Svenska industriens män/William Lindberg
WILLIAM LINDBERG.
Man talar om fredliga och krigiska yrken och skiljer dem åt med dessa benämningar, liksom vore den satsen riktig, att inom de förras område ingen strid funnes och inom de senare, ingen frid. Att detta är ett misstag, särdeles hvad fredens värf besträffar, har läsaren troligen mer än en gång funnit af de i detta verk meddelade lefnadsteckningar. Det är motståndet, som skapar kraften, och många af de män, hvilkas bilder pryda dessa blad, hafva säkert utkämpat mer än en förtviflad kamp mot fördomar, okunnighet, afund och ogynsamma förhållanden; men det förhåller sig så med striderna på de fredliga förvärfvens bana, att de utkämpas tyst och obemärkt inom en viljefast menniskas bröst; det är på krigarens stråt, som blodströmmar och kanondunder gifva glans åt skådespelet.
Till klassen af de medborgare, hvilka uträtta mycket, utan att derunder göra det minsta buller af sig sjelfva eller önska, att resultatet af deras verksamhet skall komma i ropet, hör den man, hvars lif vi här i korthet teckna: fabriksidkaren William Lindberg.
Han föddes 1818 i Helsingör, der fadren under flere år var svensk generalkonsul. Under de vanliga skolstudierna framträdde hos sonen allt tydligare och fullständigare hans kallelse och fallenhet för mekaniska sysselsättningar. För att pröfva, huruvida dessa hade fast grund, och på samma gång bereda honom tillfälle att tillegna sig det yttre mekaniska handlaget, skickades han femton år gammal till Nyköpings mekaniska verkstad, der han vistades inemot ett år hvarefter han 1834 sökte och vann inträde vid Teknologiska institutet i Stockholm.
Ångmaskinsfabrikationen i Sverige hade vid denna tid genomgått sin värsta skärseld af lyckade och misslyckade experimenter; men ännu återstod mycket att i denna branche tillägga och förbättra. I synnerhet var det ännu långt ifrån, att man var på det klara med ångmaskinens användning för sjöfarten. För att vinna full praktisk erfarenhet i denna del af ångmaskinsäran, lät W. Lindberg 1837 anställa sig såsom maskinist på ångfartyget Norrland och innehade denna befattning i tvänne år. År 1839 antog han plats såsom föreståndare för en mekanisk verkstad på Långholmen och qvarstannade der till 1842. Under tiden hade beslutet hos honom mognat att anlägga ett mekaniskt etablissement för egen räkning, och 1844 grep han sig an med detta stora företag, i det han upprättade en mekanisk fabrik vid stora varfvet på Södermalm i Stockholm.
Genom kloka beräkningar har denna anläggning, så att säga, utvecklat sig ur sig sjelf till ett värdigt motstycke till Bergsunds storartade verkstäder, och har, under de trettio år den varit i verksamhet, lemnat ej mindre än 110 större och smärre ångbåtar, af hvilka en stor del nu plöjer vattenlederna på våra insjöar och utmed våra kuster.
Som bekant är, hör det en gång för alla till saken, att der en öfverlägsen förmåga framstår i det enskilda, der komma kommunen och landet och lägga beslag på densamma för det allmännas räkning. Så har, allt ifrån det stadsfullmägtig-institutionen började sin verksamhet, W. Lindberg varit medlem af densamma och af dess beredningsutskott. Likaså har han under en treårsperiod innehaft plats på Stockholmsbänken i riksdagens Andra Kammare, ett förtroende-uppdrag, som säkerligen förnyats, så vida han icke bestämdt undanbedt sig återval.
Detta är i korthet en skicklig och verksam mans lefnadssaga. — Det är ju ett föga märkvärdigt lif eller huru? — Visserligen — om en person vore minnesvärd endast i den mån han lyckas att draga verldens blickar till sig, eller stor i samma grad bifallsstormarna ljuda högt till hans ära.
Men allt stort sker tyst, säger Geijer, — det är också ett af den sanna förtjenstens kännetecken, att den vill gagna i tysthet och under sitt nyttiga värf förblifva så obemärkt som möjligt.