, när hon gick hit (allt sammans på hjeltinnors vis) att byta mat och välviljoghet inbördes. Eljest, tillägger Nordenstam, sägas både Bratte och Lucia hafva kört med elgar. Här föreligger tydligen samma saga som den nyss nämnda om Starkad och Bol ehuru lokaliserad på annat ställe. Vi fästa särskildt uppmärksamheten på den egendomliga misstydningen af byanamnet Wii, såsom det ännu allmänt skrifves. Uttalet har väl varit Vi-byn, hvarvid man uppfattat Vi såsom personnamn, på samma sätt som man af namnet Bolby fått en jätte Bol. Vi hafva här en bekräftelse på det förhållandet, att lokala sägner af oftast mytisk natur i synnerhet röra sig omkring ortnamn, som innebära minnen af hedentro och kult. Längre ned blifva vi i tillfälle att tala om en jätte Fröse på Frös-ön i Jemtland. Burman nämner ock en jätte Gusse, som skall hafva bott på Guss-mon, ett ödesböle vid Mo i Bergs socken. I en by Frösta i Ångermanland skall en mäkta rik qvinna, Frösta-frun kallad, ha bott. På riktigt jätte-vis skodde hon sina hästar med silfverskor.

Af de meddelade sägnerna framgår, att jättarne voro både stora och starka. Dock fingo icke heller de lefva i frid och ro utan fruktan, ty tordönet var deras fasa. Derom berättade Marks följande sägen. På Gotland^[7] bodde en nybyggare vid en sjö nära ett berg Hoberget (med slutet o). I detta berg vistades ett troll, Hobergs-gubben kallad, som halp nybyggaren i många delar. När denne gick på fiske, gaf han det till känna för gubben i berget, som då alltid hjelpte honom till en rik fångst. Nybyggarens hustru hade en gång födt ett barn, och barnsöl skulle nu firas. Men till gästabudet skulle han hafva färsk fisk. Nybyggaren sade då till sin dräng att gå och sätta ut näten, och en stry-säck skulle han taga med sig att bära hem fisken uti. Drängen gjorde som befaldt var, och när han kom till berget, sade han: nu vill jag hafva en mängd stora fiskar. — Hvarför bara stora? — frågade gubben, förr har din husbonde varit nöjd med en blandning af stora och små. Drängen sade nu huru det var och tillade, att husbonden ville, att gubben skulle komma på barnsölet och stå fadder. Detta tyckte gubben vara mycket märkvärdigt, ty aldrig förut hade sådan heder skett honom. Han tackade för godt bud och frågade, hvilka flera skulle komma till gästabudet. Drängen räknade då upp S:t Per, S:t Gertrud, och så skulle äfven trumslagaren vara med, sade han. Men nu vardt gubben brydd och sade, att han omöjligen kunde vara tillsammans med trumslagaren, ty, tillade han, det är bara fjorton dagar, sedan han slog af mig ena lårbenet. Jag hörde, att han slog på trumman, och jag sprang det värsta jag kunde för att komma hem helskinnad; men just som jag skulle draga igen dörren, träffade ena trumpinnen det eftersta låret, och ännu har jag ondt der. Han kunde således ej komma; men, sade han, det är ju brukligt att gifva faddergåfvor? — Ja-a, tyckte drängen, det var nog så. — Gubben bad då drängen taga säcken och följa med till källaren. En stund öste han med skofvel silfverpenningar i säcken. Så kände drängen efter, om säcken var tung, men han orkade mycket väl bära honom. — Bruka de gifva mer? — frågade gubben? — Ja, svarade drängen, de som vilja hederliga vara. Åter öste nu gubben en stund, men när drängen så kände på säcken, var denna så tung, att han ej orkade bära mera. — Bruka de gifva mer? — frågade gubben. Nej, svarade drängen, han hade ej sett någon gifva mer. Derpå sade gubben, hvar drängen skulle lägga ut för att få stor fisk. Det lyckades också, och sedan stod barnsölet med lust och fröjd, och icke sörjde man synnerligen den storätande gubben. — En variant af denna äfven i Ångermanland kända sägen anföres hos Grimm, Deutsche Mythologie s. 503. I »trumslagaren» har man ingen annan än guden Tor, och den slungade »trumpinnen» är hans hammare Mjölne.

Ett minne af den grå hedendomen har man ock i sägnen om den sten, som en jätte slungat mot Torberget (med slutet o) i Öfverdals by af Vibyggerå socken i Ångermanland. Stenen säges vara kastad från Tjärnberget och ligger vid foten af Torberget.

Om den ofvan nämnde Bratte heter det, att han var »god smed». Detta ord är här ej att fatta i dess nuvarande betydelse utan utmärker faber, konstnär i allmänhet, i synnerhet byggmästare. Såsom sådana framstå jättarne redan i den gamla isländska literaturen, der de ju hjelpa till och med gudarne^[8]. Särskildt hafva jättarne varit behjelpliga vid kyrkobyggnader. Kristersen och Thiele anföra för Danmark många sagor derom, och för Sverige erinra vi om den af jätten Finn byggda Laurentius-kyrkan i Lund. Mer än någon annan är dock Trondhjems domkyrka omtalad i sägnen. Efter Marks anföra vi följande berättelse härom. Konung Olof ville bygga en stor och vacker kyrka i Trondhjem; men för att få det gjordt, öfverenskom han med en jätte, att han skulle inom viss tid uppföra det präktiga templet. Lyckades ej konungen få veta jättens namn, innan kyrkan var färdig, skulle konungen och drottningen blifva jättens egendom och komma till honom i berget. Det led nu på tiden, och kyrkan var snart färdig. En dag var konungen mycket bekymrad och gick för sig sjelf i en skog utom staden. Bäst han gick, fick han höra ett barn qvira (jämra sig) i ett berg, och att modern sade till det »tyst, tyst, gråt icke, lilla barn! pappa Skalle kommer snart hem med sol och måne.» Konungen hörde nu jättens namn och skyndade till kyrkan. Han kom ock i grefvens tid, ty just då höll jätten på sätta upp spiran. Sätt spiran rätt, Skalle! ropade nu konungen, och med detsamma föll Skalle stendöd till jorden.

Huru många företräden jättarne än hade framför menniskan, på hufvudets vägnar voro de dock henne underlägsna. Derför hafva de många gånger blifvit öfverlistade af henne. En jätte skulle en gång draga slät-käpp med en menniska. Karlen insåg fuller, på hvilken sida styrkan funnes, hvarför något svek måste brukas. Mannen föreslog derför, att de skulle träda käppen genom ett hål i stuguväggen, och att han sjelf skulle stå inne men jätten ute. Jätten gick in härpå. Mannen värmde då en jernstör, så att han blef eldröd, och stack den spetsiga ändan ut genom hålet, men genom öglan på den andra ändan trädde han en stark påk. Han uppmanade nu jätten att fresta, och denne drog allt hvad han orkade. Men käppen i öglan tog mot väggen, så att jätten omöjligen kunde draga ut jernstören. När de slutat kraftprofvet, frågade mannen: tyckte du jag var nå’ stark? — Bra nog, svarade jätten, men du ville så sve (Ångermanland). — I många liknande sägner så väl i Skandinavien som i Tyskland, är det satan, som drager det kortaste strået. Han har då i senare tid insatts i stället för någon jätte.

Uti T. V. V. nämndes, att motsvarighet till det isl. þurs ej iakttagits i Norrland. Sedan har jag funnit namnet i sammansättningen tuss-bett, ett slags sår, och i en trollformel af följande lydelse:

Tussen frågade tussen:
hvad är godt för tussenbett? —
Grip i grund
steck i munn;
du är bott i samma stunn.
I Guds faders, sons och den helige andes namn.

