Tonys läroår/Kapitel 61

LXI.

Jag började visst bli lugnare. Synerna kommo inte så ofta. Jag sjöng inte heller längre eller vaknade upp med ett skrik, och jag lyssnade till sköterskornas samtal med varandra; läsa orkade jag ej. Jag erfor, att jag icke varit sjuk mer än litet över en vecka, men själv tyckte jag, att en oändligt lång tid förflutit.

Den lille doktorn stannade nu allt längre, när han kom på besök. En dag när han satt hos mig tog han upp en tidning och började läsa högt för mig. Jag ansträngde mig för att följa med det han läste. Där var ett ord, som jag inte förstod. Jag avbröt honom och frågade honom om det. Han såg leende på mig.

— Vet ni inte det? sade han nästan litet förebrående. Det vet väl alla bildade människor! Och så fortsatte han läsningen.

O, han sade att det där ordets betydelse visste alla, bara jag visste det inte. Var jag [ 334 ]dum? Inte bildad? Där föll jag ned från en höjd igen. Nej, jag rullade från ett berg! Det är inte så lätt, när man tyckt sig vara den högsta av alla, den som sitter inne med vetskapen om framtiden, att så få höra, att man ingenting vet. Jag blev liggande sargad och klämd vid bergets fot.

Doktorn gick, men alltjämt värkte det lilla stinget han givit mig. Jag hånade mig själv. Jag sade mig, att jag var dum och högfärdig. Jag vred mig i denna förödmjukelse, den stack mig från alla håll.

Men från den dagen började jag bli mig lik igen.