Magistern och Konglig Sekreteraren
| ← Teater och Balett |
|
Swenska Akademiens sednaste wal → |
| Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1839 n:r 47 (14 Juni 1839). |
Magistern och Konglig Sekreteraren.
(Sann händelse under Cholera-tiden.)
En vacker afton, under den argaste Choleratiden, promenerade på strömpaterren under Norrbro en Magister och en Konglig Sekreterare. Magistern var en liten figur med ett blekt ansigte, på hvars i förtid uppjagade rynkor ett alfabet af klassisk lärdom kulminerade, Han var tarfligt klädd. En svart frack och dito byxor, trådslitna och nötta, utgjorde det format, hvaruti denna lefvande klassiskhet inneslöts. Under hans näsa låg en ljusbrun snushinna, lik ett gammalt pergament, och, när Magisterns rygg vände sig åt åskådaren, såg man på frackkragen, aldrig generad af den framåt lutande nacken, en glacerad ljusstrimma, liksom vore denna ett svagt återsken af det vetande, som i hans hjerna svärmade och drömde. I hans dopsedel stod att läsa ett trettiotal; men i fullmånan, som dallrade öfver hans hjessa, stod det annorlunda skrifvet; ty minst fyratio år skulle man der¨ hafva varseblifvit.
Konglig Sekreteraren var några och tjugo år gammal, hade, om ej något annat blomstrande i sitt hufvud, åtminstone tvenne blomstrande kinder, svällande af lefnadslust och våtvaror, klara, blåa och genomskinliga ögon af glas med stålbågar, en mun alltför stor mot hvad den vanligtvis hade att säga, friska hvita tänder, som röjde god mage; men det enda klassiska, man på hans ansigte kunde upptäcka, var en Romersk näsa, som sköt fram mellan stålbågarna, som en Italienare mellan förtryckets bojor. Hans hår låg kufvadt under perukmakarens tång, och hans kläder voro gentilt, mästerligt och smakfullt gjorda, som om de varit förfärdigade af Kaeding eller Åbergh från Berlin. En hvit silkeshatt, kanske det enda ljusa af hans hufvud, glimmade mot eftermiddagssolen.
De båda herrarne voro inbegripne i ett, som det tycktes, djupare samtal.
»En ryslig tid», suckade Magistern; »knappt har den nya dagen tagit morgonens rosenpermade bönbok i sina strålande händer, förrän han nödgas uppstämma en likpsalm öfver en bortgången vän, en afslumrad broder. Vår Herre hemsöker menniskorna med ett hårdt syndastraff, och den lättfärdiga tiden skälfver af bäfvan; ty ingen religionens tröst sitter vid sjuksängen och försonar menniskan med döden — — en ryslig tid!»
»Åh ja, det kan så vara», sade Kongl. Sekreteraren; »men det är intet ondt, som icke har något godt med sig. Det behöfves en rensning, min bror! allt är ju så öfversvämmadt, att man nästan är färdig äta upp hvarann, Gud gifve, att Choleran med det snaraste ville göra en kraftig påhelsning, i Collegierna och Embetsverken, så att en annan kunde få sig en ordinarie tjenst! Det finnes många, som behöfva dö, så väl för sin egen» skull, som för andras. — När tänker bror fara till Upsala och taga prestexamen?»
»Helt säkert i höst; det kan vara tid på den saken nu, så framt jag vill ha någon nytta af mina dubbla år. Kors att bror är bara extra-ordinarie än — —»
»Ja, det är ju naturligt det, min bror, helst jag nyss inkommit på Embetsmannabanan; men innan årets slut hoppas jag allt skall vara annorlunda. — Får jag bjuda dig på en Jamaika?»
»Jamaika!» ropade Magistern rysande: »dricka Jamaika under Choleratiden — — nej, Gud bevare mig derifrån! Nej, ett glas seltervatten på sin höjd.»
»En flaska seltervatten åt Magistern och en stor jamaika åt mig», ropade Kongl. Sekreteraren. »Tjenare, Hr Bernds! Hur står det till? — God afton, Sophie! är du ej rädd för Choleran? — Men min bror, hvad kan det vara för godt i att klunka i sig bara vattnet?»
»Vatten är min hufvuddrycks, svarade Magistern, tagande ur fickan en liten flaska kamfert-spiritus, hvaraf han i glaset hällde några droppar; »detta, i förening med en god maggördel och en ylletröja, är, enligt min tanka, det bästa preservativ mot Choleran, när man dessutom håller god: diet.»
»Hvad är det för ett band, som hänger öfver brors hals?»
»Åh, det är en talisman af lera, förvarad i en liten skinnpung, som min städerska hängt mig öfver halsen. Sympatikurer äro minsann icke så at förakta, — Det är en vacker hatt bror har.»
»Åh ja — smakar han något, så kostar han också», sade Kongl. Sekreteraren, i det han med sin silkesnäsduk strök öfver hatten, »Fyll på åt mig en Jamaika till, min flicka!»
»Nej, men är bror befängd, som förstör magen med så mycket spirituöst? Det är ju att rakt taga lifvet af sig.»
»Skrock! tror du jag är någon nykterhetsbroder.»
Klockan slog åtta i Jakob.
»Nej, nu måste jag hem och lägga mig», sade Magistern, i det han steg upp för att gå; »jag har föresatt mig att vara i sängen innan klockan slagit nio — det hör också till min diet. Om du kunde lära dig att göra detsamma, din flyttfågel, så kunde du åtminstone lefva tills du blir JustitieStatsminister. Knäpp åtminstone igen rocken om dig — — god natt!»
»God natt, din vattenrumlare!» ropade Sekreteraran; »jag önskar, att du innan morgondagen måtte bli kompetent till Biskop i Westerås stift, lika innerligt, som att alla från och med Presidenten till och med yngsta Kanslisten i natt måtte göra en lustfärd till nya kyrkogården — — God natt! glöm ej att knyta till maggördeln väl om den blifvande Biskopen.»
Herrarne åtskiljdes.
Följande | eftermiddag satt Kongl, Sekreteraren vid ett af de grönmålade borden i strömparterren med sin cigarr och sitt toddyglas, i sällskap med en af sina kamrater.
»Det är ju tusan», sade han till kamraten; »i går satt jag här på samma ställe med en prestsjäl, som höll en predikan öfver sin goda diet, och luktade kamfertspiritus en lång väg. I morse fick jag veta, att han hade dött i natt, oaktadt jag förespådde honom Biskopsstolen i Westerås — — En prest mer eller mindre kan väl göra detsamma, men hvad nytta hafva väl vi deraf? när jag kom upp i Kansliet i dag, för att läsa tidningarna, voro deremot alla friska som nötkärnor. — Det är nu tusan, hvad de perukstockarna i staden äro seglifvade; under det att längst bort på Norrmalm, der jag bor, packet dör som flugor!» — —
Nattetid efter den följande dagen stannade utanför ett hus längst bort på Norrmalm den svartmålade tungt belastade Choleravagnen. När vagnen under hemskt dån rullade derifrån, hade den en likkista mer; men fäderneslandet en extraordinarie Kongl, Sekreterare — mindre.
