Till jordens medelpunkt/Kapitel 01
|
ETT FYND → |
FÖRSTA KAPITLET
MIN FARBROR, PROFESSORN
Den 24 maj 1863 — det var en söndag — återkom min farbror, professor Lidenbrock, med hastiga steg till sitt lilla hus vid Königsstrasse, en av de äldsta gatorna i den gamla delen av Hamburg.
Gamla jungfru Martha höll på att tro, att hon alldeles försummat sig, ty middagsmaten hade knappast börjat puttra på järnspisen i köket.
»Min farbror är den otåligaste av alla människor», sade jag för mig själv, »och är han hungrig, komma vi nog att få höra av det.»
»Är professorn redan hemma!» utropade den häpna Martha och stack in huvudet genom matsalsdörren.
»Ja, Martha, men han kan inte fordra, att middagen skall vara i ordning. Klockan är inte två ännu. Hon slog nyss halv i S:t Mikael.»
»Vad skall professorn då hemma och göra?»
»Ja, vi få väl se.»
»Nu är han strax här! Då ger jag mig av. Herr Axel får försöka tala förstånd med honom.»
Och Martha skyndade tillbaka till sitt kulinariska laboratorium.
Jag blev ensam ett ögonblick. Att tala förstånd med en hetlevrad professor var inte så gott för mig, litet undfallande som jag var till min läggning. Jag ämnade därför försiktigtvis förfoga mig upp på min lilla kammare, men i detsamma gnisslade förstudörren, trätrappan knarrade under tunga steg, och husets herre rusade genom matsalen in i sitt arbetsrum.
Under sin hastiga passage genom matsalen hade han likväl hunnit ställa sin käpp med nötknäpparehuvudet i en vrå, kasta sin allt annat än glänsande höga hatt på bordet och tillropa sin brorson ett ljudeligt:
»Kom, Axel!»
Jag hann inte röra mig ur stället, förrän det följde ett otåligt:
»Nå, är du inte här ännu?»
Jag skyndade in i min fruktansvärde herres arbetsrum.
Otto Lidenbrock var icke någon elak människa, det erkännes villigt, men om icke någon högst osannolik förändring inträffar, kommer han att dö som ett stort original.
Han var professor vid Johanneum och föreläste i mineralogi. Han fäste sig icke vid, om studenterna gingo flitigt på hans föreläsningar eller vilken grad av uppmärksamhet de skänkte honom eller huru mycket de lärde sig. Sådana småsaker bekymrade honom icke, Han föreläste subjektivt, som det tyska filosofiska uttrycket lyder, för sin egen skull och icke för andras. Han var en egoistisk lärd, en vetenskapens brunn, vars vev gnisslade, när man ville hämta upp något ur den, med ett ord en riktig girigbuk.
Det finns en del sådana professorer i Tyskland.
Trots allt detta var min farbror — det kan ej sägas för ofta — en verkligt lärd man. Om han också stundom bokstavligen krossade de mineralprov, han skulle undersöka, genom att handskas alltför våldsamt med dem, förenade han mineralogens skarpblick med geologens snille. Beväpnad med sin hammare, sin stålmejsel, sin magnetnål, sitt blåsrör och sin flaska med salpetersyra, var han en stor man. På brottytan, utseendet, hårdheten, smältbarheten, ljudet, lukten och smaken av ett mineral gav han det utan tvekan dess rätta plats bland de sexhundra arter, som vetenskapen för närvarande känner.
Lidenbrocks namn hade också en ärofull klang vid lärosätena och inom de lärda sällskapen. Humphry Davy, Humboldt, kaptenerna Franklin och Sabine försummade aldrig att besöka honom, då de passerade Hamburg. Becquerel, Ebelmen, Brewster, Dumas, Milne-Edwards rådgjorde gårna med honom om de kemiska frågorna på dagordningen. Kemien hade honom att tacka för ganska vackra upptäckter, och 1853 hade i Leipzig utkommit en Handbok i transcendent kristallografi av professor Otto Lidenbrock, en stor illustrerad foliovolym, som dock icke var någon affär för dess utgivare.
Jag bör även nämna, att min farbror var intendent vid den ryska ambassadören Struves mineralogiska museum, en dyrbar samling, som åtnjöt europeisk ryktbarhet.
Det var nu denne man, som så otåligt påkallade min närvaro, Föreställ er en lång, mager herre med järnhälsa och ett ungdomligt blont yttre, som minskade hans femtio år med styva tio. Hans stora ögon höllo sig aldrig stilla bakom de väldiga glasögonen. Hans långa, tunna näsa påminde om en skarpslipad klinga; malisen påstod till och med, att den var magnetisk och drog till sig järnfilspån. Det var emellertid rent förtal; den drog icke till sig annat än snus, men detta i riklig mängd, om vi skola hålla oss till sanningen.
När jag också fått tillägga, att min farbror alltid tog matematiskt lika långa steg, vartdera en halv famn i längd, och vandrade omkring med hårt knutna händer — tecken till ett häftigt temperament — torde mina läsare känna honom tillräckligt för att icke alltför mycket längta efter hans sällskap.
Han bodde i sitt lilla hus vid Königsstrasse, uppfört dels av trä och dels av tegel och försett med trappgavel. Det vette åt en av dessa slingrande kanaler, som korsa varandra i den äldsta delen av Hamburg, vilken lyckligtvis skonades vid branden 1842.
Det gamla huset lutade visserligen litet, väggen buktade sig utåt som en mage, taket satt på sned som mössan på en kårstudent, och linjernas räthet lämnade åtskilligt övrigt att önska, men på det hela stod det sig gott tack vare en gammal alm, som kraftigt stödde dess fasad och om våren sträckte sina knoppande hängen in genom fönsterrutorna.
Min farbror befann sig i ganska goda omständigheter för att vara tysk professor. Huset var hans eget med allt vad däruti fanns. Till inventarierna hörde hans guddotter Grauben, en ung vierländska om sjutton vårar, gamla Martha och jag. I min dubbla egenskap av brorson och föräldralös blev jag hans biträdande preparator vid alla experiment.
Jag medgiver, att jag rätt mycket intresserade mig för den geologiska vetenskapen. Jag hade mineralogblod i mina ådror och hade aldrig tråkigt i sällskap med mina kära stenar,
Med ett ord, man kunde leva lyckligt i det lilla huset vid Königsstrasse trots dess ägares otåliga lynne, ty om han också ibland tufsade till mig rätt ordentligt, höll han icke desto mindre av mig. Men att vänta förstod han sig icke på.
När han om vårarna hade sått reseda eller konvolvolus i sina krukor i salongen, gick han alltid om morgnarna och drog i bladen för att få dem att växa fortare.
När min farbror ropade, var ej annat att göra än lyda. Jag ilade således in i hans arbetsrum.