Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland

Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland av Johan Nordlander

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, fjärde bandet, 1878-1880. Se även Mytiska sägner från Norrland av samma författare.

Om trolldom, vidskepelse och vantro hos allmogen i Norrland.

Af

Johan Nordlander.

Lyckades man att i grund och botten sätta sig in uti den svenska allmogens föreställningssätt, skulle man säkerligen hos honom finna långt mera vidskepelse och vantro, än som visar sig för en ytlig betraktare. Så är åtminstone fallet i Ångermanland, der trolldom och vidskepliga föreställningar knapt mer skulle förekomma, om man finge sätta tro till en för ej så länge sedan af länsstyrelsen meddelad uppgift. Väl tro vi, att om en herreman, det må nu vara presten, länsmannen eller till och med landshöfdingen, företager sig att göra undersökningar härutinnan, utan att stå på någon förtroligare fot med allmogen, han lätt kan komma till en sådan öfvertygelse, men deraf följer ej, att förhållandet i verkligheten på långt när är sådant. Ty ju »större herre» forskaren är, dess mindre upplysningar får han. Ehuru den som skrifver detta är uppfödd bland allmogen och således ej borde vara föremål för någon misstro, så har han ändock vid sina spörsmål i detta ämne mer än en gång fått det besked, att den tillfrågade saknade all kännedom om dylikt, ehuru motsatsen varit allmänt känd. Till sådana personers förtegenhet bidrager utom blygseln öfver deras vidskeplighet den af många hysta föreställningen, att, om någon meddelar sin kunskap åt en annan, som är till åren yngre, så blir hans egen konst derigenom kraftlös.

Dels på grund häraf, dels derför att vi ej varit i tillfälle att på skilda ställen samla uppgifter för denna uppsats, ha vi ej kunnat vara så fullständiga, som önskligt hade varit.

Då vi i handskrifna anteckningar från Herjeådalen och Jemtland funnit åtskilligt, som hörer till detta ämne, hafva vi ansett oss böra taga detta med, ehuru vi egentligen skulle afhandla blott ångermanländska förhållanden.

Norrländska landsmålsföreningen i Uppsala har godhetsfullt stält tvenne uppsatser i detta ämne till vårt förfogande, hvarigenom vi varit i tillfälle att granska och fullständiga våra egna anteckningar. Upplysningar, som hemtats ur dessa uppsatser, äro utmärkta med (N. L.)

Efter dessa förutskickade anmärkningar öfvergå vi till vår uppgift och redogöra först för trolldomsväsendet, vidskepliga kurer och föreställningar, för att sedan uppvisa de minnen af gammal hednisk gudatro, som ännu låta spåra sig hos allmogen.

Den gamla föreställningen, att lapparne äro skickliga trollkarlar, råder äfven i våra dagar, och många så kallade sockenlappar fuska ännu i konsten. Finnarne stå ej heller i så dåligt rykte, och gång efter annan infinner sig i de norrländska städerna någon finnqvinna för att med sin spådomskonst stå allmänheten till tjenst. Dessutom sysslar äfven den bofasta befolkningen härmed, och mången välaktad bondgubbe eller bondgumma håller sig ej för god att litet emellanåt för egen eller andras del bruka en vidskeplig kur. Härpå må man dock mindre undra, men egendomligare är det, att prester, som minst af alla borde vara trollkarlar, i folkföreställningen rätt ofta anses hafva egt den bästa insigten uti trollkonsten och äfven varit skickliga idkare deraf, och detta utan att det på något sätt lägges dem till last. Säkerligen härrör denna föreställning från den tid, då våra teologer utbildades vid främmande högskolor, och då man nu får höra talas om någon prest, som varit öfverlägset skicklig, så tillfogas ofta den upplysningen, att han hade varit i Wittenberg eller gått i Wittenbergs-skolan. Sjette och sjunde Moseböckerna, som naturligtvis äro tillgängliga för prester, innehålla ock, enligt mångas tro, goda föreskrifter i konsten att trolla. Moseböckerna anses nämligen ursprungligen ha varit 25 till antalet, och i de 20, som ej återfinnas i vår bibel, skall Moses efter Guds uppenbarelser för honom på Sinai berg ha nedskrifvit råd och upplysningar i öfvernaturliga saker, ehuru myndigheterna funnit för godt att undandraga allmänheten dem och till och med lagt stränga straff på dem, som innehaft dessa böcker.

Som prof på presters trollkunnighet må följande sägner anföras.

Johan Henning Gilljam (född 1733, död såsom pastor i Ramsele) var en gång stadd på resa från Tynderö socken till Hernösand. Kommen till Åvike bruk, helsade han på patron Pelt derstädes och fann honom för tillfället mycket misslynt. Tillfrågad om orsaken härtill, svarade Pelt, att han nyss hade låtit justera sina vigter, och nu hade några tjufpojkar huggit bort blyet och tagit det med sig. — »Å! låt icke så illa, sade G., det kommer nog tillbaka». — Då det blef middag, satte de sig att äta, och bäst det var, kommo pojkarne springande med blyet. Att de voro skinnlösa under fötterna, är ej underligt, då de på denna korta tid hade sprungit frän det tre mil derifrån liggande Lögden, der de hade sina hem. Gilljam uppmanade Pelt att ej vara ond på dem och bad honom till och med att gifva dem förplägning.

Denne samme Gilljam förbannade en gång en åker, hvari bonden körde på söndagen, med den kraft och verkan, att växtligheten alldeles upphörde, men när bonden sedan ångerfull bad honom återtaga förbannelsen, gjorde han det, och åkern bar sedan frukt lika bra som. — Gilljam var äfven astrolog.

Gilljams företrädare i Ramsele Abel D. Brunner (född 1696, död 1747), af allmogen kallad herr Abel Bruner, var en mycket ryktbar trollkarl, men han hade dock sin like uti bonden Erik Olsson i Edsele. En gång hade de två mästarne öfverenskommit att trolla i kapp, och Brunner hotade att sätta eld på Erik Olssons gård. På julqvällen kände Er. Olsson på sig, att en »spå-sänning» (det af en trollkarl utskickade verktyget, som skall utföra hans afsigter,) var annalkande, och när han gick ut ur stugan, såg han en eldröd yxa på himmelen komma flygande i riktning mot hans gård. Han afvände henne lätteligen och skickade henne mot Helgums prestbol, som då innehades af Brunner, och hvars åbyggnader sägas hafva brunnit ned samma natt. — När Brunner påföljande morgon kom till Edsele kyrka för att predika, visade Erik Olsson sin skicklighet genom att flytta hans häst på kyrktaket.

När några personer en gång utan tillåtelse sökte bryta lös en Brunner tillhörig båt i en sjö på skogen, trollade han fast dem så hårdt, att han sedan sjelf måste dit för att lösgöra dem.

Om presten Tegnander i Ragunda berättas bland annat, att han hade sådan makt öfver väder och vind, att han kunde hejda den svåraste storm och det stridaste regn.

Dessa trollkunniga prester torde emellertid hafva vida öfverträffats af en embetsbroder i Resele, hvilken ännu lefver friskt minne under namnet Spå-Herr-Ola. Sannolikt är han den Olaus Stenson, som enligt Hülphers^[1] vardt kyrkoherde derstädes år 1585.

Det berättas om honom, att han en gång råkat i oenighet med invånare i byn Vingnäs, emedan han mot deras vilja ville uppföra sina fäbodar på deras skog, och att han genomdrifvit sin vilja på följande sätt. På midsommardagen, då alla Vingnäsboarne utom två gamla gummor voro i kyrkan, fick man genom fönstren se Vingnäs by och berget stå i ljusan låga. Alla rusade naturligtvis ut och främst Vingnäsboarne, som öfverlastade sina båtar och omkommo, innan de nådde byn. Gummorna, som voro hemma, hade emellertid ej märkt någon vådeld, hvarför det var tydligt, att herr Ola hade åstadkommit denna synvilla för att bringa sina motståndare om lifvet; och han skall också sedan hafva bygt fäbodarna på det ställe han önskade.^[2]

Spå-Herr-Ola hade en dräng, som gerna ville komma ur tjensten. Då detta ej kunde ske på annat sätt, hade han gjort upprepade försök att rymma, men dessa hade alltid strandat mot husbondens trollkunnighet. Nu hade han hört, att om han på flykten toge all sin egendom med sig, det största med det minsta, så att ej den allra obetydligaste småsak vore qvar, så skulle presten ej kunna trolla honom tillbaka. Han iakttog detta på det noggrannaste och flydde öfver åt Norge. Han var ock lyckligen kommen öfver norska gränsen och var så nära bygden, att han kunde höra kyrkklockorna ringa, men då han emellertid i närheten hörde en qvarn i full gång, gick han åt det hållet för att fråga om vägen till bygden. Men huru han än gick, nådde han ändock ej qvarnen, ehuru hon jemt och samt tycktes vara i hans närhet. När han sent omsider kom fram till folk, var det på prestbolet i Resele. Denna utgång af rymningsförsöket förklaras deraf, att han råkat lemna en klacklapp efter sig, och denna hade herr Ola skurit i bitar och malit dessa på en snusqvarn; och det var denna, som drängen hela tiden hade hört. Drängen var nu åter i prestens tjenst, och några flera rymningsförsök omtalar ej sagan.

Sockenboarne kunde naturligtvis ej vara nöjda med en sådan själasörjare utan gjorde flere försök att »fara till kungs» med sina klagomål. De lyckades dock ej att komma fram till hufvudstaden, ty blott herr Ola fick tag uti ett gammalt plagg eller dylikt, som tillhörde den som var på resa, så trollade han, så att denna måste vända om.

Till slut lär han dock hafva blifvit afsatt. Men ännu i dag lär man i aftonskymningen eller tidigt på morgonen kunna se hans jättelika vålnad vid Betarsjön i Junsele, der han står med ett långt metspö i handen.

Dylika berättelser om presters skicklighet att trolla skulle kunna anföras i mängd, om så tarfvades. Vi tillfoga blott, att äfven i senaste tid har den vidskepliga delen af allmogen tillagt den för ej så många år sedan aflidne kyrkoherden i Solefteå, teol. och fil. doktorn R—n, om icke rent af trollkunnighet, så dock gemenskap med underjordiska varelser, och möjligen skola dylika nu gängse berättelser om honom fortlefva lika länge som de ofvan anförda sägnerna.

