Hoppa till innehållet

Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/Till Lodbroks-sagan

Från Wikisource, det fria biblioteket.
←  Nyfunna brandgropar från la-Tène-tiden i Vestergötland
Till Lodbroks-sagan
av Henrik Schück
Trefaldighetskyrkan i Upsala  →
Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.


[ 131 ]

Till Lodbroks-sagan.

Af

Henrik Schück.


I Vitterhets- Historie- och Antiqvitetsakademiens Handlingar Band XI Ny Följd har Victor Rydberg offentliggjort en uppsats: Om Hjältesagan på Rökstenen. Inskriften å stenen börjar som bekant med orden: »Efter Vamud stånda dessa runor. Och Varin tecknade dem, fadern, till minne af dödsutkorad son.» »Inskriften» — fortsätter Rydberg — »vill således göra troligt, att den, som låtit resa stenen, hetat Varin. Det är af Bugge redan framhållet och måste falla hvarje läsare i ögonen, att de i inskriften omtalade händelserna, åtminstone i den form de där meddelas, tillhöra dikten, icke värkligheten.»

Af detta faktum har emellertid ej Bugge dragit någon annan slutsats, än att dessa fantastiska uppgifter ej handlat om Vamud eller Varin, men man har ej betviflat, att det nyktra tillkännagifvande, hvarmed inskriften börjar, varit en värklig grafskrift, ristad af en fader till minne af en son. Rydberg anser däremot, att både Vamud och Varin tillhöra dikten. Efter denna utgångspunkt fortsätter Rydberg med att undersöka, hvilken den saga är, som där meddelas, och han begagnar därvid den metod, han äfven annorstädes använder. Varin förekommer i Olof Tryggvasons saga såsom namn på en i förbigående omtalad sagokonung, och denne identifieras nu af Rydberg med Rökstenens Varin. Olofsagans Varin berättas hafva i strid slagit en konung Ogvald, och denne åter omtalas i Fornmanna Sögur II 26, men där säges han hafva fallit för Hekling Viking. Hekling identifieras därför med Varin eller — rättare — »hekling» betraktas såsom ett epitet åt denne. Men i Ragnar Lodbroks saga erhålla äfven Lodbrokssönerna epitetet »Hæklings megir», [ 132 ]och resultatet af dessa kombinationer blir således identiteten mellan Varin och Lodbrok.

Tron på värdet af denna identifieringsmetod torde, åtminstone inom vetenskapliga kretsar, vara så individuell för Viktor Rydberg, att jag här ej skulle hafva redogjort för denna bevisföring, så vida Rydberg ej i själfva inskriften trott sig finna ett nytt stöd för den.

»Den isländska romanen om Ragnar Lodbrok — säger han — försäkrar, att sedan konung Ella fått veta, hvem den i ormgården omkomne stridsmannen var, gjorde han allt för att blidka och försona Ragnars söner. Därtill hörde i främsta rummet en ärande högsättning.

Rådde öfver
Reidhafvets stränder
Thiaurik, sjökämpars
käcke förare.
Rustad å gångarn
Gote nu sitter
gördlad med skölden
hjältarnes höfding.

Vamud kallas här Thiaurik(r)...... Enär runristaren, såsom man vet, begagnat sig äfven af chifferskrift, ligger möjligheten nära, att han gjort det också här, och att Thiaurik(r) är ett chiffernamn...... Vid sidan af en regelbunden kortskrifning finner man chiffer, som kräfver olika nycklar. En af de använda chifferskrifterna grundar sig på den runräcka, som uppstår, då man börjar med ätten Tyrs runor, fortsätter med Fröjs och slutar med Hagals. Denna skrift kan påkalla två nycklar. Den ene, med hvars tillhjälp Bugge löst ett par af stenens chiffergåtor, låter runans betydelse bestämmas af hennes ställning inom ätten; den andra af hennes ställning i runräckan som en helhet. Den senare nyckeln har följande utseende:

f=t i=o
u=b a=r
th=l s=k
o=m t=h
r=r finale b=n
k=f l=i
h=u m=n
n=th r finale=s.

