Til Allmänheten i Stora Kopparbergs Län
|
| (index) |
Til
Allmänheten i Stora Kopparbergs Län.
Til Hans Majestät Wår Allernådigste Konung har Hans Majestät Konungen af Danemark genom det den 14 sistl. Januarii afslutade Fredsfördrag afstått Konungariket Norrige, hwilket, med bibehållande af Dess Lagar och af Dess Innewånares Rättigheter, Friheter och Privilegier, skall med Konungariket Swerige förenas. Hans Majestät Konungen af Danemark har ock genast efter Fredsfördragets underteknande gifwit Sin Ståthållare i Norrige, Danske Prinsen Christian Fredrich, underrättelse derom med befallning, som sedermera i de kraftigaste äfwensom i de mest förbindande ordalag blifwit förnyad, at ofördröjeligen utnämna Commissarier til de Norrske Fästningarnes öfwerlämnande åt Swenska Befälhafware och Troupper, at lika skyndsamt til Wederbörande Embetsmän i Norrige öfwersända, jämte Freds-Tractaten m. m., et af Hans Kongl. Danska Majestät den 18 sistl. Januarii utfärdadt Öppet Bref til Norriges Innewånare, hwaruti de, såsom i kraft af samma Traktat wordne Konungens af Swerige Undersåtare, lösas från den Trohetsed, de til Konungen af Danemark aflagt; samt at derefter Sjelf, utan dröjsmål, begifwa Sig ifrån Norrige til Danemark. Detta oaktadt har Prins Christian Fredrich, sedan Fredsslutet och wilkoren deraf kommit til dess kunskap, först genom åtskilliga anstalter, stridande emot dess Konungs uttryckliga befallningar, hwilka äfwensom Fredswilkoren han sökt för Norrska Folket dölja, fördröjt Norriges öfwerlämnande til Swerige, och sedermera egenmäktigt utropat sig sjelf til Norriges Regent. Han har härigenom äfwen fördröjt och fördröjer Norriges räddning från en ytterlig nöd, hwartil Hans Majestäts Wår Allernådigste Konungs makt och ädelmod beredt tilräckliga medel, genom i Gräns-Orterna och Sjö-Städerna anlagda betydliga Magaziner af undsättnings-Spannemål, hwilken, så snart föreningen blifwit wärkstäld, skulle til Norriges Innewånare uplåtas och fortskaffas. Han har förlängt och förlänger den tryckande sperrningen af Norriges Sjöfart och Handel. Han förhindrar Norriges förseende innan Sånings-tiden med Sädes-korn, och utsträcker sålunda den nuwarande nöden äfwen til kommande år. Han qwarhåller Norriges Stridsmän i en numera lika onyttig, som lagstridig krigstjenst, hwarunder de, sjelfwe saknande tilräckligt uppehälle, ytterligare utblotta Landet på lefnadsmedel, och tilgripa sjelfwa sädeskornet, der det finnes. Med få ord, föraktande sin Konungs bud och sin höga Anförwandts önskningar, upoffrar Han Norriges lugn och wälfärd åt sin Regeringslystnad, samt bereder Norriges Folk mångfaldiga närmare och avlägsnare olyckor af oberäknelig widd och ryslighet. Ehuru jag icke anser möjligt at någon högre eller lägre Embetsman i Norrige kan wåga, at, med kränkning af sina undersåtliga och medborgerliga plikter, göra sig delaktig uti företag, hwilka bringa Norriges Folk, särdeles, Nordanfjälls, i et förlängt och ökadt lidande, ännu mindre at detta kloka Folk kan förledas at til sit eget förderf medwerka, och ehuru jag sålunda förmodar at Konungens af Danemark befallningar om en behörig werkstellighet af den fred, som räddade Hans Monarki från en fullkomlig uplösning, icke länge skola förblifwa oåtlydda, sedan de numera äro, genom härhos bifogade Kungörelse och Bref, stälda til hwarje Embetsman särskildt och icke blott Prins Christian Fredrich til widare werkställighet meddelade; har jag likwäl ansett mig böra underrätta det mig nådigst anförtrodde Läns Innewånare, särdeles dem i de öfra Dal-Socknarne, om de förhållanden, som förorsakat at fredens fördelar ännu icke kunnat i någon widd af dem och af angränsande Norrmän åtnjutas.
