Tor Hedberg Dikter 1896/Vid hafvet
| ← En vaggvisa |
|
Visa → |
Vid hafvet.
Sig månen höjt vid hafvets rand,
i kvällens dimmor sluten;
dess stråle leker invid land,
i vågens skärfvor bruten.
Mörkt ligger hafvet utanför
och mörk är himlen äfven.
Mitt segel lyser hvitt; jag hör
ett sakta sorl kring stäfven.
Så tyst, så stilla kvällen är,
och själfva vågen drömmer.
Men hvarje våg mig längre bär,
och hvarje dröm mig dömmer.