Teater (1838)

←  Innehåll

Teater av August Blanche

Teater-mattans Nekrolog  →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 1 (9 Nov. 1838), n:r 4 (20 Nov. 1838)

Teater.

Under de sednare veckorna har Kongl. Stora Teatern verkligen haft att bjuda på en och annan rent estetisk afton. Det borde tyckas som publiken ej derföre vore skyldig Direktionen någon erkänsla, emedan det skulle ligga hvarje annan TeaterDirektion om hjertat, att, så mycket som möjligt, gå en bildad publik till mötes; men så långt har man nu kommit, att man ofta måste anse för en vinst, hvad man hade all rättighet att fordra såsom pligt. Armide och Figaros Bröllop hafva varit gifna. Sådana konststycken kunna i sanning försona mycket, ty utom det värde de inom sig sjelfva äga, ett värde som ingen tid mäktar förringa, hafva de äfven blifvit utförda med en säkerhet och ett lif, som gjort, att vi, för några ögonblick åtminstone, kunnat glömma det olyckliga tillstånd, hvaruti Teatern för öfrigt sig befinner. — Hamlet har äfven varit gifven. Många påstå, att Hr Almlöf lika väl fyller denna roll som andra inom tragediens område. Några, som vi ansett för konstdomare, påstå motsatsen, och vi, som ej sett Hr Almlöf i denna roll, kunna lika litet säga det ena som det andra. Den som sett Hr Almlöf i Falkland, Appius och Sylla, vet att det finnes parter, hvaruti han är oöfverträffig, och beklagar blott att sådana pjeser så sällan gifvas, hvaribland den sistnämde är rent af bannlyst från vår scen. Hr Dahlqvists inträffade sjukdom hindrade oss från att se honom i Hamlet. Men vi tro att Teaterkassan lika litet som publiken skulle förlora på om han finge uppträda deruti.

Sistlidne Måndag sågo vi Den Farliga Tanten. Vi hade så väl af de öfriga tidningarna som af enskilta personer hört så mycket godt om denna pjes, att vi köpte vår biljett med de bästa förhoppningar. Vare sig nu att ryktet öfverdrifvit, eller att vi ej förstå det »fina i kråksången», som det heter; nog af, på oss gjorde den ej särdeles intryck, och om vi någongång, i likhet med de öfriga åskådarne, drogo på munnen, var det i sanning ej åt qvickheterna i pjesen. Den synes oss vara en sammansättning, eller, rättare sagdt, sammanplockning af litet af hvarje, och mest af den Tyska Baron, som vi, för flera år sedan, sågo på Djurgårdsteatern, samt Dansösen m. fl. — Det ligger i alla komedier, som smaka Tyska, ett oupphörligt sträfvande, först att frampressa qvickheter och sedan att, så mycket sig göra låter, inpressa dem i åskådarens minne. Deraf detta ideliga repeterande af en mängd ord, dels högst hvardagliga, dels burleska, såsom i denna pjes: »tantkarameller», »tanthattar», »tantporträtter», »gossar och flickor på knäna», »dukade bord»; »bäddade sängar», m. m., så ofta att man alldeles utledsnas. Då nu sjelfva intrigen är lustig nog och erbjuder en mängd tillfällen till »drift» med åtskilliga karakterer i menniskolifvet, hade det väl icke varit så svårt att inlägga någorlunda renare humor i framställningen. Der förekomma t. ex. tvenne Tidningsredaktörer Hrr Giftschnabel och Fechner, af hvilka den förre tyckes vara en slipad figur, som har prenumeranterna om hjertat och »massans sympatier» för ögonen; den sednare deremot, en beskedlig tummeliten, som, ifrån början till slutet af sitt uppträdande på scenen, »tummas» än af den ena, än af den andra, utan att han ett enda ögonblick har ett sjelfständigt omdöme. De der begge karaktererna hade vida bättre kunnat utvecklas. I recensionen, som af Hr Fechner uppläses, hade författaren kunnat infoga en mängd af dessa Fransyska och Italienska konsttermer, som äro så viga att ta till, när man vill visa sig hemmastadd i konstens regioner; derjemte ett och annat om »hårbenor, binocles och bipeder», så att allt hade blifvit komplett. — Men nu till de spelande:

