Svenska teatern/Anders Lindeberg och Nya teatern

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Teatercensuren i Sverige
Svenska teatern : några anteckningar
6. Under Karl Johanstiden : 1832-1835
av Nils Personne

Anders Lindebergs teaterplaner och dödsdom
Konstnärsparet Torsslow  →


[ 229 ] Anders Lindebergs teaterplaner och dödsdom Vid samma tid som regeringen hade obehaget med Kungliga teaterns omorganisation, utvecklade sig det gamla Lindebergska teaterbråket på ett för höga vederbörande allt annat än angenämt sätt. Vi erinra oss från det föregående, huruledes den teaterintresserade kaptenen redan vid den stora schismen 1828 erbjöd sig att öfvertaga den kungliga teaterns administration, men att detta hans anbud af regeringen afslogs. 1832 begärde han att själf få anlägga en teater, men regeringen sade äfven denna gång nej. Lindeberg ingaf då till justitieombudsmannen en klagoskrift, hvilken han aftryckte i Stockholmsposten, hvaruti han påpekade det olagliga motiv, som föranledt regeringens afslag på hans ansökan, och som ingenting annat var än upprätthållandet af ett orättmätigt monopol till förmån för Kungliga teatern. Vederbörande myndighet lade endast skriften till handlingarna, men Lindeberg miste det understöd af 400 rdr bko han såsom regeringsvänlig skribent åtnjutit sedan 1816. I början af 1834 förnyade han sitt anbud att på tio år öfvertaga teatern mot en arrendesumma af 10,000 rdr bko om året, men ånyo möttes hans anhållan af ett bleklagdt nej. Vår kapten [ 230 ]inlämnade 13 mars en ny skrifvelse till justitieombudsmannen, hvari han påstod, det konungen till förmån för sin teater förnekade alla andra att anlägga sådana, hvarigenom den kungliga teatern förvandlats "till ett monopolium, faststäldt till vinst för konungen, hvilket strider mot regeringsformens 60 §".

230-Anders Lindeberg.jpg

Anders Lindeberg.

Vidare förklarade han, det konungen brutit mot svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta, då han ålagt personer, som ge offentliga representationer eller maskerader, att betala afgifter till än den ena, än den andra af Kungliga teaterns pensionskassor. Konungen hade alltså förbrutit sig "emot både grundlagen och den allmänna lagen, som belägger [ 231 ]det brott att lägga skatt och tunga på konungens undersåtar med icke mindre än dubbel tjufsrätt”. Och kaptenen skydde icke att draga de allra galnaste slutsatser af sitt påstående.

231-Lindebergs handstil.jpg

Lindebergs handstil. Efter ett bref från Stadshushäktet 1834 i författarens samlingar.