[ 133 ]Om vi nu på namnet Thiaurik(r) lägga denna chifferskrift, få vi . . . . . . således Lorbrok, hvilket kommer Lodbrok (Loðbrók) så nära, som det med begagnandet af en chiffernyckel är möjligt och i hvarje fall tillräckligt nära för att hänvisa chifferletaren på den, som menas.»

Får man, såsom här, fritt välja hvilken chiffernyckel som hälst, bör man tydligen, om lyckan ej är allt för ogunstig, kunna få fram ett ord, som har åtskilliga bokstäfver gemensamma med det ord, som åstundas. Resultatet är således långt ifrån öfverraskande. Men den bokstafskomplex, som uppstår med den här föreslagna chifferläsningen af inskriftens Thiaurikʀ, är icke Lorbrok, utan, som hvar och en kan finna, Lorbʀofs, en förbindelse, som blott har fyra bokstäfver af åtta (50 %) gemensamma med Lodbrok. För att få fram Lorbrok, som ju dock ej är detsamma som Lodbrok, nödgas Rydberg först alldeles ignorera nominativmärket -ʀ i Thiaurikʀ, vidare måste han identifiera r och ʀ (r finale), och för det tredje måste han läsa en af bokstäfverna (k) på det vanliga sättet, men ändock återstår en bokstaf, som ej är lika. Vore denna del af inskriften på prosa, kunde man emellertid icke bevisa, att Rydberg misstagit sig; man kunde på sin höjd påstå, att han ej förebringat några skäl för sin åsikt, men nu är inskriften på vers, och det ord, som skall rimma med Þurmodi måste således börja med Þ. Detta gör Þiaurikʀ, men ej Loðbrók (Lorbrok eller Lorbʀofs), och Rydbergs åsikt är således ej blott obevisad, utan äfven bevisligen oriktig.

Emellertid är det en punkt i denna afhandling, jag tror vara riktig eller tangera det riktiga. Rydberg anser nämligen, att Lodbrokssagan icke är en enhetlig saga, utan att det funnits en ursprunglig Lodbrokssaga, som sedermera förbundits med Ragnarssönernas, Ivars och Björn Järnsidas äfventyr.[1] Denna ide är visserligen ej originell för Rydberg, utan har redan förut uttalats af Storm och andra, och Rydberg gör heller intet försök att skilja sagans yngre beståndsdelar från dess äldre; de antydningar i denna riktning, som förekomma, synas mig i hvarje fall förfelade. Men tanken är tvifvelsutan riktig, och jag har därför gjort ett försök att lösa problemet.

[ 134 ]Vi känna Lodbrokssagan i såväl dansk som isländsk-norsk form. I dansk gestalt föreligger sagan i Saxos bekanta arbete,[2] i isländsk i Ragnars Saga Loðbrókar ok sona hans (Fornald. Sög. I 235—299), Ragnarssona Þáttr (Fornald. Sög. I 343—360), samt i Krákumál.[3] Den utförliga Ragnarssagan härrör från senare hälften af 1200-talet, men torde vara en bearbetning af en äldre saga. Þáttr är från tiden omkring 1300, men är väsentligen ett utdrag ur den äldre, nu förlorade Skioldungasagan. Krákumál förlägges af Finnur Jónsson till perioden 1100—1200.

Undersöka vi nu versionen i Ragnarssaga, finna vi, att rent estetiskt sedt sönderfaller den i tre bestämdt skilda hufvudafdelningar, hvilka här betecknas med romerska siffror:

I. Herruðr Jarl i Gautland hade en dotter Þóra, hvilken bodde i en särskild, kringgärdad stuga och därför kallades borgarhiortr. Jarlen skänkte henne en liten orm, som härbergerades i en ask, och under asken lades guld. Emellertid började ormen växa, så att den till slut blef ett jätteodjur, som ringlade sig kring borgen; samtidigt växte också guldet. Jarlen utlofvade nu sin dotter åt den, som dödade ormen. Detta sporde Sigurds son Ragnar. Han lät göra sig en särskild dräkt, ludna byxor (loðbrókar) och en luden kappa, hvilka inkokades i beck för att motstå ormens etter. Sedermera dräper han odjuret och äktar Þóra, hvilken föder honom sönerna Agnar och Eirekr. Slutligen sjuknar Þóra och dör.

