Sylvias visa 10 då Våren och Sylvia komma tillbaka. Diktad 17 Maj 1854.
Jag kommer ändå, jag kommer nog
allt i den strålande vår,
så visst som träden löfvas i skog
och sjön uti vågor går.
Jag kommer till dig i lust och nöd,
i sorg och glädje,
med längtans glöd;
jag kommer i fjärran blå
till dig, mitt hemland, ändå!
Ändå! Ändå!
Jag sjunger för dig i vårens glans,
som fordom, min silfverton,
liksom där aldrig en fara fanns
vid grönskande vårens tron.
När himmelen mulnar långtifrån
i mörka åskor
och stormars dån,
jag aktar dock ej därpå,
jag sjunger för dig ändå!
Ändå! Ändå!
Jag är den minsta af vårens släkt,
som kvittrar i skog och mark;
min röst är en blommas andedräkt,
men ingen är dock så stark.
Ty sorg och fara och nöd och strid
och hat som grumlar
ett hjärtas frid,
allt, allt skall till sist förgå,
men våren sjunger ändå!
Ändå! Ändå!
Jag sjunger den sång, som ej förgår,
när dagens röster dö ut.
Så länge på jorden ett hjärta slår
i lifvets korta minut,
så länge dallrar naturens röst
ur vårens dofter
i mänskors bröst;
och sorger och fröjd förgå,
men Sylvia sjunger ändå!
Ändå! Ändå!
Du sorgsna hjärta, kom ut till mig
i strålars och blommors krans,
och tappa din sorg på vårens stig,
som dimmor i morgonglans;
och hvila som jag i naturens famn,
i ängens grönska
och lundens hamn
och sjung, när stormarna gå,
din ljufva kärlek ändå!
Ändå! Ändå!
Ty vågorna somna i lifvets sjö,
och solen i skyar går,
och vårarnas hulda dofter dö,
som tankar i ungdomsår.
Men högt öfver dagens sorg och flärd,
i morgonskimret
af hoppets värld,
där sjunger i himlens blå
en liten fågel ändå!
Ändå! Ändå!
