Tony växer upp/Kapitel 37
| ← Kapitel 36 |
|
Kapitel 38 → |
XXXVII.
Skolflickor ha, jag vet ej varför, en fullkomlig passion för att bilda föreningar.
Föreningsraseriet börjar redan i de första klasserna. En dag komma några av småflickorna till skolan och ta med viktiga miner av sig kavajerna. De andra betrakta dem misstänksamt och avundsjukt. Och varför? Flickorna ha hjärtblå rosetter på sina blusar över den plats där hjärtat pickar och tickar som en liten klocka. Se där! En förening har bildats. Antingen träffas de hos varandra och sy julklappar tillsammans eller ha de hittat på något annat. De svepa alltid en hemlighetsfull slöja över sina förehavanden, och den som förråder hemligheten för någon utom föreningen kallas »feg».
Det dröjer inte många dagar, förrän den andra delen av klassen anländer till skolan med rosetter på blusarna, men röda. En ny förening!
Som jag själv varit medlem av dessa föreningar, vet jag, att protokoll noga föres, att ett stort papper skrives fullt med paragrafer, som ingen kan förstå, vad det skulle göra för skada om de inte följdes, att man dricker kaffe med dopp, att man pratar mycket och skrattar ännu mera och att man drar ett och annat styng på ett handarbete.
Några flickor i vår klass hade också bildat en förening. Den hette: »Föreningen för beklädandet av ett fattigt barn.» (F. F. B. A. E. F. B)
Jag såg aldrig det fattiga barnet, men jag är säker på att det fanns. Att det någonsin fick några kläder av oss, har jag mina starka skäl att betvivla. Jag var länge sysselsatt med det fattiga barnets underkjol. De andra voro lika länge sysselsatta med det fattiga barnets övriga klädesplagg. Tyvärr är detta det enda jag kan säga om vår flit!