II. Den andra delen innehåller den bekanta Krákasagan. Vid ett härnadståg till Norge får Ragnar höra talas om en klok och skön fiskarflicka, Kráka, som han befaller att komma till skeppet, hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam eller med någon människa i sällskap. Kraka kommer klädd i ett fisknät, efter att hafva förtärt en lök och åtföljd af sin hund. Hon blir sedermera Ragnars maka och föder honom sönerna Ivar, Björn, Hvitserkr och Rögnvaldr.

III. Denna afdelning, som företrädesvis handlar om Ragnars söner, sönderfaller i en mängd episoder, af hvilka de följande äro de viktigaste:

[ 135 ]1. Sönerna eröfra Hvitabœr i Slesvig, hvarvid Rögnvaldr faller.

2. Ragnar skall gifta sig med den svenske konung Eysteinns dotter och vill förskjuta Kráka, men får veta, att hon är Sigurd Fafnesbanes dotter och slår då det svenska giftermålet ur hågen. Krig med Eysteinn. Erik och Agnar falla, men hämnas af bröderna.

3. Sönernas vikingatåg till södern.

4. Ragnars tåg till England. Han besegras af konung Ella och kastas i ormgropen.

5. Ivar drar till England och köper af Ella ett så stort stycke jord, som han kan täcka med en oxhud. Han skär denna i smala remmar och får så ett område, på hvilket han bygger staden London. Sedan hämnas sönerna faderns död.

6. En kortfattad redogörelse för sönernas följande öden.

De tre hufvudafdelningar, af hvilka sagan består, hänga, som man lätt finner, ganska litet samman. Det är ej ett »äfventyr», som berättas, utan snarare en krönika, sammanarbetad af flera episoder, hvilka endast hafva personens enhet och knappast ens den. Till sin karaktär äro de tre delarna ganska olika. Den första är en heroisk (eller mytisk) saga, den andra liknar en folksaga (Märchen), och den tredje synes bero på en förvirrad historisk tradition. Den första af dessa är enligt min mening den heroiska Lodbrokssagan, den tredje är den historiska Ragnarssagan, och dessa hafva en gång säkerligen existerat oberoende af hvarandra, liksom heroen Lodbrok och vikingahöfdingen Ragnar ursprungligen varit olika personer.

Vi vända oss först till afdelning III. I det stora hela berättas händelserna i Þáttr såsom i Ragnars saga, och i Krákumál anspelas såväl på dessa härnadståg som på andra, som Ragnar utfört. Hos Saxo är framställningen däremot icke så litet afvikande. De händelser, som där berättas äro: 1. Ett tåg mot jutar och skåningar. 2. Ett tåg till England, där Regnerus dräper Hamo, Hellas (= Elias) fader. 3. Ett nytt tåg mot den danske konung Haraldus. 4. Krigståg mot Sverige för att få sönernas arfsrätt erkänd. Kamp mellan å ena sidan Regnerus och hans tre söner samt å den andra kämpen Scarchdhus och hans sju söner. Regnerus segrar, och hans son Biörnus blir konung i Sverige. 5. Krigståg till Hellesponten och strid med konungarna Dian och Daxon. Regnerus’ son [ 136 ]Withsercus blir konung i Scithia. 6. Regnerus’ son Ubbo gör i Danmark uppror mot sin fader, men blir besegrad af denne. 7. Withsercus’ död. Regnerus hämnas honom. 8. Nya krigståg till Sverige, Norge, Skottland, England, Irland och Medelhafvet. 9. Regnerus besegras af Ella och kastas i ormgropen. 10. Ivar köper af Ella så mycket jord, som han kan täcka med en hästhud, och grundar en borg. Regnerus’ söner hämnas på Ella.

