Teaterbulletin (1838)

Teaterbulletin

Consistorii Academici i Upsala utlåtande i Teaterfrågan →

Ur Nyare Freja, tryckt i Nyare Freja 1838, n:r 6 (27 Nov. 1838), n:r 10 (11 Dec. 1838)

Teaterbulletin.

Don Juan gafs förliden Söndagsafton. Så när som på Mamsell Widerberg, som den aftonen måtte varit särdeles illa disponerad, emedan hon alltigenom skrek falskt, utförde alla oklanderligt sina partier. Hr Sällström, oaktadt han ej utan en viss varsamhet, om ej räddsla, vågade anlita sina högre toner, intonerade likväl rent och sjöng med det behag; hvaruti änna ingen på vår teater öfverträffat honom. — Fru Enbom och Hr Lindström, den sednare isynnerhet, lemnade ingenting öfrigt att önska. — Hrr L. Kinmanson och Wennbom, när man eftersinnar de obetydliga ressurser deras röster äga, voro rätt trefliga både att se och höra. — Mamsell Fundin har er ganska god röst; den äger både styrka och fyllighet, ehuru brist på teatervana ännu har ett synbart inflytande på densamma. — Sjelfva Hr Michal öfverraskade oss, och det af tvenne skäl: För det första, öfverröstade han orchestern, hvilket få torde kunna göra efter; för det andra, kan man ej annat än anse det förtjenstfullt af en person, som i det närmaste skrikit ut sig i chören, när han med så mycken säkerhet kan utföra sitt soloparti, som Hr Michal gjorde. — Don Juan inropades efter spektaklets slut af femte raden, ty de öfriga voro redan tomma, och dröjde det ej länge, förrän han under djupa bugniagar inställde sig på teatern. Det kan man i sanning kalla, att från helvetet direkte komma upp i femte himmeln. Vi säga detta ej, såsom skulle Hr Sällström vara oförtjent af någon inropning, utan emedan vi tro, att när den bildade publiken långt för detta förlorat smaken för dylika utnötta inropningar, Hr Sällström alltför väl kunde låta bli, att så der skyndsamt ställa sig några få grofröstade bullerbasars opinionsyttringar till efterrättelse. Hvad som deremot tycktes ha svårt att, oaktadt alla framropningar, ordentligt inställa sig på teatern, var kulisserna. Det torde likväl vara orätt att derföre helt och hållet förebrå machinisten, som tyckes vara lika intrasslad, som machineriet.

—e.

Direktionen bjuder till — eller också lefver den, i likhet med andra dödspatienter, upp mot döden; men Direktionen dör ingen sotdöd. En Simsons like, griper hon i de kolonner, hvaremellan hon så länge i sin blindhet famlat, för att begrafva sig under dess ruiner. Alltså Direktionen bjuder till. Det är ett nöje, att någon gång få något godt att säga om densamma. Eurganthe har tvenne gånger varit gifven; första gången som recett och den andra förliden Söndag för Theaterns räkning. Den sednare gången voro platserna i salongen icke serdeles väl fyllda, men så var förhållandet äfven på scenen. Mamsell Lind, »den nittonårige Mamsell Lind», som Stockholmsbladets Mårten säger, skördade visserligen de största och mest förtjenta bifallen, oaktadt den emellan trettio och fyrtioåriga Fru Enbom befann sig på scenen, men vi upptäckte i hennes röst den gången, hvad vi först ej funnit, en viss darrning, som ej föreföll oss rätt naturlig. Att darra af känsla är vackert, men efter noter — det är Hr Bergs manér, hvilket med all respekt, torde tåla en liten modifikation. Detta må nu vara hur som helst, Mamsell Lind stod dock vida öfver sina medspelande. Fru Enbom har onekligen en rik och klangfull stämma; skada blott att utvecklingen deraf började vid chören. Hvad som derstädes måtte hafva blifvit snarare in- än utveckladt, är hennes gester och mimik samt för öfrigt en någorlunda passabel hållning, ty på allt detta har hon total brist. Hr F. Kinmansson är såsom Lysiart mindre fördelaktig. Dels passar ej hans ärliga ansigte till en hofkarakter, dels förslår ej hans röst till partiet — och dock, hvilken annan skulle väl bättre hafva utfört det? — Hr Robach tog sig, förliden Söndag, mindre fördelaktigt ut. Han var på långt när icke så ren i sin ton som på recetten, då han verkligen öfverraskade oss. Vi uppmana hownom derföre med det snaraste taga sig tjenstledighet, för att häfva den åkomma, som påtagligen besvärar honom mycket, och hvilken i annat fall, kunde blifva menlig för hans framtid. Herr Wennbom var på recetten hes, men sistlidne gång betydligt renare. Herr Wennbom är en konstnär med mycken musikalisk bildning och ovanlig säkerhet, och i följd devaf alldeles ounbärlig i en sångpjes. Vi finna derföre ej något skäl, hvarföre Hr Almlöf skulle sättas i hans ställe. — Om vi skulle våga en jemförelse emellan Mozarts och Webers musik, skulle vi säga, att då den förra andas idel natur, idel lefvande friskhet, är den sednare deremot blott en kopia deraf framställd på duken, väl med hjerta och prunkande färger, men saknande den innerlighet och sanning, som uteslutande tillhör naturen, — Hvad Hr Kapelmästar Berwald beträffar, anse vi oss böra yttra vår tillfredsställelse med den modulation han öfverallt iakttog i ackowpagnementet; hans dirigeramde förmåga behöfver intet loford.

Debutanten och hennes Far gafs i går. Hvarföre öfversättaren sålunda öfversatt Le Pere de la Debutante, känna vi ej. Säkert är dock att Debutantens Far, som är den egentliga hufvudrollen, hade varit vida lämpligare. Hr L. Kinmansson öfverträffade icke allenast sig sjelf, utan äfven allas väntan. Det låg värma, sanning och verklig komik i hans spel. De öfrige medspelande visade både att de förstått sina roller och att de lagt sig vinning om deras utförande, hvilket i synnerhet må gälla om Fruarna Eriksson och Hjortsberg, af hvilkas talang man naturligtvis hade att vänta det bäste, samt Hr Stjernström, hvilken, emedan han denna gången höll sig från all öfverdrift, lyckades ganska väl i hela sitt parti. — Hvad sjelfva pjesen beträffar, är den till formen mycket ojemn, ofta grofkornig, men intrigen en ibland de lustigaste någon teater företett. — Hr L. Kinmansson framropades, inträdde och tog Fru Hjortsberg med sig. — Hvar och en var belåten med sin afton.

—e.