Tre män på velociped/Kapitel 1

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel två  →

Kapitel ett

Tre män behöver omväxling — Anekdot visande på de onda följderna av oärlighet — Georges stora feghet — Harris får en idé — Berättelsen om kloka sjömän och oerfarna söndagsseglare — En hjärtlig besättning — Riskerna med att segla när det råder pålandsvind — Ethelberthas olika sidor — Flodens fuktighet — Harris föreslår en cykeltur — George överväger vindens effekter — Harris föreslår Schwarzwald — George begrundar kullarna — Harris antar planen att bestiga kullarna — Vi avbryts av Mrs. Harris.

”Vad vi behöver”, sade Harris, ”är omväxling”.

I samma stund öppnades dörren och Mrs. Harris stack in huvudet, för att fästa uppmärksamheten på att Ethelbertha hade skickat henne för att påminna mig, att vi inte fick komma för sent hem, på grund av Clarence. Ethelbertha är, är jag böjd att anse, onödigt oroligt lagd, vad barnen anbelangar. Faktum är, att det inte var något som helst fel på barnet. Han hade varit ute med sin faster samma morgon; och om han då så mycket som tittar lystet mot ett konditoris fönster, tar hon med honom dit och köper gräddbullar och ”brudtärnor” åt honom, till dess att han insisterar på att han fått nog och, vänligt men bestämt, vägrar att äta något mer av vad det vara må. Och efter det, vill han naturligtvis endast ha en portion pudding till middagsmålet och Ethelbertha tror att han håller på att insjukna i något. Mrs Harris tillade, att det skulle vara nyttigt även för vår egen del, om vi kom upp i övervåningen snart, eftersom vi annars skulle gå miste om Muriels framförande av ”Den galne hattmakarens tekalas”, ur Alice i underlandet. Muriel är makarna Harris’ näst äldsta dotter, åtta år gammal: Hon är ett klokt och förståndigt barn; men jag föredrar för egen del henne, när hon väljer att framföra allvarliga roller. Vi sade, att vi endast skulle röka upp våra cigaretter och komma efter henne alldeles med det samma; vi bad henne också att inte låta Muriel inleda föreställningen, innan vår ankomst. Hon lovade att hålla barnet tillbaka så länge som möjligt och gick. Harris återupptog sin avbrutna mening, i samma stund som dörren stängdes.

”Ni vet vad jag menar”, sade han, ”fullständig omväxling.”

Frågan var bara hur vi skulle uppnå det.

George föreslog en ”affärsresa”. Det var det slags förslag, som George brukar komma med. En ungkarl tror att gifta kvinnor inte har tillräckligt förstånd ens för att flytta sig ur vägen för en ångvält. Jag kände en ung man en gång, en ingenjör, som tänkte åka till Wien på ”affärsresa”. Hans hustru ville veta ”vad för slags affärer” det gällde. Han berättade för henne, att det var hans plikt att besöka några gruvor belägna i den österrikiska huvudstadens närhet och att därpå skriva en redogörelse för dessa besök. Hon sade, att hon ville följa med honom; hon var en kvinna av det slaget. Han försökte få henne att ändra uppfattning: Han sade att en gruva verkligen inte var rätta stället för en vacker kvinna. Hon sade, att det ansåg även hon och att hon därför inte hade för avsikt att följa med honom ner i gruvschakten; hon skulle vinka av honom om morgonen och därefter roa sig själv, tills han kom tillbaka — se sig om i Wiens butiker och köpa sig ett eller annat, som föll henne i smaken. Eftersom idén från första början var hans egen, kunde han inte komma ifrån den på något enkelt sätt; så under tio långa sommardagar besökte han gruvorna i Wiens utkanter och om aftnarna skrev han ned sina redogörelser rörande dem, vilka hon skickade med posten åt honom, till det företag där han arbetade, som inte heller ville ha dem.

Det skulle smärta mig att tro att vare sig Ethelbertha eller Mrs. Harris tillhörde detta slags hustrur, men det är i alla fall lika så gott att inte överdrivet utnyttja ”affärsresor” som skäl — dessa borde endast tas till i absoluta nödlägen.

