Till Sophia

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 202 ]

Till SOPHIA,

PÅ HENNES FÖRLOFNINGS-DAG.

Väl dig, som snart på Skaldens bana
Ledstjernan får i tiden bli!
Att vid hans sida älska, ana
Det skönas värld, hvad fröjd, Sophie!
                Hvad heligt är,
                Hvad Sången klär
I ord och bilders glans derinne,
                Ju qvinnans själ
                Förstår så väl,
Med poësiens barndomssinne?
När ögat frågar, hjertat svarar,
Då skådar harmoniens Gud
Till jorden ned, och uppenbarar
I känslans röst sitt återljud.

Dock räds, att en rival du äger:
En ungdomsbrud, en hjertanskär,
Som städs din man fleuretter säger,
När stundom du förgäten är. —
                ”Hvem då?” — Jo, vet
                Min hemlighet:
Hon är en flygtig Nymph, som vinkar
                I vårens fläkt,
                I himmelsk drägt
På azurgrund, när stjernan blinkar;
Men när, en nyckfull älskarinna,
Ej sångmön lyssnar till hans röst,

[ 203 ]

Han flyr, att trogen kärlek finna
Besvarad i sin makas bröst.

Om någongång ett moln förskymmer,
Den vårblick, Hymens himmel ger,
Tro derför’ ej, att glädjen rymmer,
Men tänk, när du din älskling ser:
                ”Kanske i dag
                Du, eller jag,
Ett elakt lynne bör bevaka?
                Stor sak, låt gå!
                Snart skall ändå
Den goda dagen fly tillbaka.”
Och innan kort försoningsstunden,
Lik en Seraph med palm i hand,
Mer skön skall vira bojan, bunden
Af rosor från ett himmelskt land.

Den fägring, som du fått, erindre
Dig om den mening, Gifvarn haft:
En trogen spegel af ditt inre,
Den äger dubbel tjusningskraft.
                När älskaren
                Förbyts till vän
Sin fröjd han blott förädlad skådar
                I själens bild,
                Som, ren och mild,
Sitt högre fosterland bebådar.
Ack! mer än skönheten på jorden,
Från öga och till hjerta går
Den godhet, hymens engel vorden,
Som talar ur ditt anlets vår!