Tonys läroår/Kapitel 69

LXIX.

Nu skulle jag snart fara hem, och jag längtade därefter. Jag längtade efter min gamla ensamhet, mitt tysta flickrum.

Kvällen innan jag skulle resa sutto vi alla tillsammans i vardagsrummet. På det runda bordet stod lampan med sin gula skärm, och det milda ljusskenet slog en ring omkring oss.

Farbror läste högt ur en nyutkommen bok, och jag satt i soffhörnet och såg från den ena till den andra. Gerds frimodiga ansikte, som fått en dämpad, lugn glans över sig, tant Ellen som vanligt böjd över ett handarbete, Herbert på en låg stol framför brasan med hakan i händerna och blicken riktad in i elden. Tick, tack, pickade klockan på byrån därborta. Det var som om den jämna pulsen i rummet sakta följt med pendelns svängande andetag. Tick, tack.

»Så här lugnt skulle jag aldrig mer i livet få det», tänkte jag. Jag fick en känsla av att det var sista gången jag satt där — att jag icke skulle komma tillbaka. Jag såg på Herbert, men han tog icke sin blick från brasan. Eldskenet fladdrade i hans ögon, de vackra smala händerna kommo i stark belysning. Jag mindes [ 364 ]första gången jag sett honom, och andra gånger, då han så där tyst och lätt stigit in i mitt rum därhemma. Var han olika nu? Var han icke densamme? Eller var det jag som förändrats?

Uppe i taket bildade lampljuset en orörlig, vit fläck, men omkring den flögo skuggorna från brasan som stora flädermöss. En av krukväxterna i fönstret hade slagit ut — en kaktus som nu sträckte långt ifrån sig en gräddgul stor blomma, som om den varit rädd för att sticka ihjäl den med sina vassa taggar. Åter betraktade jag ansiktena omkring mig. Vart och ett hade något särskilt karakteristiskt, men ändå voro de lika varandra, som blommor eller fåglar av samma familj likna varandra. Nu flyttade farbror Isidor litet på lampan, för att ljuset skulle falla bättre på boken. Och så kom det sig att ljusringen blev trängre. Fortfarande inneslöt den människorna framför mig, drog in dem i en skyddande cirkel. Men jag hade kommit utanför. Och jag kände skuggan som en fuktig kyla, en ensamhet jag aldrig skulle komma ur.