Swenska Akademiens sednaste wal
| ← Magistern och Konglig Sekreteraren |
|
Främlingen från Bergslagen → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 48 (18 Juni 1839), n:r 49 (21 Juni 1839), n:r 50 (25 Juni 1839), n:r 52 (2 Juli 1839). |
Swenska Akademiens sednaste wal.
Så stolt i sin Catheder,
Bombastus ställer modigt fram
I långa slutna leder
Sitt meningslösa ordakram.
Han reflekterar excellent
Den benigaste Opponent:
Han analytiserar allt,
Båd' stort och iitet, varmt och kallt.
Han löser upp hvar gåta,
Den terra och den våta.
Wadman.
Så år då Per Daniel Amadeus Atterbom, ehuru något »serla», En af de Aderton. Försoningens ambradoft gjuter sig öfver gamla striders minnen, som morgonens dagg öfver de vissnande blomkalkarna, och de nio slå på sina lyror segerqvädet, på en gång förflyttade från »Lycksalighetens Ö» till »Sälighetens» ether. Vid hans sida inträder, desto mer »arla», Anders Abraham Grafström. — — De nio gripa mefd anletes svett i strängarnas guld, så det gnisslar i de hårdt pröfvade lyror — — Inga blåa band mer — — men idel blånande skyar och strömoln, genomträngda af Svenska Akademiens sista aftonglöd. Lyckliga mör! Lagerkrönta Apollos döttrar! Liksom stjernfall hafven J hitintills hoppat mellan politikens molnhöjder; — förenen eder nu till en bländande stjerndans kring Akademiens valspråk, och låten det stråla som briljanter i »snillets och smakens» nordstjerna! — — Jag äger ingen lyra att besjunga er lycka, ty den nyckelharpa, hvarpå jag spelar, surrar, som en bålgeting, för edra örons rosenhinnor. Jag äger ingen lager att strö i er väg; ty hvad som deraf hitintills legat i min bana, har varit ett och annat torkadt lagerbäsblad ur sarkasmens sillkagge. Dock gifver jag hvad jag har: min hjertliga lyckönskan till detta nya prisvärda val.
Utom dessa tvenne nyinvalde, af hvilka om den sednare isynnerhet kan sägas, att han, genom detta Akademiens val, så godt som fallit från skyarna och gjort första steget på odödlighetens trappa, har ryktets breda mun förslagsvis satt i omlopp en mängd andra, till hvilkas skildrande i sanning fordrades en Plutarks parallelliserande förmåga. Låtom oss likväl försöka!
Åkerhjelm, lika ryktbar för sin Engelbrekt, som för sin stilus curiæ i allmänhet. — Löwenhjelm för sitt prygeflsystem. — Hartmansdorff för sina Böndagsplakater. — Biskop Hedréx, om ej för annat, åtminstone för det att han så godt som är en stående artikel i Östgöta Correspondenten. — Landshöfdingen Kræmer, känd för sina lyckliga infall och dessutom stiftare af soiréerna för musik och: dans vit Upsala Universitet. — Cronstedt, hvars blotta namn ej tarfvar någon vidare förklaring. — Lotsdivcktör Lundstedt, bekant dels för sin resa i »Egyfften», dels ock för sina vid flera tillfällen hållna tal, hvaribland det om »Krigets nytta eller skada», hållet i KrigsvettenskapsAkademien, otvifvelaktigt intager det förnämsta rummet, — Pontin för sin »Göta Kanal» (märk deruti Sveriges »blåa band») och öfversättningen af Hernani. — Professor Zetterstedt för sin Lappska resa. — Prof. Sjöbring för sitt korrekta nykterhetssystem, hvilket för Svenska språket skulle vara af stor nytta. — David Munck af Rosenschöld för sin originella genialitét, och Apotekaren Riis för sin genialiska originalitét. — Lénström för sin estetik och sin Nero. — Böttiger, hvars hvitkindade sångmö så förtjent förvärfvat honom tillnamnet; Musernas mjölkbud. — Inqelman för sina tillfällighetsverser, och ExpeditionsSekreteraren Lindgren för sin prolog och sina ledande uppsatser i Stockholms Dagblad. — Lilja, Assar Lindeblad och Fredholm, den sistnämde bekant för sina med »utomordentligt talang» författade memorialer i Tryckfrihetsmål. — Nils Arfvidsson för sin öfversättning af Griselda, fördelaktigt recenserad af Hr —ss— i Dagligt Allehanda, hvarjemte han på egen bekostnad gjort en resa till Italien, hvilken han från trycket utgifvit med ståtliga etiketter på permarna och kartan dertill beständigt på tungan. Känd derjemte såsom Nordens förste konstdomare, är hans uteslutande från valet oförklarligt, så framt ej orsaken dertill måste sökas i Dagligt Allehandas sednaste reservation mot hans konstkritik. — Ridderstad, O. Fryxell och Kapten Lindederg, den sistnämde ett af seklets underverk, känd dessutom såsom konstkritiker