Såsom Steenstrup (Normannerne I 91 ff.) påpekat återfinnes denne Regnerus i utländska annaler, där han omtalas vid 800-talets midt (omkr. 845—omkr. 860), och Steenstrup visar, att flera af Saxos berättelser om Regnerus återgå till värkliga händelser i den historiske vikingahöfdingens lif. Flera andra episoder hafva däremot med all sannolikhet ingen motsvarighet i den verkliga Ragnars historia, men de hafva dock nästan alla det gemensamt, att de äro vikingaäfventyr, och vi kunna därför lätt förstå, att de knutits till den ryktbare höfdingens person. Här hafva vi således att göra med en förvirrad historisk tradition från vikingatiden.

Afdelningen II, Krákasagan, har ej denna karaktär, och att denna episod ursprungligen ej tillhört Ragnar Lodbroks saga synes mig framgå däraf, att — för det första — den blott förekommer i en enda version af sagan (den finnes ej hos Saxo, ej i Þáttr, och det anspelas ej på den i Krákumál) samt — för det andra — att den uppträder såsom själfständig saga. Den återfinnes ju som bekant i ett annat sammanhang i Messenius’ Disa, hvilket drama, såsom Rygdén visat, stöder sig på en svensk, till Wenngarn lokaliserad sägen. Den finnes äfven såsom vanlig folksaga, nämligen hos Grimm: Die kluge Bauerntochter, Asbjörnsen: Ikke kjørende og ikke ridende (Norske Folke eventyr, ny saml. nr. 68) m. fl. samlingar.

Denna folksaga har tydligen blott inkorporerats i Ragnar Lodbroks saga, hvarmed den från början ej kan hafva haft något att skaffa. Att Kráka-Aslaug är Sigurd Fafnesbanes dotter samt att denna dotter blir gift med den ryktbare Ragnar Lodbrok är visserligen ej folksaga, men en sen nydiktning till den gamla Volsungasagan, ett försök att genealogiskt sammanföra denna med Ragnar Lodbroks saga, och denna nydiktning, som är okänd för den tyska Sigurdssagan, står bestämd i strid med den skildring, som äfven den isländska dikten ger af förhållandet mellan Sigurd och Brynhild. Något ursprungligt sagodrag hafva vi således ej rätt att se i denna genealogi, som tydligen uppfunnits först på en [ 137 ]tid, då de norska höfdingarne sökte leda sina anor upp till sagans alla heroer, till Sigurd Fafnesbane såväl som till Ragnar Lodbrok.

Den första afdelningen, den egentliga Lodbrokssagan, som tydligen icke har något historiskt underlag och som således ej kan referera sig på den historiske Regnerus, berättas i Þáttr ungefär på samma sätt som i Ragnarssagan, och om samma episod handlar första strofen i Krákumál. På Island tyckes således den ursprungliga Lodbrokssagan blott hafva innehållit Thora Borgarhjortsepisoden. Hos Saxo är däremot sagan rikare. Berättelsen börjar där med en annan episod. Den svenske konung Frö ville nödga Norges alla kvinnor att blifva skökor, och Regnerus kommer dem då till hjelp. Därvid gör han bekantskap med sköldmön Lathgertha och friar till henne. Hon ber honom då att besöka henne i jungfruburen, och till dennas skydd ställer hon en björn och en hund. Regnerus kommer, nedlägger de farliga djuren och blir Lathgerthas make. Saxo berättar vidare, att han slutligen försköt henne, och därefter anför han episoden om Thora. I det hela berättas denna på samma sätt som i Ragnarssagan. Thoras fader säges här dock vara konung i Sverige, och ormarna äro två.

