Tillegnan (Sånger till Hulda)
| ← SÅNGER TILL HULDA |
|
Vågskålen → |
Tillegnan.
Blåögda dotter ifrån söderns friska
Och sommarvarma verld,
Der vindar, såsom halfdöd harpton, hviska,
I lagerkronor, om sin lefnads färd;
För dig jag lägger nu, i sång och dikt,
Min tankes sagospel, min känslas bikt.
Blif mild mot dem: det milda är det sanna,
Det qvinligt sanna dock!
En himmel hvilar på dess blida panna,
En stjernkrans gungar i dess lätta lock;
Der mildhet blickar, springer lifvet opp,
I diktens former, såsom ros och knopp.
Far varm också! I sången bor det värma,
Och värma fordrar den;
Till lif och kärlek söker den sig närma,
Och varmt är lifvet, varmt är kärleken;
De båda sitta uppå solens klot,
Och jorden rullar varm vid deras fot.
Hvad djerft du finner, glöm det! Sångarsinnet
Ar ju en örn, som byggt
Sig djerft och stolt ett örnebo i minnet,
Och emot hoppet sträcker ut sin flygt.
Af färdens djerfhet just dess styrka känns;
Det vet en skapelse, men ingen gräns.
Förlåt det dunkla! Dunkel är man ofta,
Ty man till stoftet hör;
Fastän på skyn de ljusa liljor dofta,
Så ligger dimmigt jordklot nedanför;
Och knappast solen ned i vestern går,
Förr’n natten ut sin mörka mantel slår.
Och svärmar jag — hvad mer? Naturen härmar
Jag troget blott deri!
När vintern flyktar och sig våren närmar,
I minsta yttring då — hvad svärmeri?
Den har en aning för hvar väckt minut,
En dröm för hvarje ros, som spricker ut.
Men se mer djupt än blott på ytans glimmer,
Låt den ej locka dig!
Se ej på bilderna kring husets timmer,
Men in i husets pelarsalar stig;
Måhända finnes der en skatt, mer stor:
I borgens inre borgens ande bor.
Dock yttre prakten? Ja, den hör den inre
Väl som en blomdrägt till;
Men för ett större, är dock den ett mindre,
Och blott det större jag dig gifva vill;
Ja, ack, det största! Om jag ägde blott —
En stjernekrona och ett stjerneslott!