Ditt halfva rike, Kung! Du än ej såg,
Den fjerran bygd, som berg och dalar gömma;
Der elfverna sin strida, svällda våg
Ur klippors ishvalf öfver dalen tömma:
Det land, som vidgar sig med gård vid gård
Och bygd vid bygd ur ödemarken bryter,
Fastän dess himmel, ofta kall och hård,
Till frostens silfver skördens guld förbryter.
Du kom och såg dess hyddor och dess folk:
Hvad skaror möta Dig ur berg och dalar!
Af frid och frihet är hvart bröst en tolk,
Om tro och kärlek hvarje öga talar.
Ty fast, orubbelig som Nordens berg,
Är kärleken till Dig hos Nordens söner:
Dess trohet, som dess skog, ej byter färg,
Om ock dess lif en vinterdrifva röner.
Hvar finns en vrå i Skandien undangömd,
Dit ej Din fadersvård har funnit vägen?
I nödens stund blef ingen hydda glömd,
Hur långt i fjellens öknar än belägen,
All Norden om Din kärlek vittne bär:
Ditt folk Du älskar och Du älskad blifver.
Du ger och får, O, Store Konung! här
Hvad bäst ett dödligt hjerta får och gifver.
En Yngling lik, som stark i mod och hopp
Till djerfva mödor leds af fadershanden,
Så i Din vård har Norrland vuxit opp
Med ungdomskraft. — Se, unga blomstra landen.
För Dig har öknen vikit, floden lagt
En villig våg att skogens flottor gunga.
Der björnen bodde nyss i öde trakt,
Nu odalsmän vid sina skylar sjunga.
Du länder vinner; framåt striden går:
För yxan bergens gamla furar bäfva,
Och plogen ses med guldkorn i sitt spår
Igenom dalen nya minor gräfva.
Der ljuset segrar, der dess flamma gryr
På nya tegar, det ock själen hinner.
Med skogens mörker äfven tankens flyr;
Och hvarje odling väg till hjertat finner.
Ty mödan gör ej blott en senig arm,
Den spänstighet och kraft åt viljan gifver;
Och dygden räddas i den ynglings barm,
Som icke verklighetens offer blifver.
Vi prisa Gud, att än i Norrlands bygd
Hans dyrkan lefver och hans lagar lydas;
Att fromhet finner hos dess söner skygd
Och hyddorna af enkla seder prydas.
Se der den tafla Norrland visar Dig,
O Konung! — Den ej flärdens rosor smycka;
Der är naturen hård: der väpnar sig
Hvar odalman att kämpa om sin lycka.
När nöd och brist, der bergning lofvad stod,
En dödens frostnatt öfver nejden sänder;
Med tåradt öga, men ej brutet mod,
Till himmelen och Dig sitt hopp han vänder.
