Till flyttfoglarna
| ← Nyblom, Joh. |
|
Lofsång → |
TILL FLYTTFOGLARNA.
(SUCK VID INGELMANS GRAF.)
På snabba, glädjedruckna vågor komma
Flyttfoglar, sjungande: nu är det vår,
Och kyssa vaken hvarje menlös blomma,
Som än omornad på sin tufva står.
Välkomna syskon! Jag är eder like —
Flyttfogel är jag — himlen är mitt rike.
O kommen, kommen till mitt varma hjerta
Och hvilen Er en stund invid mitt bröst.
Med Edra vingar skylen all den smärta
Som suckar der, men ack! med fängslad röst!
Försmån ej en af Eder broders böner,
J sångens och natures späde söner!
När det blir tungt och mörkt och kallt i Norden,
J reden åter till Er glada färd,
Och uti parkerna på Södra jorden
I kärlek byggen opp Er sångarverld;
Men, Nordens Svan, han får med Er ej fara —
Han måste hemma i sin vinter vara.
Men får jag lof, jag binder under vingen
På en af Eder små ett skaldebref;
Men, läsen det ej än och sägen ingen
Hvad Eder vän deri med tårar skref;
Nej! öppnen det först uti solvarm söder,
Der uti guld och rosor himlen glöder;
Och tänken då på Sångaren i Norden,
Som ödmjuk, ensam med sin luta gick
Och skapte mången himmelsk dröm åt jorden,
Men sparsamt sjelf utaf dess blommor fick,
Som tidigt lärde älska, tidigt lida —
Men i hans qval brann lyran vid hans sida.
Kanske ett annat år J kommen åter
Och finnen tyst och tom min slutna verld,
O jublen då! låt se att ingen gråter;
Ty jag är borta visst på himmelsfärd
Och stämmer vid den ”bästa vännens” hjerta
En sång, ej vattrad mer af jordisk smärta.
Han var en fremling, Han som vi, på jorden,
Han var så Skald, som ingen annan var;
Han lyfte sjelfva himlen ned på jorden,
Åt ”kreaturens suckan” mild han bar
Ett löftets ord, som Gud det blott kan gifva,
Men med Hans blod det måste tecknadt blifva.
Jag hör hans bön för mig i Örtagården
Och djupet af Hans kärlek jag förstår;
Jag bär vid hjertat ”Testamentet”, vården,
Som tecknad med min Guds insegel står:
Som hjorten bort till vattuspränget trängtar,
Till ljusets klara brunn allt mer jag längtar.
För vårens sångare min suck jag biktar —
Jag biktar den för himlar, jord och haf:
Snart somnar jag — då kommer Våren, diktar
En aftonpsalm bland blomstren på min graf,
Som många qval och mycken kärlek gömmer,
Der ett befriadt sångarhjerta drömmer.