Orden äro — utom hvad skiljetecknen beträffar — ordagrant afskrifna efter en uppteckning af trollformler, hvilka en qvinna i Ragunda socken i Jemtland hade för förefallande behof. För att rätt fatta denna formel är det nödigt att anmärka, att vismän enligt Marks uppgift tros hafva något trolskt väsen i sin tjenst, hvilket skaffar trollkarlen nödiga upplysningar, hvar man »råkt för», hvar en tjuf eller ett bortkommet barn är att finna o. s. v. Ett barn hade kommit bort från gården, och man sökte det länge ehuru förgäfves. En person vände sig då till en vis-karl för att få veta, hvart det tagit vägen. Det var qväll, när han kom till trollkarlen, hvarför denne bad honom gå och lägga sig öfver natten på stallsbotten. Han gjorde så, men som väggen var grist, kunde han genom springorna höra och se hvad som tilldrog sig. Omkring kl. 11 på natten såg han vismannen gå ut på stugubron och hörde honom hvissla tre gånger. Vid tredje hvisslingen kom en man fram. Viskarlen förebrådde honom, att han ej kommit genast vid första kallelsen, men mannen ursäktade sig dermed, att han hindrats af att taga vara på en man, som dränkt sig. Han sade nu till vismannen, hvar det sökta barnet var; men den sökande har, fortfor han, legat och hört på, och hade han ej så väl anbefallt sig i Guds händer — enligt en annan version: »raglat» för sig så väl — skulle jag hafva bräckt nacken på honom. När det vardt morgon, sade vismannen, hvarest det bortkomna barnet vore att söka. — Detta skulle nu vara en i trollkarlens tjenst stående tusse, som i sin ordning frågade andra tussar om förefallande saker.

Jättarna nämnas ock hjeltar samt äfven jättingar (Liden, Ångermanland). Slutligen förekommer ock benämningen troll, som dock tör omfatta äfven rån, elfvor, tomtar och vättar. Ett allmänt ordstäf är uttrycket »kors för trolla», d. v. s. att kors skyddar för trollen, (Jemtland, Ångermanland). I Fölinge, (Jemtland) säges »korse på och trolla frå». Allt fullgjordt arbete korsas öfver, yttrar Hülphers. I början af Marks minne ritades öfver sjelfva köksdörren ett kors och ett på hvardera dörrposten i tanke att utestänga allt ondt som fans. Kors tecknas öfver mjöllårar, med fingret öfver botten i byttan, innan smör packas deri; och när det är gjordt, ritar mången gumma, innan locket sättes på, ett kors i smöret och trycker ner ett finger i korsets medelpunkt och i armarnes ändar. Korsets armar få ej nå ända till kanten.

Närstående figur åskådliggör detta; cirkeln utmärker byttans kant. När man trådt en deg, slår ock mången med kanten af handlofven och de uträckta fingrarne ett kors i degen. Härjemte förekommer bruket af korset i många andra fall. I T. V. V. upptogos några bomärken, som ursprungligen varit heliga tecken. Vi tillfoga här ytterligare några få, som vi hemtat ur handlingar från slutet af förra århundradet och början af innevarande.

När det regnar och solen samtidigt skiner, har man i Nora (Ångermanland) sagt, att »trollkäringarna hålla på kärna smör», och hos Lenæus, Delsboa Illustrata, Sthm 1764, heter det s. 16: regn eller nederbörd förebådas, när de höga kullar och bergspetsar börja utdunsta och ryka, »eller såsom de här i Nordlanden skämtsamt säga: när trollen börja steka strömming i klackin». — Vid nuvarande Östersund hade folk mycket svårt att sjöledes komma fram genom det östra sundet, emedan ett troll bodde der och rådde öfver det. På allt vis sökte man att få bugt på det, men det lyckades ej. Då måste man skicka till Tyskland efter två run-bindare, som ock kommo och »bundo» trollet. Till minne häraf uppsattes en sten på vestra sidan af sundet, på hvilken man högg in en skrift med run-bindar-stil (d. v. s. runor). Några skalkar slogo sönder stenen, och då började trollet att åter få makt; men när man lagade honom, försvann trollet. Stenen med runbindarstilen är naturligtvis den jemtländska runstenen. — På ett annat ställe i Jemtland (min sagesman trodde i Refsunds socken) bodde en käring i ett berg, som kallas Galtberget. Alla, som färdades landsvägen förbi berget, voro utsatta för henne och ledo här alltid olyckor. Slutligen kommo några runbindare för att binda henne. De gjorde upp eld invid berget, och käringen kom till dem i tro att de voro några färdmän. Hon stälde sig midt emot dem på andra sidan om elden och bad att få en smörgås. De lade då en sådan på yxan och räckte henne öfver elden åt gumman. Då hon nu förde smörgåsen till munnen, fastnade handen vid läpparne; och då hon så skulle sparka lös handen med ena benet, fastnade äfven foten vid munnen. Derpå trädde run-bindarne en spak under handen och foten samt stekte henne till döds på elden. En tafla sattes upp på detta ställe; men hvad som der stod skrifvet, kunde ingen läsa. Sedan fingo alla färdas vägen fram i fred. Af hvad stam denna gumma var, förmäler ej historien; men det här strax förut nämnda trollet torde vara ett sjörå. Äfven i Vesterbottens län identifierar man icke trollen med jättarne. Från Jörns församling meddela vi följande saga, som enligt min sagesman, seminaristen J. Boman, ansågs betyda, att dåligt fiske var att vänta. Om sommaren 1870 var (voro) vä mång, som såg än trållkarl på Ullbergsträskä. Hä var saint om qveln, da vä fing säjä’n (se honom). Han var kledd som en lapp å stor som än jätt. Han rände på klanke (rena) vattnä, som da än an (en annan) karl rän oppa (uppå, å) snjönom (snön). Da han hatt (hade) ränd än stånn (stund), vatt hä (vardt det) ä stortä hål ni (neri, i) vattnä framom än, å dit for än, men ä fårskräittjälit (förskräckligt) bus-bas vatt (vardt) ä.

Uti egendomliga bildningar i stenar ser allmogen gerna fotspår eller andra märken efter jättar. Riksantiqvarien Johannes Buræus, † 1652, meddelar i sina handskrifna, å Kongl. biblioteket förvarade samlingar, Semla kallade, följande uppgift från Ångermanland. »En sten sägz vara vidh bron öfver Noreth vidh Näs i Longsäll (Långsele) sokn, som synes fiätet i efter jäthinga barn» (jättebarn). — Hos Bureæus finnes ock följande, tyvärr ofullständigt upptecknade sägen: »Olofz och Knutz i Rämsledh (Rämsle by) i Solet (Sollefteå) farfadher var en jätte och gik övver Soletta fors at vattnet icke gik högre än öfver knäth, han varet som Vörten kiöpte etc. men mins hela sagun, det rin som eth ran och är icke så sött som eth var, för thet bonden hans granna hijade honom, hadhe han honom til skoghs och badh hålla tullen, när grannen hölt (höll) drog tullen honom (grannen) och slängde til dödhz». Hija är det i Rietz’ Dialektlexikon s. 254 upptagna verbet hia, bedraga, narra. Sagans senare del är sålunda en variant till den hos Hyltén-Cavallius och Stephens i Svenska folksagor och äfventyr d. I h. I under N:o I, A upptagna sägnen om pojken, som åt i kapp med jätten. Jätten och vallpojken skulle fälla en ek. Medan jätten högg, skulle pojken hålla i den af jätten nedböjda toppen. Men när gossen väl och vackert tagit uti tullen, sprang eken tillbaka och kastade honom högt upp i vädret.

När kyrkor började byggas och deras klockor ljuda, kunde jättarne ej längre trifvas. Väl sökte de att med slungade stenar nedrifva de hatade templen, — om nästan hvarje äldre kyrka finnas sådana sägner, — men det var fåfängt. De drogo sig då undan till aflägsna berg, eller ock lemnade de helt och hållet landet. Burman omnämner en jätte Fröse, som bott på Öneberget å Frösön. Denne skall, »då han ej kunnat fördraga kyrkoklockornas ljud, farit ur landet med sina tre söner, som äfven varit jättar, och satt sig ned på en ö i hafvet, der sedan jemtländingar råkat honom». Bland dessa skall hafva varit en Fröso-bo. Liknande sägner finnas i A. E. Holmbergs Bohusläns historia och beskrifning, d. III s. 99.

Tomtarne.