Gå vi nu att undersöka, hvad allt man med trolldom kan åstadkomma, så kan detta vara både godt och ondt, ehuru väl ej så ofta det senare. Så t. ex. veta vi personer, med ett eller annat kroppslyte, som anses hafva tillfogats dem af någon illasinnad trollkunnig person till hämd för någon oförrätt eller dylikt. Trollkarlen kan för detta ändamål genom besvärjelser sätta en spå-sändning i gång emot den hatade personen, men skulle någon annan än denne komma i vägen för sändningen, så råkas han af lidandet. Spå-sändningen är af olika beskaffenhet. Den nyss omtalade liknade en eldröd yxa på himmelen, och sägner omnämna äfven spå-sändningar af sådan beskaffenhet, att då två sådana, som utgått från tvänne mot hvarandra fiendtliga trollkarlar, en gång mötts, en väldig brottning, snarlik Fritjofs och Atles, kunnat uppstå dem emellan. På marken, der striden stod, undanröjdes stockar och stenar, skog och jord, och någon växtlighet skall sedan aldrig halva visat sig derstädes.

I synnerhet är man rädd för s. k. tattare, kringvandrande tiggarfamiljer, ofta från Norge, som ej sällan hota att hämnas, om de icke få hvad de begära. För att då göra deras uppsåt om intet är det godt att kasta en eldbrand efter dem, när de aflägsna sig. Sina kor tro bondgummorna ofta vara förgjorda af trolldomskunniga ovänner, och tron härpå är ännu så stark, att författaren, vid samlandet af kreaturs namn för en uppsats om sådana, flere gånger ej fått några upplysningar härom af fruktan, att han hade några ondskefulla afsigter.

Konsten att medelst trolldom tillfoga någon skada torde emellertid vara föga känd, ty oss har det ej lyckats att få en enda uppgift på tillvägagåendet dervid. Vi öfvergå derför till att redogöra för vidskepliga bruk i afsigt att göra godt.

Den nämnda konsten att återskaffa stulet gods skall vara bland det svåraste i trolldomsväg, hvarför det ej heller är så många, som befatta sig dermed. För de medel, som trollkarlen härvid brukar, kunna vi visserligen ej lemna någon uppgift, men den bestulne får vanligen af honom några dunkla och tvetydiga uppgifter på tjufvens bostad, och en viss tid utsättes, inom hvilken det stulna bör vara återstäldt. När så tjufven infinner sig, säges han ha en hisklig brådska (se ofvan under historien om pastor Gilljam), och vanligtvis går han baklänges, när han lemnar det stulna i egarens händer. Denne bör då ej på något sätt visa sig vred, snarare tvärt om. — Exempel finnas derpå, att tjufvar skyndat att återställa det stulna, så snart de hört, att den bestulne vändt sig till någon trollkunnig.

I sammanhang härmed må nämnas, att berättelser finnas om trollkarlar, som utan vidare undersökningar på rak arm kunnat upplysa, hvarest hästar, som varit släpta på bet i skogen, uppehållit sig, eller ock sända dem till egarens hem. Så berättas det om en man från Strinne by i Multrå socken, att han omöjligen kunde finna åter sina tre i skogen släpta hästar. Som han hade sig bekant, att i Jemtland fanns en gubbe, som kunde lemna upplysningar slika fall, begaf han sig å stad att uppsöka honom, och då han nu skulle till en berömd viskarl (d. v. s. en trollkarl), tog han med sig en sten ur de i byn liggande Rysshögarna^[3] för att få veta, om det funnes jordagods i dem. Kommen i närheten af vismannens bostad gick han ej fram på den dagen utan lade sig öfver natten i en nära liggande bondgård. Tidigt morgonen derpå, innan jemten ännu stigit upp, infann sig vår multråsbo bos honom. Vare sig derför, att det såg ruskigt ut der inne eller af någon annan orsak, tänkte han för sig sjelf vid sitt inträde: »här måtte sjelfva hin bo». Trollkarlen, som viste hans tankar, sade så ej vara fallet, och upplyste honom, innan han ännu sagt sitt ärende, att hans hästar skulle komma hem samtidigt med honom sjelf. »Och låt mig nu se den der stenen», sade han. Sedan han sett på honom, kunde han säga, hvarest han var tagen, och upplyste derjemte, att några skatter väl funnes i högarna, men ej så mycket, att det lönade gräfva efter dem. Hästarna kommo också mycket riktigt hem samtidigt med egaren.

Vidskepelsen visar sig ofta deruti, att man med vissa medel på ett öfvernaturligt sätt söker bota sjukdomar hos menniskor och husdjur. Så brukade ända tills för en mansålder sedan krymplingar och andra sjuka färdas långa vägar för att under trefaldighetsnatten (natten emot trefaldighetssöndagen) få dricka ur Sånga helsokälla. Drickandet under denna natt ansågs medföra samma verkan som en ordentlig brunnskur.

Riset kallas en sjukdom, som lindebarn pläga hafva. Barnet är då grinigt och kinkigt, växer sakta och visar äfven andra tecken till illamående. Ett särskildt slag af denna sjukdom är val-bunnen-riset, som består deri, att barnen äro kraftlösa i benen och sitta med dessa i kors. För denna sjukdom vänder man sig aldrig till medicine doktorer utan till visfolk, hvilka tillreda en salva, som kallas ris-smörjning, eller ock »draga» barnet. Den vise har härför i närheten af sitt hemvist en i marken gräfd grop, som sträcker sig i norr och söder, är omkring halfannan aln läng, tre fjerdedels aln bred och så djup, att barnet kan skjutas fram mellan bottnen och en tvärt öfver grafvens midt qvarlemnad jordtorfva. På vägen till gropen få det sjuka barnets moder och den vise ej tala med hvarandra, ej skratta eller le, och råka de någon, så få de ej helsa på honom eller ens låta märka, att de se honom. Sjelfva dragningen består deruti, att den ena skjuter barnet in i gropen från norr, och den andra tager emot det. Derpå bäres det med hufvudet före i en halfcirkel omkring gropens norra ända. Härvid brukas, för så vidt vi veta, ej några ord. Denna handling bör verkställas tre torsdagar å rad och tre gånger hvarje dag, men alla nio dragningarna kunna äfven försiggå på en dag.

Då det vintertiden skulle vara mycket besvärligt att gräfva sådana gropar och farligt att blottställa barnets helsa för kölden, så kan man verkställa dragningen genom en sele. Härvid uppställer man selen i samma läge, som han har på hästen, och hufvudlaget (den rem i betslet, som går omkring hästens hufvud) ordnas så, att barnet obehindradt kan trädas genom det samma.

Smärre afvikelser från dessa sätt ega emellanåt rum, emedan hvar och en, som sysslar med denna dragning, vanligen har något för sig utmärkande. Så ha vi hört, att en gumma plägade före dragningen bada barnet i enlag och äfven gifva det in deraf. Såsom ofvan nämndes, är det vanligen åt små barn, som detta botemedel brukas, men vi veta äfven fall, då man dragit barn af närmare tre års ålder. Kuren är så vanlig och välkänd, att man utan öfverdrift kan antaga, att en stor del af befolkningen undergått densamma.

Ris-smörjningen består af nio väl stötta lafverbär och litet svafvel, som knådas i hop med ister. Under det man rör häri med en knif, läses följande formel:

»På en sjö med ingen ände på,
På ett berg, der ingen vara må,
Der skall ditt ris i stockar och stenar ro och bo
Och icke i barnets inelfvor, kött och blo(d).»

Den sålunda beredda salvan delas i tre delar, som ej få förvaras inne i rum, »så att någon sofver derpå», och af dessa intages en i rummet för hvarje gäng, smörjningen skall för sig gå. Härvid börjar man vid venstra örat, sedan ett kors smorts öfver barnets bröst, och bestryker sedan hela kroppen utom ansigtet, insidan af händerna och fotsulorna. Medan detta står på, må ingen gå i dörren. — Smörjningen tillagas under nedan och bör brukas under de tre sista dagarna af samma nedan, ty annars verkar kuren mindre. (N. L.)

En annan mycket vanlig sjukdom är det s. k. för-råk som ger sig till känna på flere sätt, men oftast genom värk, stundom af det svåraste slag. Orsaken till sjukdomen tros vara den, att man på något sätt gjort vättarne för när, så att de till straff skickat denna sjukdom på menniskan, som då säges hafva råkat för. Denna åkomma botar man med att kasta ut. Man kallar till den sjukes hem om ej just en trollkarl, så dock någon person, som har bättre kännedom i dylika saker än stora hopen. Denne tager då små delar af nio ting, som den sjuke eger, såsom af hår, naglar på händer och fötter, tenn, messing, koppar, silfver o. dyl., lägger detta allt på ett tefat och kastar det ut genom dörren med högra handen öfver venstra axeln, i det han säger: »Tag det der!»

Ett annat sätt är att taga ett obestämdt antal delar af sådana saker, som den sjuke ofta handterat, blanda dem samman ett jumfrumått och sönderstöta dem, hvarefter blandningen kastas ut genom dörren på nyssnämnda sätt, i det den vise säger likaledes pä högsvenska:

»Tag din ohelsa igen
Och gif mig min helsa igen!»

Dessa ord riktas naturligtvis till vättarne, och meningen är väl, att man genom att skänka dem det utkastade skall förmå dem att återtaga sjukdomen. Handlingen bör utföras någon af de tre första dagarna efter insjuknandet, ty annars lär botemedlet ej vara så ofelbart.

Ett enklare läkemedel beredes genom att blåsa i vatten. Man tager härvid en flaska vatten, ställer henne okorkad med halsen i mynningen af smädjebälgen och blåser tre tag. Vid utgåendet ur smedjan får man ej försumma att kasta en knappnål öfver venstra axeln in i smedjan. Det sålunda tillagade vattnet strykes på den sjuka kroppsdelen och brukas med synnerlig fördel mot hudutslag.

