Till dem som studera teologi
|
| (sidindex) |
Till dem som studera teologi.
Innan jag lämnar denna plats[1], vill jag till sist hälsa dem, med vilka jag närmast får att skaffa i Uppsala, dem vilkas tjänare jag är kallad att bli, jag hälsar de teologie studerandena vid Uppsala universitet.
I fån, mina herrar, i denna tid höra så många beklaganden. Jag måste lyckönska eder.
Man beklagar eder därför att I tjänen en förment utlevad sak, kristendomen, eller åtminstone — vad som i ty fall är noga att skilja därifrån — för att I tjänen en utlevad kyrka. Man beklagar eder för att I skolen behöva sätta den kyrkliga bekännelsens klave på eder hals. Andra beklaga eder, därför att I leven i en tid, då hävdvunna meningar, särskilt om vissa bibelböckers uppkomst och ett och annat drag av den heliga historien om Guds umgänge med människorna, rubbats och ändrats, och teologiens studium enligt dessa beklagares mening är förbundet med ny stor själavåda. Andra edra vänner beklaga eder i följd av de bedrövliga men dock med Guds hjälp förbätterliga yttre förhållanden, som hårt och obarmhärtigt trycka en del av prästerskapet i vår kyrka.
Nu tager jag till orda för att av hjärtat lyckönska eder till edert närvarande studium, till att bedriva teologiens studium på denna tid och till edert kommande kall.
Nog finnes det såväl i studiet som i arbetet svåra kriser och trånga portar att genomgå, avgrunder att passera, där ingen rutin, ej heller människors hjälp, utan endast trons vingar kunna föra oss över, och jag tror med Luther, att den, som själv erfarit samvetets nöd och ångest under bojorna, äger en prästerlig hemul däri för värdet av sin dyrköpta frälsning och frihet. Men skulle mina ord innehålla ett beklagande i stället för en lyckönskan, skulle jag ljuga mot de dyrbaraste erfarenheter jag gjort under de teologiska studierna och under församlingstjänstens utövning samt mot det jag från min barndom sett vara möjligt att förverkliga.
Jag lyckönskar eder till edert studium här vid akademien och allt framgent; fortsätten studierna utan fruktan för att vara någon misshaglig därmed. Jag lyckönskar eder till dem I skolen umgås med, en Amos, en Hosea, en Jesaja, en Jeremia, en Paulus, en Augustinus, en Franciskus, en Luther, en Pascal, en Kierkegaard. Och högt över dem alla Mästaren, Jesus Herren, som växer för vår blick, ju närmare vi komma honom, och som I, själva frigjorda genom att bindas av hans ok, skolen visa för edra bröder. Människohjärtat skall i religionens historia förråda eder sin innersta hemlighet: längtan efter Gud; även i dunkla tider, i okunnighetens och syndens mörker skall denna längtan lysa emot eder såsom en helig eld, i vars ljus I skolen ana eller förstå mycket som var eder motsägande eller tillyckt. I vildarnas vidskepliga riter och förvirrade andetro, för vilka okunnigheten endast har förakt, skolen I ana känslan av det oändliga. I den kristna kyrkans för samtidens begreppsvärld mest främmande läroformuleringar, för vilka okunnigheten endast har förkastelse, skolen I igenkänna tröstliga frälsningssanningar.
Redan i den överallt skönjbara längtan efter det gudomliga skolen I igenkänna avglansen av ett himmelskt ljus. Är det mattare här, mer skinande där, beror det ej på ljuskällans otillräcklighet, utan på den uppfångandes läge och mottaglighet. Men I skolen finna mer än denna avglans. I skolen ock finna ögon, som själva sett den himmelska glansen, och höra tungor, som veta att förtälja om dess härlighet.
I skolen se religionens allmänhet, skönja lagarna för dess fortgång i ett folk, för dess verkan på ett människohjärta. Men då I bländats av dess underbara makt och framsteg, då I beundrat de luftigaste, djärvaste tankebyggnader, som en av kristendomen genomträngd tankekraft skapat, så skolen I dock räkna detta ringa gentemot den stora outgrundliga hemligheten, som ingen statistik kan mäta, ingen psykologi analysera, ingen spekulation inordna i sitt begripna sammanhang — nämligen de utvaldes, profeternas och vittnenas, gudsumgänge, framför allt Jesu förborgade liv med sin himmelske fader.