Tomten är husets gode ande. Han icke blott vårdar sig om hästarna, utan är ock redo att när som helst i öfrigt arbeta för husets bästa. Men likasom han ej är så nogräknad, om han undfägnar sina älsklingshästar rikligare, än bondens höförråd tillåter, likaså hyser han ej något betänkande att stundom ganska kännbart beskatta grannarnes lador och fält. Någon vedergällning plägar han önska, fast ej i allmänhet stor. Vanligen nöjer han sig med litet mat; men får han icke sitt nödtorftiga uppehälle, händer det, att han går i ladugården och diar husbondens kor. Ehuru liten och oansenlig, har dock tomten stora bördor nog. En bonde öfverenskom en gång med en tomte, att denne skulle bära nyskuren säd från grannarnes åker till bondens loge. Tomten gjorde efter öfverenskommelse och fann alltid vid framkomsten till logen mat i en bytta, som sattes ut på ett bestämt ställe. Allt gick bra, och bondens kornbod riktades för hvarje natt. Men nu var det så, att bonden hade en dräng. Han var tanklös och oförståndig, som ungdomen alltid är, och tyckte, att det skulle vara roligt att spela tomten ett spratt. Han tog bort den mat, som var utsatt åt honom. När nu tomten kom på logen med sin börda och ej fann den vanliga maten, suckade han och sade:

Jag har burit tolf skyl och åtta bann (band)

och ingen mat fann.

Af sägnen, som jag upptecknat efter Marks, finnas flera variationer. Enligt en sådan hade bondens grannar märkt, att allt ej stod rätt till, och derför tagit bort den åt tomten utsatta maten samt fyllt kärlet med orenlighet. När då tomten återkom, klagade han, att han »gått sju mil och dragit sju skyl» och ändock belönades så illa. — Tomtarne kallas ock smo-karra, små-karlarna, jfr det baierska namnet Hojemännlein. En karl var sysselsatt med att uppföra en stuga åt sig. Han gjorde sjelf all ting utan någon menniskas hjelp, men likväl hade han lagt så stora hörnstenar och timrat af så grofva stockar, att man ej kunde förstå, huru han alldeles ensam hade kunnat reda sig dermed. Men han hade nog ej varit ensam, han hade fuller haft hjelp af små-kara. Äfven lyckliga jägare sägas haft fyckel (konster) med dessa.

Vår tomte är tyskarnes Kobold. Till sina egenskaper äro de förvånande lika. Der Kobold är i hög grad tjenstaktig (Wolf^[9] s. 336), men vill derför ock hafva sin ordentliga lön, »Som mest består i mjölk eller gröt med smör». Jonsson<ref>Folktro, seder och bruk i Möre, Sv. landsm. 2: 5./ref> nämner ock, att »gröt och mjölk» är en älsklingsrätt, som bjudes tomten högtidsaftnar. Enligt Wolf har man sett, huru die Kobolde om morgnarna följt drängar och pigor, som mjölkat, in i huset och noga slickat upp de spilda mjölkdropparne. Häraf förklaras följande af mig i Fors gjorda anteckning: förr har man sagt, att man ej skall ångra hvad man spiller, »ty det är väl någon som kall hafva det ock». På de friesiska öarna slicka die Kobolde upp hvad som spilles, när husmödrarna brygga öl. För deras räkning lemnar man ock de brödsmulor, som falla af bordet. Dermed sammanhänger utan tvifvel en gammal regel i Ångermanland att ej sopa golfvet, sedan man ätit gröten om qvällen, ty då sopar man bort hullet af korna eller, enligt en annan uppgift, aflägsnar man all välsignelse. Till grund härför ligger tydligen den föreställningen, att den sin mat beröfvade tomten vänder sig till ladugården, der han diar korna, eller ock lemnar huset och ej vidare sörjer derför, då det gamla välståndet ock försvinner med honom.

Der Kobold har stark böjelse för att reta folk och spela dem allehanda spratt, i synnerhet om han sjelf blir retad. Samma art har ock tomten. En gubbe var fasligt så trubbig och vresig, och värst var han före och under julhelger. Intet var honom då till lags, fast alla sökte göra honom till viljes. En dag före jul var det ovanligt lugnt och stilla, hvarför hustrun yttrade till sin piga: om ändock julen vore öfver, och vi åter hade det så här lugnt och bra! Alla voro de öfverens om att göra sitt för att ej framkalla gubbens vrede. Det var nu julafton och alla utom drängarna hade gjort ifrån sig sina sysslor. Gubben, som var ovanligt godmodig och lugn, hade tagit fram sin psalmbok samt satt och sjöng julpsalmer. Men så kom han ihog, att han måste gå i stallet och gifva hästarna hö. I stallsporten mötte han tre rödhättade män, som kommo ur höskrindan och gingo in i vagnslidret. Han hörde, huru de lifligt rådslogo om något sätt att reta gubben. Den förste sade, att något skulle de göra; den andre att han skulle lägga kryddor under gryngrötsgrytan i eldstaden, så att det skulle lukta vidbrändt; den tredje skulle ställa så till, att när gubben toge fram bränvinsflaskan för att gifva drängarne en sup, skulle hon gå sönder. När gubben hörde, hvad tomtarne ämnade göra, tänkte han för sig sjelf, att icke skulle det lyckas för dem att få honom elak, han skulle nog akta sig. Men när han kom in och kände, att det luktade vidbrändt, glömde han sig och sade med vred ton: kunnen I icke röra i grytan! Han hejdade sig nu, men när han tog fram flaskan för att gifva drängarna en sup, föll hon i golfvet och gick i tusen bitar. Nu brummade han till, men sade sedan med mild röst till hustrun: kära mor, låt någon sopa hop glasbitarna! Alla i stugan förundrade sig öfver gubbens mildhet den dagen, men han omtalade då, hvad han sett och hört, och lofvade, att ej skulle tomtegubbarne få makt med honom länge, ty med nyåret skulle han bli en ny menniska. Till dess vållade de honom åtskillig förtret, men efter nyårsdagen var han fri från dem. — Sagan, som vi upptecknat i Ångermanland, synes vara något dunkel.

Såsom ett från tomten alldeles skildt väsen betraktas nu bären, bjäran eller bjeran i Ångermanland, puken i Jemtland. Bären och tomten synes oss dock i sjelfva verket vara ett och det samma; också uppgå de båda i den tyska Kobold, som äfven kallas Puck, Puken, i nordfriesiskan enligt Grimm Hûs-puken. Men Kobold uppträder enligt Wolf under många olika skepnader, nämligen såsom katt, hund, tupp, bock, groda och humla. Bären motsvaras i mellersta och södra Sverige af mjölk-haren, som har en hares skepnad, men i Norrland beskrifves bären såsom till utseendet liknande ett nystan, jfr T. V. V. s. 130. Under ransakningarna rörande hexväsendet i Norrland spelar bären eller bäraren, såsom han någon gång nämnes, en vigtig roll. En hustru i Säbrå bekände sig haft tre st. bärar, »hvilka under kärningen henne skaffade». Hon beskref en sådan såsom »stor som en grå katt, dock kringlodt som ett nöste, hafvandes mundh». Benämningen hare framträder ock i Ångermanland. En gumma, som var sysselsatt med att tillreda en bäre, frågade honom hvad han skulle draga, sägande: hare, bäre, hvad skall du dra’? — Äfven här kan han antaga grodans skepnad. Två för några år sedan aflidna torparhustrur i Multrå (Ångermanland) lågo ständigt i gräl med hvarandra rörande sina kor, i det de beskylle hvarandra att genom bäre mjölka hvarandras kor. När slutligen den ena gumman en morgon fann en groda i sitt fähus, var hon fullt och fast öfvertygad om grannhustruns brottslighet. Vid de nämnda hexprocesserna bekände många, att de »förbannat himmel och jord och allt deruti, utom skatan och humblan, som flyger». Hustru Elisabet i Ytterlännäs hade brukat följande läsning:

Jungfru Maria gick sig vth på en grönan lööth,
ther mötte hennes Wälsignade Son så sööth.
Huadh leethe I wälsignade mor? —
Jag leetar migh en miöö-humbla
för miölkstuli och moostuli.
I Nampn Fadhers, Sons och then Helige Andes. Amen.