En sjukdom, som i Herjeådalen kallas elf-eld, liknar för-råk, och äfven botemedlet är snarlikt det nyss ofvan beskrifna. I en liten påse af lärft lägger man en nypa mjöl ur mjölskäppan, ett stycke af skoremmarna, en knapp eller ett par häktor ur kläderna, ett stycke af strumpebanden, något af ullen på den fäll, hvari man sist legat, några hårstrån af den sjukes hufvud, den yttersta delen af nageln på högra fotens stortå och litet blod ur venstra lillfingret. Under fullkomlig tystnad bäres denna samling af den sjuke sjelf, om han möjligen orkar, eller af någon annan till ett ställe, der två vägar korsa hvarandra, hvarest man vänd mot hemmet kastar påsen med dess innehåll öfver venstra axeln, sägande: »I Guds, Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn tag detta och låt mig (eller om handlingen utföres af någon annan än den sjuke: N. N.) vara i fred.» Härefter går man tyst och utan att se sig om tillbaka till sitt hem.

Ett annat sätt är att taga elf-näfver, d. v. s. den svamplika, mossbelupna näfver, som sitter ytterst på sälgen, tända eld på denna och hålla den sjuka kroppsdelen i röken.

Bölder botas på flere sätt. Så kan man taga varet ur en sådan och lägga det på en brödbit eller en slant, som man sedan kastar bort. Tager någon upp brödbiten eller slanten, så säges han derigenom åsamka sig de bölder, som den af dem angripne skulle ha fått behålla, om han ej på detta sätt gjort sig fri från dem. Ett annat botemedel är att hopmänga smör och sot, som tages under en gryta, och stryka detta på bölden, motsols.

I Herjeådalen fattar man för bölder och fulslag med högra handen omkring det onda stället och läser följande såsom det tyckes föga »kraftiga» ord:

»Du bulle, du rulle,
Du blef ej så stor som du skulle;
Men hade du än blifvit så stor som en gryta,
Så hade du ändock något att skryta.»^[4]

För fulslag (otåld) har man följande botemedel. Man lösrycker små sidogrenar ur de gröfre qvistarna i en qvast och tager af de lösslitna grenarna den del af dem, med hvilken de varit fästa vid qvisten, hvarjemte man tager något litet smuts ur hvar och en af nio golfspringor. Dessa båda beståndsdelar blandas nu med litet tjära, smör och svart ull en tyglapp, hvarefter massan hopröres väl och lägges på den sjuka lemmen.

Håll och styng häfvas dermed, att man tager nio väl torkade törntaggar, sönderstöter dem omsorgsfullt och tager in mjölet. Taggarnas verkan säges härröra deraf, att den törnekrona, som Kristus bar, frampressade blod.

För ormbett läser man först öfver det ställe, der bettet träffat:

»Ormdjur, kryp under en rot;
Du mente göra skada, men det fanns bot,»

och tvättar sedan stället med käs-lög, d. v. s. vatten af käse, som slås i mjölk. (N. L.)

För samma ändamål kan man ock framsäga följande ord öfver en bit ister: »Jesus Kristus och S:t Per gick sig ut efter en väg. Då mötte de en lång en stock. — Han stack mig, sa’ S:t Per. — Gör ingen ting, sa’ Jesus Kristus, läs i en isterbit och smörj med, så går det öfver.» — Dessa ord böra läsas tre gånger, och för hvarje gäng spottar man tre gånger i istret, hvari man under tiden oupphörligen ritar kors. Den sjuke skall nu smörja sig tre gånger med detta ister och alltid i riktning utför den skadade kroppsdelen, ty i annat fall stiger giftet in i kroppen. Skulle något af istret återstå efter kurens genom gående, hör det noga uppbrännas. Ingen får sofva i det rum, der istret förvaras, ty då blir det kraftlöst, och ej heller får dörren öppnas under smörjandet. (N. L.)

Reformar kan man aflägsna genom att motsols med fingret stryka sin egen spott på dem eller ock derigenom, att man med en brödbit ritar ett kors öfver dem.

Vårtor kan man »knyta bort» på följande sätt. Man räknar huru många man har och vill aflägsna, och för hvar och en knyter man en knut på en tråd, som man stoppar genom sprundet under stugugolfvet eller ock nedgräfver i en gödselhög; och så snart tråden är multnad, skola vårtorna vara borta. Man kan äfven befria sig från dem genom att tvätta den lem, på hvilken de sitta, i vattenskummet i en strid bäck eller genom att i månsken gnida dem med en fläsksvål, som man sedan gräfver ned i jorden.

Värk uti ihåliga tänder häfves dermed, att man ur en sprucken tall eller gran, som lutar mot norr, tager en liten sticka vid sprickan, sedan barken förut aftagits på det stället, och förer spetsen in i den ihåliga tanden. Sedan sätter man stickan på sin förra plats i trädet, och äfven barken bredes deröfver.

Växter å kroppen aflägsnar man i Herjeådalen på följande sätt. Under iakttagande af den strängaste tystnad låter man trenne på hvarandra följande torsdagsmorgnar ett tvillingbarn tre gånger gapa öfver växten och spotta ut saliven. Härvid är att märka, att om det är en qvinna, som har växten, bör barnet vara af mankön, i annat fall tvärtom.

Styfhet i hand- eller fotleden, som kallas kammen, botar man sålunda. Den sjuka lägger den onda leden, låt det vara handleden, på en tröskel eller en huggkubb, och läkaren fattar en yxa eller en större knif, och i det han säger: »jag hugg’», hugger han i underlaget på ena sidan om handleden tätt intill denna. Den sjuke frågar då: »hva’ hugg du för slag?» (= livad hugger du?), hvarpå läkaren framsäger följande ord, under det han med yxan eller knifven hugger på ömse sidor om leden:

»Kammen och knerten
Från le(d)
Och i ve(d)
Från le(d) och i la(g)
Som der förr va(r).»^[5]

Detta samtal med åtföljande hugg upprepas ännu två gånger. En man plär hugga kammen åt en qvinna och omvändt. På sina ställen brukar man lägga ett halmstrå öfver den onda leden, hvilket under huggningen styckas.

Då man för ögonsjukdomar badar ögonen med lag af Linnæa borealis eller brukar lefvern hos laken, så är detta möjligen naturliga läkemedel; så ock då man tager ett grand ur en annans öga genom att föra tungspetsen öfver sjelfva ögongloben. Härför har ock ända in i sista tiden brukats ett slags ögonstenar (troligen kräftstenar), som tattare plägat ha till salu. I Herjeådalen brukar man aflägsna grand ur ögat, stickor, glasskärfvor o. dyl. ur köttet och ben ur halsen genom en vidskeplig handling, som kallas att mättja. Om man nu t. ex. skall taga en sticka ur foten, lutar sig läkaren öfver stället, der hon sitter, och framsäger följande ord:

»Mättje sticke och mättje san(d), agn, gran(d)
Och mättje mättje, som alle kan,»

blåser så på stället, stryker med stålad knif tre gånger deröfver och blåser så igen. Allt detta upprepas åter tvenne gånger. Vid mättjning för ögat brukas äfven, att läkaren läser en trollformel, hvari Guds namn förekommer, öfver en skål med vatten i, blåser sedan på vattnet, tager så vatten i munnen och sprutar i ögat. Detta medel anses vara så kraftigt, att om »rat» ej finnes i ögat, skall sjelfva ögonstenen falla ut.

Vrickning (vre) botar man i Herjeådalen på följande sätt. Läkaren lutar sig öfver den onda leden och läser följande ord:

»Presten red sig öfver en hede;
Hans häst sin fot månde vrede.
Presten ned
Af hästen steg
Och vred den foten i samma led. Guds ord. Amen».

Derpå blåser han på leden och far tre gånger öfver honom med en knif. Detta allt göres om ännu två gånger. En annan trollformel för samma åkomma har denna lydelse:

<poem>»Det satt en käring på ett led Och gjorde åt vred Och vred ur leden Och i veden.» (N. L.) I Herjeådalen tager man äfven en ensam stående altelning, vrider denna såsom en vidja, men motsols, och gör af henne likaledes motsols en ring, som sedan bindes omkring det sjuka stället.

Från sin första skoltid i Hernösand påminner sig författaren lifligt, huru han för en ledvrickning af sitt annars ej vidskepliga värdfolk sändes till en gammal, bepröfvad vis man i stadens närhet, vederbörligen försedd ett halfstop bränvin. Detta slog vismannen i en spilkum, och tankfullt lutad öfver spilkummen med pannan stödd mot ena handen rörde han med en slö knif omkring i kärlet, och af läpparnas rörelse var det tydligt, att han läste något. Äfven han strök med knifven öfver det onda stället, som sedan skulle baddas med bränvinet. Rätt ofta bruka nämligen vismännen fordra, att den, som rådfrågar dem i dylika saker, skall föra med sig något litet bränvin, som brukas till medicin, sedan han läst deröfver. Sjelfva smaka de äfven derpå, somliga mer, somliga mindre.

Äfven andra sjukdomar än de nu nämnda botas på vidskepligt sätt. Så t. ex. hämmar man blodflöde (»ställer blon») och äfven blodgång och lindrar värk (»ställer värk»), utan att läkaren behöfver ens se den sjuke. Medlen härför äro oss obekanta utom ett sätt bland de många, hvarpå man ställer blod. Man tager med fingrarna omkring såret och uttalar följande ord: »Såsom Moses med sin staf hämmade vattnet i Röda Hafvet, så befaller jag dig blod att stanna.» (N. L.) Härvid måste vismannen vara närvarande, men andra sätt finnas, då det ej är af nöden. Ganska ofta pläga vismän vid dylika tillfällen önska se det eggjern, med hvilket man skurit sig.

Mycken vidskepelse rör sig, såsom ofvan nämndes, äfven omkring husdjuren och särdeles omkring korna.

Då kor äro förgjorda bör man skära dem i öron och svans samt gifva dem in af blodet.

Modstöld, modstulenhet, modlöshet hos kor, botar man på följande sätt. Man tager tifvelrot, hvitlök, björkbark och vändelrot (allt fås pä apotek) och blandar detta i sådor samt gifver kon in häraf under framsägande af orden: »Tifvelrot, hvitlök, björkbark och vändelrot ska’ igen göra det, som förtrolladt är.»