”Nej”, sade jag. ”Det gäller att vara en man och att vara uppriktig. Jag kommer att säga till Ethelbertha att jag kommit till slutsatsen, att en man aldrig rätt värderar den lycka, som alltid omger honom. Jag kommer att säga till henne, att för att jag skall rätt värdera min egen lycka, på det sätt jag vet med mig att den borde uppskattas, avser jag att slita mig från hennes och barnens sida, under åtminstone tre veckors tid. Jag skall säga henne”, fortsatte jag, i det jag vände mig till Harris, ”att det är Du som har visat mig på min plikt i denna sak; att det är Dig vi är ett tack skyldig…”

Harris ställde, tämligen fort ned sitt glas.

”Om Du inte har något emot det, gamle gosse”, avbröt han mig, ”så skulle jag faktiskt föredra att Du avstod från det. Hon kommer att diskutera saken med min hustru och… Nåja, jag skulle inte uppskatta att ta åt mig äran för något jag inte förtjänar.”

”Men, Du förtjänar ju det”, insisterade jag; ”det var Ditt förslag.”

”Det var Du som gav mig idén”, avbröt Harris mig återigen. ”Du sade, att det var ett misstag av en man att stanna kvar i fåran och att ett oavbrutet familjeliv nedsatte själsförmögenheterna.”

”Jag menade i allmänna termer”, förklarade jag.

”Det slog mig som en stor sanning”, sade Harris. ”Jag tänkte upprepa det för Clara; hon har mycket höga tankar om Ditt förnuft, det vet jag säkert. Om jag…”

”Vi tar inte den risken”, avbröt jag; ”det är ett känsligt ämne och jag tror mig veta hur vi ska bära oss åt. Vi säger att det var George som föreslog hela saken.”

Det vilar en slags brist på storsint hjälpsamhet över George, något som ibland irriterar mig. Man skulle ha trott, att han skulle ha välkomnat tillfället att hjälpa två gamla vänner ur knipan; istället sade han emot oss.

”Om ni gör det”, sade George, ”så kommer jag att berätta för dem båda två, att min idé var att vi alla skulle åka — barn och alla; att jag skulle ta med mig min moster och att vi skulle hyra ett trevligt gammalt slott, som jag känner till, i Normandie, vid kusten, där klimatet är sagolikt anpassat efter barns behov och mjölken är av ett slag, som inte finns att få tag på i England. Jag kommer vidare att tillägga, att ni satte er emot detta förslag, under det att ni ansåg att vi skulle komma att få det bättre utan dem.”

Med någon som George båtar vänlighet föga; man måste vara bestämd.

”Gör det Du”, sade Harris, ”och jag kommer att se till att saken blir verklighet. Vi hyr det där slottet. Du tar med Dig Din moster — det ser jag till — och vi bor där en hel månad. Barnen är alla verkligen förtjusta i Dig; J. och jag kommer inte stå att finna någonstans. Vi kommer att lova Edgar att Du skall lära honom fiska; och det är Du som kommer att få spela det vilda djuret i alla lekar. Ända sedan sistlidna söndag, har Dick och Muriel inte talat om något annat, än Din tolkning av en flodhäst. Vi kommer att hålla picknickar i skogen — det blir ju endast elva personer sammanlagt — och på kvällarna skall vi spela musik och se på teaterföreställningar. Muriel bemästrar sex pjäser redan, som Du kanske känner till; och de andra barnen lär sig snabbt.”

George gav med sig — han har inget verkligt mod — men han gjorde det utan all verklig grace. Han sade, att om vi var ondskefulla, fega och falskhjärtade nog för att spela honom ett dylikt ruttet spratt, så var han rädd att han intet hade att sätta emot; och att om jag inte tänkt sätta i mig hela flaskan med rödvin själv, hade han inget emot att ta ett glas av det. Han lade även till, med viss bristande logik, att det verkligen inte spelade någon roll, eftersom han ansåg, att både Ethelbertha och Mrs. Harris båda var förnuftiga kvinnor, som inte för ett ögonblick skulle kunna tro på, att ett sådant förslag emanerade ifrån honom.