Vi äro ej bland dem, som hos Hr Svensson kunnat upptäcka någon särdeles talang. Vi ha aldrig kunnat fördraga hans deklamation, hvars brister isynnerhet röja sig när han skanderar vers, ty tala vers, det ha vi än aldrig hört honom; men, såsom Friherre von Emmerling, var han mästerlig — ja, vi tveka ej erkänna, att det uteslutande var den jemna hållning och verkliga komik, han inlade i sitt spel, som gaf oss något intresse för sjelfva pjesen och gjorde att vi med någorlunda nöje kunde se den. — Hr Stjernström sade sin roll icke illa och på några ställen ganska bra; men hans gester och rörelser smakade alltför mycket af Pechenas fjäsk, för att vara behagliga, aldraminst för Svenska ögon. Hr Stjernström klär sig elegant och med smak; detta är en uppmärksamhet mot publiken, som få med honom dela. — Än Mamsell Högqvist då? — Få aktriser hafva väckt sådan uppståndelse hos våra Herrar både på och ur modet. som hon; hvarföre vi äro beredde att stöta dem allesammans för hufvudet, när vi våga yttra, det hon i Den Farliga Tanten ingalunda tillfredsställde vår väntan.

Författaren har icke allenast velat berätta för Publiken, att Adele Müller är en stor skådespelerska, han lemnar henne äfven tillfälle att sjelf visa det. Hon uppträder i en Tantroll, för att fånga den hederlige Friherren. Grunddraget i denna roll, så svärmisk den än synes, är värdighet, ty det är endast på detta sätt planen kan lyckas och åskådaren derigenom få ett tillfälle att beundra den Tyska artistens talang. Mamsell Högqvist, i de ögonblick då hon blott skall vara Adele Müller, är, såsom hon, enkel och naturlig, men såsom den farliga Tanten, blir hon i högsta grad onaturlig. Hon insvepor ansigtet i en hufva, kröker ryggen, släpar litet på uttalet och tror sig dermed ha gjort nog; men hvar den ädla qvinnliga värdighet fans, som i ett enda ögonblick mäktade kullstörta den gamle ungkarlens lefnadsprinciper, var för oss omöjligt att upptäcka. Adele Müller föreföll oss således, såsom Tant, ingenting mindre än farlig, och den gamle Baronen, hvars enda fel består i en barnslig beundran för förfädernas bedrifter, blir en narr, ett pundhufvud, som kan luras af litet nog. Rummet tillåter oss ej yttra derom något vidare; men hvar och en, som dömmer opartiskt, har kanhända redan insett sanningen af vår anmärkning. Mamsell Högqvist är för öfrigt en mer än medelmåttig artist; men både det offentliga och enskilta smickret har gjort allt för att hämma hennes vidare fortskridande på konstens bana. Det är derföre tid på att väcka henne ur en slummer, hvilken, så behaglig den än för det härvarande är, snart nog kunde bli en graf för hennes verkligt goda anlag och, som vi tro, varma känsla för konsten.

Om de öfrige personerna i pjesen torde vara litet nog att säga. Hr Habicht föreföll oss rätt rolig. Vi kunna ej förklara orsaken, hvarför Direktionen så sällan och aldrig i någon betydligare roll låter Hr Sundberg uppträda. Denne unge man har uppoffrat sin barndom i Teaterns elevskola, der hans anlag väckte en rättvis uppmärksamhet. Nu i ynglingaåren, då känslan är som varmast och förmågan som lifligast för konsten, tillbakahålles han, under det Hrr Hjortsberg, Forsberg m. fl. gynnas och framdrages till föga båtnad för Direktionen och Publiken. Hvartill gagnar väl en elevskola, när man ej förmår bedömma och dra nytta af de få dugliga ämnen, den erbjuder? — Hvarföre de 3 akterna behöfde indelas i 6 Tablåer, känna vi ej så noga; kanhända var det för att underlätta machinistens bekymmer. Som Kongl. Teaterns machineri står på nästan lika klena fötter som dess ekonomi, har man kommit på den tanken, att någon skyldskap måste vara dem emellan.

Samma afton gafs till efterpjes den innerligt täcka Alphyddan. Om det skall räknas Hr Robach till fel att imitera Hr Sällström, så är detta åtminstone mindre, än det att söka vara originell och misslyckas. Han sjöng, som vi tyckte, sina partier oklanderligt och var äfven inne i sin roll.