För maktstulna hästar har man följande medel. Tidigt första söndagsmorgonen efter det sjukdomen yppat sig, går man under iakttagande af den största tystnad till den sjuka hästen och gör med knifven ett latinskt kors å strålen på hästens alla fötter, hvarvid följande ordning måste iakttagas: först upptages venstra framfoten och derefter högra bakfoten, så högra framfoten och sist venstra bakfoten. Under åkallande af Guds namn tillsäger man sedan hästen att varda frisk.

Nålen kallas en sjukdom, som uppkommer deraf, att ett kreatur sväljt något. Till bot härför läses följande formel:

»Du jern, du stål,
Du malm, du messing,
Du sko ’nt (skall icke) sticke,
Du sko ’nt brinne,
Du sko’ bli blöt som en välling
I de heliga tre namn.»

En annan »läsning» slutar med orden: »Fadrens kors, Sonens kors, den Helige Andes kors.» — Till bot tor samma sjukdom tager man i Herjeådalen filspån och litet salt i munnen samt läser Herrans bön tre gånger baklänges från slutet till början, d. v. s. sålunda: »Nema tehgive i» o. s. v. Sedan gifver man det sjuka kreaturet in både filspånen och saltet.

Trollskott är en sjukdom hos kor, som består deri, att väder stiger till häftigt. Till bot härför skjuter man med bössa ett skott snedt öfver den sjuka kons rygg. — Mänga andra sätt att bota denna sjukdom lära finnas, ehuru vi ej lyckats få kännedom derom.

Urinstämma hos kor botas sålunda. Under största bemödande att ej spilla en enda droppe häller man dricka genom »tre pipar», nämligen genom en tratt, på hvars rör en syring trädes, och genom halsen af flaskan, hvari tratten sättes. Drycken hälles sedan denna väg två gånger till, hvarefter han gifves åt den sjuka kon.

Om en ko genom parning med en vätt-oxe mistat sin aflingsförmåga, ger man henne till bot härför s. k. gnek-ved d. v. s. spånor från den fördjupning ett träd, hvilken uppkommit genom ett annat träds gnidning mot detsamma. (N. L.)

En annan vidskepelse, som varit, ganska allmän, är den att städja vissa djur, d. v. s. att med några öfvernaturliga medel få dem att trifvas på ett nytt ställe, troget följa hjorden, säkert gå hem ladugården om qvällarna o. dyl.

För att få en hund att hålla sig vid hemmet städjer man honom på så sätt, att man lägger en brödbit i venstra armgropen och bär honom der, tills han blifvit blöt af svett, då man ger honom åt hunden.

När hästar släppas på bet i skogen, städjer man dem i afsigt, att de ej skola aflägsna sig allt för långt från hemtrakten. Detta tillgår sålunda. Då man leder hästen till skogen, tager man ett tagel ur svansen, lindar det tre gånger omkring en rönn och knyter tre knutar, hvarefter hästen släppes.

Oftast kommer det dock i fråga att städja kor, och sätten härför äro långt flere, än vi kunna här uppräkna.

När en köpt eller möjligen stulen ko ej vill stanna på det nya stället, städjer man henne sålunda. Man passar ett tillfälle, då hon står stilla på marken, och skär tre gånger motsols omkring den torfva, hvarpå hon står med ena venstra benet. Sedan tager man upp den lösskurna torfvan och lägger salt i gropen, hvilket kon sedan får äta upp. Derpå sätter man åter dit torfvan, låter sitt vatten i en venster sko och leder kon tre gånger motsols omkring torfvan, under det man för hvarje omgång låter henne få något litet af skons innehåll. — För samma ändamål kan man leda kon in i boningshuset till spiseln och låta henne äta salt ur en gryta, som man särskildt härför stält i eldstaden. Härefter leder man henne ur stugan och förer henne baklänges in i ladugården.

Om man på hösten skattat sig en ko, men försummat att städja henne genast, bör detta ske på våren, innan hon fått smaka gröngräset. Man går då till väga på följande sätt. En vanlig kokgryta sättes på en jordfast sten, och i henne lägger man salt, hvarefter man breder en af husmodrens kjortlar deröfver med midjeöppningen midt öfver saltet, så att kon kommer åt detta, då hon träder hufvudet genom kjorteln. Sedan leder man kon tre gånger motsols omkring grytan och låter henne för hvar gång få något litet af saltet. Det salt, som blir öfrigt efter omkringgåendet, får kon sedan på en gång.

Om kor, som under sommaren släppas på bet i skogen, ej gå hem till qvällarna utan ligga borta, så kan man bota detta på sätt som följer. Man tager efter behag, tre, fem, sju eller nio tordyflar och lägger dem jemte kalkhår i en med vatten fyld flaska, som får stå, tills insekterna äro döda. Af drycken ger man då skällkon in och gräfver ned flaskan i hennes bås. Skulle man flytta från det stället till ett annat, så tages flaskan med äfven dit. Detta kallas att städja hem kor.

Om kor skilja sig från hjorden, under det de gå på bet, kan man städja dem, så att de följas åt. Till den ändan tager man skällan af skällkon, fyller henne med salt och går med henne tre gånger motsols omkring nämnda ko, hvarefter den öfriga boskapen får smaka af saltet. — Man kan äfven med handen, hvari man tagit litet salt, fara tre gånger motsols omkring skällkons tralg (halsband) på det sätt, att saltet synnerhet vidrör inre sidan af honom. Sedan man gjort sammaledes på de andra, får hvar och en af korna något litet af saltet.

Ännu ett annat sätt är följande. Man tager litet salt och rycker från skällkons bringa tre gånger några hårstrån, som läggas till saltet, samt mjölkar tre gånger ur en af skällkons spenar. Hela denna sats förvaras sedan öfver en natt i nämnda kos skälla, hvarpå han på morgonen gifves åt den ko, som ej velat följa de andra.

För att få en ko att följa efter sig tager man salt tre gånger genom venstra skjortärmen och läser:

»Mig skall du följa,
Som fan följer

den dumma ren, som visste hvad rätt var, men ändå gjorde galet,» hvarpå kon får saltet. (N. L.)

Såsom redan är nämndt, tror allmogen ännu, att ovänner och afundsamma menniskor genom trolldom kunna skada ens kor och äfven de öfriga husdjuren, och man har derför att på ett eller annat sätt förebygga detta. Så t. ex har man följande läsning mot afund:

»Jesus gick vägen den breda
Och mötte afunden den leda.
»Hvart skall du gå?» —
»Jag skall gå i bondens gård,
Suga blod af folk och fä.» —

»Nej, du skall vända tillbaka igen till den, som dig hafver sändt. Du får ej mer af mig och mina kreatur, än du får af en jordfast sten i hafvets djup. Tre gånger i Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn.» (N. L.) — Ett annat sätt att utestänga troll ur ladugården består deri, att man tager tre strån af råghalm (hvarje strå måste hafva tre leder), tre väfknutar och nio väfskaft. Härtill lägger man något svafvel och tjära, hvilket allt bäres i ladugården och påtändes. För röken häraf flyr allt ondt. — Till skyddsmedel mot trolldom å kreaturen tager man i Herjeådalen qvistar af så många trädslag, som man har kreatur att skydda, och fäster två och två i kors öfver hvart och ett kreatur, der det har sin plats i fähuset. Sedan ritar man med kol eller krita ett kors öfver dörren till fähuset.

I Ångermanland ha vi flerstädes sett torkade skator fastspikade i stalltaket midt ofvanför spiltorna, och orsaken härtill har sagts vara den, att de draga till sig svetten af hästarna, men troligen ligger någon vidskeplig föreställning till grund härför. Då man ännu mer än en gång finner gamla almanackor i stallen, ditlagda i medveten afsigt att bringa lycka, så torde man hafva att häri se ett minne af det vidskepliga bruket utaf runorna och särskildt runstafven.

Några andra vidskepliga bruk, som ej låta ordna sig klassvis, upptaga vi här.

För att skydda sig mot getingstygn kan man antingen lägga tre halmstrån i kors inuti munnen eller ock läsa de s. k. getingorden. Versen har följande lydelse:

»Geting, geting, spik!
Nån ting^[6] ä’ du lik.
Stick i mull
Och int i hull,
Stick i vägg
Och int i skägg!»

Orden lyda äfven sålunda:

»Geting, geting, eterspik!
Stick i sten
Och int i ben,
Stick i mull
Och int i hull!»

När man på våren släpper fåren till skogs, tror sig allmogen kunna skydda dem mot odjur, genom att på hvart och ett sätta en tralg, i hvilken man inlägger dyfvelsträck, Hjärnes testamente och vändelrot.

Trollpackor och snikna qvinnor sägas ofta ha en underlig tingest, som kallas bäre (på folkspråket bära^[7]) eller med bruten vokal bjära), som drar hem till gården allt hvad egarinnan önskar, men i all synnerhet mjölk och smör. Han göres af ett ullnystan, bestående af trådar utaf sju olika färger. Dessa trådar skola stjälas under sju på hvarandra följande lördagsaftnar på det sätt, att hvarje gång endast träd af en färg tages. Bären beredes på badstugulafven, sedan trådarna till nystanet äro anskaffade. Detta fuktas då med tre droppar blod ur venstra lillfingret, hvarvid uppgifves, hvad bären skall draga till gårds, och följande ord framsägas på högsvenska:

»På jorden skall du för mig springa,
Och jag i helvete för dig brinna.»

I Jemtland, der puken till fullo motsvarar den ångermanländska bären, läser man härvid:

»Je ge de bloe (jag ger dig blodet),
Män fän ge de moe (men fan ger dig modet).
För mej ske du på joln rîn (för mig skall du på jorden rinna [springa]),
För dej ske je e helvet brîn (för dig skall jag i helvete brinna).»

(Se Östersundsposten n:o 103 för 1879).