— Äfven i andra trollformler förekommer humlan på tal om mjölk-förhållanden. Jag antager derför, att humlan är en annan gestalt för tomten, ty bären kunde svårligen komma öfver vattendrag, under det detta var en lätt sak för humlan, »som flyger». — I Ångermanland har man adj. bara-sugen, i Jemtland puk-sugen, sugen, diad af bären, som säges om kor, när de sakna hår och stundom äfven skinn vid ljumsken och på lårens insida. De hårlösa fläckarne sades uppkomma deraf, att bären eller puken hade ställt sina framben på det stället. Således äfven här ett uttryck för honom i gestalt af ett fyrfota djur. Bärens och tomtens uppgift är densamma, nämligen att draga till gårds. Men utaf den såsom hare, katt, humla eller nystan uppträdande tomten har man i folkföreställningen bildat sig ett särskildt väsen, hvars sammanhang med dess upphof man till den grad förgätit, att qvinnorna trott sig kunna göra sådana varelser, dock icke utan att försvärja sig åt den onde.

När välsignelse och välstånd rader någonstädes, säger man: der bor eller regerar »niss Puck», yttrar Wolf s. 336, hvarmed man jämföre uppgiften uti T. V. V. s. 132 om en backstuguqvinna, som hade ganska god tillgång på hvad hon behöfde och derför, då man icke på annat sitt kunde förklara detta, sades hafva bären. När välståndet i ett hus upphör utan att man kan inse grunden dertill, säger man: bären drar, d. v. s. att han drager från detta hus till sin egare.

Bärens eller mjölkharens identitet med den tyska Kobold framgår vidare af en omständighet, som är för slående för att förbigås. Uti T. V. V. yttrade jag s. 131, att bären kan säljas tre gånger, men den tredje egaren kan aldrig varda honom qvitt. Om Kobold säger Wolf s. 385 »er wird auch gekauft and kann dreimal verkauft werden, der dritte Eigenthümer aber muss ihn behalten».

Vättarne.

Jättarne tillhöra numera blott sägnen, och ingen tror på de storverk, som förtäljas om dem. På tomten åter, särskildt såsom bäre, tro åtskilliga; men om vättarnes tillvaro äro många förvissade. Hvad först sjelfva namnet vidkommer, har det i Ångermanland i obest. sing. formen viter, i best. vitra, hvilken senare ock begagnas i kollektiv betydelse. Derjemte kallas de ock de underjorska. i det inre Jemtland nämnas de jordbyggare, ehuru äfven det andra namnet synes der förekomma. Hos Burman finner jag nämligen en så lydande anteckning: »Vitrar tros blifvit så kallade, efter deras qvinnor sägas hafva hvita kläden om hufvudet; hållas eljest för ett med jordbyggarne». Om vättarnes tillkomst har allmogen åtskilligt att förtälja. Vår Frälsare var en gång ute och vandrade. Han kom då till en stuga, der många barn funnos. Af dessa stannade de fleste framme på golfvet, men af rädsla skyndade några att gömma sig på murkåpan. Detta blef vår frälsare varse och sade, att de synliga skulle förblifva synliga, men de osynliga åter osynliga. Från dessa senare härstamma vättarne. Till denna legend, som vi upptecknat i Ångermanland, finner man ett motstycke hos Thiele, Danmarks Folkesagn, 11: 175. Under det en qvinna tvådde sina barn vid en källa, kom Vår Herre dit. Qvinnan skylde då för honom några barn, som ännu ej voro tvättade. På Vår Herres fråga, om alla voro tillstädes, svarade qvinnan osannfärdigt ja, hvarpå han sade, att de som voro dolda skulle blifva dolda för menniskor. Då försvunno de orena barnen och gömde sig i bergen; och från dem härstamma de Underjordiske.

Från Vilhelmina i Vesterbottens län är jag i tillfälle att meddela följande förklaring, hvilken är af intresse såsom variant till den i Tyskland gängse uppfattningen af girigheten såsom orsak till motsvarande väsens uppkomst. Ursprungligen voro vättarne änglar och derför också allvetande. De sågo och visste, hvad som var fördoldt för menniskan. Det myckna guld, som finnes i bergens innandöme, kände de ock till, och af kunskapen derom uppstod begär att tillegna sig skatterna. Men för detta syndiga begär förkastade Gud dem och slungade dem ur himmelen. Länge voro de stadda i fallande, men på den trettionde dagen nådde de jorden. Somliga föllo då i haf och sjöar, andra trängde af det höga fallet långt ned i jorden och i bergen. De förra blefvo sjörån, de senare vättar. En variation häraf finnes hos Thiele, 11: 175, med uppgift att denna saga ock är allmän i Irland och Skotland.

Till växten äro vättarne enligt Burman små, »men hafva boskap af ovanlig storlek». Deras klädsel är olika på olika ställen och vid skilda tillfällen. För Jemtland nämner Burman, att de hafva »långa, mörkgrå jackor eller släpkoftor»; och för Ångermanland har jag antecknat, att deras kläder likna menniskornas och äro af hemmaväfdt, ofta randigt och rosigt tyg. Vättarnes bostäder ligga under jorden och i bergen. Synnerligen långt under jorden ligga de dock icke. En vättqvinna, som låg i barnsäng, led af att en midt öfver henne boende qvinna v. n. Maria satt och spann. Till henne ropades då: »til sæng, Ma, til sæng!» (Kristensen). En motsvarighet härtill hafva vi i följande sägen. En gubbe i det öfre Ångermanland var en gång sysselsatt med att gräfta, med hacka uppodla mark till åker. En vätt-man kom då till honom och bad honom i bevekande ordalag att upphöra med arbetet, emedan vättens hustru låg i barnsäng och led af de jordstötar, som uppstodo genom mannens arbete. Odlaren gjorde vätten till viljes, och när han efter någon tid kom åter för att fortsätta arbetet, fann han på platsen en präktig silfverkedja, hvilken han tog som belöning för sitt välförhållande.

För Tyskland nämner Wolf s. 311, att die Zwerge, som motsvara våra vättar, ofta hafva sin uppehållsort under stall och derför lida af orenlighet derifrån. Detta gäller ock Norrland. Från Herjeådalen meddelar jag derom följande sägen. En bonde hade ständigt otur med sina hästar i stallet. En julqväll kom till hans gård en främling, som bjöd bonden följa sig på gästabud. Denne gjorde så och fördes till ett af guld och silfver skimrande rum, der ett bord stod dukadt med de kräsligaste rätter. Men bäst det var, började urin att droppa ned genom taket på bordet. Nu ser du, sade värden, hvad dina hästar göra;

men vill du flytta,
skall det vara din lycka och min nytta.

Bonden var då ej sen att flytta stallet, och sedan hade han tur med sina hästar.

Vättarne äro i regel osynliga; men när de så vilja, kunna de uppenbara sig för menniskorna. Det är, säger man, lika fullt med vättar på jorden som menniskor, ehuru vi icke äro skarpsynta nog att se dem. Derför skada vi ock dem på allehanda sätt. Än slå vi ut hett vatten öfver dem, än trampa vi rent af på dem. Af denna orsak kalla de oss blindmän och måste jemt och samt vara på sin vakt för att ej blifva förfördelade af oss. I vårt tal röja vi ock, att vi ej se dem, fast de äro närvarande samt både se och höra oss. Härom meddela vi efter Marks följande sägen.

Det var en gång, såsom det ofta händer, en ung man, som skulle gifta sig och nu for och bjöd till bröllops. Han var ifrån byn Bodacke i Medelpad. På den tiden hade de inga prentade bref, som de skickade omkring, utan han och svärfadern skulle blifva foro omkring och bjödo riktigt, som det har brukats förr.

De hade varit till många, men då de kommo till en karl, frågade han, om brudgummen skulle blifva bjöd nå’ många till sin hedersdag. — »Jo, svarade denne, jag bjuder alla,

som knifven kan röra
och skeden kan föra»;

och nog måtte han då få tillräckligt med gäster!