Jag vågar ej afgöra, om Lathgertha-episoden ursprungligen hört till Lodbrokssagan. Den berättas blott hos Saxo och förefaller såsom en dubblering af den egentliga Lodbrokssagan (Thora-episoden). Å den andra sidan kan ju tänkas, att denna episod i den ursprungliga sagan haft till syfte att förklara, huru Lodbrok — genom att nedlägga björnen och taga hans hud — förvärfvat sig sin egendomliga dräkt (jämf. sagan om Herakles lejonhud).

Thora-episoden åter behandlar ett vida spridt heroiskt-mytiskt motiv: hjälten befriar jungfrun från ett farligt odjur samt får henne — samt vanligen äfven en af odjuret vaktad skatt — såsom segerlön, och detta motiv torde mer eller mindre varieradt återfinnas hos de flesta folk. Under antiken möter det oss under mångfaldiga variationer i sagorna om Jason, Perseus m. fl.; inom den germanska litteraturen återfinna vi det i sagorna om Sigurd Fafnesbane, Wolfdietrich m. fl. sagohjältar. Hos Saxo förekommer det också i sagan om Frode, som, skyddad af tjurhudar, kämpar emot en drake (dock utan att därjämte befria någon jungfru), och i sagan om Alf och Alvilda. Alvilda, dotter till goternas konung Syvardus instänges af sin fader, och tvänne ormar sättes till hennes vaktare. Alf kläder sig i en blodig djurhud och nedlägger dem.

[ 138 ]Det, som är särskildt karaktäristiskt för Lodbrokssagan, synes mig vara, att hjälten för att skydda sig ikläder sig ludna byxor, och det var denna egendomliga utrustning, som gaf honom namnet Lodbrok. Men om den värkliga anledningen till anläggandet af denna kostym får man knappast någon upplysning. I sagan, både den isländska och den danska, säges han för öfrigt hafva icke blott benen, utan äfven öfverkroppen skyddad genom en luden djurhud, och den omständigheten, att hans fiende är en orm, kan näppeligen motivera denna rustning, ty sagans väldiga jätteormar tänktes ju, såsom afbildningar visa, i stånd att anfalla såväl den kämpandes öfverkropp som hans ben. Hade han emellertid i den ursprungliga sagoversionen varit helt och hållet klädd i djurhud — såsom t. ex. Frode och Alf —, kan man ej förstå, hvarför just han skulle erhålla namnet »ludenbyxa». Detta namn synes mig därför alludera på någon på Saxos och Ragnarssagans tid förglömd episod.[4] Måhända har sagan i sin äldre form äfven i en annan punkt skilt sig från de nu bevarade versionerna. Det odjur, mot hvilket en hjälte af denna art kämpar, är antingen en orm eller en drake, någon gång också ett annat mer eller mindre fabulöst vidunder, och en ändring af odjurets zoologiska bestämningar kan därför åtminstone ganska lätt tänkas, utan att detta innebär någon förändring af sagans karaktär.

Jag vill nu fästa uppmärksamheten på en bild, som, åtminstone sannolikt, återger centralepisoden i sagan. På Öland anträffades 1870 fyra bronsplåtar, hvilka nu förvaras i Statens Historiska Museum. De å dem förekommande bilderna återgifvas här såsom nr. 1—4 (se Månadsbladet 1872 nr. 6.). Alla fyra, åtminstone 1, 2 och 3, synas mig afgjordt återgifva episoder ur forntidens heroiska saga och skildra strider med fantastiska odjur. Särskildt egendomlig är nr. 1. Vi se här ett dylikt fantasidjur, som om halsen bär en kedja, i hvilken en med yxa beväpnad man fattat tag. Men det egendomliga ligger i mannens klädsel. På hufvudet har han möjligen en hjälm, ehuru den primitive konstnären äfven kan tänkas blott hafva velat återgifva själfva ansiktet. Öfverkroppen [ 139 ]är bar, och på benen bär han tydligen ludna byxor. Men denna kostym är just den, som är karaktäristisk för Lodbrok, och karaktäristisk ensamt för honom. För min del kan jag därför icke annat än i denna bild se ett försök att återgifva en af Lodbrokssagans episoder. Förmodligen böra vi tänka oss situationen på följande sätt: hjälten är inbegripen i strid med ett sagovidunder och söker att från odjuret röfva en dyrbar kedja — inom sagan ju ofta symbolen för den stora skatten.