i Aftonbladet under signaturen -—be—; hvilken, jemte lammets anspråkslöshet, har utseende af att vara ett välgrundadt: be om en plats så väl i den politiska historien som i Svenska Akademien, — Postmästaren Flach i Carlstad, hvars blotta namn redan har sin stora betydelse i Svenska språket, och Lektor Söderberg i Wermlandstidningen, äfven kallad Tuppen, en sångare af verklig ryktbarhet. — Lars Hjerta, hvars helgjutna stil står att finna på första sidan nästan i hvarje, så vettenskapligt som vittert, arbete, som under den sednaste tiden från trycket utkommit, och Prof. Mosander, som mer än mången annan kanhända torde vara i tillfälle att få språket »klart som vatten.» Slutligen får äfven nämnas Blomqvist, garfverifabrikör i Wenersborg, och f. d. Notarien Luttropp, ullstrumpsfabrikör i Aftonbladet, den förre känd för sin ovanliga förmåga att framställa subjektiviteten i dess hela osmyckade nakenhet, och den sednare för att kort, fint och koncist visa objektiviteten, utan alla tillsatser och tillämpligheter, och som dessutom gjort sig odödlig genom poetiserandet af ullstrumpan, ett i sanning högst benigt ämne för den poetiska framställningen[1].
Ofvanstående talanger har man ansett mer eller mindre hugade för en utmärktare och mer äskådlig plats, såsom ledamöter i ett samfund, hvars valspråk vore »Snille och Smak.»
Deremot har man alldeles bortglömt och således ej satt i fråga såsom personer med snille och smak, en Almqvist, en Fahlcrantz, en Wallmark, en Prof. Fryxell, en Dahlgren m. fl., af hvilka den tredje i ordningen är den, som icke allenast fört en mångårig segrande strid mot Svenska Akademiens störste Antagonister, utan äfven besitter, om ej just ett poetiskt öfvervägande snille, åtminstone en mångsidig kunskapsbildning och derjemte en språkkännedom och en smak, som kunde fylla en och annan af de redan besatta fåtöljerna. Hade Akademien velat hafva vettenskapsmän, så funnos ju Per Afzelius, Jöns Svanberg, Wallenberg, Friis, Bergfalk etc. Hade den deremot velat hafva blott snillen, utan Akademisk smak, så äro Richert, Palmær, Crusenstolpe m. fl. äfven kompetente.
Men hade Akademien velat välja en, som icke är talang, icke smakfull, icke heller vettenskapsman, icke heller snille, så skulle vi med nöje hafva rekommenderat Akademiens hörsamme beundrare
Tillägg
till en i denna tidnings föregående nummer stående artikel om »Svenska Akademiens sednaste val.»
Med anledning dels af några till oss ställda anonyma skrifvelser, dels ock af flera muntliga förebråelser angående vår i denna tidnings föregående nummer införda artikel om Svenska Akademiens sednaste val, få vi förklaringsvis nämna, det meningen med sammanställandet af de i nämde artikel uppgifne personer icke för den, som ger sig tid med noggrannhet genomläsa densamma, kan vara annan, än att söka visa, huru ofta man, så väl i det offentliga som enskilta lifvet, dels misstager sig om, dels också tror sig kunna efter godtycke behandla förtjenstens värde, och att i följe deraf detta värde så ofta får stå tillbaka för vissa namn och opinioner. När vi derföre framställde en mängd personer af de hvarandra mest motstridiga förmågor och kunskapsförråd, hafva vi dermedelst velat uttrycka, att kända namn, dessa må nu vara sekanderade af verklig förtjenst eller ej, kunna vara till en och samma sak lika kompetenta. Detta är verldens gång i många hänseenden och behöfver ingen närmare förklaring, Det gör oss derföre ondt, om någon förtjenstfull person, hvars namn i ifrågavarande artikel var placeradt vid ett mindre qvalificeradt, deraf drog någon annan slutsats, än den, att han stod der, dels för kontrastens skull, dels också för att visa, hur ringa noggrannhet ofta nog här i lifvet iakttages vid förtjenstens uppskattande och belöning. Således var det vår mening lika litet, som det kan vara någon annans, att söka förringa värdet af sådana namn, såsom, för att ej tala om Ingelman, O. Fryxell m. fl., en Åkerhjelm, Hedrén och Pontin, m. fl., af hvilka den sistnämnde har anspråk på aktning, så väl för sin personliga karakter, som för hvad han gjort för sin vettenskap, i förening med sin kärlek för vitterheten, den han icke sällan med fördel sökt gagna. Icke heller kunde det vara vår mening att bestrida Kapten Lindeberg stilistisk förmåga.