Denna lilla poäng var avgörande och frågan var: Vilken slags omväxling?

Harris föreslog, som alltid, havet. Han sade, att han kände till en lustjakt, som var precis vad vi behövde — en som vi skulle kunna sköta själva; inga bedrägliga gamla sjöbusar som bara hängde omkring en, ökade utgifterna och avlägsnade all sjöromantik. Ge honom en enda gast och han skulle ha kunnat segla henne ensam. Vi kände dock till denna lustjakt och sade honom även detta; vi hade varit ombord på den med Harris tidigare. Den spridde en doft av slagvatten och alger, bortsett från alla andra odörer; ingen vanlig sjöluft kan ens hoppas att övervinna dessa motbjudande stanker. Så länge det rör sig om dofter, kunde man lika gärna tillbringa en vecka i en limburgerosts sällskap. Ombord finns ingenstans att komma undan regnet; salongen är 10 gånger 4 fot ^[1] och hälften av den ytan upptas av en spis, vilken faller i bitar när man försöker elda i den. Man tvingas ta sig sina bad på däck och handduken blåser i sjön när man stiger ur karet. Harris och gasten gör allt intressant arbete — som att sätta och ta ner segel, gå upp och ned i vind och att slå och allt sådant — medan de lämnar George och mig till att sköta potatisskalandet och disken.

”Jaha, om det låter så”, sade Harris, ”låt oss då hyra en riktig segelbåt, med en skeppare och göra det hela med klass.”

Även mot detta invände jag. Jag känner till den skeppare han avsåg: Dennes idé om segling är att ljuga om, vad han kallar ”väderutsikterna”, på ett sätt som gör att han kan hålla nära kontakt med sin hustru och familj, för att inte tala om sin favoritpub.

🙝🙟

För flera år sedan, när jag var ung och inte lika erfaren som nu, hyrde jag en yacht. Tre skäl hade tillsammans lett mig till denna slags dårskap: Jag hade haft oväntad tur med affärerna; Ethelbertha hade uttryckt att hon längtade efter att få andas sjöluft; och följande morgon, när jag av en händelse, på klubben, råkat plocka upp ett exemplar av the Sportsman, hade mina blickar fallit på följande annons:

SEGLARE! — Unikt tillfälle —

’Rouge’, 28-tons kutter, — ägaren, hastigt avrest i affärer,

är villig att hyra ut denna ’havets vinthund’ under valfri tidslängd.

Två hytter och en salong; taffel av Woffenkoffs tillverkning;

nytt koppargods ombord. Villkor: 10 guineas per vecka.

Förfrågningar till Pertwee & Co., 3A Bucklersbury.

Det hade för mig tett sig som om mina böner hade gått i uppfyllelse. Det ”nya koppargodset ombord” var jag föga intresserad av; vi skulle inte tvätta speciellt mycket, föreställde åtminstone jag mig. Men ”taffeln av Woffenkoffs tillverkning” lockade mig. Jag såg för mitt inre öga hur Ethelbertha spelade på den om aftnarna — något med en refräng, under vilken kanske besättningen, med endast lite övning, kunde sjunga med — medan vi seglade fram på hemväg, i ”vinthundsstil”, över silvriga böljor.

