Till Fredrica

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Till Fredrica
av Johan Henric Kellgren
På Wikipedia finns en artikel om Johan Henric Kellgren.


Jag er vän! jag Friggas vän! -
detta ord, så ömt, så viktigt,
och som föll från himmelen,
säg, vem föll det på, bekänn:
(hoppet tror så oförsiktigt)
denne lycklige ... uppriktigt,
sköna Frigga - var Jag den?
Skall då, på den skumma stig
som mitt fjät åt dälden leder,
denna ljuva glans av heder,
på min afton sänka sig?
Detta hjärta, skall det väckas
än en gång till varelse?
Än en blick tillbaka sträckas
att mot er och glädjen le? -
Vackra! säg på samvete,
säg, behagar ni ej gäckas
med er ringa tjänare?

Eller brukar ni kanhända,
som den stora världen plär,
att med fagra ord förblända;
att i tomma ord förvända
vad som verklighet begär?
Kanske i er dictionnaire
att förklaringen så lyder:
VÄNSKAP: gammalt ord; betyder
ungefär, vad iskallt är.

Nej, nej, - denna öppna panna,
denna oskuldsfulla blick,
ömheten i röst och skick,
alla vittnen mig besanna
att ert språk från hjärtat gick.

Nu, så lyften er i ära
frihetens förkrossare!
Och I, våldets sångare,
måtte ryktets vingar bära
edra namn till stjärnorne!
Och I, guldets dyrkare,
måtte jorden eder lära
nya spår till skatterne!
All den tjusning er betager
anser jag med tyst förakt:
Friggas vänskap är min lager,
mina skatter och min makt.

Någon gång, då jorden gömmer
askan av sin trötta son,
och en flyktig värld förglömmer
det förgängeliga lån
av det namn, hon nu berömmer,
då, när land och stad och hov
ingen Kellgren mera minnes,
då - om detta bladet finnes -
skall det säga till mitt lov:
"Läsare, du som ej känner
vem det namnet burit har,
känn dock vad hans värde var:
han var en av Friggas vänner."

Nu, vi darrar denna hand?
Varför klappar detta hjärta?
Vänskap! - Fästes då med smärta
knuten av så lyckligt band?

Vackra! törs jag det bekänna?
Törs jag? - Hör då sanningen.
Bäst jag fattade min penna
för att teckna er min vän,
kom en pilt, en yster sälle,
ryckte boken ur min famn,
smög en annan i dess ställe,
nämn ... Gud vet med vad för namn.

Ni kan tänka hur han snästes,
hur han stöttes från min barm:
men, när i hans öga lästes
blygsel, häpnad, sorg och harm,
när jag såg den stackarn slagen,
blek, förtvivlad, för min fot,
undrar ni om jag betagen
genast ångrade mitt hot:
vackra barn med pil och båga!
(sade jag med mildrad röst)
fly, vad önskan törs du våga ...
fly, förgifta ej mitt bröst
med en djärv, förkastad låga:
när din saknad gör min plåga
blive vänskapen min tröst.
Ack! för mera sälla öden,
detta liv ej ämnat var:
fly, gör dig en dygd av nöden
fly mig, hasta dig, var snar.
Aldrig, aldrig, var hans svar,
förr än sorgerne och döden
hunnit ända dina dar -
och ännu - ni mig förlåter! -
står han lutad vid mitt bord
suckar, säger ej ett ord,
ser mot himmelen - och gråter.