Sylvias visa 18 om när Fågelungen till den äldre Sylvia. Diktad 23 Oktober 1864.
Vackra siska i den gröna skog
du som nyss så glada toner slog.
ha vi lof att drilla,
när du tiger stilla?
När du börjar, tystna vi väl nog.
— La li lu litt!
Kvittra fritt!
Gaf dig Gud en tunga,
hvarför då ej sjunga?
Skogens gröna loft är ditt, som mitt.
Primadonna där i toppen nu,
kunde vi blott sjunga liksom du!
Men det stämmer illa,
jämt vi oss förvilla;
en sopran som din har ingen ju ...
- La, li lu le!
En smul på sned
skadar inte, bara
man kan munter vara.
Så är alltid jag; var du så med!
Vackra siska, ack, hvem lär oss då
dina glada visor rätt förstå?
Aldrig få vi unga
lifvets fröjd besjunga,
aldrig lyfta vingen mot det blå.
— La li! Jag spår:
när hjärtat slår,
och när daggen droppar
öfver löf och toppar,
sjunger du, som jag, om lifvets vår!