Jag tog en droska direkt till 3A Bucklersbury. Herr Pertwee var en herre med oansenligt utseende, vilken hade sitt lilla kontor på tredje våningen. Han visade mig en akvarellmålning över Rouge flygande fram för god vind. Däcket befann sig i en vinkel av 95 grader i förhållande till havet. På bilden syntes inte en människa till på däck; jag förmodade att de alla fallit överbord. Sanningen att säga, var det mig fruktlöst att förstå, hur någon skulle ha kunnat hålla sig kvar om han eller hon inte varit fastspikad. Jag påpekade denna nackdel för agenten, vilken dock förklarade för mig, att bilden föreställde Rouge när hon rundade ett eller annat vid det välkända tillfälle, då hon vann the Midway Challenge-pokalen. Herr Pertwee antog att jag kände till allt om denna händelse, så jag var inte böjd att framställa vidare frågor i saken. Två små fläckar vid bildens ram, vilka jag först tolkat som fluglortar, visade sig föreställa andra- och tredjepristagarna i denna firade regatta. Ett fotografi av segelbåten för ankar utanför Gravesend var mindre imponerande, men uppvisade dock större stabilitet. Eftersom jag fått alla mina frågor om fartyget tillfredsställande besvarade, hyrde jag det för två veckors tid. Herr Pertwee sade, att det var tur att jag endast ville hyra henne under fjorton dagar — senare skulle jag komma att hålla med honom om den saken — eftersom denna tidsrymd precis passade in med nästa hyresperiod. Om jag hade bett att få hyra henne i tre veckor, skulle han ha varit tvungen att avslå min begäran.

Hyresavtalet hade sålunda trätt ikraft och herr Pertwee frågade om jag hade en skeppare i åtanke. Att så inte var fallet var även det lyckligt — saker och ting föreföll gå mig väl i händerna — eftersom herr Pertwee var fullkomligt säker på att jag inte kunde få tag på en bättre skeppare än kapten Goyles, som för närvarande förde befälet — en utmärkt skeppare, som herr Pertwee försäkrade mig, en man som kände havet lika väl som han kände sin egen hustru och som aldrig låtit ett enda liv gå förlorat under sitt befäl.

Det var fortfarande tidigt på dagen och fartyget låg utanför Harwich. Jag tog tåget 10.45 från Liverpool Street och klockan ett talade jag med Kapten Goyles på Rouges däck. Han var en kraftig karl och hade något faderligt över sitt sätt. Jag berättade för honom om mina planer, vilka var att segla mot de yttersta holländska öarna, för att därefter sträcka mot Norge. Han sade ”Aye Aye, herrn” och verkade tämligen entusiastisk vad gällde denna resa; sade att han skulle trivas med den för egen del. Vi kom in på ämnet proviantering och han visade sig ännu mer entusiastisk. Den mängd livsmedel Kapten Goyles föreslog, måste jag erkänna, förvånade mig. Hade vi levt under Drakes ^[2] dagar och den spanska flottan siktats, så hade jag nog befarat att han var i färd med att arrangera någonting kriminellt. Han skrattade dock på sitt faderliga sätt och försäkrade mig om, att han inte överdrev. Allt som blev över, skulle besättningen dela upp sinsemellan och ta med sig hem — det föreföll vara brukligt. Det verkade för mig som det var jag som skulle försörja dem under den kommande vintern, men jag ville inte framstå som snål och sade därför inget mer i saken. Mängden dryck som planerades åtgå, förvånade mig även. Jag tog ombord det jag trodde att vi själva skulle behöva, varvid Kapten Goyle talade sig varm för sina mäns behov. Jag måste säga det till hans försvar, att verkligen tänkte på sin besättnings bästa.

”Vi vill inte ha någonting liknande en backanal ombord, Kapten Goyles”, sade jag.

”Backanal!”, svarade Kapten Goyles. ”Men, de kommer endast att ta en liten tår på tand till sitt te.”

Han förklarade att hans motto var att få tag på bra karlar och behandla dem väl.

”Då arbetar de bättre för en”, sade Kapten Goyles; ”och de kommer tillbaka.”

Personligen hyste jag ingen vilja att de skulle komma tillbaka, alls. Jag började fatta motvilja mot dem, innan jag ens träffat dem; jag ansåg dem vara en girig och hungrig besättning. Men Kapten Goyles var så glatt empatisk och jag så oerfaren, att återigen lät jag honom få sin vilja igenom. Han lovade mig även, att i denna fråga, skulle han personligen se till, att inget gick till spillo.

Jag uppdrog också åt honom att mönstra besättningen. Han sade sig kunna genomföra detta uppdrag med hjälp av två män och en jungman. Om han med detta uppdrag avsåg att kunna konsumera provianten och dryckerna så var det min förmodan, att han kanske underskattade uppgiften; men möjligen kan han ha menat fartygets navigering.