Då, efter de ärofulla drabbningar som återstälde Tysklands frihet och beredde det öfriga Europas, Hans Kongl. Höghet Wår Store Kronprins, med Sweriges wäl til sit Högsta föremål, wände sina mägtiga Wapen mot Konungens af Danemark Stater på fasta Landet, war framgången deraf lika wiss, som Hans Kongl. Höghets föresats, orubbelig, at begagna sig af sina Segrar för at åt Swerige winna Norrige, och, genom dessa Rikens återförening, försäkra åt den Nordiska halfön en af framtida hwälfningar i Europa oberoende sjelfständighet, samt åt dess begge Brödra-Folk et waraktigt Fredslugn med gemensam frihet, trefnad och odling. Ännu inan den sålunda wäntade freden med Danemark blef afslutad, erhöll jag Hans Majestät min Konungs befallning at, til det Norska Folkets räddning från en redan långwarig hungersnöd, hålla i beredskap betydliga Kronans Spannemåls tilgångar. Denna höga befallning förnyades genast, då tidningen om freden mig meddelades. För at med all möjlig skyndsamhet bereda några i detta afseende nödiga anstalter reste jag sjelf til Stockholm. Återkommen derifrån afsände jag den 6 sistl. Februarii til Stifts-Amtmannen i Trondhiem Herr Grefwe Trampe et bref, hwaruti jag underrättade honom om Freden och dess hufwudwilkor, Norriges förening med Swerige, om min Konungs wälgörande afsigter mot Norriges Innewånare, om de förråd af Spannemål jag til fullgörande deraf kunde anwända, och om möjliga medel at dem transportera. För at bestämma dessa forslings medel, begärde jag at Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen wille genast hitsända en Person, hwilken, hedrad med dess förtroende, kunde med mig bereda de anstalter at afhjelpa nöden i de intil detta Län gränsande Orter af Norrige och at förse dem med sädeskorn, som min Konungs ädelmod wille låta werkställa genast i första ögonblicket af Sin Regering öfwer Norriges Folk. Detta bref, (hwars öfwerbringare ehuru försedd med mit Pass, deruti brefwets föremål nämdes, blef någon tid anhållen wid en Wakt nära Röraas,) kom på sistnämnde ställe Herr Grefwe Trampe tilhanda, några få timar efter det Prins Christian Fredrich derifrån afrest: Den 12 Februarii affärdade bemälte Herr Grefwe och Stifts-Amtman et swar derå, som den 17 öfwerlämnades mig af Herr Berg-Rådet och Riddaren Knoph. Uti detta swar förmälte Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen at tidningen om den återstälda freden i Norden först få dagar derförut ankommit til de från den Stora Werldens Skådeplats aflägsna Nordanfjällska Bygder, at man dock icke derjämte fått kunskap om fredswilkoren, at rykten wäl bebådat sådana än af det ena än af det andra innehållet, men at Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen då ännu saknade all officiel eller pålitlig meddelelse deraf, och wore det först mit bref som gåfwe honom någon klarare utsigt til deras ungefärliga lydelse. I förwäntan af de i detta hänseende ankommande närmare Ordres eller Kungörelser från sin Konung, kunde Herr Grefwen emedlertid icke annat än straxt innerligen önska at omfatta hwarje sig erbjudande läglighet at afhjelpa och lindra den brist på Kornwaror, hwaruti en swår misswäxt 1812 och inskränkt tilförsel utifrån hade försatt en del af Innewånarne uti det Herr Grefwen nådigst anförtrodda Stift, synnerligast Arbetarena wid Röraas Bergwerk, och mottoge Herr Grefen med tacksamhet mina wänskapliga anbud. Efter min begäran sände Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen til mig, Herr Berg-Rådet och Riddaren Knoph, hwilken ägde hans fullkomliga förtroende och wore befullmägtigad at i förhand afhandla det erforderliga rörande den spannemål, som skulle öfwerlåtas, både i afseende på betalningen och transporterne. Til Herr Berg-Rådets disposition wore lämnade