För öfrigt förestafvades oss ifrågavarande artikel af en billig missbelåtenhet med Svenska Akademiens sednaste val, mindre derföre att Atterbom invaldes, än att Wallmark förbigicks. Den förre har gjort allt för att undsätta Akademiens värde, den sednare allt för att försvara det. Nu hafva vi visserligen ingenting emot, att försoningens stund en gång inträffat; men försoningen bör ej skjuta rättvisan öfver hufvudet. Wallmark har klädt en blodig skjorta för Akademien, — kanske är den derföre icke nog städad för att kunna synas i de Adertons gille? —
Ytterligare Tillägg
till vår artikel om Svenska Akademiens sednaste val.
»Komma ur askan i elden», säger ett gammalt godt ordspråk, som i förevarande fall äfven ganska riktigt besannar sig på oss. Knappt hade vårt förra tillägg sett dagsljuset, förrän en hel mängd nya påstötningar läto sig mot oss förnimma, i akt och mening att förmå oss ytterligare göra några undantag. Så hårdt straffas den minsta förbrytelse mot konseqvensen! Vi få likväl härmedelst förklara, att det är oss bra svårt att kunna gå ett steg längre, än hvad vi redan gjort. För öfrigt kunna vi ej rätt inse, hvad det månde ligga för ondt i att finna författare kompetente till en plats i Svenska Akademien; ty har man icke ansatt oss, som om vi hade tillåtit oss en stormlöpning mot personers heder och ära? — »Hvad han ni mot artikeln, mine herrar?» hafva vi alltid frågat anmärkarne. Och de hafva alltid svarat: »Det fördömda sällskap, hvari herrn framskickat oss.» — Ett svar i sanning att gråta åt i dessa liberala tider, som knappast se någon skillnad så till personer som saker! — — Om vi likväl skulle göra ett undantag till, så må det bli det sista, och sker det i sanning med ruelse i hjertat och tårar i ögonen. Vi bade olyckligtvis bland de öfverklagade kompetente nämt Apotekaren Riis och Fabrikörerne Blomqvist och Luttropp, m. fl. namn, hvaraf vår fosterländska litteratur har en ej så ringa förtjenst. Icke kunde det vara vår mening att kasta en skugga på den gloria, som med en så lysande koncishet gjuter sig kring deras hufvuden. Att i en tid, hvars fysionomi här pregeln af den djupaste melankoli, söka nedstämma de få, hvilkas humoristiska förmågor komma hvar och en att »draga på munnen» och således förstöra den bästa gymnastik för skrattmusklerna, som nu för närvarande finnes i vårt fädernesland, är ett brott, hvartill vi för ingen del skulle vilja göra oss skyldiga. Då vi nu till den grad misslyckats i vårt försök att föreslå ledamöter i Svenska Akademien, få vi förklara att vi i det längsta skola söka undvika dylika vackra och välmenande försök.
Till Redaktionen har följande skrifvelse ankommit:
”Till Utgifvaren af Freja.
