Tor Hedberg Dikter 1896/Höstsång
| ← Vårsång |
|
Vid snögränsen → |
Höstsång.
I natt gick frosten,
den stränge domaren,
fram öfver markerna,
och med fruset finger
skref han sin dödsdom
på sommarens minnen.
Solen gick upp,
den milde fullkomnaren,
och då hans blick
träffade bladen,
af frosten märkta,
föllo de sakta
ned mot jorden,
som ett barnahufvud,
tyngdt af sömnen,
stilla sjunker
mot moderns barm.
Sakta falla de,
ett för ett.
alla de blad,
som våren väckte
och sommaren mognade,
alla de blad, som,
då hösten nalkades,
började flamma
i hektisk rodnad,
började tyna
i gyllne blekhet,
eller trötta
bidade slutet
i oförändrad
sommargrönska;
ett för ett
falla de sakta,
och fallna rassla de
under min fot.
Är det sorg
eller är det glädje,
i denna stillhet,
underbart stor
och underbart ljus,
som allt behärskar,
och som de fallande
bladen hälsa?
Mildt lyser solen,
hög är himmelen,
högre än förr
under sommarens dagar,
ren är luften,
underbart ren,
och breder sig fritt
mellan glesare grenar,
kring vidare rymder.
Allt synes klarare,
ljusare, friare,
allt synes större,
än förr det var.
Är det sorg eller glädje?
Jag vet det icke.
Så skola ock
min lefnads blad,
härjas af frosten,
skördas af solen,
vintersolen.
Kärlekens ännu
i döden rodnande,
flammande fröjder,
hoppets gyllene,
vissnade löften,
drömmens ständigt
grönskande lekverk,
ett för ett
skola de falla,
likt de, som redan
vissnade rassla
under min fot.
Dock, — kan jag hoppas
på sådan klarhet,
som nu mitt sinne
med lifsmod fyller,
blir himlen högre
och rymden vidare,
vika vindar,
som intet mäkta,
för denna stillhets
segervissa
och djupa frid,
får fritt jag andas
tankarnes fria,
stärkande luft,
då mån I falla
förutan klagan,
I fagra drömmar
och svaga fröjder;
då vill jag vandra,
som nu jag vandrar,
med spänstig fot,
i min lustgårds
härjade riken,
då vill jag hälsa,
som nu jag hälsar,
med luttrad glädje
och härdad styrka
vinterns gryende
första dag.