Högtidsdagen var emellertid inne, och gästabudsfolket hade kommit mangrant, så att ingen fattades. Då fingo de se en båt på Indalselfven i närheten af Sillre by. Han var stor som en skötbåt och full med folk. Och granna voro de af syndastraffet, och fägin och glada voro de ock. De svängde med mössorna och hurrade ropande: till Bodack till bröllops, till Bodack till bröllops, alla

som knifven kan röra
och skeden kan föra.

Bröllopsfolket vardt nog ej litet förundradt öfver det här; och de kunde omöjligen förstå, hvad det skulle vara för ena, då alla, som voro bjudna och ej skickat återbud, redan hade kommit. Till slut försvann både båten och folket, och de trodde nästan, att menniskorna hade drunknat. Det tolde dock ej så länge, innan de fingo se, hvad det var för folk. En stund efter satte de sig till bords; men då var det, som om de aldrig ville blifva mätta: maten ville inte alls tyda. Både det, som de lagat till i bröllopsgården, gick åt och äfven alla bröllopsmatsäckar; men ändock voro de knapt mätta. Och på den tiden var det vanligt, att de skulle äta bastant på kalasen. Men då var det nog somliga som förstodo, att de osynliga varit der. Brudgummen kom också ihog, huru han sagt; och då var det klart som dagen, att äfven de underjordiska hade infunnit sig, för äfven de kunna knifven röra och skeden föra.

Även andra liknande sägner finnas; vi anföra blott en, äfven denna efter Marks. Det var på ett gästabud. Två grånade odalmän suto der i lifligt samspråk och under flitigt pokulerande. Den ene tog då upp sin snusdosa och bjöd den andre en pris. Härvid yttrade en tredje gubbe, som stod i närheten, »ska’ jag ej få något, jag?» — »Jo», svarade den första, »inte allenast du, utan alla som näsa ha’», — och på ögonblicket tog snuset slut utan att man kunde se, hvem som tog de dryga prisarna. Men tydligt var, att äfven vättarne begagnat sig af hans bjudning.

I den omständigheten, att vättarne hos oss i regel äro osynliga och endast undantagsvis uppenbara sig, synes en olikhet råda med uppfattningen hos tyskarne. Hos dem äro de synliga, så framt de ej sätta på sig en hatt eller svepa in sig i en mantel. Nebelkappe (Grimm s. 431). Äfven i Tyskland »komma de objudna till festliga lag, höljda i sin Nebelkappe sätta de sig till bords, och maten försvinner, utan att man vet huru. Gäster och brudpar gå ofta från bordet med hungrig mage» (Wolf s. 317). Här hafva vi ett stående uttryck för att dölja sig; i Norrland hafva vi en teknisk term för motsatsen, att kunna se vättarne. De som ega den förmågan kallas syyn, d. v. s. seende.

Det var en gång en spelman, som öfverträffade alla andra och var känd både vidt och bredt. Kanske hade han lärt af sjelfva necken, men derom upplyser ej sagan. I alla fall skulle han spela på bröllop både när och fjärran. En söndag satt han på stugubron och spelade för sig sjelf. Då kom en okänd man och bad honom att spela på ett gästabud. Han hade ej något emot det, hvarför den främmande karlen utsatte tiden, då han på ett visst ställe skulle komma och hämta spelmannen. På bestämd tid infann sig spelmannen på utsatt ställe, och medan han väntade, spelade han några låtar på sin fiol. Bäst han emellertid satt, befann han sig i en stor stuga, der allt glänste som guld och silfver och en talrik skara med fröjd och gamman trådde dansen, utan att han kunde se dem. En vägg skilde honom från de dansande. Det var emellertid ett gladt gille och det var tacksamt att spela, när de dansade så flitigt. Efter en stund kom den karl, som tingat spelmannen, in till denne och tvättade sig, hvarpå han åter gick ut. Spelmannen hade varit mycket ute i verlden och var en snälltänkt karl. Raskt smög han sig till tvättfatet och strök något litet af det qvarlemnade vattnet omkring sitt venstra öga. Nu såg han, bland hvad folk han kommit; men han var rådig och låtsade ej om något. Han spelade och de dansade, och det af hjertans lust. Till slut tröttnade han och började önska sig hem. Bäst det var befann han sig hemma på stugubron. Detta var nog bra, men hvad som än mer fröjdade honom, det var en bredvid honom liggande påse, som innehöll idel silfverpenningar.

På den marknad, som följde härpå, mötte vår spelman den frikostige vätten. Såsom en belefvad man anstod, tackade han nu för senast och för den rika belöningen. Men härvid vardt vätten undersam och frågade: huru ser du mig? — Spelmannen förstod nu, att han gjort oklokt, och ville ej svara. Vätten var dock envis och hotade att taga lifvet af honom, om han ej sade sanningen. När då ej annat halp, måste spelmannen omtala, hur det var, att han smort sig af vattnet, och slapp då undan, men med förlust af sitt venstra öga, som vätten ref ur honom. — Sedan var han aldrig syyn.

Seende blifva ock barn derigenom, att presten vid dopet far om eller oriktigt läser något ord. Äfven sägas söndagsbarn och de som äro födda på helgdag få se de underjordiska. En gosse i Ragunda (Jemtland) kunde med sitt venstra öga se de osynliga, men han var oförsigtig nog att omtala detta för några jemnåringar. Då kom en vätt och tog på gossens öga med sitt finger, hvilket hade den följden, att gossen vardt blind. Dock var det ej värre, än att en vis-karl kunde bota honom.

Jordbyggarne beskrefvos såsom förande ett herdalefnadssätt, heter det hos Burman, och ej ofta märkas, medan bygdfolket är i bodarna; förmentes skrapa något jern af boskapens skällor och göra skada, om man ej genom flyttning från fäbodarna å vanlig tid lemnade dem lediga rum. Mellan befolkningens sätt att sköta sina kor och vättarnes råder af lätt begripliga skäl en viss öfverensstämmelse. Liksom allmogen under sommaren flyttar till skogarne med sina kor och på vissa ställen under försommaren äro på en fäbodplats, men på sensommaren på en annan, så ombyta ock vättarne emellanåt vistelseort. Att flytta till bodarna heter på allmogens språk att bodföra och sjelfva handlingen bodförning, och dessa uttryck finnas ock öfverförda på vättarnes flyttningar. Liksom menniskan har namn på sina kor, så hafva ock vättarne namn på sina. Delvis äro ock namnen de samma, men ofta äro vättarnes »vackrare». Liksom menniskorna locka sina kor genom att »koka», jodla, så »koka» ock vättarne, fast vackrare än menniskorna, så att fäbodpigan gerna vill lära sig deras locklåtar. Personer finnas ock ännu, som på det bestämdaste försäkra, att de hört vättarne »koka». En nu mera afliden torparhustru i byn Klofsta, Multrå socken, kunde ock härma deras låt.

Vid sina bodförningar och andra vandringar kunna vättarne endast färdas rakt fram, så att om något hinder ligger i deras väg, det är dem omöjligt att komma vidare. Att vika af från vägen och göra en krok är dem alldeles omöjligt. Om de nu möta något hinder, så måste detta med godo eller — om det ej går — med ondo aflägsnas. Ofta har det händt, att jägare eller arbetare, som tillbragt natten ute i skogen vid eldar, råkat tända denna just i vättarnes väg. Vänligen hafva de då blifvit ombedda att flytta lägerplatsen, och om de så gjort, hafva de ofta därför erhållit någon belöning. Några jägare blefvo under sådana omständigheter af en vättqvinna uppmanade att byta om liggplats med löfte, att de nog skulle hafva rätt för det omaket. De gjorde efter hennes önskan, och följande dag fingo de skjuta så mycken fågel, att de endast med möda kunde bära fångsten hem med sig.

Såsom nämndt taga vättarne fäbodarna i besittning, så fort folket på den vanliga tiden flyttat derifrån. En bonde, som ej ville tro detta, skulle förvissa sig derom och dolde sig till den ändan i stugan på fäbodvallen under en upp- och nedvänd kittel. Snart kom vätthopen in och redde sig att äta. En vättqvinna frågade då, om alla hade skedar; »ja», svarade en annan, »alla utom han som ligger under kitteln». Mannen fann sig då öfvertygad och aflägsnade sig det fortaste han kunde (Herjeådalen).

