Tony växer upp/Kapitel 38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 37
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 38
Kapitel 39  →


[ 201 ]

XXXVIII.

En afton i oktober voro jag och Maud på väg till ett föreningsmöte hos en av medlemmarna, lilla Lena Jäderin.

Blåsten drog kall genom gatorna, och vi småfröso, där vi gingo arm i arm. Jag såg upp på Maud. Hennes ögon voro nästan svarta.

— Vad tänker du på? frågade jag.

— På dig! svarade hon genast, och tillade liksom för sig själv: Som alltid!

Jag visste ju, att detta inte var helt sant. Att döma av Mauds historier måste ju hennes tankar även rätt betydligt vara uppfyllda av pastor Ek, löjtnant Stenning, Bo och många andra; men ändå gladde mig hennes ord.

— Puh! Maud stannade. Låt oss vända om och ha en kväll för oss själva framför brasan, Tony. Alla de där flickorna prata mig dödstrött! Och de prata om rakt ingenting.

— Ånej! sade jag. Det kan också bli trevligt i kväll. Vi äro ju för resten redan framme.

— Du tycker mera om dem än om mig då?

Mauds arm gled hastigt ur min.

— Nej! Nej, Maud! Det vet du ju, att jag inte gör. Men nog är det dumt att vända nu, och [ 202 ]gumman Sandahl tycker inte om dina öppna brasor.

Maud skrattade litet.

— Får jag kyssa dig då?

— Ja! Ja!

Jag hade märkt, att Maud numera inte kysste mig, utan att först be om det, och vanligtvis passade hon på vid tillfällen som nu, då jag hade nekat att göra som hon ville, och därför ej än en gång ville säga nej. Hennes kyssar förvirrade mig på något sält. För mig hade hon ett slags trolsk tjusning, men jag tyckte inte om kyssarna; åtminstone skulle jag inte ens för mig själv vilja erkänna att min motvilja för dem ej var så stark, som jag låtsade. Dessa ömhetsbetygelser från en söt flickas sida hade ibland ett stort behag för mig, ehuru jag ej fullt förstod dem.

När vi kommo upp i den mörka trappan, tryckte sig Maud med en liten trött suck intill mig och kysste mig på kinden, ty hon fann inte min mun. Den lätta heta kyssen gjorde mig varm och glad, och vi stego in i den upplysta tamburen.

Fastän flickorna sutto ett par rum ifrån tamburen, nådde dock deras röster ända ut till oss. Vi voro de sista, och man hade bara väntat [ 203 ]på oss för att få börja dricka kaffe. Ute i salen rörde sig samtalet en stund mest om kakorna.

— Å, snälla du! Den här mjuka pepparkakan blir min död!

— Vad sade du, att kakorna hette? Paradisbrön! De äro för söta — i alla bemärkelser!

— Men jag är ryslig, som äter så mycket!

— Vill du skicka hit det där fatet!

När jag i mitt minne återkallar dessa flickor, finner jag att var och en för mig har sitt lilla särmärke, som nu efter de många åren på nytt tydligt framträder för min syn.

Hildur hade sådana stora röda kinder, och läpparna vilade emellan dem som ett par mjuka små dynor mellan två väldiga kuddar.

Elsa var kvick, men sade skarpa saker, och hennes näsa och mun hade en min av bestämdhet.

Gurli skelade litet på ena ögat, vilket gav hennes blick något halvt rusigt och gjorde att lärarinnorna, orättvist i sanning, bemötte henne med en viss stränghet.

Sigrid, klassens skönhet, förändrade sällan ansiktsuttryck, och en vacker marmorstaty kunde inte verkat kallare.

Lena var känd för att ha »pojktycke», en egenskap, som är svår att definiera. Att »ha pojk[ 204 ]tycke» anses flickor emellan för något avundsvärt. Det är något som kommer fram och gör sig gällande i blicken eller bara genom ett särskilt sätt att gå och föra sig på.

Vi slogo oss därefter ned i Lenas vita flickrum och togo fram det fattiga barnets ofärdiga klädesplagg. Lena själv sydde på klänningen, som var av rödrandigt tyg och redan såg ganska begagnad ut.

— Såg ni tant Jonson i dag, flickor? sade Lena. Hon hade en gräslig blus på sig med röda knappar! Kan människan gå i giftastankar?

— Så länge det finns liv, finns det hopp! anmärkte Hildur och bet som en sömmerska av tråden med länderna.

— Och tant Lindgren sedan! utbrast Sigrid. Har ni sett, hur hon gör sig till för musikläraren? Det är rent hemskt!

— Han är visst inte bättre! sade Lena med glänsande ögon. Och hans hår blir yvigare för var dag. Vet ni, jag tror att han har en valk i håret! Hur kan han annars få det att stå så där! Jag har alltid en väldig lust att ta battongen och rekognoscera terrängen.

