Tonys läroår/Kapitel 62

LXII.

Så flyttade jag då åter ned till mitt gamla rum. Jag fick gå uppe klädd, men jag var matt som efter en febersjukdom. I spegelglaset mötte mig ett blekt ansikte, ett par sorgmodiga ögon.

Pa kom först på besök. Han skämtade med mig och fick mig att skratta. Han var uppfylld av ljusa framtidsplaner för min räkning. Nu när jag väl kommit ifrån sjukhuset, skulle Herbert följa mig till sina föräldrars egendom i Västmanland, och där skulle jag nog bli riktigt frisk igen. Sedan borde jag gå igenom [ 335 ]en hushållsskola. Å,nu skulle jag bli så praktisk! Inga dumma drömmerier och inbillningar mer! Och Pa strök håret ur min panna och såg vädjande och glatt på mig: men inne i hans ögon märkte jag en ruvande ångest, som han ej förmådde dölja, och jag förstod att han tänkte på min mor.

En annan dag kom Herbert. I början voro vi nästan blyga för varandra. Han pratade fort och brådskande om det som hänt, medan jag varit sjuk — småsaker som han trodde skulle roa mig. Och jag satt tyst och betraktade honom och kände mig bara glad åt att denne mörkögde gosse icke försvunnit med mina gungande fantasier.

Snart fick jag också gå ut och gå en stund på förmiddagen vid sköterskans arm. Vi gingo långsamt nedåt parkerna. Med en gång hade det blivit höst. Löven prasslade redan torra och skrumpna, och frosten hade givit dem stänk av gult och rött. Ibland kom en vindil susande, och genast föllo löven från kvistar och grenar och rullade framför våra fötter på sandgången.

I det lilla sjukhemmets hall och korridorer såg jag ibland skymtar av de andra patienterna, men de flesta lämnade ej sina rum. Allt här[ 336 ]nere verkade så tyst och fridfullt, att jag kunde förstå, hur jag måste ha stört patienterna de första dagarna av min sjukdom.

En eftermiddag mot slutet av min vistelse på sjukhemmet fann jag en ung herre i hallen, då jag kom in från en promenad. Medan jag tog av mig kappan, granskade jag honom hastigt. Det var en liten satt man med ett nästan fyrkantigt huvud, nedsjunket mellan ett par starka axlar. Hans hy var gråblek och grov och tycktes också ha givit sin färg åt de tjocka, utskjutande läpparna, och när han nu såg upp, mötte jag ett par stickande, djuptliggande ögon under en sträv, nedkammad lugg.

Då jag kom in i mitt rum, frågade jag syster, vem det kunde vara, som jag sett. Hon kom med en ström av ivriga ord till svar. Hela sjukhemmet tycktes intressera sig för den där fule unge mannen. Han var ryss, en rysk furste trodde man, och kriget hade förmodligen vänt upp och ned på hans nervsystem. Somliga gissade, att han rymt från Ryssland och nu höll på att förgås av samvetskval för att han ej stannat och gjort sin plikt. Ingen visste klart besked, ty han talade svenska så dåligt. Nu kom en annan sköterska in. Hon föreslog, att jag skulle gå ut och prata med ryssen. Det [ 337 ]skulle pigga upp mig, och de skulle få veta litet mer om honom. Bakom allt spårade jag nyfikenhet och litet grand sensationslystnad. Slutligen tog jag en bok och gick ut och satte mig i hallen. Egentligen var jag trött, men sköterskorna hade varit så ivriga, och själv hade jag nu blivit intresserad.

Det dröjde inte länge, förrän mannen med en avbedjande, klumpig gest böjde sig fram mot mig och började tala med mig. Han hade så tråkigt, o han hade så tråkigt, sade han på en rådbråkad svenska. Ville inte den unga svenska damen språka litet? Jag svarade på engelska, det enda språk jag trodde mig behärska någorlunda. Genast flyttade han sig närmare mig och pratade nu på flytande engelska. De små underliga ögonen, som påminde om ett djurs, foro blinkande och vaksamma över hela min gestalt.

Jag hörde tyst på honom. Han talade icke sammanhängande: från en beskrivning på Moskvas universitet, där han tycktes ha studerat, hoppade han plötsligt till New York, och då han kommit till Amerika, underrättade han mig i förbigående med ett förvridet leende, att han där hade lämnat hustru och barn. Han gav mig en hastig blick för att se, om jag var [ 338 ]skandaliserad, men då han såg mig sitta helt lugn, återvände han till att tala om Moskva. Det tycktes vara något där han icke kunde bli fri från. Jag märkte, hur han oupphörligt sökte leda sig in på något annat än den gamla ryska staden, men hur han oemotståndligt drogs dit igen. I hans blick kom rädsla. Händerna, med breda, liksom avhuggna fingertoppar, lyftes upp mot munnen, men sjönko ned igen. Jag kände medlidande med honom.

— Det är synd om er, sade jag sakta.

Det ryckte kring den grova munnen.

— Ja! Ja! mumlade han.

Hans hjärna tycktes tugga på en enda tanke, ett enda minne: minnet av något fruktansvärt, som hänt därborta i Moskva. Jag förstod, att han aldrig skulle få det över sina läppar. Jag försökte tala om något annat; han såg undrande på mig, så måtte han uppfattat min mening, och ett tacksamt, barnsligt leende lyste med ens över det fula ansiktet.

— Ni är god, sade han, ni kan inte vara sjuk. Ni är så lugn.

Men när jag sade honom, att jag varit mycket sjuk, skakade han bara leende på huvudet. Så blev han orolig igen. Han böjde sig fram mot mig och gjorde en hastig rörelse mot sin hals. [ 339 ]För första gången blev jag rädd för honom. Hela hans väsen ingav mig en känsla av otrygghet. Varför satt jag här? Han såg ju ut som ett vilt djur.

Nu började han tala om att han måste dö. Han skulle skära halsen av sig, och åter gjorde han ett huggslag mot halsen. Men i det upprörda ordsvallet hörde jag åter det där stadsnamnet:

— Moskva! Moskva!

Och i en plötslig klarsyn grep det mig, hur många unga män det fanns just nu ute i världen, vilka liksom denne hade något fruktansvärt att blicka tillbaka på, något som bränt sig in i deras hjärnor och som de aldrig skulle kunna befria sig ifrån. I de där ögonen framför mig, vaksamma och förskrämda på en gång, mötte mig en reflex av vad som försiggick därute under kanondunder och hesa rop, och jag hade velat gömma de där stackars ögonen mot mina händer, om jag därmed kunnat lindra något av detta hans lidande, som ändock bara var ett sandkorn i det hav av lidande och fasa, som nu sköljde kring världen.

Länge orkade jag icke sitta och prata med honom, men inkommen i mitt rum hade jag ej ett ord till svar på sköterskornas ivriga [ 340 ]frågor. Inom mig värkte blott en känsla av yttersta hjälplöshet. En människa hade sträckt sina händer mot mig, och jag hade ej kunnat fatta dem! Den makt, som mina fantastiska drömmar givit mig, fanns ej i verkligheten.

Men längre fram på kvällen kom en sköterska in med en blomma och ett stort rött äpple. Ryssen hade skickat det från sitt rum till »den snälla svenska ladyn». Och jag somnade med en känsla av tacksamhet över att de där stackars ögonen kanske ändå förstått, att jag åtminstone velat trösta.