Det berättas, att när en qvinna i fäbodarna var sysselsatt med att tillaga en bäre, hade några karlar, som henne ovetande sågo på, afvaktat det tillfälle, då hon skulle bestämma hans göromål, och just i det rätta ögonblicket sagt, att han skulle tillföra henne orenlighet, och detta med den verkan, att bären drog smuts i ofantlig mängd och ingalunda smör och mjölk, som gumman väl hade ämnat förelägga honom.

Äfven är det rådligt att nämna det område, inom hvilket han skall vara verksam, ty annars kan det hända, att han drar så mycket, att hans egarinna blir röjd af den rikliga tillgången på det, som han förser henne med. En käring satte en lördagsqväll, då hon sjelf begaf sig på väg till kyrkan, sin piga att tjerna smör med tillsägelse att gå ut på bron och med skopan liksom taga tre skopfyllor ur luften och ösa i tjernan. Pigan tog emellertid icke tre utan fem skopor, men detta hade också den följden, att grädden ej rymdes i tjernan utan flöt öfver i stor mängd, och flickan vardt alldeles förskräckt. Ja, grädden kom till och med till gumman, der hon satt i kyrkan under predikan. Äfven hon vardt rådlös, och när hon frågade sin bäre, huru detta komme till, svarade han, att när hon tvungit honom att hemta grädde ur fem socknar, så kunde det ju ej gå annorlunda.

Bären kan säljas, men ej mer än tre gånger. Den tredje i ordningen som köpt honom kan derför aldrig varda honom qvitt. Sin bostad har han oftast i fårkrubban i ladugården. — En svampart, som kallas bära-dynga och anses vara spillningen efter bären, utvisar, att en sådan har sitt tillhåll i närheten och kan derför röja hans egarinna. Bränner man dessa förmenta exkrementer i eld af nio slags ved, så skall egaren tvingas att visa sig. Härmed kan jemföras den på sina ställen brukliga vidskepelsen att framkalla mordbrännare genom att mala kol ansoles på en handqvarn.

Föreställningen om bären är allmänt känd bland allmogen, och en och annan finnes ännu, som tror på hans tillvaro. Om t. ex. ens kor sina af hastigt, får man höra, att skulden kastas på någon illasinnad grannqvinna, hvars bäre tros fara in i den andras ladugård genom gödselgluggen eller genom något hål i golfvet. I Sånga socken fanns för några år sedan en backstuguqvinna, som hade ganska god tillgång på allt hvad hon behöfde, och då man ej kunde göra sig så noga reda för, hvarmed hon förtjente sitt uppehälle, så antogs ganska allmänt, att hon hade en bäre.

Jordgods är namnet på skatter af hvad slag som helst, som finnas i stenrösen, ättehögar, grafkummel och äfven annars. Skatternas tillvaro på ett ställe tillkännages deraf, att draken, på hvilken många ännu tro, slår ner, der de finnas. När man skall gräfva efter jordgods, bör man välja natten och i synnerhet midsommarnatten, och vare sig man är ensam eller i andras sällskap, så skall man omsorgsfullt undvika att yttra något enda ord och ej heller låta störa sig af några besynnerliga syner eller dylikt, som frestar en att upphöra med arbetet. Många sägner omtala, huru personer stundom bestått profvet, stundom ej; vi anföra här några.

När två karlar en midsommarnatt grofvo efter jordgods, kom en stor oxe, i hvars horn de togo fatt. Nu bar det af genom sjöar och forsar, öfver berg och backar, men de höllo ändock envist uti, fast eldslågor stodo ut genom både nos och anus. När solen rann, gjorde de emellertid den glada upp täckten, att de höllo i handtagen på en guldkista.

Tvenne andra guldgräfvare voro en gång just nära att få fatt i hornen på en oxe, då en räf kom springandes förbi med hisklig fart. Kort derefter kom en gammal gumma linkandes samma väg och satte sig hos karlarne. När hon hvilat en stund, bröt hon upp sägande: »jag får väl sta’ gå, om jag skall hinna upp räfven i dag.» — »Jo djäklar ock!» utbrast en af gräfvarne, och dermed var naturligtvis deras företag misslyckadt. — På samma sätt gick det en annan gång för tvenne dylika skattgräfvare, ty då de blefvo varse en mus, som drog ett halmlass, kunde de dervid ej återhålla sin förvåning.

När två skattsökare i Ragunda socken just voro nära att göra ett fynd, fingo de se sin by stå i röd låga och lemnade derför sitt företag, men när de kommit i närheten af byn, märkte de, att allt var en synvilla.

Här må ock meddelas följande sägen från Hammardal i Jemtland. I Svartviken derstädes säges ett skepp, lastadt med guld, vara sjunket, och en prest skall tre torsdagar å rad ha gått dit för att »läsa upp» det. Hans hustru undrade emellertid hvart han gick, och af svartsjuk nyfikenhet följde hon hemligt efter honom, då han tredje gången gick dit. När hon nu fick se skeppet börja sticka upp ur vattenbrynet, kunde hon ej återhålla sin förtjusning utan utbrast: »Nej men se, pappa, guldtuppen!» Och härmed var naturligtvis hela företaget omintetgjordt.

Midsommarnatten synes vara synnerligen lämplig för vidskepliga handlingar. Utom de nyss omtalade gräfningarna, som då med fördel ega rum, brukar man äfven vaka midsommarsnatt för att få upplysning, om man någonsin skall få inträda i det äkta ståndet och, om så skall ske, hvem det är, som skall blifva ens äkta hälft. Man uppsöker härför en korsväg, der ett lik ej allt för länge sedan forslats fram, och tyst som skattgräfvarne väntar man nu, tills någon af motsatt kön kommer, helsar och går sin väg. Denne är då den utsedde maken (makan). Kommer det ej någon, innebär detta, att den vakande skall förblifva ogift, honom eller henne dock obetaget att en annan gäng söka få ett gynnsammare utslag. Vakandet kan äfven ega rum på andra ställen; så ha vi t. ex. hört talas om tre fäbodstintor, som vakade på taket af en rnjölkbod, som var flyttad tre gånger. Äfven härvid gäller det att vara tyst och ej låta skrämma sig, om man får se eller höra några underliga saker.

Ett annat sätt att utforska samma sak är att slå vatten uti ett ölglas och tillsätta några för oss obekanta ämnen samt låta detta stå öfver denna natt. Af strimmor, figurer och tecken, som man sedan tror sig se i glaset, sluter man sig till fästmannens yrke o. s. v. Äfven under julnatten kunna dylika iakttagelser ega rum, dock med den skilnad, att man då måste vaka inomhus.

När nyfödda barn för första gången lindas, gör man i Herjeådalen korstecken öfver deras bröst. Vid dopet är det af vigt, att presten riktigt förrättar sin tjenst, ty nedanför omtalas ett fall, då vättarne fingo makt öfver ett barn derigenom, att presten uteglömde något af de böner, som läsas härvid. Faddrarne böra andäktigt läsa bönen Fader vår efter presten, ty derigenom tros barnet få lätt för att lära sig läsa.

I det föregående har det visats, huru ofta korset brukas i vidskepliga handlingar till bot för sjukdomar eller till utestängande af troll ur ladugården, och vi kunna härtill lägga ett intressant faktum från Lidens socken. Der får man nämligen öfver dörren å gamla herbergen och matbodar se vidstående tecken,

ehuru man nu för tiden ej är medveten om afsigten härmed. Då här ej finnes boskap att skydda mot trolldom, måste man tydligen med tecknet afsett att afhålla tjufvar och möjligtvis äfven bären. En sådan skyddande makt tro vi ock ligga till grund för korsets flitiga bruk som bomärke ännu den dag i dag är, i synnerhet som en sägen (se nedan) omtalar, huruledes en vätt ej hade makt att äfven med egarens tillåtelse taga ett stycke smör, hvarpå ett kors fanns ritadt. Af dylika bomärken ha vi i Multrå socken funnit följande:^[8]

Stålet anses af vidskepliga menniskor vara mycket kraftigt. Om det kastas öfver en underjordisk ko, blir hon dens tillhörighet, som kastade, och om tomten stjäl hö ur en lada, så utestänges han, i fall man slår små stålspikar i en stock dörröppningen. Oroar han hästar i stallet eller korna ladugården, så afhålles han derifrån genom att slå sådana spikar i migbårsstocken (migbår = fördjupning för spillningen i golfvet strax bakom hästar och kor). Personer som »råkat för» pläga ock bära stål på sig eller hafva det hos sig sängen.

När man draggar efter en drunknad person, har det (åtminstone förr) varit brukligt att taga en tupp med i båten i den tanke, att han skulle gala, när båten vore i närheten af liket.

När katten tvättar sig, säges han vänta främmande. Derför bådar det ock, då skator hoppa på gården.

Ännu återstår oss att omnämna spöken och gengångare. Hvad de förra vidkommer (hvilka här kallas skrömt; på ett ställe, der sådana visa sig, säges det vara oknytt), så är föreställningen om dem mycket svälvaude. De visa sig på kyrkogårdar, i vissa dalar, der landsvägen går fram och på ställen, der gräsligare mord skett, eller ock gifva de sig till känna genom egendomliga ljud. Anmärkningsvärd är härvid den vidskepliga fasan för döda. Så vågar ej någon af fruktan för spöken ligga i ett rum, der någon står lik. Hülphers omtalar med afseende härpå, att på hans tid plägade man Edsele strax efter någons död utanför huset uppbränna den halm, på hvilken han legat. Om man före begrafningen kysser ett lik, slipper man se personen spöka. — Gengångaren är en aflidens vålnad, som besöker något ställe, hvilket han under lifvet haft kärt. Så gå snikna personer igen pä de ställen, der de haft sina skatter gömda.

Bland annat förtäljes det om en prest i Resele vid namn Nils Berg, vanligen herr Nisch kallad, att han, som var en mäkta rik man, vid ett befaradt anfall af ryssarne gräft ned sina skatter i Resele-niporna, och att han sedermera, då faran var öfverstånden, ej lyckats återfinna dem oaktadt flitigt sökande; men långt efter sin död skall han om nätterna hafva fortsatt att söka och högljudt tillkännagifvit sin sorg.