— Hör du Lena! Du hade bestämt ätit krita i dag för att slippa ifrån sången?

[ 205 ]Lena höll upp klänningen framför sig och synade den noga.

— Man tar en liten bit krita och något vatten, därav uppstår en deg som lätt glider ned! log hon.

— Man kan äta torr krita också, sade Elsa sakkunnigt, men det smakar för otäckt. Ett visst slags bark lär också vara bra, men det verkar ju nödår i Finland.

Elsa skall alltid vara så kvick! sade Sigrid.

Ett ögonblick var det tyst. Lena steg upp och satte fram en skål med karameller som stått på byrån.

— Jag tar en »studentmössa», sade Maud.

»Studentmössor» voro ett slags glaserade karameller med skär, blå eller vit mandelmassa inuti, som ej mer än andra karameller liknade studentmössor, men som av obekant anledning uppkallats efter dem.

— Tar din studenten nästa år? frågade Elsa med en blick på Lena.

Lena rodnade vackert och böjde huvudet djupare över sitt arbete. Härmed hade samtalet lyckligen hamnat på ett område, där det ej var fara för att samtalsämnena skulle tryta. Under en stund defilerade nu de flesta gymnasisterna i läroverket förbi. Den hade blivit så viktig, och [ 206 ]den var visst kolossalt begåvad; den var kär i flickan Lundberg i översta klassen; den hade varit så trevlig på balen i lördags; den dansade himmelskt, och den — — —

Jag såg på Maud. Hon log ironiskt och lekte litet med sin fingerborg. Jag förstod att hon tyckte att de andra voro barnsliga, som ännu intresserade sig för gymnasister.

I allmänhet var inte Maud omtyckt av flickorna, och det var endast för min skull man tagit in henne i föreningen. Jag hade försökt att få reda på, varför de hade motvilja mot henne, men fick endast svävande svar. Hon hade ett stort fel, och det var att hon fuskade oerhört. Om hon hade fuskat i smyg och varit rädd för att kamraterna skulle få se det, hade de kanske förlåtit henne, men hon fuskade öppet och ogenerat inför klassen, och så skickligt att lärarinnorna aldrig kunde upptäcka, vad hon hade för sig. Under skrivningarna hade hon ett litet lexikon på sig, under provräkningarna tog hon helt enkelt med sig ett facit, som hon fått låna av en pojke. Ibland under historielektionerna hörde jag bredvid mig ett förtvivlat:

— Viska då!

Och det hände, att när hon stod upp i [ 207 ]sin bänk för att svara på den fråga som lärarinnan riktat till henne måste jag viska långa stycken. Lika ogenerat, som hon tillägnade sig de rätta lösningarna ur facit, lika ogenerat upprepade hon mina låga viskningar. De enda ämnen, där hon ej behövde anlita hjälp, voro fysik och kemi. Det förvånade mig alltid, att denna flicka, som tycktes ha huvudet fullt av kärlekshistorier, dock när det gällde dessa svåra saker visade sig ha en klarare hjärna än någon av oss andra. Och hennes intresse för dessa reella kunskapsgrenar var starkt och vaket.

— Vet ni, flickor, sade Lena, jag fick tag i en bok inne hos mamma, som hette »Äktenskapet eller En gift kvinnas plikter»; den var stilig!

— Å! mumlade alla längtansfullt.

Lena tog fram en tilltufsad lunta, som hon stoppat bakom de andra böckerna på sin bokhylla. Hon slängde den på bordet.

— Där! sade hon triumferande.

Flera ivriga händer sträcktes ut efter boken, men Elsa fick först fatt i den.

— Äsch! sade hon efter att ha bläddrat litet i den, där står ju mest om barnsängar och hur man skall undvika barnsängsfeber. Det var väl inte något piggt!

[ 208 ]Lena måste rädda sin ära.

— Du tittar inte på de rätta ställena, sade hon. Jag fick tag i en hel del, jag! Men naturligtvis kan man inte ha någon glädje av en sådan bok, om man inte vet en massa saker förut.

— Vet du det då?

Lena log, säker på sig själv.

— Jag skulle tro det! sade hon.

— Här! sade Elsa och följde med pekfingret några rader på en ny sida. Här står, att man ej får tvätta sig med kallt vatten, när man har… Och det, som jag gjort! Vad var det sjukdomen hette, som man kunde få, om man gjorde det? Det var ett konstigt namn på den! Elsa såg upp alldeles förfärad.

Ack, vad vi gjorde oss mycket bekymmer under denna kritiska tid av vårt liv! Så många små löjliga misstag! Så många olycksaningar! Så nytt allting var ännu! Så nytt och mystiskt! Med en suck av lättnad hörde jag de andra flickorna diskutera detta ämne. Med röda kinder sågo de på varandra, medan de lågt talade om deras kvinnokroppars gemensamma hemlighet.