Jag besökte min skräddare på vägen hem och beställde en seglarkostym, med vit hatt, vilken han lovade mig att tråckla ihop och ha färdig i tid; därefter begav jag mig hem och berättade för Ethelbertha om allt jag arrangerat. Hennes förtjusning skuggades endast av en tanke — det var huruvida hennes sömmerska skulle kunna få en seglardress färdig till henne i tid. Så typiskt kvinnor!

Vår smekmånad, som ägt rum inte alls lång tid innan, hade avbrutits något i förtid, så vi bestämde oss för att inte bjuda in något sällskap, utan behålla hela kuttern för oss själva. Och jag är Himmelen tacksam för detta beslut. På måndagen satte vi på oss våra nya seglarkläder och gav oss av. Jag har glömt vad Ethelbertha bar för kläder, men vad det än var, så måste det ha varit mycket klädsamt. Min egen kostym var mörkblå, med insatta vita våder, vilken jag själv ansåg tämligen effektfullt.

Kapten Goyles mötte oss på däck och sade att lunchen var färdig. Jag måste erkänna, att Goyles hade försäkrat sig om en mycket skicklig kocks tjänster. Resten av besättningens förtjänster kunde jag dock inte bedöma. Men som grupp betraktat, kan jag dock endast säga att de föreföll vara en munter skara.

Min tanke hade varit, att så snart som männen avslutat sin måltid, skulle vi lätta ankar, under det att jag, rökande en cigarr och med Ethelbertha vid min sida, lutad mot relingen, skulle betrakta vårt fäderneslands vita klippor sjunka och försvinna bortom horisonten. Ethelbertha och jag utförde vår del i detta program och avvaktade, med hela däcket för oss själva.

”Det verkar ta sin tid”, sade Ethelbertha.

”Om de inom loppet av fjorton dagar”, sade jag, ” ska äta upp hälften av all mat ombord, så kommer mycket tid att gå åt till måltider. Det är bäst att vi inte skyndar på dem, annars kommer de inte igenom fjärdedelen av den ens.”

”De måste ha somnat”, sade Ethelbertha, något senare. ”Det är snart tedags.”

De var sannerligen synnerligen tysta. Jag gick förut och anropade Kapten Goyles genom förpiken. Jag fick ropa tre gånger; därefter kom han upp, långsamt. Han föreföll vara en mer tungsint och äldre man än när jag senast råkade honom. Han höll en släckt cigarr i munnen.

”Närhelst ni är beredd, Kapten Goyles”, sade jag, ”så avseglar vi.”

Kapten Goyles tog cigarren ur munnen.

”Inte idag, herrn”, var hans svar, ”med er tillåtelse.”

”Varför inte, vad är det för fel på idag?”, frågade jag. Jag känner till att sjöfolk är skrockfulla; jag tänkte mig, att måndagar kanske ansågs ofördelaktiga av detta skäl.

”Det är inget fel på veckodagen”, svarade kapten Goyles, ”det är vindarna som jag tänker på. De verkar inte vilja byta riktning.”

”Men önskar vi verkligen att de skall göra det?”, frågade jag. ”De förefaller mig blåsa från alldeles rätt håll, rätt bakifrån.”

”Aye Aye”, sade Kapten Goyles, ”rätt bakifrån är rätt ord, eftersom det skulle vara att utmana ödet så att vi snart såg oss vara rätt döda om vi lade ut i denna vind. Ni förstår, herrn”, förklarade han som svar på min förvånade min, ”detta är vad vi kallar ’frånlandsvind’, eftersom den blåser, som man säger, direkt från land.”

När jag tänkte efter, hade mannen fullständigt rätt i vad han sade; vinden blåste verkligen från land.

”Men, den kan svänga om under natten”, sade Kapten Goyles och verkade mer hoppfull. ”Trots allt är det ingen kraftig vind och skutan rider undan väl.”

Kapten Goyles återupptog sitt cigarrökande och jag återvände akterut och förklarade för Ethelbertha anledningen till vår försening. Ethelbertha, som nu föreföll vid mindre gott mod än då hon gick ombord, ville veta varför vi inte kunde avsegla under frånlandsvind.