såwäl nödiga Penningesummor som et parti Koppar och Fiskwaror, hwilka troddes wara förnödenheter i Swerige, och begärde Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen at jag wille lämna Herr Berg-Rådet mina sluteliga bestämmelser i transactionen, samt återsända honom, så hastigt omständigheterna det tillåte, för at gifwa Herr Grefwen underrättelse om hwad ifrån dess sida widare kunde tilgöras at befrämja åsyftad ömsesidig fördel. Herr Grefwen och Stifts-Amtmannen förklarade sluteligen sig hafwa förstått mit bref sålunda, at et partie Spannemål, som för ögonblicket högeligen erfordrades i synnerhet åt Röraas Bergsarbetare, också straxt skulle kunna erhållas, och i detta hopp, hwars upfyllande Herr Grefwen med wärme anförtrodde min godhet, hade han sändt med Herr Berg-Rådet Knoph, twänne Män, Herrar Leigh och Aas, hwilke kunde wara transporterne följaktige. Sådant war hufwudsakliga innehållet af det bref ifrån Herr Stifts-Amtmannen Grefwe Trampe, hwilket jag emottog, sedan jag redan genom flera säkra Tidningar blifwit underrättad om de, innom Norrige, efter freden, skedde owanliga upbådningar af Krigsfolk och om andra Prins Christian Fredrichs egenmägtiga anstalter. Det wäsendteliga af mina underrättelser derom, och mina omdömen deröfwer, meddelade jag gengst Herr Berg-Rådet Knoph med en öppenhet, hwilken borde i första stunden af wår bekantskap lära honom at känna min caractére och styrkan af en Regering, under hwilken Embetsmän icke behöfwa at nedlåta sig til bruket af en äfwenså föraktlig som onyttig slughet. Lika öppet förklarade jag honom at jag på et så bestämt och så förtroligt bref, som jag skrifwit till Herr Stifts-Amtmannen Grefwe Trampe, icke hade förwäntat et sådant swar som jag erhållit, och hwaruti, utan at Kongl. Swenska Regeringen ens nämndes, en kungjord anstalt af dess ädelmod misstyddes til en erbuden enskild handels-transaction. Likwäl, med förutfattad aktning för Herr Grefwe Trampes person, sade jag mig tilräkna detta, under andra förhållanden mindre tjenliga, swar, endast den brydsamma belägenhet hwaruti Herr Grefwen sig befann, då efter hans egen försäkran, den jag ansåge helig, han, ehuru en af Norriges högsta Embetsmän och ehuru nyss besökt af Norriges förre Ståthållare Hans Höghet Prins Christian Fredrich, ännu den 12 Februarii saknade all officiel och pålitlig meddelelse af wilkoren för den fred emellan Swerige och Danemark, som dock redan den 14 Januarii blef afslutad och hwarom Hans Maj:t Konungen af Danemark genast afsände underrettelse til Prinsen med en Courir, Öfwerste-Lieutenanten Römer, som efter hwad jag enskilt kände, passerade Uddewalla den 22 i samma månad och således borde hafwa den 24 eller 25 ankommit til Christiania. Jag gaf Herr Berg-Rådet Knoph och hans Herrar följeslagare bestämdt tilkänna, at, innan Norriges förening med Swerige blifwit werkstäld, jag icke kunde låta til gränsen transportera den i beredskap warande Kronospannemålen, som endast, under wilkor af denna förening, blifwit til undsättning åt Norrska folket anordnade. Jag anmärkte, at min Regering icke idkade Spannemålshandel, men at den lämnade spannemåls-understöd, til lindriga pris och med betalnings anstånd, åt nödlidande undersåtare. Då Herr Knoph med tilbörlig redlighet frågade mig huruwida honom wore tillåtit at af enskilda personer uphandla och utföra et större partie spannemål, förklarade jag mig icke kunna det medgifwa, under sådana förhållanden som de närwarande, hwilka syntes utmärka uproriska afsigter hos Prins Christian Fredrich. Emedlertid för den förwäntade händelsen, at Norriges öfwerlemnande til Swerige enligt Freds-Tractaten blefwe werkstäld medan ännu winterwägarne emellan detta Län och Norrige wore brukbare, bestämde jag