Jag lyckönskar eder till att idka teologiska studier på denna tid. Ingen högre ståndpunkt och insikt vinnes utan ökad risk. Och det vore tanklöshet att förneka allvaret av den svåra kris vari den teologiska forskningens divergenser med allmänt hävdvunna läromeningar föra oss, en kris, vars vådlighet dock torde bero mer på den dogmatiska oklarhet och även på de maktintressen, den fåvitska välmening och de förlöpningar och mänskliga lidelser, som på båda hållen förvärra krisen och grumla dess verkliga innebörd, än på denna själv. Men det vore beklaglig kortsynthet att misskänna de utomordentliga frukter, kyrkan redan vunnit genom den så förkättrade teologiska vetenskapen, och att blunda för Herrens underbara ledning. När ett och annat, som varit kärt för sinnet, tages bort av granskningen, säger jag mig själv: se, käre, vad vi redan vunnit; vänta, var trogen, även häri skall du se ljus. Och när jag känt mig tvehågsen eller orolig inför analys, som syntes upplösa till intet fakta, väsentliga för min kristna gudstro, har jag städse funnit, att felet var ej hos vetenskapen själv, utan ett fel mot vetenskapens verkliga anda, brist på sinne för verklighet och liv, för historiens verklighet, för människornas egentliga liv. Därför kan jag tryggt, av egen erfarenhet, säga till eder, M. H.: icke mindre vetenskap, utan mer vetenskap, djupare verklighetssinne, allvarligare granskning, ty då kommer ny klarhet och med ny ödmjukhet ny styrka. I den nöd och vånda, i vilken tilläventyrs ungdomlig sanningskärlek bragt eder inför de verkliga eller falskligen uppgjorda motsatserna mellan hävdvunnen tro och den teologiska forskningen, vill jag icke varnande visa eder Petrus på vattnet, färdig att sjunka, utan uppmuntrande vill jag peka på Paulus, jagande framåt mot målet, räknande allt, även fäderneärvda ärevördiga meningar, såsom en förlust, emot den överväldigande storheten av kunskapen om Herren Kristus Jesus. Jag måste lyckönska eder till den stora förmånen att i denna tid få syssla med de ämnen, som djupast beröra människornas liv.
Jag lyckönskar eder i synnerhet till edert kommande kall såsom religionens tjänare hos vårt folk. I fån bliva vittnen till evangeliets kraft att döma, krossa, förödmjuka, att upprätta, hjälpa där hjälp var ute, trösta där tröst tröt, att giva mod att leva, mod att dö. I skolen vara sanningens orädda tolkar utan mannamån och vårt folks andliga hjälpare, ej påträngande, ej inställsamma, men allom tillgängliga, fria från all byråkratisk stelhet — ty är du för stor för att befatta dig med den minste, är du för liten för att vara präst — älskande ej bekvämlighet utan människor, ej mänskligheten utan människorna, våra bröder, som sträva runt omkring oss och som gömma bakom skiljemurar, bakom ömtålighet eller otillgänglighetens harnesk, hjärtan, som endast kunna leva på kärlek. Då I erfarit detta, skolen I få ett uppriktigt intresse för alla mänskliga sysslor och verksamheter, sorger och glädjeämnen.
Icke makt eller parti skolen I söka, utan själarnas frälsning. Ack, stängen icke in eder i någon krets av personer eller tankar, utan viljen förstå människorna och söken att lära, att stava alltjämt några nya bokstäver i livets läxa! Inför utomståendes ovillighet skolen I spörja eder själva, om I funnit den rätta nyckeln till deras hjärtan och om I rätt använden Guds ords nyckel. Minnens mitt ord, eder sanna lycka och församlingens lycka skall bero på, om I gören allvar av Pauli regel: icke såsom herrar över församlingens tro, utan såsom medhjälpare till församlingens glädje. Icke herrar utan tjänare — icke tjänare åt parti eller åt egna eller kyrkliga maktintressen, utan tjänare åt församlingen till att verka glädje, ösa glädje, genom edert liv i kärlek och eder förkunnelse av det rena evangelium, ur den rika eviga glädjekällan till vederkvickelse åt förtvinande själar.
I skolen bliva allas tjänare men ingens träl, icke träl hos någon synd, icke träl hos någon enskild, icke träl hos någon klass. I ären naturliga fridsmäklare i klassernas kamp, naturliga hjälpare åt de svaga eller bedragna. Låtom oss lägga lugnt i edra händer vårt lands sociala fråga — ej såsom ett uppdrag på politikens fält, utan såsom en förmånsrätt för eder, som i all eder kallelsegärning han att göra med vårt folk i helg och söcken, i stad och på land, icke såsom med klassmedlemmar eller såsom med tillverkare och avnämare eller såsom med rättsstatens medborgare, eller i någon annan egenskap, utan såsom med enskilda människor.
Såsom Jesu tjänare haven I en bundsförvant hos varje människa. Motstånd skolen I röna, hårt motstånd, om I eljest driven sanningen, först och sist samma slags motstånd, som I haven att alltjämt bekämpa hos eder själva genom daglig bättring och förnyelse i vaksamhet och bön: hjärtats uppfinningsrika högmod och motspänstighet. Men I ägen en hemlig förtrogen i vart människohjärta, försåvitt I eljest tjänen Kristi sak. Genom sanningens uppenbarande skolen I förorda eder hos varje mänskligt samvete inför Gud.
Herren tände den heliga elden i edra hjärtan och uppehålle den!
- ↑ Talarstolen i Uppsala universitets aula den 24 september 1901.