Tids-Runor/Det Tusenåriga Riket
| ← Cadett-Sång |
|
Frankrike → |
VII.
DET TUSENÅRIGA RIKET.
Förunderligt, hvad tidens Genius växer!
Och griper kring sig. Först en tanke blott
Uti de vises hufvud. Tiden är
Ett barn af menskan. Ingen märker då
Hvart ut den pekar, tills den slutligt står,
En vingad yngling midt i mannaringen,
Och lär och talar, såsom Frälsarn fordom,
I tempelgången bland de gamla lärde.
Hvart ord är eld, och elden breder ut sig;
Och klingor smidas; dalarne stå fulla
Af många lyssnare; och klingor dragas:
Hvad tiden ordat, vill dess män försvara.
Dock hur den växer, hur den griper kring sig,
Jag tror dock icke på ett tusenårigt,
Ett evigt rike. Ur den ena vågen
Den andra skjuter, ur den nya ordning
En nyare står upp. Förgängelsen
Är all fulländnings skillnad blomma. Döden sitter
Vid lifvets vagga. Tusen solar hvila
I nattens sköte, och hvar morgon-timma
Ger endast lif åt en; och tusen solar,
Och tusen mornar återstå oss än.
Ett drama verlden är. Den första scenen
Var skapelsen, den var i Paradiset.
Den sista blir då domsbasunen ljuder.
Och mellan dessa dramats tvenne punkter
Finns ingen hvila. Men det ena löper
In i det andra. Framåt rullar allt.
Det tusenårigt elyseiska riket
Blir aldrig vårt; på gyldne skyar ligger
Det fjerran oss: ett andens Eldorado.
Vi nalkas det, men det försvinner ständigt.
Väl finns ett ord inom oss, hvilket hviskar
Om evigheten. Hela Skapelsen
Är en oändlig harpa: solen hvilar,
En gyldne kula, öfverst på dess båge;
Och från hvar stjerna, harpans silfverskrufvar,
Gå strängar ned, de skjuta genom rymden,
Och sluta först uti en verld af chaos.
Vid harpan sitter verldens stora ande,
Och toner rulla. Hör! O, hör! de klinga
Om himlars himlar. Dock, du drömska dåre!
Om evigheten, som en snöhvit dufva,
Slår ned i stunden för din fot; om himlen
I gnistor tändes i ditt eget hjerta;
Och om den talar, hvart du blickar, till dig;
Om uppifrån en härlig ljuscolonn,
I glänsande spiraler, ständigt sjunker
Mot jorden ned; och om din själ, ditt väsen
Å andra sidan höjer sig tillbaka,
En vattenpelare, och båda strömma
Tillsamman öfver skyn och ned i djupet,
Ej sjunker himlen dock till jorden ner.
De äro skilda. Deras rågång ligger
I menskans sinne. Menskan vandrar framåt,
Med steg på steg utöfver lifvets kullar,
Signaler svaja vimplade kring henne,
De äro verldars tecken. Der hon står
Hon ställer upp sin själs landtmätar-bräde,
Tar syftningar omkring sig, mäter höjden
Och mäter djupet. Det är menskans storhet
Att räkna ut det stora ur det lilla,
Dra upp conturgestalterna till allt.
Eröfra kan hon likväl ej det vida,
Det sköna riket: nej, Prometheus ligger
Ännu med fasta band vid klippan bunden,
Och skakar på sig — så är Menskoanden.