”Om vinden inte blåste från land”, sade Ethelbertha, ”skulle det råda pålandsvind, vilket skulle skicka oss tillbaka in i hamnen. För mig verkar detta vara exakt det slags vind vi önskar oss.”

Jag svarade henne: ”Det beror helt på Din oerfarenhet, min älskade; det förefaller vara det slags vind vi önskar oss, men så är dock inte fallet. Det är vad vi kallar frånlandsvind och sådana är alltid mycket farliga.”

Ethelbertha ville då veta varför frånlandsvindar var så farliga.

Hennes debattlystnad retade mig något; kanske beroende på en känsla av att vara en smula förorättad; de monotona rullningarna hos en liten segelbåt för ankar kan få den mest ihärdige själ att försjunka i misstämning.

”Jag kan inte riktigt förklara den saken för Dig”, svarade jag, helt sanningsenligt, ”men att sätta segel under rådande vindar, skulle i högsta grad vara dumdristigt och jag älskar Dig alltför mycket, min kära, för att vilja utsätta Dig för onödiga risker.”

Jag trodde jag hade funnit ett mycket klokt genmäle, men Ethelbertha svarade endast att hon önskade, under ifrågavarande omständigheter, att vi inte hade gått ombord förrän följande dag, tisdag och gick ner under däck.

På morgonen nästa dag hade vinden vridit sig åt norr; jag hade stigit upp tidigt och rapporterade vindens nya riktning för Kapten Goyles.

”Aye Aye, herrn”, svarade han; ”det är olyckligt, men den saken kan inte hjälpas.”

”Ni tror inte det är möjligt för oss, att lägga ut idag heller?”, dristade jag mig till att fråga.

Han blev inte förargad på mig, utan skrattade helt enkelt.

”Jovisst, herrn”, sade han, ”om Ni hade tänkt Er att gå till Ipswich, så kunde jag inte tänka mig mer lägliga vindförhållanden för oss, men med vår nuvarande destination, som är, vilket Ni känner till, den holländska kusten — nå, då förstår Ni själv!”

Jag berättade nyheten för Ethelbertha och vi bestämde oss för att tillbringa denna dag iland. Harwich är ingen glättig stad, framemot aftonen kan man till och med kalla den tråkig. Vi intog te och vattenkrasse i Dovercourt och återvände därefter till kajen för att leta reda på Kapten Goyles och fartyget. Vi väntade en timme på honom. När han kom tillbaka, var han mer gladlynt än vad vi var; om jag inte hört honom förklara för mig, att han aldrig drack mer än ett glas varm grogg innan han törnade in för natten, kunde jag mycket väl ha trott att han var berusad.

Nästa dags morgon kom vinden från syd, vilket oroade Kapten Goyles tämligen mycket, det föreföll som om det skulle vara lika osäkert att förflytta sig, som att ligga kvar där vi var; vårt enda hopp var att vinden skulle vrida, innan något hände oss. Vid det här laget hade Ethelbertha fattat misstycke mot segelbåten; hon sade själv att hon hellre skulle ha tillbringat en vecka i ett badkar, eftersom ett sådant i alla fall inte gungade.

Vi låg kvar ytterligare en dag i Harwich, följande natt och natten därpå, alltmedan vinden fortfarande kom från syd och vi tog in på the King’s Head. På fredagen kom vinden in direkt ostvart ifrån. Jag sammanträffade med Kapten Goyles på kajen och föreslog att vi under dessa omständigheter kanske kunde kasta loss. Han föreföll irriterad över min ihärdighet.

”Om Ni visste en smula mer, herrn”, sade han, ”skulle Ni själv inse, att detta är omöjligt. Vinden blåser direkt in från havet.”

Jag sade: ”Kapten Goyles, säg mig vad slags flytetyg är det jag har hyrt. Är det en segelbåt, eller en husbåt?”

Han verkade förvånad över min fråga. Han sade: ”Det är en kutter.”

