Sylvias visa 11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Jag kommer ändå, jag kommer nog
I den stilla dal
av Zacharias Topelius
Grönska vår skog  →
Sylvias visa 11 Under häggarnas doft diktad 25 Maj 1854.



I den stilla dal,
i den gröna sal
mellan björk och al
står en hägg i blomma,
och nog minns du den,
du mitt hjärtas vän,
och nog mötas vi där än.

Som en drifvas snö,
som ett skum på sjö,
som en hvitklädd mö
står vår hägg i blomma;
som en aftonfläkt,
när en sol är släckt,
är så ljuf hans andedräkt.

O hur långt ifrån
ryter stridens dån,
och en storm med hån
öfver hafvet brusar
i vårt lugna bo,
där är hopp och tro,
där är blomsterdoft och ro.

Hela skogens makt
i sin sommarprakt
står kring oss på vakt
med gevär på axel,
och vår fältmusik,
den är skön och rik,
fågelsång i skog och vik.

Och vårt lilla krig
mellan mig och dig
på den gröna stig
är ett krig om kyssar,
och det är vår sed,
när vi sluta fred,
ge vi lilla hjärtat med.

Säg, vill du därvid
byta bort vår frid
mot all storm och strid,
som i världen vanka?
Vill du, öm och from,
mot all rikedom
byta bort vår hägg i blom?

O så säg ej mer,
att vår sol går ner,
när den skönast ler,
lifvets korta glädje;
o så hviska, att
våra hjärtans skatt
är en doft i sommarnatt.

Du mitt hjärtas vän,
solen sjunker, men
hon går upp igen
öfver gyllne vågor,
och vårt lif förgår,
men vår kärlek slår
åter blom i evig vår.