Denna episod är nu visserligen ej alldeles lika den, som skildras hos Saxo och i den isländska sagan. Där är odjuret en orm, och denna ligger väl på guld, men om någon kedja talas icke. Denna [ 140 ]olikhet bör likväl icke förvåna oss, ty dels har den för själfva sagan mindre att betyda, dels ligger det flera århundraden mellan sagouppteckningarna och bilden. Saxos krönika nedskrefs omkr. 1200, de isländska versionerna omkr. 100 år senare. De öländska bronsplåtarna förskrifva sig från 600-talet, således från en tid, som ligger fem à sex hundra år före Saxo, och under denna tidrymd bör naturligen en saga hafva undergått åtskilliga förändringar. Därtill kommer att sagan antagligen var svensk, ehuru den numera blott föreligger i dansk och isländsk uppteckning. En antydan härom förekommer redan hos Saxo och isländarne. Hos Saxo är Herotus, Thoras fader, »rex Sueonum», i Ragnars Saga och i Þáttr är han jarl »i Gautlandi», och äfven i Krákumál tilldrager sig händelsen »á Gautlandi». Ölandsbilden visar, att sagan långt före denna tid varit bekant i Sverige, och den omständigheten, att plåten — såsom artisten Sörling förmodar — säkerligen är en modellplåt, efter hvilken sköld- och hjälmbilder o. s. v. utförts, häntyder onekligen på, att det motiv, på hvilket här alluderas, varit i Sverige vida kändt och populärt.

Skulle den tolkning, jag gifvit af bilden, vara riktig, skulle vi således här hafva återfunnit ett fragment af en fornsvensk saga, liggande före vikingatågens tid. Att denna sedermera inkorporerats i Ragnarssagan, är i full enlighet med hela den germanska hjältesagans komposition; i t. ex. Volsungasagan ingå ju en mängd ursprungligen heterogena element, lånade dels från folksagan, dels från historien. Och äfven i Ragnarssagan finnes, såsom Steenstrup visat, en episod, som från början ej haft något med Ragnar att skaffa, utan antagligen varit en svensk saga, nämligen episoden om Hvitserk, som enligt Steenstrup återger en förvirrad tradition från Ruriks svenska varjagertåg till Ryssland.

Är denna tolkning riktig, visar den vidare, att Lodbrokssagan existerat redan före den historiske vikingahöfdingen Ragnars tid. Möjligen var den äldst vida rikare än den Lodbrokssaga, som vi nu känna, och tänkbart är alltid, att de öfriga Ölandsbilderna återgifvit andra episoder ur samma saga. Men därom veta vi intet.

  1. Från Rydbergs ståndpunkt är ett dylikt antagande nödvändigt. Rökstenen är senast från år 900, och den historiske Ragnar lefde ännu på 800-talet. Endast ett par decennier senare kan tydligen ej en fantastisk folksaga om hans söner hafva varit färdigbildad.
  2. Dessutom omnämnas såväl Ragnar Lodbrok som hans söner i flera danska krönikor, men för själfva Lodbrokssagan hafva dessa korta notiser ingen betydelse.
  3. Från den isländska versionen torde några färöiska, norska och danska ballader stamma.
  4. Såsom en — naturligen fullkomligt lös — gissning kan ju tänkas, att hjälten var osårbar utom på någon punkt af benen, hvilka således behöfde skyddas. Ett dylikt motiv återfinnes ju hos Sigurd Fafnesbane, hvars enda sårbara punkt var ett ställe mellan axlarna, och hos Akhilleus, hvars sårbara punkt var hälen.