Enligt hans bevisföring ledde detta lagbrott till det rena godtyckets öfvervälde, och han slutar sin skrifvelse med ett ljungande memento: ”Vi hafva i dag den 13 mars. I dag är ett fjärdedels sekel förflutet, sedan en svensk konung störtades från sin tron för det han illa vårdat sitt lands intressen”. Han anbefaller justitieombudsmannen att undersöka förhållandena och återföra grundlagen till efterlefnad, eller också måste den [ 232 ]ses upphäfd och godtycket infördt som lag”. ”Nationen får då veta, hvar det har sin gräns, hvilket hon nu ej vet, och för mig återstår att afvakta bättre tider.” — Lindeberg anklagades nu för majestätsförbrytelse, instämdes inför Svea hofrätt 11 april och häktades genast. Det enda straff, som den tiden kunde ådömas för högmålsbrott var hufvudets förlust, och åklagaren påyrkade också detta. Paristidningen Le National innehöll 19 maj 1834 en lång artikel undertecknad A. Lindeberg ancien capitaine, uti hvilken en utförlig framställning gifves af högmålsbrottet, och där kaptenen för Frankrike och hela Europa ånyo upprepar sin förklaring, att han icke tänker begära nåd, om han skulle dömas att mista lifvet. I Le Nationals korta men märkliga ingress kallas han redacteur en chef för tidningen Aftonbladet. Den 19 juni afkunnades domen, som verkligen lydde på halshuggning, hvarvid Lindeberg endast yttrade: ”Jag beklagar den kungliga hofrätten”. Aftonbladet och Dagligt Allehanda förklarade harmset, att nu vore all yttranderätt aflifvad i Sverige, och majestätsförbrytaren mottog i sitt fängelse på Stadshuset så många bevis på allmänhetens sympati, att han med full rätt kunde afsluta sin försvarsskrift med orden: ”Hvad som än må inträffa, blir jag dock alltid den vinnande parten”. Högsta domstolen fastställde dödsdomen i september, och kaptenen vägrade att söka den tillagda benådningen från lifsstraffet till tre års fängelse å fästning. Häruti styrktes han på det kraftigaste af sin vän, den brandröde republikanen, antikvariske bokhandlaren Per Götrek, som mer än en gång yttrade till honom: ”Låt dem ta ditt hufvud, låt dem [ 233 ]ta’t; det gör så godt ... så godt ...”, därmed menande detsamma som den lifdömde, då han skref : ”Ur mitt blod skall frihetens stamträd uppväxa” — fast Götrek uttryckte sig kanske något tvetydigt. Lindeberg anhöll att blifva afrättad på sin födelsedag 8 november, på hvilket datum äfven drottning Desideria var född, och som tillika är årsdagen af Stockholms blodbad. Hans begäran bifölls, och själasörjaren började bereda honom till döden. Allmänheten var i den högsta spänning. De styrandes afsikt hade emellertid aldrig varit att afrätta Lindeberg, och hans ståndaktighet försatte dem i stort bryderi. Ändtligen hjälpte grefve Lagerbielke konseljen ur klämman genom förslaget, att Karl XIV Johan till åminnelse af sin landstigning i Sverige 20 oktober skulle utfärda ett amnestidekret för politiska förbrytare sedan 1810. Då nu kaptenen envist vägrade att lämna sitt fängelse, hittade man slutligen på att under förevändning af rummets rengöring skicka in till honom några skurkäringar rikligen försedda med ämbar, damborstar, trasor och viskor. Den tappre kaptenen intogs af fasa, när han fick syn på dessa furier i människohamn, som han skydde som pesten. Han störtade hufvudstupa ut i korridoren, dörren slogs ögonblickligen igen efter honom, och Lindeberg var öfverlistad, återskänkt åt friheten — och den blifvande Nya teatern, ty denna sin älsklingstanke öfvergaf han aldrig.

Knappt hade han kommit ut ur fängelset, förrän han ånyo hos konungen anhöll om tillåtelse att få anlägga en teater. Denna skrifvelse, som inlämnades 6 maj 1835, var visserligen undertecknad af den [ 234 ]afskedade skådespelaren, hofintendenten Karl Fredrik Berg, men det var ingen hemlighet, att Lindeberg stod bakom. Efter ett och ett halft års betänketid afslogs den af konseljen 22 dec. 1836. 1838 inträffade de blodiga kravallerna på Stockholms gator med anledning af Crusenstolpes fällande för majestätsbrott och hans afförande till Vaxholms fästning. Oppositionens vind började blåsa allt skarpare mot regeringen, och konstitutionsutskottet vid 1840—1841 års riksdag upptog afslaget på Lindebergs skrifvelse bland de anklagelsepunkter, hvilka borde föranleda riksrätt mot statsråden. Det understöd af 4,500 rdr bko samt tvåhundra famnar ved, som varit Kungliga teatern förut beviljadt, blef af ständerna nekadt, under uttalande af att denna indragning skedde, så länge regeringen förbjöd privatteatrars inrättning. Torsslow som den vintern med sitt sällskap uppträdde på Taliaordens teater i Kirsteinska huset och gaf ”dramatiska soaréer”, hvilka dock icke fingo annonseras, utan abonnerades i sällskapets namn, djärfdes nu att spelåret 1841—1842 hyra teatern för egen räkning och ge offentliga föreställningar, utan att bry sig om Kungliga teaterns privilegier och protester, och regeringen vågade icke åtala honom för lagbrott. — Nya teatern Nu insåg Lindeberg att ”det sceniska enväldet” omsider var störtadt, att den stund ändtligen var kommen, då hans lifs käraste dröm skulle gå i fullbordan, och att han icke vidare behöfde söka något medgifvande till den teateranläggning, som under alla dessa år hägrat för hans inbillning. Af kaptenens dagbok ser man, att han 29 januari 1842 undertecknade köpekontraktet till en vid dåvarande [ 235 ]Lilla Trädgårdsgatan belägen obebyggd tomt, dittills använd som vedgård, afskild från det s. k. Schultzenheimska huset, och att han 21 mars där lade grunden till sin blifvande teater. Den som minnes gamla Dramatiska teatern, erinrar sig nog också de bägge kolossala granitpelare, som uppburo förstugans tak.