med Herrar Knoph, Leigh och Aas de möjliga transport-anstalterna. Sedan Herr Berg-Rådet Knoph med en synbarlig sinnesrörelse förestält mig nöden bland Bergarbetarne wid Röraas, åt hwilka, efter de underrättelser jag förut erhållit, endast kunde utdelas 11⁄2 mark mjöl i weckan på hwarje person, [1] Och jag tillika kände, at, äfwen til denna knappa utdelning, spannemål snart komme at saknas, ansåg jag mänskligheten fordra at lämna dessa lidande medmänniskor någon hjelp. De wore redan mine Medborgare, om icke den Furste, som nyligen warit witne til deras nöd, genom lika orimliga som brottsliga företag, undanhållit för dem fredens fördelar, och först af dessa bröd och lugn. Med Hans Kongl, Maj:ts nådigste tilstånd lämnade jag Herr Berg-Rådet Knoph rättighet att af enskilda personer uphandla omkring 200 tunnor spannemål, äfwensom jag utlofwade at af Kronans förråd upsända til Särna 2 à 300 tunnor Råg för at i nödfall äfwen småningom öfwerföras til Röraas. För bägge dessa fall bestämde jag följande wilkor, som Herr Berg-rådet Knoph provisionelt och under förbehåll af Herr Stifts-Amtmannen Grefwe Trampes widare bekräftelse antog: 1:o All den Spannemål som ifrån Särna öfwerföres til Norrige skall endast lämnas til hjelp åt nödlidande fredlige Norrska Män och intet enda korn deraf kunna, under ehwad förewändning som hälst, anwändas til underhåll af reguliera Troupper, af Landtwärn eller af någon större eller mindre bewäpnad folkhop; 2:o de förråd af spannemål som i Särna upläggas skola wara heliga och icke af någon Ströfwande Corps kunna tilgripas; (et förbehåll som det lagliga fredstilståndet borde hafwa gjort öfwerflödigt, men som jag ansåg den förebådade Rebellionen göra nödigt); och 3:o det skall kungöras för Folket på Röraas och wid gränsen, at Hans Maj:t Konungen af Swerige dels lämnar den Spannemål och dels tillåtit uphandligen af den, hwarmed detta folk nu för någon tid kan frälsas från hungersdöd. Då herr Knoph, med Herrar Aas och Leigh, härifrån afreste, sände jag med honom et bref til Herr Stifts-Amtmannen Grefwe Trampe af den 28 Februarii, hwaruti jag äskade at han måtte, i et skrifteligt swar, som Herr Anders Anderström åtog sig at återhemta, gifwa mig sit hedersord at ofwananförda wilkor skulle noggrant upfyllas. Som jag likwäl några timar före bemälte Norrske Herrars afresa, den 1 i innewarande månad, erhöll en Rapport, som närmare uplyste Prins Christian Fredrichs förehafwande at förklara sig för Norriges Regent, skref jag et särskildt bref til Grefwe Trampe af nyssnämnde datum, hwaruti jag förklarade at i den aldeles osannolika händelse at sådana förhållanden skulle inträffa, isynnerhet med Norrska Nordanfjälls Folkets medwerkan, som för mera, än någon korrt tid kunde fördröja Norriges lagliga och fredsamma förening med Swerige, ansåge jag mig icke bunden af dess löften jag under andra förhållanden gifwit, utan skulle då genast, medelst de kraftigaste anstalter, afbryta all widare spannemåls tilförsel öfwer gränsen af mit Län. Jag afwaktar nu det swar jag af Herr Grefwe Trampe fordrat, hwarförinnan någon Kronospannemål icke kommer at til Särna upföras, utan endast et redan afgånget partie af 150 tunnor at på wägen upläggas, för at skyndsamt, ifall omständigheterna det medgifwa, kunna dit fortskaffas. Skulle Herr Grefwe Trampes swar, hwars innehåll jag begärt at han äfwen wille mundteligen meddela Herr Anderström, icke blifwa sådant som jag har rättighet at förwänta, eller skulle den Danska Prinsens företag winna något offentligt bifall Nordanfjälls, warder, efter redan derom widtagen författning, gränsen stängd för all spannenmåls utförsel, och brefwäxlingen emellan mig och Herr Stifts-Amtmannen Grefwe Trampe i hela sin widd genom trycket kungjord.