Vid min återkomst från en resa åt landet öfver Midsommarshelgen har jag i Tit. Blad fått läsa tvenne uppsatser rörande Svenska Akademiens sednaste val, i hvilka mitt namn äfven förekommer. Det gifves fall då man med ledsnad ser sig — om också med beröm — omnämd i en tidning, och jag har ej bordt dölja, att det ifrågavarande varit för mig ett sådant, äfven med erkännande af den välvilja, som beredt mig detta obehag. Jemte förklarandet häraf, anser jag mig äfven böra begagna det tillfälle, som nu erbjudes mig, att upplysa en åsigt, som jag af dessa artiklar finner er M. H. dela med många andra, och, enligt hvilken den bekanta litterära strid, som jag för snart trettio år sedan började, skulle gällt ett försvar för Svenska Akademien. Om Ni läst den lilla Skrift, kallad Försök att upplysa Publiken om föremålet och beskaffenheten af den elfva-åriga tvisten inom vår Litteratur, hvarmed den 1821 å min sida slutades, så skulle Ni ej ha gifvit den ett så ringa föremål, som försvaret för en vitter korporation, hvilken visserligen icke behöfde ett sådant och som dessutom anfölls till den grad, att Hofkansleren, sjelf dess Ledamot, ansåg sig kunna genom Tryckfribetslagens tillämpning göra Litteratörens försvar öfverflödigt. Nej, M. H. Striden gällde något mer: jag skulle icke, efter en 8å lång tids förlopp, med den ringaste tillfredsställelse se tillbaka på densamma, om den utgått från något så helt och hållet subjektift. Den gällde i allmänhet försvaret för litterära principer för sådana nemligen, utan hvilkas iakttagande man dittills på ingen tid ansetts kunna äga någon förtjenst som författare på vers eller prosa — för sundt vett, emot sjukligt, för god smak emot dålig (Phebuseri i innehåll och rimnöd i form) — och dernäst försvar för den vitterhet man anföll mot beskyllningen att ej vara nationell, hvarken i anseende till ämnen eller form och i det hela utan värde. Den gäller tillika: motstånd mot de reaktionära bemötanden, som i andan af en någon tid förut uppkommen Litterär Skola i Tyskland och med slafvisk härmning af densamma äfven i det formella, förmärktes i samma skrifter, hvilka endast öfver ruinerna af vår gamla vitterhet ville föra oss till en ny. För öfrigt, M. H., blandade sig i denna strid som i all annan, beklagligen å ömse sidor, mycket som ej bordt deri ingå och som de stridande längesedan ogillat äfven inför hvarandra, och som de hoppas att Publiken är lika böjd att glömma som de sjelfva. Då jag nu, föranledd af edra artiklar, för första gången bryter den snart tjugo-åriga tystnad, som jag öfver detta ämne iakttagit, må det tillåtas mig att yttra den glädje jag erfar öfver de företeelser, vår vittra Litteratur i närvarande ögonblick erbjuder. Det gamla goda består icke allenast vid sidan af det nya, men vandrar, som jag önskat, hand i hand med detsamma, Detta nya försmår ej, på hvilken bana det än visar sig, att tillegna sig den klarhet i framställningen, den fullkomlighet i formen, som utmärker det gamla. De i alla tider erkända kritiska grundsatserna erkännes åter äfven i vår, och främst deribland den gamle Horatii:
Scribendi recte sapere est et Principium et Fons.
I detta afseende är det val Svenska Akademien gjort af den
snillrikaste bland den s. k. Nya Skolans Författare äfven för mig
tillfredsställande, ty det är mig en ny borgen för dessa grundsatsers
slutliga seger. Stockholm d. 26 Juni 1839.
P. A. Wallmark.”
Vi anse oss böra nämna, att vår mening lika litet som våra ord varit att anse Hr Wallmark förtjent af en plats i Svenska Akademien blott derföre, att han under den ifrågavarande mångåriga striden varit Akademiens kämpe. De litterära principer, han både då och sedermera förfäktat, det »sunda vettet» och den »goda smaken» vore då integrerande delar af nämde Akademi, och måste således ett försvar för dem i och med detsamma blifva ett försvar för Akademien. Få hafva, enligt vår tro, på ett mera utmärkt sätt bekämpat det »sjukliga vettet» och den »dåliga smaken», hos det så olyckligt emanciperade Tyskeriet, som han; hvarföre skulle då han glömmas för en annan, som, ehuru af stort snille, Jikväl bar vapen för sistnämda falska principer? — Vare likväl långt ifrån oss att påstå, att de sanna litterära principerna hos Svenska Akademien urartat, så länge deribland finnas män, mäktiga att intaga hvilken Pindens thron som helst; men det är befordringssystemet vi hafva klandrat; ty, enligt vår tanka åtminstone, sammanknyta sig ej så lätt med begreppen om »snille och smak» dessa konsiderationens och vänskapens band, de må nu skifta i serafimerblått, eller helt enkelt vara snörband i försoningens slöja.
- ↑ Vi hade väntat, att Akademien, till följe af sim goda smak, åtminstone skulle hafva tillegnat sig honom i egenskap af HedersStånddrabant.