Det var i fäbodarna, som höra till Nordanåkers by i Årsunda socken i Gestrikland. Man hade flyttat ur bodarna med boskapen, men en flicka stannade qvar för att väfva slut på en väf, som hon satt upp. Hon hade ingen annan hos sig än hunden. Efter några dagar kom han sättande hem, gnistrade och visade sin oro på allehanda sätt. I början fäste man sig ej vid det, men till slut började husbonden att ana oråd. De hemmavarande beslöto då att gå till fäbodarna för att se, om något ondt händt flickan. När de kommo fram, tittade de genom gluggen och fingo se, huru pigan satt till bords i full brudskrud och en talrik bröllopsskara jemte henne. De skyndade sig nu att kasta knifven öfver flickan, hvarvid alla försvunno med stor hast, och blott pigan satt qvar i sin skrud. Väfstolen syntes ej till, när de kommo, men nu stod han inne, och allt var i ordning. Bruden fick behålla sin dyrbara skrud.^[10] — Denna sägen är allmän. Enligt en variant från Jemtland skref flickan på en näfver, som hon band om halsen på hunden, och bad sin fader komma henne till hjelp.

Äfven under folkets vistelse i fäbodarna uppenbara sig vättar. I Berga fäbodar i nämnda socken i Gestrikland kom en gång en trollqvinna in och frågade pigan, som hette Märta: »Märgyta, Märgyta, ha du sett till pippone (pipan) mina?» I dessa bodar hafva »många underliga händelser» skett^[11]. Från detta landskap anföra vi slutligen följande variant till den i T. V. V. s. 141 intagna sägnen om en vättkarl, som friade till en fäbodflicka. En sådan flicka var utsatt för en tjur, tillhörande trollen, som envist ville hållas vid flickans boskap. När intet annat hjelpte, bad hon trollgubben om råd, huru hon skulle blifva fri honom. Gubben bad henne gifva kon »velamsrot» och binda »tifvelbast» om hennes hals. Då skulle tjuren fly. Flickan gjorde såsom hon blifvit lärd och med åsyftad verkan. Sedan började gubben uppträda som friare till flickan, och han var envis som ingen annan. Då brukade hon samma medel mot honom som mot tjuren, och då han dagen derpå infann sig, hånade hon honom dermed. Då ropade trollgubben:

Tifvelbast och velamsrot!
Tvi vale mäg, som lär däg bot!^[11]

Vättarnes kor skildras såsom stora, vackra och välfödda. Också gifva de mjölk i rikt mått. Icke förty trakta vättqvinnorna efter kor af det slag, som menniskan har. En bondhustru hade otur med en af sina kor på det sätt, att kalfvar efter henne ständigt dogo. En dag kom en vättqvinna till henne i ladugården och erbjöd sig att i utbyte mot en kalf af denna ko gifva gumman en kalf efter en vätt-ko. Bondgumman skulle föra sin kalf baklänges genom gödselgluggen och nedgräfva honom i gödselhögen. Vätt-kalfven skulle på samma sätt komma in i ladugården genom samma glugg. Vättqvinnan förbehöll dock för sig den första kalf af den ko, som bondqvinnan på detta sätt bytt till sig. Allt skedde efter öfverenskommelse; och gumman hade aldrig haft bättre ko, än den hon på detta sätt bytte till sig.

Nära öfverensstämmande med hvarandra äro de båda i Skandinavien och Tyskland gängse sägnerna om qvinnor, som anmodas att förlossa vätthustrur. Af sådana sägner anföra vi blott följande, som berättats oss af en gammal gumma i Multrå (Ångermanland).

Det var slåttesand, och en barnmorska, som hade någon jord, var ock sysselsatt med slåttern. En dag stannade hon inne, när hennes folk gick ut, för att stöka med hvarjehanda. Då kom till henne en karl, som såg ut att vara mycket bedröfvad. Han kunde ej få fram ett ord utan blott vred sig och jämrade sig. Jordgumman frågade då, hvad han ville, och fick till svar, att hans hustru vore i barnsnöd, hvarför han nu ville bedja gumman om hjelp. Hon var icke hugad dertill, men mannen var enträgen. »Mitt hem ligger här strax vestom», sade han; och utan att qvinnan visste ordet af, fann hon sig vara i vättens bostad. Vätten sade då henne, att hon skulle undvika att äta något af det som kunde bjudas henne. Det såg mycket fint ut i bostaden, och en ljuf doft spred sig der emot gästen. Utan att säga något tänkte dock gumman för sig sjelf: det är väl ej så fint, som det synes, — »Nej, nej», svarade en röst från det inre, »det kan ingen tro, huru uselt det är.» När vättqvinnan var förlöst, bad vätten barnmorskan gå ut i förstugan och gaf henne för besväret en hop hyfvelspånor. På blinken var hon åter hemma och visade då för sitt arbetsfolk, hvilken usel betalning hon hade fått för sitt besvär. Hon kastade spånorna från sig på golfvet och lät dem ligga. Innan hon om qvällen gick till sängs, sopade hon golfvet och kastade soporna på elden. Men påföljande morgon fann hon en massa runnet silfver i härden.

Min sagesman var fullt förvissad om sanningen af sägnen och tillade, att en dotterdotter till denna barnmorska skulle hafva varit gift med adjunkten Hedin i Sollefteå, sedan pastor i Resele. Af det på detta sätt erhålla silfret hade gjorts en kanna, och nämnde prestman hade sjelf bjudit gumman, som då var flicka, att dricka ur kannan och dervid omtalat hela historien i prostens och alla läsbarnens (nattvardsbarnens) närvaro.

Hos Wolf s. 315 nämnes, hurusom en hustru i lön för sådan hjelp fick hyfvelspån, som påföljande morgon befanns vara rent guld. Vid dylika förrättningar plägar den sjuka qvinnan varna jordegumman för mat, som vättmannen bjuder henne, eller underrätta henne, huru hon bör välja bland de ting, som mannen vill gifva henne o. s. v. Kristensen har anfört många exempel derpå, och vi skulle kunna betydligt öka deras antal. Samma drag återfinnes i följande från Buræus hemtade sägen: »En pigha war inkomen i ett bergh och war ther några daghar, ther inne war inthz folk än utgamle och spädhuge. Ther war en kärling, som sadhe warit der i 20 år och än längre, hon satt och waggadhe en hop meed barn i en vagga, som war af järn, och qvad thenna wisan:

lulla —^[12] lulla
labbe leerfoot.

Hon badh pigan ingalunda äta af theras mat, och för alting förbödh hon henne äta theras korf, then the ock ofta ville trugha henne til att äta. Brödet theras sadhe hon intz vara så farlighit som korwen.»

Enligt folkföreställningen ega vättarne förmåga att påtaga sig en menniskas hamn, så att en förvillande likhet kan uppstå. En gift man låg på fiske långt borta i skogen. Som fångsten var riklig, kom han att dröja längre, än han ursprungligen hade ernat. Hans hemmavarande hustru förstod, att hans medhafda kost också skulle börja taga slut, och ämnade sig derför till honom med mera mat. Af någon anledning satte hon emellertid ej denna tanke i verket. En qväll hade fiskaren stekt sig litet fisk till qvällsvard och skulle just börja sin måltid, då en qvinna, lik hans hustru, kom in till honom i fäbodstugan och yttrade: »gosse, du är så länge borta, att jag måste gå hit med mat åt dig.» Hon satte matknytet på bordet och gick till spiseln, der en duktig brasa flammade; men sorgfälligt undvek hon att vända honom ryggen. Ändock varsnade han, att en svans stack fram under hennes kläder. Då förstod han, med hvad för slags qvinna han hade att göra. Med en eldbrand tände han eld på hennes kläder, och med en häftig fart for qvinnan upp genom skorstenen, tagande halfva taket ned sig; och allt hon for, ropade hon:

uppbränd fru, uppbränd fru!