Vi öfvervoro i går Herr Günthers debut, en i alla afseenden lycklig debut. Hans röst är egentligen en baryton med ovanligt mjuka och behagliga mellantoner, öfver hvilka han är fullkomligt mästare. De högre deremot äro visserligen både starka och klangfulla, men ännu ej så upparbetade, att de utan forte kunna tagas, hvarföre rösten förefaller något ojemn. Hvad vokal-ljuden a, e och ö beträffar, delar han med många den ovanan, att accentuera dem för skarpt, så att a nästan alltid tages i gommen, e begagnas i stället för ä och ö får en dragning åt y, såsom: ”Ryfvarhyfding” i stället för: ”Röfvarhöfding.” Dessa fel äro likväl ej större, än att de snart nog, under Herr Bergs ledning, kunna försvinna. Då nu för öfrigt Hr Günthers röst redan så stadgat sig, att den ej af någon skolas egenhet gerna kan föras ur den rätta stråten; som är behagets och känslans, torde den med tiden blifva en bland de vackraste, som vår Teater ägt. — Hr Günther har, såsom det berättas, aldrig förut beträdt någon scen; hvarföre vi också på det högsta öfverraskades både af hans hållning och gester, som, långt ifrån att röja nybörjarens tafatthet, ägde en säkerhet och en värdighet, som kunnat anstå den teatervanaste skådespelare. Han framropades och helsades af Publikens stormande bifall. Är Hr Günther, som vi tro, nog bildad att anse dessa bifallsyttringar, som så lätt vrida kjernan kring på den svagare, mindre som en beundran för hans talang, än som en uppmuntran till dess fortskridande utveckling, skall den dag ej vara långt aflägsen; då han icke allenast med den verkliga förtjenstens urskiljning kan emottaga dem, utan äfven sätta sig öfver den tomhet de så ofta innebära. — Derjemte anse vi oss böra uttrycka vår tillfredsställelse med de öfrige i pjesen medspelande — jag sjelfva Hr Pfeiffer sjöng i tredje akten sitt parti på ett sätt, som vi förut än aldrig hört honom.

—e.

Sistlidne Fredag uppfördes på Kongl. stora Teatern Hamlet, näst Kung Lear, i mitt tycke, det mästerligaste den store skalden skapat. Hamlet öppnar för våra sinnen en trollverld, hotande, förfärlig, der själen slites emellan de vildaste passioner, der menskligheten, en annan Laokoon, kämpar mot sina egna qvals ormknutar. Men snillets blixtrar genomkorsa vildt den rysligt högtidliga natt, hvaruti hela stycket från början till slut är insvept och som ännu hvilar öfver de blödande offrens förbleknade drag. Vill du derföre införlifva dig med detta mästerverk, läs detsamma, och gack ej för att se det på Kongl. stora Teatern, der det är stympadt, så till innebåll, som aktion, ty det händer, att missbelåtenhetens och ledsnadens känslor borttrolla din trollverld. Hvyarje roll deruti är af vigt, ty Shakespeare låter ingen uppträda förgäfves, och fordrar således till utförandet något mer än vanliga Statister. Det minsta afsteg från sanningen och naturen, den minsta afvikning från hvad den store Skalden tänkt och skapat, äro tillräckliga att omsluta den herrliga taflan med komikens glitterram. Hvarje skådespelare måste således ej allenast uppfatta och förstå andan af sin egen roll, utan äfven af de andras. Uraktlåter någon det, återstår blott formen, ofta vidrig, ofta löjlig; men det sköna, det sublima, som lefde deruti, går förloradt — och förloradt gick det till det mesta, när jag sist såg Hamlet på Kongl. Teatern. Jag vill närmare förklara mig.