235-Nya Teatern 1850.jpg

Nya teatern. Efter träsnitt i kalendern Svea för 1850.

Dessa voro de första beståndsdelarna af teatern, som kaptenen anskaffat, och som han hade ropat in på en auktion. Pengar till bygget fick han af konditor August Davidsson mot att denne erhöll rättighet till teaterns schweizerirörelse, hvilken han också dref där i flera år. Murningen begynte 25 april, och i slutet af september var taktäckningen färdig. Medan teaterns inredning pågick engagerades personalen. Lindeberg saknade emellertid till sin olycka all [ 236 ]organisationsförmåga, och det var en ohygglig trupp han släpade ihop åt sig. Visserligen funnos där från Kungliga teatern den unge Edvard Stjernström, redan då en erkänd talang och en af publikens förklarade gunstlingar, samt från landsortsteatrarna några goda krafter, såsom Georg Norrby, Ludvig Zetterholm, Jean Högqvist, Roos m. fl., men resten voro tjänstepigor, symamseller, mjölkflickor, skräddare, skomakare och dylika, som aldrig stått på en scen, icke kunde läsa innantill, och af hvilka några sågo ut, så de kunde skrämma hästar att skena. De hade, som Rosén sedan skref i Dagbladet, ”nog mycken likhet med Roms första befolkning”. Den unge orgelnisten vid Vesterås domkyrka Johan Niklas Ahlström blef kapellmästare, och en annan ung musiker Johan Vilhelm Söderman blef andre orkesterchef. För öfrigt bestod orkestern af tjugusju ledamöter. Icke mindre än trettiosex aktörer och trettio aktriser voro engagerade samt dessutom en mängd tjänstemän och betjänte.

I slutet af oktober kringskickades rosenröda inbjudningsbref till akademier, vittra samfund, Kungliga teaterns styrelse, konstnärer, diktare samt tidningsredaktioner att med deras närvaro hedra Nya teaterns invigning 1 november. Bernhard von Beskow återsände Svenska akademiens biljetter, hvilket Aftonbladet fann lumpet. Kungliga teaterns direktion representerades af öfverste Backman. Den ej inbjudna publiken köpte sig tillträde till amfiteatern och första raden för 1 rdr 16 sk. bko och för 1 rdr bko till sittande parterr, hvilket man tyckte vara ganska dyrt, då motsvarande platser på Kungliga teatern [ 237 ]kostade 1 rdr 24 sk. bko och 1 rdr 16 sk. bko. Först klockan tolf samma dag erhöll Lindeberg öfverståthållarämbetets tillstånd att få spela. Klockan sex öppnades dörrarna, och snart fylldes salongen af högtidsklädda, nyfikna och välvilligt stämda åskådare. ”Sedan man fästat sin uppmärksamhet vid korridorerna” — skrifver August Blanche — ”rymligare och bekvämare än Kungliga teaterns, inträder man i en teatersalong, hvars rikt ornerade logerader och avantscener i förening med de öfriga salongens hufvudprydnader, lampkronan och ridån, i och för sig själfva två mästerstycken, bilda något på en gång trefligt och prydligt”. Man frågade sig häpen, hur allt detta kunnat åstadkommas på åtta månader? Nu ger kapellmästaren tecken åt orkestern, som spelar en introduktion af Söderman. Ridån går upp och visar en rumsdekoration, hvilken på grund af sin prydlighet får applåd. Skådespelaren Blomqvist inträder på scenen och uppläser en prolog af skalden Ingelman, där det heter:

”Allt hvad finast sig i känslan röjer,
allt hvad djärfvast sig i handling höjer
upp mot ödets blinda öfvermakt;
ödets pil, som ondskan genombårar,
löjets gnista, stänkt på tidens dårar,
lastens falska fröjd och dygdens himmel,
allt i brännpunkt här är sammanbragt.”


