Tor Hedberg Dikter 1896/Melancolia
← Vinternatt |
|
En vaggvisa → |
Melancolia.
Till en radering af Albrecht Dürer.
Dig ropar jag icke,
rödkindade glädje!
Må du leka i frid
på barndomens blomsterängar.
Ty minnes jag rätt,
du brukade leka,
och älskade blommornas
fagra färger;
och då du plockat
en vissnande krans
åt ditt lockiga hufvud,
du klappade händer
och skrattade. — Skrattade?
Eller har jag blott drömt,
att du brukade skratta?
Ropar den hungrande
väl på blommor!
Dig ropar jag icke,
icke dig, glädje!
Ej heller dig
fruktsamma kärlek,
du som diktade
evighetsdrömmar
om glödande kinder,
och bar idealer
i lustans sköte,
som ringde bröllopssång
öfver grafvar,
och vände det ständigt
med samma sand
rinnande timglas,
du förnyerska!
Men där förnyelsen
är af intet,
där ingen ändlighet
finns att åtrå,
och ingen evighet
finns att drömma,
hvad vill du, kärlek?
Jag ropar dig icke!
Ej heller dig,
fåfänga kunskap!
Skrif du i frid
dina gåtfulla tecken
och fyll med grubbel
de tomma cirklar,
eller lägg till samman
två och två
och jubla stolt,
när det blifver fyra.
Kan du lägga samman
alla de värden,
som mänskoanden
har mäktat mäta,
och jubla stolt,
när du slutligt skrifver
det stora facit
som heter intet,
då må du komma!
Om ej, hvad båtar
det väl att räkna.
Jag ropar dig icke!
Ej heller dig,
trotsiga vilja,
som oförtrutet
bygger din städse
ramlande byggnad.
Hur modigt klingar
det skarpa stålet
mot hårda stenen,
hur muntert lysa
de slocknande gnistor,
hur lydigt fogar sig
block till block!
Men säg, du trotsige,
kan du bygga
också af intet,
och slå af intet
så muntra gnistor,
och foga intet
med lust till intet?
Om ej, hvad båtar
det väl att bygga!
Jag ropar dig icke.
Men du, grymma,
eljes hatade,
eljes undflydda,
som ej är bortskämd
med gladt välkommen,
men kommer objuden,
hälsad med fruktan,
hör, jag ropar dig!
Har du en plåga
ännu till öfverlopps,
har du en smärta
som ej förslöats,
har du ett kval,
som ej förtröttats,
så var barmhärtig,
skänk mig en allmosa
ur ditt lidandes
ymnighetshorn!
Se, det stiger, stiger, stiger,
detta mörka, tomma intet,
och dess tunga vågor falla
hopplöst, tröstlöst mot mitt hjärta,
och jag sjunker, sjunker, sjunker!
— Rädda mig, rädda mig,
barmhärtiga sorg!