Till jordens medelpunkt/Kapitel 24
| ← EN STRID MELLAN VIDUNDER |
|
I OVÄDER → |
TJUGUFJÄRDE KAPITLET
EN NY ÖVERRASKNING
Onsdagen den 19 augusti. — Lyckligtvis har vinden, som blåser starkt, satt oss i stånd att skyndsamt fly från stridsplatsen. Hans står alltjämt vid rodret. Min farbror, som av den spännande striden ryckts upp ur sina funderingar, överlämnar sig åter åt sitt otåliga spanande utåt havet.
Resan återtager sin förra enformighet, vilken jag dock icke vill utbyta mot gårdagens faror.
Torsdagen den 20 augusti. — Nord nordostlig, tämligen ostadig vind. Stark värme. Vi segla med en hastighet av fjorton kilometer i timmen.
Vid middagstiden höres ett mycket avlägset brus.
Jag antecknar här detta faktum utan att kunna lämna någon förklaring. Det är som ett ständigt dån.
»Det måste vara någon klippa eller holme på avstånd, mot vilket havet bryter sig», säger professorn.
Hans klättrar upp i masten, men kan icke se något skär. Oceanen ligger slät och jämn ända till synranden.
Tre timmar gå. Dånet synes komma från ett avlägset vattenfall.
Jag säger detta till min farbror, som skakar på huvudet. Jag är likväl övertygad om att jag icke misstager mig. Rusa vi alltså fram mot något fall, som skall störta oss ned i avgrunden? Nog för att min farbror blir förtjust att komma nedåt, men vad mig beträffar så…
Vid fyratiden stiger Hans upp i masten. Därifrån spejar hans öga ut över oceanen och stannar på en viss punkt av synranden, Hans ansikte uttrycker ingen förvåning, men hans öga är oavvänt riktat på något visst.
»Han ser något», säger min farbror.
»Jag tror det.»
När Hans kommer ned igen, pekar han mot söder och säger: »Där borta.»
Min farbror fattar sin kikare och tittar i den under en minuts tid, som förefaller mig som ett sekel.
»Jaha!» utropar han.
»Vad är det?»
»En ofantlig vattenpelare, som stiger upp ur vågorna.»
»Kanske något nytt havsdjur?»
»Inte omöjligt.»
»Låt oss då hålla mera åt väster, ty vi känna nu faran av att möta dessa antediluvianska vidunder», säger jag.
»Samma kurs!» svarar min farbror.
Jag vänder mig till Hans, men denne håller sin rorkult obevekligt i samma riktning.
Men om vi på detta avstånd, som måste uppskattas till åtminstone fyrtio kilometer, kunna se den vattenpelare, som djuret utsprutar, måste det vara av övernaturlig storlek. Den allra vanligaste försiktighet tyckes bjuda oss att fly. Men vi hava icke kommit hit för att vara försiktiga.
Vi fortsätta således framåt. Ju mera vi närma oss, desto högre synes vattenpelaren. Vad kan det vara för ett djur, som kan upptaga så mycket vatten i sig och spruta ut det på detta sätt utan avbrott?
Klockan åtta på aftonen äro vi på knappa åtta kilometers avstånd från det. Dess väldiga, svarta vidunderskropp sträcker ut sig i havet som en ö. Kan det vara en synvilla, eller är det min förskräckelse? Dess längd tyckes mig överstiga tusen famnar! Vad kan det vara för ett valdjur, som varken Cuvier eller Blummenbach haft en aning om? Det ligger orörligt och liksom insomnat. Havet tyckes icke kunna lyfta det, och vågorna skvalpa mot dess sidor. Vattenpelaren, som når en höjd av femhundra fot, faller tillbaka med ett bedövande brus. Vi ila alltjämt i vansinnig fart fram emot denna väldiga massa, för vilken hundra valfiskar icke skulle räcka till daglig föda.
Jag gripes av förskräckelse. Jag vill icke komma närmare. Jag skulle vara i stånd att skära ned seglet, om så behövdes. Jag opponerar mig mot min farbror, som ingenting svarar.
Plötsligt reser sig Hans upp, pekar mot den hotande punkten och säger:
»Holme.»
»En holme!» utropar min farbror.
»En holme?», säger jag i min tur och rycker på axlarna.
»Det är ju tydligt», säger professorn och brister ut i ett skallande skratt.
»Men vattenpelaren?»
»Geyser», säger Hans.
»Ja, det är en geyser», svarar min sfarbror. »En likadan geyeser, som det finnes på Island. Vi lägga till.»
Emellertid måste vi noga akta oss för den nedfallande vattenstrålen, som på ett ögonblick skulle kunna stjälpa flotten. Hans manövrarar om dock skickligt fram till spetsen av den lilla ön.
Jag springer upp på klippan. Min farbror följer vigt efter, men jägaren stannar på sin post, såsom en man, höjd över all nyfikenhet.
Vi stå på en med flintartad tuff uppblandad granit. Marken skälver under våra fötter liksom väggarna i en ångpanna vid högt tryck och känns alldeles het. Vi komma fram till en liten mittbassäng, varifrån geysern uppstiger. Jag sätter ned en termometer i det sjudande vattnet, och den visar 163 grader.
Detta vatten kommer alltså från någon glödande härd, och detta förhållande står på ett märkligt sätt i strid med Lidenbrocks teorier. Jag kan icke underlåta att anmärka det.
»Ja, vad bevisar det mot min uppfattning?» svarar han.
»Ingenting», säger jag helt kort, då jag ser, att jag stöter på en orubblig envishet.
Men innan vi åter lägga ut, gör jag några iakttagelser för att beräkna det tillryggalagda avståndet och antecknar det i min journal. Vi hava färdats etthundraåtta mil från port Grauben och befinna oss på omkring tvåhundrafemtio mils avstånd från Island, under England.