I Bölet, en by i Ragunda, fanns för långt tillbaka en bonde vid namn Johannes. Han var en stor fångstman och uppehöll sig i skogarne från Michaeli till sena hösten. En afton kom han som vanligt hem till sin fäbodstuga ifrån jagten och beredde sig att gå till sängs. Han hade redan ätit och tändt på sin pipa samt gått upp på lafven, då en gammal man trädde in i »störöse» (kojan). När den främmande såg, att Johannes var på lafven, ämnade han sig dit och hade redan stigit på första »steget» (en kloss i väggen hvarpå man stiger för att komma upp), men Johannes var ej den som blef rädd. Med kraft sparkade han med ena foten till mannen, så att denne föll baklänges ned i den midt på golfvet brinnande elden och slog sig mot stenarna. Nu hördes ett fasligt skriande och jämrande af mannens anhöriga, hvilka förde honom upp genom skorstenen, i det de klagade: farsfar’n ä dö, farsfar’n ä dö! Vid sparken bet vätten Johannes i stortån, men denne stod genast upp och stack tån i askan och förebygde derigenom alla farliga följder af bettet.

Ur Buræus’ ofvannämnda samlingar meddela vi följande sägen: »En Bärghkäring kom til en bonde i Nätra (en socken i norra Ångermanland) uti sundeth[,] ther han hölt på koka och lyfte op klädhen och bredlistes, och badh honom koma (och fråghadhe hvadh han heette, han kallade sig siälf), tå slogh han all sin kokning under klädhen, och lop hon så sin kos och skrijadhe[:] siälf brände mägh, tå hördes hennes mans röst[,] som sade[:] siälf brende :;: siälf haf :;:[!]» Här föreligger en märkelig erinring af sagan om Odysseus hos Polyphem, hvilken förtäljes i nionde sången af Odysseen. När O. kom till denne, och flera af hans följeslagare blifvit uppätna, borrar O. ut ögat på den väldige jätten. Denne rasar då af smärta, och de närboende kykloperna komma tillstädes, spörjande hvad som händt honom. O. hade emellertid bedragit honom, i det han sade sig heta Ingen (Οὖτις ἐμοί γ᾽ ὄνομα), hvarför P. svarar:

Ingen, o vänner, mig mördar med list, men icke med våldsfärd. Bedragna af detta svar, lemma kykloperna O. i fred, så att han oskadd fick aflägsna sig. — Om denna sagas stora utbredning lemnar Kr. Nyrop, Sagnet om Odyssens og Polyphem^[13], en fullständig redogörelse och upptager från Lappland, Norge och Sverige samt äfven andra land närliggande varianter. När i Norge en underjordisk qvinna under något liknande förhållanden fått en gryta sjudande tjära öfver sig, ropade hon: »Faer, faer, Sjöl har brændt mig!» — »Å, har du sjöl gjort det, så får du sjöl ha det», svarade det borta i berget. — I Herjeådalen har jag upptecknat samma saga, men då qvinnan der ropade: »själf slog jä, själf brände jä», beror väl detta på missförstånd och bör vara: »Själf slog mä, Själf brände mä».

Sin föda tros vättarne, åtminstone delvis, hemta från menniskorna. Om qvinnor vid baket stryka mjöl af en kaka på förklädet, tröjans framsida eller i allmänhet mot magen, sägas vättarne få det brödet. Vättbarn hördes en gång klaga och gråta liksom af hunger, men strax nedtystades de af en röst, som sade: »tyst, barn, mamma kommer snart hem, och då få ni bukstruken-bröd!» I Ångermanland har det varit allmän regel att aldrig gifva barn mat »inom stolpen», d. v. s. att, om matmodern befinner sig på ena sidan om spiseln och barn på den andra, räcka dem maten mellan sjelfva härden och stolpen, som uppbär rökfånget. Såsom skäl anföres, att barnen blifva tjufaktiga, om de få mat på detta sätt. Enligt Marks hade det varit sed att aldrig räcka någon något, hvad det än vara månde, inom stolpen, ty då gifver man åt de osynliga. Likaså få vättarne den mjölk e. dyl., som man öser med skopa och slår åt frånsidan i stället för att vända skopan åt sig (Ångermanland).

Från Möre nämner Jonsson, att trollen kunna taga sjelfva makten af maten, om de ock lemna det yttre föremålet qvar. Antagligen ligger en sådan föreställning till grund för åtskilliga vidskepliga åtgärder, som i Norrland vidtagas med afseende på lifsförnödenheterna. Så t. ex. nämner Hülphers, att »julbullar förvaras i sädeslåren, till såningen är förbi»; och jag har hört, att en sådan bulle förvaras der, till dess man mäter till sädeskornet. En qvinna sade sig haft bullar i lårarne från jul till påsk, för att kornet skulle hålla sig friskare, en afsigt som dock icke torde vara den ursprungliga. I Gestrikland sades det vara godt att ligga tor-kilen i matboden, emedan maten då blefve dryg. — På hvitlök äro vättarne begifne, och skogmän (jägare) berättas hafva af vättar tillbytt sig björnar emot sådan (Jemtland, Ångermanland). Härmed stämmer dock icke, hvad Wolf yttrar s. 320. Om lök kastas i den åt vättarne bestämda mjölken, fly de nämligen af fasa för löken. Att tron på en sådan afskräckande egenskap hos löken ock förefunnits i Norrland, framgår af följande uppgift hos J. O. Hagström, Jemtlands ekonomiska beskrifning, s. 153, der det heter: Nyfödda barn öfverstrykas med hvitlök, på det ej något krångt, det är trollskap, må göra dem skada, innan de döpas.

För grodor har man i allmänhet stor fasa. Ingen vill slå ihjäl en groda, yttrade en gumma. Att våga taga i en sådan och hålla henne i handen, visar stort mod. Den som går barfota och råkar trampa på en sådan, ger sin fasa tillkänna genom skri. På slåttern har jag sett qvinnor, som skadat grodor med lian, kasta bort denna och låta någon karl föra undan grodan och slå något stycke. Allt detta beror derpå, att vättar här såsom i Tyskland, Wolf s. 315, tros dölja sig i grodans gestalt. En »klok» karl mötte en gång i sin väg en groda, som var ovanligt tjock och stor. Klok som han var, gjorde han en lång omväg för henne. Någon tid sedan kom en vättkarl till honom och omtalade, att grodan var hans hustru, som då befann sig i hafvandeskap, men mannens artighet skulle ej bli olönt (Marks).

Sämre gick det en som skadade en groda. Byns barn voro en dag i bodarna. Under det de voro ute och lekte, blefvo de varse en stor groda. En pojke skulle då visa sitt mod. Han spetsade en stör och stack honom genom grodan ned i marken, så att hon blef sittande. Om en fjorton dagar fick gossen åter komma till fäbodarna, och han gick då att se till, om grodan vore vid lif. Hon befanns lefvande, men hon såg på honom med en hisklig uppsyn, och inom kort dog gossen. — En tillförlitlig, åldrig person meddelade mig, att han hade sett, huru en man i sin västficka bar benen af en groda inlindade i ett papper, till hvilket ändamål visste han ej. — En bland pojkar förekommande odygd är att gifta grodor. En lefvande groda lägges på ena änden af ett bräde, hvars midt hvilar på ett underlag, och med yxhammaren e. dyl. slår man ett kraftigt slag på den andra, så att grodan flyger högt i luften. Samma lek omtalas från Fryksdalen i Vermland^[14] och kallas der gifta tåssor (grodor).

En åldrig piga var på vandring genom en öde skog, och då qvällen kom, tog hon sin tillflykt till några fäbodar. Hon var trött och lade sig i en med hö fyld säng. Knapt hade hon emellertid somnat, förr än hon vaknade af ett förskräckligt stoj. En stor hop vättar hade kommit in, och dessa dansade samt drucko vin ur silfver- och guldpokaler. På sådana var det ingen brist: hela bordet fyldes deraf. Med fröjd och gamman trådde de dansen, men emellanåt kommo de till pigan och hviskade i hennes öra: »Sof godt, min söta docka, i morgon skall du gifta dig med den rödskäggige gubben.» Emellertid gick solen upp, och då flydde de hals öfver hufvud. Pigan tog då sin knif och kastade honom öfver en stor silfverbägare. Denna kunde vättarne ej taga med sig, sedan stål nu gått öfver honom. Bägaren användes sedan länge såsom nattvardskalk i en närbelägen kyrka (Vilhelmina)^[15].