— Blev du inte rädd, när du fick se det? sade den ena till den andra.

— Hade din mamma talat om det för dig förut?

[ 209 ]— Hade du plågor?

Handarbetena fingo vila i knäet, medan vi, intresserade och hela, talade om detta.

— Det är därav de små barnen bli till, sade Lena högtidligt.

Det var första gången jag hörde härom. Jag visste väl att de små barnen skapades i moderns liv, men det var också allt.

— Å, är det så? utbrast jag plötsligt. Det visste jag inte!

De andra flickorna sågo förvånade på nig. Maud skrattade.

— Du är verkligen det oskyldigaste på jorden! mumlade hon.

Ingen hörde på Mauds anmärkning. Tysta sågo vi framför oss. Tanken att på oss berodde kommande släkters liv var på engång förfärlig och ljuvlig.

Elsa började åter ivrigt bläddra i »Äktenskapet», som om hon sökt efter något särskilt.

— Här tror jag… utbrast hon blossande röd. Nej, du får inte titta! Jag skall läsa det tyst för mig själv!

Just då tog det i dörren, och Elsa hann nätt och jämnt stoppa undan den frestande lektyren, innan Lenas mamma steg in. Hon stannade inte länge, ty hon skulle bort på supé, men [ 210 ]när hon hade avlägsnat sig, var redan den förra stämningen försvunnen.

Maud hade gått ut ur rummet, och jag tyckte mig skymta henne i salen. Jag smög mig ut till henne. Hon hade slagit upp fönstret och stod alldeles stilla och såg ut i mörkret.

När jag kom fram till henne, märkte jag, att hon höll med händerna så hårt i fönsterposten, att knogarna vitnade.

— Vad är det? frågade jag lågt.

Utan att vända sig om viskade hon:

— Jag vet inte! Jo, jag ville kasta mig ut!

Jag tog förskräckt tag i hennes arm. Hennes irrande blick mötte en sekund min.

— Var inte dum, lilla nyckelpiga! Jag gör det nog inte. Men jag kände mig så konstig.

Hon var blek, och munnen skälvde.

— Kom in till de andra! bad jag. Vi gå ju i alla fall om en stund.

— De äro så dumma, sade hon. Bara du — — —

Det kom ett underligt uttryck i hennes ögon, medan hon såg på mig. Det var, som om hon ville suga mig till sig, och jag frös till litet.

En stund senare voro vi på väg hem. Vi hade sagt adjö åt flickorna utanför Lenas dörr. Gatlyktorna voro tända. De kastade sitt sken [ 211 ]över trottoaren, men lämnade portar och gränder i ruvande mörker.

— Vad var del? Hör! Maud stannade plötsligt.

Vi voro just då framför en inkörsport, som stod öppen till en gård, och därifrån kom ett sällsamt skratt ut till oss. Det var ett gällt skratt av en kvinna, som måste vara berusad. Men strax därpå hördes ett halvkvävt skrik, som om hon varit i nöd.

— Släpp min arm! sade Maud häftigt. Jag måste se, vad det är.

Jag stod kvar, medan Maud med lätta steg gick fram till porten. Hon stod där en stund. Jag kunde endast obestämt urskilja hennes figur.

— Vad är det, Maud? frågade jag. Varför kommer du inte?

Hon vinkade endast avvärjande åt mig, att jag skulle hålla mig stilla. Efter någon minut vände hon och fortsatte nedåt gatan, som om hon glömt mig.

— Vad var det, Maud? upprepade jag, då jag hunnit ifatt henne. Men hon teg fortfarande.

— De… de kysstes! sade hon sedan tonlöst; hon drog efter andan.

Vid skenet av en lykta såg jag, att hon var alldeles vit i ansiktet.

[ 212 ]Hennes sinnesrörelse smittade mig. Det stockade sig i bröstet på mig. Jag var het och orolig och kunde inte tala. Förklaringen tillfredsställde mig ej, jag kände att hon inte sagt allt.

Vi gingo tysta vidare och sade inte heller mycket, då vi skildes vid Mauds port.

Utkommen igen på gatan, mötte jag Pa.

— Jag tänkte gå och hämta dig, sade Pa. En sådan mörk kväll!

Vilken lättnad att ha Pa bredvid sig! Så munter han var, där han gick vid min sida och pratade om vad som föll honom in!

Men sedan på kvällen, när jag kommit upp i mitt rum och lagt mig, skar plötsligt genom mina sakta domnande tankar den där kvinnans gälla vinande skratt och kvävda nödrop. Och åter ljöd i mina öron Mauds underliga, tonlösa röst, då hon sade:

— De… de kysstes!