Svenska industriens män/Jonas Alströmer
← File:Svenska industriens män.djvu |
|
Johan Theofron Munktell → |
JONAS ALSTRÖMER.
Om bevis behöfves, är Jonas Alströmer ett sådant, att snillets gåfvor äro oberoende af lyckans, och att en kraftig vilja alltid förmår göra sig gällande i trots af de hinder, som afund och fördomar förena sig om att uppresa i hennes väg.
Början af Alströmers bragdfulla bana var ingenting mindre än lysande, och hans första verksamhet lofvade visserligen ingenting utmärkt. — Han föddes den 7 Januari 1685 i den lilla staden Alingsås, der hans far, Thore Carlsson, var en ringa borgare. Lik så mången annan fattig yngling, fick Alström, såsom han först kallade sig till minne af sin födelsestad, tidigt söka sitt bröd hos andra. Efter att någon tid ha varit i handel i Ekesjö, och derefter försökt sig såsom renskrifvare i Venersborg, erhöll han en liten tjenst vid Ryssvågen i Stockholm.
Under dessa olikartade befattningar sökte han hvarje tillfälle att skaffa sig större kunskaper, liksom en aning sagt honom, att de med tiden skulle komma att behöfvas på större och mera gagnande verksamhetsfält.
År 1707 följde han en vän Alberg öfver till England och mottog en plats såsom bokhållare på dennes kontor. Efter några år, då Albergs affärer genom hvarjehanda missgynnande omständigheter gått öfver ända, öfvertog Alström hans kontor för egen räkning och samlade genom sin arbetsamhet och samvetsgrannhet snart en betydlig förmögenhet.
Ryktet om hans redbara uppförande tillskyndade honom flera förtroendeuppdrag från hans fädernesland, bland annat det att såsom konsul bevaka Sveriges handelsintressen i London. — Under sin vistelse derstädes hade han ett gynnande tillfälle att jemföra Englands industri och deraf härflytande rikdomar med Sveriges näringslöshet och deraf följande fattigdom.
»Då» — säger han om sig sjelf — »blefvo genom den Högstes tillskyndelse mitt förstånds ögon öppnade, och mitt hjerta upptändt af brinnande längtan att tjena fäderneslandet». — Han tog till sin lefnads uppgift att i detta samma fädernesland återupprätta handeln, sjöfarten, landtbruket och handaslöjderna, dessa, som han kallade dem, »fyra grundpelare under statens välstånd» — och sällan har väl någon genomfört sitt beslut med större kraft och ihärdighet än han. —
En ringa början gjordes 1715, då Alström lät till Sverige öfverföra en hjord engelska får såsom stam för en förbättrad fårafvel. — Åtta år senare lemnade han för alltid England, genomreste Frankrike och Holland, inköpte en mängd maskiner, verktyg och redskap, samt förmådde åtskilliga slags arbetare, såsom klädes-, siden- och strumpväfvare att flytta öfver till Sverige.
Dessa företag voro förbundna icke blott med stora kostnader utan med verklig fara. I Holland var han nära att blifva stenad af en hop väfvaregesäller och då hans fartyg afgick från Amsterdam, eftersattes det af ett par holländska tulljakter för att föras tillbaka.
Emellertid undkom det faran, och anlände med sin dyrbara laddning af arbetare och maskiner till Göteborg i Oktober 1723, en betydelsefull dag i svenska industriens historia.
Till hufvudort för sina industriela anläggningar hade han redan förut utsett sin födelsestad Alingsås, hvilket val jemväl gillades af hans vän Polhem. — Här, i denna undangömda vrå, uppstod inom kort ett industrielt lif, förut osedt inom hela landet. Den lilla staden, hvars borgare dittills mestadels försörjt sig med krögeri och skjutsning, var inom några år förvandlad till ett enda stort etablissement, der spinnerier, ylleväfstolar, bomullsväfverier, vaddmakerier, flanells- och strumpfabriker arbetade i kapp med kattunstryckerier och silkesfärgerier, hvarjemte i staden anlades det första sockerraffinaderi och engelska garfveri, som funnits i riket.
Regeringen understödde på allt sätt anläggningarna och ständerna anslogo tid efter annan betydliga gåfvor och lån till de nya verkens förkofran. Folkmängden i Alingsås, hvilken, när Alströmer begynte sin storartade verksamhet, endast uppgick till 300 personer, steg snart till 1,800, och 1761 var ensamt ett stort antal sysselsatt vid väfverierna i Sverige.
Följden af så väl det ena som det anra var, att Alingsås betraktades såsom en plantskola för det industriela lifvet i landet, och sistnämnda år uppgick exporten af svenska slöjdalster till 50 tunnor guld, deraf två tredjedelar ansågos såsom nationalvinst.
Till ett så lyckligt förhållande bidrog i väsendtlig mån, att Alströmer grundade den svenska industrien på inhemska råämnen. Från England och Spanien införskrefvos tidt och ofta finulliga får, och på åkerfälten vid Alingsås odlades de för klädes och bomullsberedningen nödiga färgvexterna. Äfven tobak och potäter voro bland de växter Alströmer införde, ehuru den senare ej kom i något allmännare bruk för än på 1760-talet efter pommerska kriget.
För Alströmers sträfvanden blefvo, såsom naturligt var, hans dyrbara anläggningar vid Alingsås alltid skötebarnet, men öfverallt, der en uppfinning eller inrättning kunde vara till fäderneslandets gagn, der ingrep han med sin okufliga viljekraft, och der saknades aldrig hans patriotiska ifver.
Sålunda bidrog han till inrättandet af flera fabriker i Stockholm och Göteborg, — till förbättrandet af eggjerns- och knifsmidet i landet, — till upparbetandet af stenkolsbrytningen i Skåne, — till handelns befrämjande på mångahanda sätt o. s. v.
Oaktadt hans eget ringa mått af verkliga kunskaper, älskade och befordrade han vetenskaperna samt deltog i vetenskapsakademiens både stiftelse och arbeten.
Ett så rastlöst och brinnande nit för fäderneslandets heder och nytta, blef, som sig borde, ett föremål för medborgares beundran och regeringens bifall. Han utnämndes 1739 till kommerseråd, blef 1748 en bland de förste riddarne af nordstjerneorden och upphöjdes 1751 i adlig värdighet med namnet Alströmer. Under hans lifstid preglades honom till ära tvenne skådepenningar, den ena 1756 och den andra 1759, hvarjemte enligt ständernas beslut hans bröstbild uppsattes på Stockholms börs.
Före sin död hade han delat vården om sina stora anläggningar mellan sina fyra söner och afled vid sjuttiosex års ålder d. 2 Juni 1761.
Den väckelse, Alströmer skänkte åt svenska näringsfliten, har sedan dess, ehuru under många nya former utvecklat sig, och stält Sverige på täflingsbanan med de förnämsta europeiska länder. Att först och till sin fulla betydelse hafva fattat idén om en svensk nationalindustri det är Alströmers odödliga verk; och att hafva inledt Sverige på de »fredliga eröfringars stråt» är hans oförgängliga ära.