Liksom vättarne trakta efter hustrur af menniskoslägt, så äro de ock lystne efter menniskobarn. Späda barn, som ännu ej undfått dopet, hafva varit — och äro delvis ännu — föremål för mycken vidskepelse i afsigt att hindra vättarne att taga det i vaggan liggande barnet och oförmärkt lägga ett eget i stället. Slocknar elden i spiseln, eller somnar man ifrån barnet, tros sådant byte kunna ega rum. Säker är man för sådan olycka, om man i vaggan lägger en psalmbok eller i allmänhet en »gudsordsbok», ett bruk, hvartill ännu lefvande personer varit vittne. Samma verkan har en skräddar- eller ullsax eller annat stål. Försigtighetsmått synes i synnerhet vara af nöden vid resan till kyrkan för att döpa barn. Fabrikören Lundal i Fors har härom meddelat mig följande: Då min hustru skulle fara till kyrkan med ett barn, som skulle döpas, fördröjdes affärden genom barnets farmoders me (vidskepelse, vidskepliga handlingar), som nödvändigt måste verkställas, för att barnet allt framgent skulle bevaras för det ondt är och bland annat ej blifva bortbytt. Först stoppades barnet i ett ouppristadt harskinn, som nådde till armarne, hvarpå lades en silfverslant under hvardera foten och en på bröstet. Vid utgåendet ur stugan bars ett eldbloss i venstra handen (alla »tempon» i detta och dylika fall måste nödvändigt verkställas med venstra handen), hvilket bloss bortkastades ett stycke från byggningen. Ett annat barns affärd till kyrkan tillgick sålunda: en silfverslant insyddes i lindan, sedan lades deri ett blad ur en gudsordsbok, en björkqvist och en bit stål ur en yxegg. — Trots all försigtighet händer det dock, att de underjordiska verkställa byte. Det barn, som de tros hafva lagt i det tagnas ställe, kallas bortbyting eller byting. En sådan igenkännes på sitt stora hufvud, men sin för öfrigt dvärglika växt; äfven ögonen äro stora, och rösten är underlig.

I Lits socken i Jemtland hade ett folk ett snällt och vackert barn. Men snart vardt det kinkigt och grinigt; och de önskade blott, att de skulle få rusta af med det^[16]. Bara hufvudet vax, benen njöt det alls intet. De sökte visfolk när och fjärran, de drogo det och smorde det med ris-smörja och försökte allt möjligt; men intet halp. Då började de tänka på, att det ej stod rätt till med barnet, och undra, om de ej fått en byting. Men huru de skulle få igen sitt barn, det kunde de sjelfva ej fundera ut: de måste fara till en vis-man, och sådana var det godt om på den tiden. Då de kommo fram till honom, talte de om, huru det var, att barnet länge varit så obegripligt snällt: det sof dagen i ända, och de hade knapt hört målet af det; men sedan vardt det grinigt och kinkigt, så att de hvarken dag eller natt fingo någon ro. På all ställning såg nu vis-karlen, att det verkligen var en byting, och han sade ock, huru de skulle göra för att få igen sitt barn. De skulle ställa till ett stort kalas och bjuda mycket främmande; men när gästabudsfolket var kommet, skulle kockmodern tömma sju hönsägg, derpå fylla dem med vatten och så sätta dem i glöden på spisen, just som om hon skulle koka mat i dem. Föräldrarne gjorde som vis-karlen sagt, bjödo mycket främmande och kokte i sju äggskal. Men barnet, som hade det stora hufvudet, såg detta, började skratta och sade: Jag har lefvat så länge, att jag sett Lits-skogen brinna tre gånger, men aldrig har jag sett någon bjuda så mycket främmande och koka i så små kärl. — Nu hördes det, hvad för en varelse det var, som låg i vaggan. Såsom vis-mannen sagt, dängde man bytingen duktigt och kastade honom hufvudstupa i snödrifvan. De underjordiska togo honom åter, och med det samma låg det rätta barnet i vaggan.

I Tyskland motsvaras våra bytingar af Wechselkinder. Äfven i tyska sagor framstå de såsom åldriga individer af de underjordiska (die Unterirdischen). Också der röja de sitt ursprung vid åsynen af något egendomligt tillvägagående. Wolf berättar, s. 304, att en byting åt upp all mat för husmodern, så fort hon aflägsnade sig från spiseln, hvarpå han lade sig i vaggan. Hon märkte detta och kokade en dag gamla skosulor (Schuhsolen), dem hon stälde på bordet, hvarefter hon gömde sig bakom dörren för att iakttaga barnet. Genast sprang detta up ur vaggan, men vid åsynen af den märkvärdiga anrättningen lossades dess tungas band och bytingen yttrade:

biin doch so old
as Böhma Gold
un hew noch kên Schôsalen äten.

Då sprang modern fram och slog gossen. Denne tog till flykten, men knapt var han utom dörren, förrän hustruns lilla son låg i vaggan.

Ännu mera närliggande sägner finnas. Grimm berättar, att när i Hessen en byting såg vatten koka i äggskal på elden, utropade hann: »nun bin so alt wie der Westerwald und habe doch nicht in Eierschalen kochen sehen.» Liknande svar finnas i danska, iriska, skotska och bretagneska sagor. Också yttrar Grimm: en af de mest betydande öfverensstämmelser, som jag känner, eger rum med afseende på det sätt, hvarpå man gör sig fri från bytingen.

---

1. I det följande betecknad med T. V. V.
2. Man erinre sig, att jätte plägar härledas från äta, då det skulle betyda storätare.
3. Uppgift i Fahle Burmans dagboksanteckningar från resor i Jemtland åren 1793—1802. Hos Dybeck, Runa för 1845, omtalas samma jättinna under namnet Grimla.
4. Byn ligger vid en fiskrik sjö och säges vara den äldsta i socknen.
5. Enligt en variant ville Koppar i Skolle låna storkittelen af Hammar i Hälle för att koka upp Sjul långbent, som slog så sent om lördagsqvällarna. I lön för lånet skulle Hammar få:

   lefver och lunga,
   tand och tunga,
   stycke af bogen.

6. Härmed menas troligen Boltjärns by i denna socken.
7. Om denna ö hafva för några mansåldrar tillbaka många sagor berättats i Jemtland. Marks meddelade ock en variation af Tjelvars saga.
8. Mot ersättning af Fröja, sol och måne skulle en jätte åt gudarne bygga en för bergresar och rimtursar ointaglig borg och detta på en vinter. Verket fortskred raskt och det började se mörkt ut för gudarne. De sammanträdde derför och sporde hvar den andre, hvem som rådt till att gifva bort Fröja till Jotunheim och att förderfva luften och himmelen genom att taga derifrån sol och måne och gifva dem åt jättarne. Lokes list räddade emellertid gudarne ur deras förlägenhet.
9. Beiträge zur Deutschen Mythologie, zweite Abth. Göttingen 1857.
10. Berättelse till Kungl. Vitterhets Historie och Antiqvitets Akademien öfver en af mig sommaren 1882 företagen resa i Gestrikland.
11. Ur nämnda berättelse.
12. Ett otydligt ord; sonen?
13. Uti Nordisk Tidsskrift for Filologi. Ny række, band. 5, h. 3.
14. J. Magnusson, Tillägg till A. Noreens ordbok öfver Frykdalsmålet, Sv. landsm. II: 2 s. 32.
15. Sagan är mig meddelad af seminaristen O. P. Petterson. Jfr den i T. V. V. omtalade vätten Tittile-Ture. Till vättens sång finnes i R. Dybecks manuskriptsamling i Kungl. Vitterhetsakademien följande variant från Södermanland:

    I dag skall jag mitt malt mala,
    i morgon skall mitt bröllop vara.
    Inte vet jungfru i bure,
    att jag heter villereture

16. D. v. s. att det skulle få dö.