Särskildt märkas härvid gengångare efter oäkta barn, som mördats af sina mödrar, innan de blifvit döpta. Dessa kallas utbördingar. Sju år efter mordet gifver sig utbördingen till känna för modrens slägt, som då blir mycket svårt utsatt för hans förföljelser. Härifrån har man fått ordstäfvet: »utbördingen är värst mot slägten.»^[9]

Vi öfvergå härmed till redogörelsen för de minnen af våra förfäders religion, som ännu lefva på folkets läppar.

Först må då anmärkas, att enligt ortnamnens vittnesbörd hafva gudarne Tor och Frö samt möjligen Ty och Ull här varit dyrkade. Uppfattningen af åskan såsom framkallad af Tors resor är helt och hållet glömd, men likväl brukas allmänt uttrycken torn gå(r) och det tore (= torar).

Minnet af allfader Oden ligger till grund för föreställningen om den så kallade qvarn-gubben. Denne är nämligen en gammal man med blott ett öga, hvilket dock sitter midt pannan, och lång, krokig näsa. Af honom kan man få lära sig spela, och det mästerligt. En som ville lära sig detta af honom gick två torsdagar till en qvarn, utan att han fick höra någon spela, men tredje gången fick han lära sig och blef så skicklig, att vid hans spel rörde sig allt som fanns i rummet, både bord och stolar, hvarför man alltid måste utföra allt sådant, innan dansen tog sin början. Det var just Neckens polska, som så lifvade all ting. Af Necken i egenskap af sjö- eller hafs-gud är det flerstädes inom landskapet förekommande ortnamnet Necksjön bildadt, ehuru Necken nu sjunkit till betydelsen af satan, mörkrets furste, så att man äfven svär vid honom. Dock äro sådana svordomar ansedda för ganska lindriga. Qvarn-frun, som någon gång omtalas, är väl att anse som qvarngubbens hustru. Hon spelar ej alls någon framstående rol.

Om sålunda de gamle åsagudarne drabbats af glömskan, så hafva åtskilliga andra i den fornnordiska litteraturen kända mytologiska väsenden behållit sig i så mycket lifligare minne. Sådana äro rå (väl rättare: råd), tomtar, jettar och vättar.

Rå äro af två slag: sjö- och skogs-rå. Det förra råder öfver sjöar, det senare, hvarom vi ej äro stånd att lemna några närmare upplysningar, torde väl att sluta af namnet herska öfver skogen. Jemte det man säger, att det är rå i en sjö, brukar man lika ofta eller kanske oftare säga, att det är rå för sjön, hvilket senare talesätt är det ensamt brukliga i Herjeådalen. I de sägner, som meddelats oss om sjörået, bar detta vid sitt uppenbarande för menniskan oftast haft utseende af en underskön, ung flicka. När man vill fiska i en sjö, för hvilken det är rå, bör man för att kunna påräkna någon fångst skaffa sig råets ynnest genom att kasta en blank riksdaler (silfverriksdaler) i vattnet. Äfven brukas det härför att i största hemlighet smyga sig till sjön, så att ingen vet af det.

Äfven för qvarnar och sågar säges det vara rå, och det är derför rådligt och har, säges det, varit brukligt, att såsom en gärd åt detta väsen låta qvarnen eller sågen stå en timmes tid vid midnatt. För Edsele kyrka säges det ock ha varit starkt rå, hvilket bevisas deraf, att tjufvar tre gånger sökt stjäla i henne, men måst återvända med outrättadt ärende. Under det arbetet fortgick på kyrkan, skall det om nätterna ha »knickat och knackat,» sågats och arbetats alldeles som om dagarna. För stenar, som sitta hårdt och djupt, är det ock starkt rå. Öfver hufvud är rået en menniskovänlig makt, och kolare berättas ofta hafva fått god hjelp af det, när de vaktat milan.

Rået är ock tacksamt för de tjenster, som någon kommer i tillfälle att göra det. Så mäler man, att en karl, som med sin hustru rodde på en sjö, vardt varse ett naket barn, som höjde sig ur vattnet tätt invid båten. Han ryckte raskt hufvudklädet från hustrun och satte det på barnet, som derpå försvann i djupet. Om en stund fingo de ur vattnet höra en röst som sade, att så länge gubben lefde, skulle fisk ej tryta för honom i sjön. Från Herjeådalen meddela vi följande sägen. När en person börjat meta en tjern, strax efter det han kommit ur kyrkan, visade sig för honom ett rå med en gubbes utseende och bad honom att ej gå omkring hela tjernen, ty då skulle han nödgas fly derifrån. Haken förklaras deraf, att vigd jord satt fast vid fiskarens skor.

Tomtarne äro små skyddsandar för menniskans boningar, hjelpa henne i många göromål och draga äfven till gårds. Drägten är grå, ofta af vadmal, med röd toppmössa. Tomten vårdar sig i synnerhet om hästar och fordrar dem om nätterna så rikligt med bondens hö, att detta snart nog tager slut, om man ej, på sätt ofvan sid. 135 nämndes, hindrar honom att taga sådant ur ladorna. Äfven älskar han att fläta manen på hästarna, och rådligt är det ej att lösa upp en sådan fläta, ty deraf kan hästen må illa.

Om man jettarne vet man, att de äro stora och starka samt fiendtligt sinnade mot kyrkor, hvarför de också sökt hindra uppförandet af sådana genom att emot dem slunga stora stenblock, hvari man stundom tror sig se märken efter deras händer. Så säges en jette hafva slungat en stor sten mot Sånga kyrka ifrån Svinåsen. Som vanligt nådde stenen ej fram, utan stannade ett stycke ifrån kyrkan, der han ännu utvisas. Sägnerna om jettarne äro emellertid jemförelsevis få och vanligen fästa vid vissa ställen, hvilkas första bebyggare ofta varit af jetteslägt. Så skola byarna Omsjö i Liden, Berg och Tjernbotten i Edsele samt Kölfva på Hernön hafva varit bebodda af jettar, innan menniskor der slogo ned sina bopålar. På skilda ställen finnas om jettar sägner, som förklara egendomliga bildningar naturen. Exempelvis må nämnas, att i Nordingrå utvisas ett ställe, der en jette raklång stödt sin rygg emot en lodrät sida af ett stort stenblock, och genom jettens styrka gaf stenmassan vika och formade sig efter hans rygg. På Knapperberget i Edsele socken eger någonting dylikt rum. En fura, hvilkens omkrets uppges till half annan famn, bär märke efter en gammal bleckning, och denna har under tidernas lopp fått samma utseende, som om någon trampar med kängor i lös lera. Bredvid står en hvilsten (sten vid skogsväg, på hvilken fotgängare hvila sig), och nu vet sagan omtala, att en jette en gäng setat på denna sten och stödt sin fot mot tallen, hvarigenom denna egendomliga bildning uppstått.

I Herjeådalen talar man vida mer om jettar, än hvad vi funnit vara fallet Ångermanland, och invånare finnas ännu derstädes, som sägas härstamma från jettar, hvilka äfven här på många ställen varit de första bebyggarne. Bland annat har så varit fallet på skogarna omkring Glöte. En jette bygde nämligen i Strådalen, en annan vid Röracksjön och en tredje i Glöte. De hade sin kyrka (!) ej närmare än i Färila i Helsingland, och fast fågelvägen emellan de båda ställena är omkring tolf mil, hindrade detta dem ej att på sina skidor tillryggalägga denna sträcka på morgonen samma dag, som predikan hölls. Ej ens till julottan behöfde de fara hemifrån föregående dag. Vid dessa kyrkresor for Strådalsjetten in till sin granne vid Röracksjön. Denne frågade då, huru tidigt han varit ute, eller huru länge han varit på väg, och fick till svar: »säcken tog ryggen två gånger,» d. v. s. att han åkte med sådan fart, att hans säck deraf lyftes från ryggen och stod rakt ut i vädret samt endast två gånger sänkte sig. Dessa två togo då ut jetten i Glöte och begåfvo sig så å stad till Färila, dit de ock framkommo i rättan tid. — Ryktbar är också den Herjulf, som först bygde i Lillherdal och gaf trakten och landskapet namn. Äfven hans söner Björn, Ulf och Hocker lefva i folksägnen.

En annan frejdad jette hette Stor-Gumbjörn (eg. Gunnbjörn), som under namnet Stor-Gumjan omtalas uti Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen 1, sid. 249.

Vidkommande de namn, hvarunder jettar uppträda i sagorna, synas de vara gamla och inhemska. Till den nyss nämnda kunna vi från Ångermanland lägga sådana som Kittel och Rolf; egendomligare äro namnen Tores, äfven Törel, på en jette i byn Tjernbotten, och Bosar på en annan, som hade sin bostad i en by Backe.^[10] I Jemtland omtalas en jette vid namn Slätt, som bygde Trondhjems domkyrka.

Vättarne intaga i folkföreställningen en långt mera framstående plats än rån och jettar, och skulle vi här intaga alla de sägner och berättelser, som meddelats oss, så skulle säkerligen vår uppsats inkräkta allt för mycket på tidskriftens utrymme. Vättarne höra till det så kallade Lucifers^[11] slägte, om hvars uppkomst följande berättas:

Adam hade före Eva en hustru vid namn Lucia. Denna misshagade honom emellertid på något sätt, hvarför äktenskapet med henne upplöstes, och hon och hennes afkomma af Gud dömdes att blifva osynliga. Då det i bibeln omtalas, att Kain for till främmande land och tog sig hustru, så var det hos detta slägte; och från hans efterkommande, som bo fyra alnar under jorden, skola vättarne leda sitt upphof. Lucifers slägte säges ännu finnas till och vänta sin förlossning.

Vättarne, äfven de underjordiska kallade efter sina bostäder, äro till skapnaden, så väl som i många andra afseenden, lika menniskorna. Af dem finnes både man- och qvinnkön, de ingå äktenskap, lefva ett slags familjelif, fortplanta sig och dö. Sina bostäder hafva de i bergens innandöme och flytta ofta från det ena berget till det andra. Till sinnelaget äro de fredliga, och endast i det fall, att någon tillfogar dem skada eller trotsar dem, hämnas de genom att på denne sända någon sjukdom, som då kallas för-råk (se sid. 121). Gör någon dem åter en tjenst, så låter belöning ej vänta på sig. Denna kan bestå dels deri, att de skänka honom guld- och silfver-saker, dels ock deri, att de låta honom, om han är ute på jagt, fälla ett större rofdjur, skjuta mycken fågel eller dylikt. Hundradetals sägner finnas härom.

