Svenska teatern/Teatercensuren i Sverige
| ← Spelåret 1834–1835 |
|
Anders Lindeberg och Nya teatern → |
I sammanhang med frågan om enskilda teatrars inrättande framkom grefve Otto August Cronhjelm vid 1834 års riksdag, utan någon förefallen anledning, med en motion om censur för de stycken, som uppföras å dylika teatrar, "till förekommande af själfsvåld". Ekonomiutskottet, som egendomligt nog fick frågan till sig hänskjuten, tillstyrkte densamma, och borgarståndet ensamt afslog förslaget. Genom cirkuläret 7 mars 1835 stadgade regeringen, att "teaterstycken må icke på enskilda teatrar uppföras, utan att förut vara granskade och godkända af därtill förordnad person eller auktoritet", och lades censorsmakten i händerna på öfverståthållaren i Stockholm och konungens befallningshafvande i landsorten. På grund af en mängd klagomål gjordes 15 augusti 1842 det tillägg, att "tiden för verkställandet af censur öfver skådespel bestämmes till högst en månad, efter det ett teaterstycke blifvit för undergående af sådan granskning till vederbörande öfverlämnadt". — Kom så mars 1844, då Victor Hugos skådespel "Lucretia Borgia" skulle ges som recettspektakel för Edvard Stjernström å Nya teatern. Redan 1835 hade pjäsen från trycket utgifvits i öfversättning af sedermera teologie doktor K. J. Lénström. Öfverståthållaren Mauritz Lewenhaupt förbjöd den emellertid helt enkelt såsom för sedligheten sårande. Anders Lindeberg gick då till kungs besvärsvägen, men fick till svar, att "utväg icke finnes till anförande af besvär öfver censors beslut". Stjernström vände sig då till ecklesiastikministern biskop Heurlin, som genom sitt inflytande förmådde öfverståthållaren att efter några små obetydliga ändringar ge sitt samtycke till styckets gifvande åtta dagar därefter 15 maj. Johan Gabriel Carlén påstår, att alltsammans inskränkte sig till att Lewenhaupt låtit Gennaro i sista scenen utropa: "Ah, förskräckligt!" och därpå nedfalla döende. — Den 30 september 1844 inlämnade A. Lindeberg, L. A. Weser, O. U. Torsslow, J. N. Ahlström, Edv. Stjernström samt bröderna Deland till regeringen en ansökan om censurens upphäfvande. Frågan remitterades till de tjugufem censurmyndigheterna, hvilka samma år inkommo med sina utlåtanden. Den 9 oktober 1845 klagade petitionärerna öfver att de ej fått svar. Först efter åtta år, 7 december 1852, afgafs regeringens resolution, hvilken innehöll ett bleklagdt nej utan all motivering. Som bekant upphäfdes ej censuren förrän 28 december 1872.