Spöket, Hamlets förkroppsligade misstanke, uppträder, manande honom till hämd. I Spökets röst måste ligga ett djupt allvar och ej en passionerad deklametion, sådan som Hr Svensson framdundrade den, ty i motsatt fall väcker det löje, i stället för hemskhet hos åhöraren. Spökets: »svärjew under Teatern föreföll mig som ett pastskrik, och gjorde att scenen ofvanpå, oaktadt den på långt när ej illa utfördes, tog en högst löjlig vändning. En chorist med djup basröst, sjelfva Hr Svensson vida underlägsen i deklamationskonsten, hade i utförandet af denna roll varit honom betydligt öfverlägsen. — Hrr Pfeiffer och Forssberg gjorde visserligen hvad de förmådde, men bör väl Shakespeare få plikta för skådespelarnes oförmåga? — Hr F. Kinmansson har aldrig gjort anspråk på att vara en tragisk skådespelare. Han har för sig utstakat ett annat fält, der ban är lika lycklig, som oumbärlig, hvarföre jag ej vill yttra något om hans spel i Hamlet; man kunde nästan säga detsamma om Fru Eriksson; men om Fru Erikson, såsom Drottning, tager sig mindre fördelaktigt ut, hade man likväl väntat, att hon, i de ögonblick då hon är qvinna och mor, med mindre liknöjdhet och i följd deraf med mera hjertlighet skulle hafva återgifvit sitt parti. — Mamsell Högqvist i de tre första akterna behagade mig allsintet. Man talar icke om en vnglings rena kärlek, det man sjelf med den första bänryckningen delar, i en så torr och afmätt ton, som hon gjorde; man sitter ej med den olycklige Hamlets hufvud i sitt knä och bär en hofdams själlöshet i blick och åthäfvor, som hon. Också ansåg jag det rent af för omöjligt, att en sådan Ophelia kunde bli vansinnig af kärlek och sorg. Men »socker i botten», tänkte Mamsell Högqvist — och så var det äfven — — den fjerde akten kom: Ophelia inträdde — det var ej Mamsell Högqvist, än mindre de tre första akternas Ophelia. Det var Shakespeares Ophelia, sådan han tänkt sig henne i dess högsta fullkomlighet. Det låg något obeskrifligen rörande i att se, hur skönheten och vansinnet kämpade med hvaranöra om de förvirrade anletsdragen, hur »tåren i halfsläckt öga» återspeglade det slocknande hjertat. Illusionen var försvunnen och den förfärliga verkligheten stod för mina ögon. Det var, med ett ord, icke allenast Mamsell Högqvists triumf, — det var konstens. —

Hr Dahlqvist uppträdde, såsom Hamlet, för första gången: om man säger, att Hr Dahlqvist fullkomligt uppfattat sin roll, gör man honom ingenting mer än rättvisa, ty det syntes tydligt, att han både med flit och urskillning studerat den. Säger han, att han fullkomligt lyckades deruti, torde mången ha ett och annat deremot att invända, och till den klassen hör äfven jag. Att ha sina vissa ögonblick, då man är fullkomlig, är möjligt, utan att man derföre är fullkomlig i sin konst. Det är af det helas öfvervigt man sluter till den fullbildade konstnärn. Dock röja dessa vissa ögonblick, att en inneboende förmåga finnes, som, när den ej af det blinda sjelfförtroendet hämmas, snart nog torde bli herrskande på alla ställen. Ungefär sålunda föreföll mig Hr Dahlqvist i Hamlet. Han hade sina ögonblick, då han lyfte icke allenast sig, utan äfven åskådaren till den verld, som uteslutande var jordens störste menniskokännare förbehållen, och hvarifrån den vanliga mennibkosjälen med bäfvan skådar djupet under sig; men det kom andra ögonblick, då han, om ej just sänkte henne deruti, likväl lät henne sväfva i ovisshet emellan himmel och jord, med den djupaste saknad af den höjd, hon förlorat. I scenerna med Polonius och Ophelia och nästan alltid då han framträdde under vansinnets mask, var han den store skådespelaren, som utan annan förebild än den författarens djupa andemening ställde framför honom, hade upphunnit målet; men i scenen med modern, inför porträtterna, enligt mitt tycke, styckets skönaste glanspunkt, emedan det är der, det qvalda hjertat gifver sig luft; der äfven åskådaren något litet får hämta sig, i denna scen, sade jag, vek Hr Dahlqvist från sin roll. Hamlet lemnar der, för ett ögonblick, den förfärliga masken, och låter den barnsliga kärleken, i hela dess fullhet, öppna en strid emellan medlidandet för den svaga brottsliga modern och den mördade faderns blodiga skugga. — Hr Dahlqvist glömde att bortlägga denna mask; var ännu den hemske, beräknande Hamlet, i stället för att vara den olycklige sonen, som öppnar sitt hjertas innersta, visar, under de mest förtviflade uttryck, den afgrund, som slukat en ynglings lefnads glädje och glödande förhoppningar, och tillsluter det sedan, för att aldrig mera öppnas, om ej af mördarens förgiftade värjspets. — Det torde vara öfverflödigt att närmare uttrycka mig; Hr Dahlqvist skall lägga på hjertat denna min erinran. Hans känsla för konsten är för varm, för hög, för att finna sig fullkomligt belåten med sin närvarande ståndpunkt. Den samme, som kufvat de naturliga hindren, skall ock besegra de onaturliga.

—e.