Vättmännen äro ganska lystne efter hustrur af menniskoslägt, men deras försök att vinna någon ungmö hafva alltid misslyckats. Särskildt märklig med afseende härpå är den omtyckta sägnen om vätten Tittile-Ture, som vi ej kunna neka oss nöjet att meddela.

Det var en gång en gumma, hvars dotter var mycket lat och till straff härför sattes att spinna på stugutaket. Kom så en prins och fick se henne. Han frågade, hvarför hon satt der, och fick till svar, att det var för att visa, huru duktig hon var att spinna, ty hon kunde spinna guld af ler och långhalm. Men sådan flicka måste han taga till äkta. Han förde derför henne med sig till slottet och framsatte på prof ett ämbar ler och en halmkärfve att spinna guld utaf. Medveten om sin oförmåga, började jungfrun bittert gråta. Då uppenbarade sig för henne en liten man, som tröstade henne och sade, att om hon ville blifva hans brud, skulle hon af honom få handskar, med hvilka hon skulle kunna spinna guldet. Skulle hon emellertid få veta hans namn, vore hon fri från sitt löfte. Hon spann nu sitt guld, och när prinsen kom hem, var det slut på både ler och långhalm. Prinsen sade då:

»Jag råkte en liten man,
Som sprang kring en buske och sang:
I dag så skall jag maltet mala,
I morgon skall mitt bröllop vara.
Jungfrun sitter hemma i buren och gråter
Och intet vet, hvad jag heter.
Jag heter Tittile-Ture.»

Nu visste flickan vättens namn, och när han sedermera kom på besök, räckte hon honom handskarna med orden: »Här har du dina handskar, Tittile-Ture!» — Härvid for vätten upp genom taket och tog i farten detta med sig.

En annan mycket utbredd saga omtalar ett dylikt frieri, hvaraf utgången blef den samma.

En fäbodflicka var utsatt för ständiga besök af en underjordisk man och visste ej, på hvad sätt hon skulle blifva honom qvitt, men till slut lyckades det dock genom list. Hon sade till vätten, att en vätt-oxe ständigt följde hennes hjord och ej med något våld kunde aflägsnas, och bad nu honom om råd härför. Han sade henne ock, hvad hon härför skulle göra, men detta medel brukade flickan mot vätten sjelf och det med den verkan, att han ej vidare kunde besöka henne. Men i skogen hörde flickan honom klaga:

»Jag var ett tok, som lärde bot
Med tifvibast och vändelrot.»

Af dessa vättens ord finnas många variationer, som vi dock här måste utlemna.

Man omtalar äfven män, som stått i brottsligt förhållande till vätt-qvinnor. Sålunda skall det för tre mansåldrar sedan i Edsele ha funnits en bonde, som ehuru gift en hel sommar lefde tillsammans med en vätt-jungfru. Hans hustru anade slutligen oråd och bad drängen att en qväll lägga sig under gubbens säng i helgdagsstugan. Han gjorde så, och en stund efter det gubben lagt sig, kom hans underjordiska älskarinna. Lätt märkte hon, att någon obehörig var inne, och hade ej husbonden hulpit drängen, så hade hon vridit hufvudet af honom.

En bonde Ingiald Andersson i Sels by i Ragunda säges ofta, när han gått i ensamheten, hafva varit i det lifligaste samtal med vättar, och han brukade äfven nämna dem vid namn. Af två vättqvinnor, som han mycket sällskapade med, sade han den ena heta Stor-Göle och den andra Lill-Göle.^[12]

Vättarna idka boskapsskötsel och värda sig mycket väl sina kor, som derför skola vara synnerligen välfödda. Vid flyttningarna från det ena berget till det andra kan man stundom få höra, huru skällorna skramla och hundarna skälla. Sjelfva locka de sin boskap så vackert, att de häri äro nästan oupp- hinneliga. En locklåt, skall vara en härmning efter vättar i Oviksfjellen i Jemtland, innehåller några namn på vättkor, nämligen Lynne, Kynne och Lång-spena-stjerna.

Får man i skogen se en vättko och kastar stål öfver henne, får man henne sitt våld. En sådan ko måste nödvändigt paras med en tjur af menniskans boskap. Stundom öfverenskomma gummor med vättqvinnor om byte af kor eller kalfvar, och härvid äro vättarne ytterst tacksamma, äfven om bytet synes vara mindre förmånligt för dem. Till vättarnes boskap höra vidare får och getter, som sägas vara helt och hållet hvita. Berghundar hjelpa vallhjonen att vakta hjordarna och skälla likt andra hundar. De äro ilskna och bita ofta folk.

Öfver elgar och björnar synas vättarna råda och hafva äfven egna benämningar på dem. Björnen kalla de sitt svin eller sin gris, och elgen heter hos dem stor-brin^[13] eller stor-brisen. Om den senare vårda de sig på det omsorgsfullaste, och det omtalas ofta i sägner, att de uppmanat jägare att ej ofreda detta djur och lofvat dem att i gengäld härför utan synnerlig möda få fälla en eller flere björnar.

Rätt ofta äro vättarne i behof af menniskohjelp, och detta inträffar i synnerhet vid qvinnornas nedkomst. För att lemna ett exempel härpå och tillika visa, huru föreställningen om vättarne nu är densamma som för 200 år sedan, meddela vi här följande berättelse om »vettar eller skogstroll», hemtad ur Småsaker, tryckta 1757, del. 6, sid. 43. Historien, som säges vara »lemnad efter Probsten Rahm i Jemteland», är af följande lydelse:

»År 1666, då jag tillika med min hustru var gången till fäbodarna, som ligga tre fjerndels mil från Ragunda prestgård, och der sent om qvällen suttit och talat en stund, kom en liten man ingående genom dörren och bad min hustru, det hon ville hjelpa hans hustru, som då låg och qvaldes med barn. Karlen var eljest liten till växten, svart i synen, och med gamla grå kläder försedd. Jag och min hustru sutto en stund och undrade på denna mannen, emedan vi understodo, att han var ett troll, och hört berättas, det sådana, af bondfolket vättar kallade, sig alltid i fäbodarne, sedan folket derifrån om hösten sig begifvit, uppehålla. Men som han 4 à 5 gånger sin begäran påyrkade, och man derhos betänkte, hvad skada bondefolket berätta sig ibland af vättarne lidit, då de antingen svurit på dem, eller eljest vist dem med vrånga ord till helvetes, ty fattade jag då det rådet, att jag läste öfver min hustru några böner, och välsignade henne, och bad henne i Guds namn följa med honom. Hon tog så i hastighet några gamla linkläder med sig och följde honom åt, men jag blef qvar sittandes. Sedan, har hon mig vid återkomsten berättat, hon gått med mannen utom porten, tyckte hon sig likasom föras uti vädret en stund och kom så uti en stuga, hvarest bredvid var en liten mörk kammare, der låg hans hustru och våndades med barn i en säng. Min hustru hade så stigit till henne och efter en liten stund hjelpt henne, då hon födde barnet, och det med lika åtbörder, som andra menniskor pläga hafva. Karlen har sedan tillbudit henne mat, men som hon dertill nekade, ty tackade han henne och följde henne åt; hvarefter hon åter lika såsom farit i vädret och kom efter en liten stund till porten igen, vid pass klockan 10. Imellertid voro en hoper gamla silfverskedar lagda på en hylla i stugan, och fann min hustru dem, då hon andra dagen stökade i vrårna, kunnandes förstå, att de af vätten voro ditlagda.

Att detta så i sanning är skett, vitnar jag med mitt namns undersättande. Ragunda d. 12 Apr. 1671.

Petrus Rahm.»^[14]

Då en ångermanländska en gäng var närvarande vid ett sådant tillfälle, fick hon tillsägelse att stryka omkring barnets ena öga med en vätska, som förvarades i en flaska. Hon smorde emellertid i stället omkring ett öga på sig sjelf, men låtsade ej derom. Någon tid sedan mötte hon vättmannen på marknaden och helsade på honom. »Ser du mig, du?» — frågade han — »Jo», svarade hon. — »Hvad ser du med för ett öga?» frågade han vidare, och då hon upplyste honom härom, stack han genast ut det. När en annan gång en qvinna varit till hjelp vid ett slikt tillfälle och skulle gifva sig af hemåt, klagade vättfolket, att de ej hade något att gifva henne för hennes besvär, men bådo henne dock att taga soporna i vrån. Hon gjorde så, bar hem dem i sitt förkläde, och for öfver dem med eld, då hon fann, att det var en hop silfverskedar.

Ofta uppenbara sig vättqvinnor för arbetare, som tillbringa natten vid stockeldar i skogen, och bedja dem än om det ena än om det andra, t. ex. om kläder för sina lindebarn och t. o. m. om tobak i pipan. Egendomligt är härvid, att om en menniska räcker något åt en vätt med handen, så kan vätten ej taga mot det, utan man måste öfverlemna det medelst en stör, bräde e. dyl.

Om en vätt räcker en någonting såsom ett silfverfat e. dyl., och man skyndar att läsa en bön deröfver, så mister vätten all makt öfver föremålet, och den andre får behålla det. Om ett kors är ritadt på någon ting, så hafva vättarne ej någon makt dermed. Vid en barnsäng, der en menniskoqvinna var till hjelp, klagade vättarne deröfver, att de voro utan smör. Jordgumman bad då vättmannen gå till hennes hem och hemta ett stycke smör. Han gaf sig åstad, men kom tomhändt åter, ty ett kors var ritadt öfver smöret, och egarinnan måste först taga bort detta märke, innan han hade kraft att bära det.

