Svenska industriens män/Frans Henrik Kockum
FRANS HENRIK KOCKUM.
Natten emellan den 11 och 12 februari innevarande år (1875) bortrycktes af döden en af de förnämsta borgrarne i Sveriges tredje stad och en af vårt lands störste industrimän, bruksegaren och fabriksidkaren Frans Henrik Kockum, hvilken, om ännu några månaders lefnad blifvit honom förunnad, kunnat fira sitt femtioåriga jubileum såsom borgare i Malmö.
Han tillhörde en gammal skånsk slägt och var född den 27 September 1802 i Malmö, der fadren Lorentz Kockum var handlande och gift med en dotter af den förtjenstfulle och om Malmö samhälle högt förtjente Frans Suell.
Efter slutad skolbildning och sedan han ett år åtnjutit undervisning vid ett handelsinstitut i Lübeck, ingick han på fadrens kontor, men då denne kort derefter afled, efterlemnande en affärsställning, som gjorde cession nödvändig, måste den tjugotreåriga sonen försörja sig sjelf, moder och syskon utan hjelp af det Suellska arfvet, som få år förut ansets så lysande. Af kreditorerna i fadrens sterbhus öfvertog han nu (1825) på arrende den Suellska, af fadren 1821 inköpta tobaksfabriken. Som alla hyste välvilja för den liflige, flitige och tilldragande ynglingen, erhöll han detta arrende på förmånliga vilkor. Vid skötandet af denna affär utvecklade han en sådan drift och omtanke, att han snart var i stånd att för egen räkning inköpa fabriken, den har alltjemt utvidgade, så att den tio år derefter intog främsta rummet bland industriela anläggningar i sitt slag — hvilken plats den ännu torde innehafva. Redan för trettio år sedan sysselsatte den 160 arbetare. En af Frans Suell anlagd skola för fabriksarbetarnes barn fortsattes i allt större omfattning af Frans Kockum.
Efter att hafva förvärfvat tillräckligt rörelsekapital, började han en ny fabriksrörelse, i det han 1840—1841 på egendomen Holmen invid Malmö anlade ett gjuteri och mekanisk verkstad, som redan 1842 sysselsatte några och sextio arbetare och utförde arbeten för ett tillverkningsvärde af 30- till 40,000 kronor samt trettio år senare så betydligt utvidgats, att arbetarnes antal (1873) uppgick till 700. Ledningen af detta storartade etablissement, som nu mera endast i Motala har sin öfverman inom hithörande industrigren i vårt land, öfverlemnade han emellertid 1860 åt näst äldste sonen, civilingeniören Gottfried Kockum, och den förste november 1873 öfvergick affären till ett bolag, för att i större skala och under samma namn som dittills bedrifvas.
Med den växande kapitaltillgång, som Kockums indusriela verksamhet förskaffade honom, inlät han sig i allt vidsträcktare affärs- och industriföretag. Så förbundos med mekaniska verkstaden Ölme jernbruk i Småland, Kallinge valsverk vid Ronneby och jernmanufakturverket i sistnämda köping, afsedt för förtenta jernkärl och det enda i sitt slag i vårt land. Dessa anläggningar stodo under öfverinseende af yngste sonen, F. H. Kockum, hvilken i likhet med brodren, Gottfried, utbildat sig för den tekniska banan under en längre vistelse vid svenska och utländska läroanstalter och fabriksinrättningar. Hvitbetsockerfabriken i Landskrona, den första i sitt slag hos oss, räknar sitt upphof från Kockum. Tegel- och cementfabriken vid Lomma höjdes genom honom från ett vanligt tegelslageri till en fabrik af högst betydande omfattning. Vid skötandet af sist nämda anläggning, äfvensom af tobaksfabriken m. m., var äldste sonen L. P. Kockum fadren behjelplig.
Kockum var en tid hufvudredare för det första ångbåtsbolag, som bildades i Malmö, och hvars båtar ännu gå på Lybeck och Kristiania. Med grundandet af flere fabriksanläggningar i Malmö, såsom fabrik för gasberedning, bomullsspinneri, ångbåtsbyggeri, ångqvarn, tändsticks- och porslinstillverkning m. fl. är äfven namnet Frans Henrik Kockum förbundet.
Hans lifliga spekulationsdrift och högst ovanliga arbetsförmåga förledde honom emellertid äfven att ingå i åtskilliga företag, som icke visade sig vinstgifvande. Ett sådant var Virums kopparverk i Vestervikstrakten, som sedan öfvergått till ett engelskt bolag. Äfven på Gellivara grufvor offrade Kockum ej obetydligt. Han sträckte äfven sin företagsamhet utöfver Sveriges gränser. I Åbo egde han en tid tobaksfabrik, i Ungern har han haft depot för sin mekaniska fabriks tillverkningar, ja Klingenbergs värdshus vid Kristiania var en tid i hans ego. Till sist nämda affär skall han hafva föranledts deraf, att han icke på annat sätt ansåg sig kunna finna användning för en karusell, som han på beställning förfärdigat vid en af sina verkstäder, men sedermera ej blef af med.
I följd af de förluster, många af dessa förslag medförde, inträdde i medlet af 1860-talet brydsamma tider, då Kockums affärsställning allvarsamt hotades. Hans många utmärkta egenskaper såsom affärsman och menniska förskaffade honom dock en kraftig mellankomst af hans vänger. Ett garantibolag bildade sig sjelfmant för att understödja honom, men så stort var förtroendet för honom, att det endast behöfde fungera som ett slags borgen, och det endast för en kort tid. Hans tillgångar flöto snart åter rikligt in.
Om den kärlek och aktning, han vetat förskaffa sig hos sina medborgare, vittnade det högtidliga liktåg, som den 17 februari böljade genom gatorna, och i hvilket äfven fördes till grafven stoftet af hans maka, Jeanna Dorotea Beijer, hvilken från mannens dödsbädd nedlades på sin egen, der hon utandades sin sista suck den 8 februari. Vid bisättningen aftonen före begrafningsdagen var den gata illuminerad, der kistorna fördes. I liktåget, som räknade nära 1500 personer, syntes magistratens ledamöter och stadsfullmägtige, hvilka senare Kockum tillhört. Butiker och verkstäder voro stängda, och en oöfverskådlig menniskomassa fylde tågets väg.
För någon tid sedan lät en i utlandet boende vän till den aflidne på hans graf uppställa en vård, som i all enkelhet utgör ett vältaligt äreminne. Dess enda yttre prydnad är nämligen en bikupa, omsluten af en vacker krans. Arbetarne vid de Kockumska fabrikerna ämna på grafven uppresa en större vård.