Efter prologen följer Ahlströms uvertyr till Lings sorgespel ”Agne”, som i fyra långa timmar pröfvar publikens tålamod. Det var rysligt tråkigt. ”Ett af den svenska poesiens flinthårdaste alster”, enligt [ 238 ]Blanches omdöme, och utförandet hjälpte icke upp saken, men den välvilliga stämningen fortfor dock, Stjernström mottogs med handklappningar, och Ahlströms körer rönte äfven bevis på publikens bifall. Agne, Uppsalas öfverkonung, framställdes af en svåger till August Blanche vid namn Isberg, en lång, ståtlig karl, som förut varit anställd vid ett af de skånska kavalleriregementena, men därjämte idkat skomakeri och tillverkat cigarrer, samt slutligen genom svågerns bemedling fått en inspektorsbefattning vid inrikes tullbevakningen och, då den upphörde, pensionerades för sin återstående lifstid. Om hans Agne yttrar Allehanda, att det var ”en ledsam figur, som vandrar omkring och slutligen blifver hängd långt senare än troligen de flesta åskådare önskat”. Efter tragedien kom Onkel Adams enaktskomedi ”Pröfningen” med kupletter, till hvilka Söderman skrifvit musiken, och ofvanpå alltsammans sjöng Henriette Widerberg en visa, hvarefter under de lifligaste hurrarop och applåder inträdde på scenen, omringad af hela truppen, en liten blyg man, öfverväldigad af tacksamhet och lycka, och som i denna ögonblickets hänförda stämning njöt belöningen för allt hvad han under åratal lidit och kämpat, innan han ändtligen nått sitt mål. — Spektaklet slutade icke förrän en kvart efter tolf, hvarefter Lindeberg på själfva scenen anordnat en fest för de till invigningen inbjudna och hela personalen, hvarunder värden hyllades med jublande tal, sång och versifierade skålar såsom de fosterländska sånggudinnornas ädle frihetskämpe.

Sedan den första nyfikenheten var stillad, svalnade [ 239 ]allmänhetens intresse mycket snart inför de underhaltiga prestationer af den oöfvade skådespelartruppen, af hvilken knappt en tiondedel dugde, och hvilkens ledning var under all kritik. Följden blef, att Lindeberg inom två år måste afstå sin egendom åt borgenärerna, något som gick honom djupt till sinnes.

239-Affisch Nya Teatern.jpg

Förminskad afbildning af affischen vid Nya teaterns invigning.

Fattig och ruinerad grep han åter till pennan och ingick i redaktionen af Dagen, där han trädde i stark [ 240 ]opposition mot Oskar I, men återvände 1847 till Aftonbladet. Han afled i Stockholm 12 december 1849. Från hans begrafning berättas, att konung Oskar kommit åkande och, när hans vagn mötte liktåget, stannat och frågat, hvem som skulle jordas. Då han därom blifvit upplyst, reste konungen sig upp i vagnen och blottade sitt hufvud, under det processionen tågade förbi. Denna vackra hyllning åt kaptenens minne hedrade konungen lika mycket som den gamle oppositionsmannen.

Sedan Edvard Stjernström blifvit ägare af teatern, lät han reparera den och satte upp Lindebergs porträtt öfver ridåöppningen. När teatern 1863 inköpts af staten och blifvit kunglig, ville man taga bort porträttet och underställde detta Karl XV:s afgörande, men konungen svarade endast: ”Asch! låt gubben sitta”. Och det fick han också, tills teatern omsider nedrefs.

*