Vättarne kunna, åtminstone i vissa fall, och i synnerhet då de aflägsna sig ur ett boningshus, ej gå genom dörren utan måste fara upp genom skorstenen eller genom rökhålet på taket, och af den hastiga farten taga de ofta en stor del af taket med sig. Fäbodarna äro omtyckta vistelseorter för vättar, och det lär hända, att om bonden der stannar qvar med sin boskap längre än vanligt, vättarne då söka aflägsna dem. Nämnda Småsaker innehålla ock en berättelse af länsmannen Pehr Larsson i Indals socken (i Medelpad) från år 1720, hvilken handlar om vättarnes uppträdande på en fäboplats. Han omtalar följande:

»Då jag sent om en qväll farit ur bygden och ärnade mig med drängen att öfver natten ligga i mina fäbodar, efter vi hade andra dagen arbete för oss litet stycke derifrån till att hugga ved till en kolmila, då hörde vi invid bodarna, huru det lät och sjöng derinne. Drängen sade åt mig, att jag ej skulle gå fram, förty han hade så hört förr en gång, och vore det farligt, emedan jag sjelf väl viste, att intet folk var i fäbodarna den tiden om hösten. Vi stodo då en stund och hörde på, om någon skulle tala, men der var allenast skri och sjungning, i bland hördes, att det pep och trallade. Men jag kunde intet längre stå och höra, förrän jag bad drängen följa fram och sade, att det intet hade på sig, ty hustrun min hade för en tid sedan fått tillbyta sig en ko af vättarne, då hon kastade sin knif öfver henne. Vi gingo då fram och sågo, att dörren var öppen, och vättarne suto derinne vid ett bord och drucko och sjöngo och hade emellan sig en brud och brudgumme, och var hon klädd i hvita vadmalskläder och hade en stor krona på hufvudet. När vi det förmärkte, stodo vi en stund och sågo på dem, huru de sedan gingo upp af bänkarne och dansade, och sedan de det gjort, gingo de ut. Men vi sprungo vår väg och tordes intet bida i skogen qvar utan gingo hem.»

Småsakerna innehålla ytterligare ett »extract af fogden Pehr Bergs uppgifne relation angående en skogspiga i Medelpad och Lidens socken», så lydande:

»År 1716 in julio har denna fogde gått på orrlek med en bössa i handen, och då han om dagen kom omkring skogen och bergen ungefär en och en half mil ifrån sin gård, har han på en slät sved sig nedsatt och hvilat, emellertid har ett qvinfolk kommit fram på slätten med sin boskap och sjungit nästan som andra vallpigor för boskapen. Fogden har förundrat sig en stund på henne, emedan han visste, det alla andras boskap den tiden om hösten ej voro i skogen utan en månad förr var hemkörd, ock tänkte derför, att han skulle halva något fel på synen och hörseln, som præsenterat slik händelse. Men som han det icke kunde märka utan stod länge och säg på pigan samt boskapen, som gick och betade sig, ty ropade han på henne och frågade, hvad djefvuls spöke hon vore. Hon svarade: Hä giör däg nog lika. Sedan har hon gått med sin boskap längre fram, och han efter henne; men då hon kommit till ett berg, har pigan och boskapen lika som farit der in och icke synts mera.»

Vättarne ega stor makt öfver nyfödda och odöpta barn, som de kunna byta till sig emot egna foster, hvilka, då de uppfostras af menniskor, vanligen blifva kroppsliga och moraliska missfoster och kallas bytingar eller bortbytingar. Oftast är hufvudet ovanligt stort, ty det är endast detta som växer. Vilja föräldrarna akta sig för att få en sådan byting, böra de lägga några blad ur en psalmbok och en bit stål i sitt odöpta barns vagga. (N. L.)

Bland alla de sägner, som vi hört om vättarne, är det endast få, som omtala, att de röfvat barn till sig. Förhållandet vid ett sådant tillfälle var följande. Barnets föräldrar lemnade det en söndag, då de gingo till kyrkan, i en gudmoders vård. Hon kom emellertid först en stund efter det föräldrarna voro gångna, och under tiden hade vättarne tagit tillfället i akt och stulit barnet, som var en gosse. Han var derpå hos vättarne tre år, dock kunde han emellanåt besöka sina föräldrar, men omöjligt var det för dem att åter få honom i sitt våld. Då de bjödo honom på mat, svarade han, att han fick bättre föda af sin matmoder och åt ej. Till sist bådo de honom fråga vättarne, hvarigenom de hade fått sådan makt öfver honom, och härpå fick han det svaret, att vid dopet hade ett stycke i döpelseformuläret omfarits, och derigenom hade han kommit i deras våld. En mycket berömd kyrkoherde skall då hafva tillkallats och genom nytt dop löst honom ur förtrollningen. Den åldrige mannen lefver ännu i en by Bodum Norra Ångermanland och kallas allmänt Viter-Gustaf. — Vättqvinnan skall hafva sagt, att nämnde prest och en till voro de ende emellan den trakten och Hernösand, som hon fruktade för.^[15]

Flerstädes sägas kyrkbyggnader ej kunnat fullbordas på det påbörjade stället, emedan hvad som bygts om dagen nedrifvits om natten, hvilket berott derpå, att vättar haft väg fram på det stället. Så har det t. ex. varit med Resele kyrka. Om Sånga kyrka vet man förtälja, att försök först gjordes att bygga i Brådom, der som kyrkhögen nu ligger, men att här gick såsom nyss nämndes. Man öfvergaf då platsen och flyttade till närmaste by Para, men ej heller här ville det gå framåt med byggnaden, hvarför man beslöt att bestämma kyrkans plats på det sätt, att man satte en häst med förbundna ögon för en stendrög (åkdon, hvarpå sten forslas) och lät honom gå, hvart han ville, och han skall då hafva stannat, der Sånga kyrka nu står.

I likhet med öfriga här behandlade mytologiska väsen säges vättarne numera sällan uppenbara sig, men tron på dem är dock ännu ganska allmän.

---

Mycket återstår ännu, för att vår framställning skulle i någon mån kunna anses fullständig, och särskildt gäller detta redogörelsen för vättarne, men det anförda torde vara nog för att gifva en föreställning om den vidskeplighet och vantro, som ännu i våra dagar lefver qvar.

---

1. Hülphers, Fierde samlingen om Ångermanland, Westerås 1779.
2. Betecknande är det sätt, hvarpå han enligt sägnen påföljande söndag i predikan omnämnde sitt illdåd. Han medgaf, att han handlat illa, »men», sade han, »jag säger nu, såsom jag sagt förr, Ni skall göra som jag säger, och ej som jag gör». Han skall nämligen hafva varit en mycket god predikant men — såsom sägnerna om honom nogsamt visa — ej så oförvitlig i sitt lefverne. Nyssnämnda ord voro derför en vanlig och väl behöflig varning till åhörarne.
3. Fyra stora högar i Brådom, strax söder om inägorna. Den största säges vara omkring 60 alnar lång.
4. Dessa ord påminna mycket om den skämtsamma trollformel, som
   Jesper Svedberg under sina djekneår lärde en gumma: »Kalf hvit
   och kalf rö(d), vill han ej lefva, så får han dö.»
5. La(g) = bjelklaget under tröskeln.
6. Nån ting (= någonting) är sannolikt ett mildt uttryck för fan, hin.
7. ä utmärker samma ljud som uti adv. der.
8. I de två nyss anförda och i några af de följande bomärkena hafva vi utan tvifvel minnen af de under hednatiden och medeltiden så ofta förekommande heliga tecknen: »hjulet» och »hakkorset.» Det förra var i bruk här i Norden redan under bronsåldern, föll sedermera i glömska, men återkom med kristendomen och ses på en mängd grafstenar, paténer m. m. från medeltiden. Hakkorset (en tid orätt kalladt »Thors hammarmärke») möter oss deremot på en mängd föremål från jernåldern. Jfr. Sveriges historia, första delen af O. Montelius, sid. 159, fig. 228 och 229; samt dr. Montelii anförande vid Svenska Fornminnesföreningens möte i Göteborg 1875 (tredje bandets 1:sta häfte af denna tidskrift, sid. 68 och 69). Jfr. ock Vår folkmedicins vidskepelser, af J. V. Broberg, förra afdelningen, sid. 65.
9. Rörande öfriga vidskepliga kurer och föreställningar hänvisa vi till Hülphers’ nyss anförda arbete sid. 308—311, 332—333; Harald Malmberg, Bidrag till en beskrifning öfver Ytterlännäs socken i Södra Ångermanland, Upsala 1875, sid. 71—73; och Karl Sidenbladh, Allmogemålet i Norra Ångermanland, Upsala 1867, der strödda uppgifter finnas i ordboken.
10. Man märke allitterationen emellan jettarnes och byarnas namn. — Namnet Tores eller Törel är tydligen det gamla Torgils, som enligt Aasen, Norsk Navnebog, sid. 41, äfven skrifves Törres, Tyris, och formen Törel (appelativet betyder i målet kernstaf, isl. þyrill) är då en folketymologisk bildning i öfverensstämmelse med jettens bostad Tjern-botten. Men denna är naturligtvis falsk, då byns namn ej hänger samman med (smör-)kerna, isl. kirna, utan med tjern, liten insjö, isl. tjörn.
11. Lucifer (här kallad Lusifel) säges vara en ond engel.
12. Göle förekommer ännu någon gång som qvinnonamn och skall enligt, Hülphers vara en provinsialism för Katrina.
13. Jfr brind, elghane, Rietz’ ordbok, sid. 52. — Med dessa benämningar kan man jemföra de i den äldre Eddan förekommande olika namnen på vissa ting hos olika mytologiska väsen.
14. Hülphers anmärker i sin beskrifning öfver Jemtland med anledning af denna berättelse, att då den Rahm, som i Ragunda blef kapellan 1661 och pastor 1671, hette Olof Claesson, och ingen annan med det namnet omtalas såsom prest härstädes, så måste Petrus Rahm, om han ej varit Olof Rahms son eller slägtinge, ettdera anses såsom tryckfel, eller oek alltsammans vara en dikt. Härmed må nu vara huru som helst, sägnen har ändå sitt värde såsom ådagaläggande dåtidens föreställning om vättarne.
15. En spökande qvinna i trakten af Solefteå har i likhet härmed sagt sig ej frukta någon annan prest än den sid. 117 nämnde doktor R—n.