Sådant är förhållandet af en sak, hwilken innom denna Ort wäckt någon upmärksamhet. Jag har wid alla tilfällen, och således äfwen wid detta, welat med et okonstladt förtroende möta det som Länets Innewånare mig wisa. De, — och om denna Skrift icke genom det i Norrige hittils rådande fördöljnings-System kan hindras at komma under Norrmäns ögon — äfwen desse skola häraf finna at, om wåre Norrske Bröder ännu då af hunger eller hotas dermed, är sådant allenast en följd af Prins Christian Fredrichs herrsknings-lystnad, samt at emedlertid ifrån Kongl. Swenska Regeringens sida allt blifwit gjort, som utan at blottställa egen wärdighet och säkerhet göras kunnat, för at rädda Norriges folk från undergång, och förwissa det om denna Regerings ädelmod och omtanka. Det bör äfwen anmärkas at alltsedan 1812 års misswäxt, utförseln af Spannemål ifrån Swerige til andra Länder warit förbuden, och at de enda undantag ifrån denna Allmänna Författning, som ägt rum, blifwit tilåtne til förmån för Norriges Innebyggare.
Wid detta tilfälle anser jag ock nödigt warna Länets Innewånare, särdeles i Grense-Socknarna, at icke emottaga et nytt på Danska Riks Banco-daler utstäldt Sedelmynt, som Prins Christian Fredrich, i brist af alla andra penninge-tilgångar, efter freden, i Christiania låter utgifwa, och hwilket, saknande all garantie, hwarken af Kongl. Swenska Regeringen eller af den Kongl. Danska kommer at inlösas, utan förblifwer af intet wärde i den sista Innehafwarens hand.
I öfrigt är jag berättigad förklara, at alla ryckten, som i Norrige blifwit utspridda om förwäntadt biträde til Prins Christian Fredrichs företag af England och andre makter, äro aldeles ogrundade, och så mycket orimligare, som en betydlig del af Engelska Troupperna på fasta Landet äfwensom Ryska, Preussiska och Danska äro förenade med de Swenska under Hans Kongl. Höghet Kron-Prinsens befäl. En af Engelske Sjömakten fortsatt sträng blockad af Norriges hamnar, intil dess föreningen blifwit werkstäld, skal snart öfwertyga hwarje Norrman, om osanfärdigheten af de upgifter, hwarmed Prins Christian Fredrich söker at uppehålla sina Anhängares swigtande hopp.
Sluteligen förklarar jag at de militäriska anstalter, som innom detta Län äro och blifwa widtagat, ingalunda böra hos Allmänheten wäcka oro för något befaradt anfall ifrån Norrska sidan. Om wår Lands-Orts Physiska belägenhet icke tilräckligen skyddade Oss deremot, ifall Prins Christian Fredrich wille med et sådant råga orimligheten af sina företag innom Norrige, skulle Dal-Allmogens kända och redan nu yttrade tapperhet snart bekräfta den försäkran jag i dess namn såsom dess Höfding afgifwer: at ingen fiendtlig Norrsk Man, som skulle wåga intränga i wåra befolkade Bygder, återkommer derifrån, men at hwarje fredsam och för redlighet känd der skall blifwa emottagen med en broderlig wälwilja. Fahlun d. 9 Martii 1814.
HANS JÄRTA.
- ↑ Dal-Beväringen åtnjöt under Öfningsmötet förledit år, då hela denna Landsort behöfde och på credit erhöll undsättning af Kronospannemål, följande dagportion för hwarje man, 11⁄3 marker torrt bröd, 1 mark strömming, 1 mark rågmjöl, 1⁄3 mark smör, 1⁄30 mark koksalt, 1 Jungfru bränwin och 2 skillingar Banco, swarande efter dåwarande Cours mot 1 Rd. Dansk Courant, samt wissa dagar salt- eller färskt kött och ärter. Så behandlas Swenska Folket, äfwen under en allmännare spannemålsbrist.