”Vad jag menar, är”, sade jag, ”kan den överhuvudtaget förflyttas, eller är den stadigvarande belägen just här? Om så är fallet”, fortsatte jag, ”berätta då det för mig nu helt ärligt, så vi kan skaffa lite järnek i blomsterlådor att hängas under ventilerna, plantera lite blommor och spänna ett kapell över däck, så att den blir lite vackrare att se på. Om, å andra sidan, den går att flytta på…”

”Flytta på!”, avbröt Kapten Goyles. ”Ge mig endast rätt vind i Rouges segel och…”

”Vilken är då den rätta vinden?”, sade jag.

Kapten Goyles såg förbryllad ut.

”Under loppet av denna vecka”, fortsatte jag, ”har vi haft vinden från norr, söder, öst och väst — i alla vindriktningar. Om Ni kan tänka Er något annat väderstreck på kompassen, från vilken den kan blåsa, berätta det då för mig och jag ska tåligt invänta den rätta. Om inte och om det där ankaret inte hunnit växa fast i havsbottnen, så ska det upp idag och så får vi se vad som händer sedan.”

Han förstod nu, att jag hade bestämt mig.

”Mycket gott, herrn”, sade han. ”Ni är husbonde och jag står i Er tjänst. Jag har endast ett barn kvar, som är beroende av mig för sin välfärd, Gud ske lov, och utan tvivel kommer Ert testamentes exekutörer att inse att han har ett ansvar gentemot min lilla gumma.

Hans högtidliga tal imponerade inte på mig.

”Kapten Goyles”, sade jag. ”Var nu uppriktig mot mig. Finns det något som helst hopp, under någon som helst rådande väderlek, att vi någonsin kan bege oss av från denna gudsförgätna håla?”

Kapten Goyles fryntliga sätt återvände genast.

”Ni förstår, herrn”, sade han. ”Detta är en mycket speciell kust. Vi skulle nog klara oss bra, när vi väl lämnat den, men att komma ut i rum sjö i ett nötskal som detta — nåja, för att vara helt uppriktig, herrn, det låter sig inte göras.”

Jag lämnade Kapten Goyles, under hans försäkringar om, att han skulle vaka över vädret, som en moder över sitt sovande spädbarn; det var hans alldeles egen analogi och den föreföll mig slående. Jag såg honom igen vid middagstid; då vakade han över vädret från puben Kättingen och ankarets fönster.

Klockan fem samma afton hade vi äntligen lite tur; mitt på High Street mötte jag ett par seglande vänner, vilka hade fått gå iland på grund av ett skadat roder på sin båt. Jag berättade min historia för dem och de föreföll mindre förvånade än roade. Kapten Goyles och hans två män vakade fortfarande över vädret. Jag sprang till the King’s Head och förberedde Ethelbertha för vad som skulle komma att ske. Vi fyra smög tyst och stilla ner till kajen, där vi fann vår båt. Endast jungmannen fanns ombord; mina två vänner tog befälet över skutan och klockan sex om aftonen seglade vi, glada till sinnes, fram längs kusten.

Vi lade till samma natt i Aldborough och nästa dag gick vi upp till Yarmouth, där, eftersom mina vänner måste resa hem, jag bestämde mig för att överge segelbåten. Vi sålde provianten på auktion i Yarmouth Sands tidigt på morgonen. Affären gick med förlust, men jag hade ju ändå tillfredsställelsen att dra kapten Goyles vid näsan. Jag lämnade Rouge i händerna på en infödd sjöman som, för en mindre summa, åtog sig att se till att den återbördades till Harwich; och vi reste därefter tillbaka till London med tåg. Det må kanske finnas andra segelbåtar än Rouge, samt andra kaptener än kapten Goyles, men denna upplevelse kom att efterlämna fördomar mot bägge dessa företeelser.

🙝🙟

George ansåg dessutom, att en segelbåt innebär ett mycket tungt ansvar, varför vi övergav idén.

”Vad anser ni om floden?”, föreslog Harris. ”Där har vi tillbringat en hel del trevliga stunder.”

George snoppade under tystnad sin cigarr och jag knäckte en nöt till.

”Floden är inte vad den en gång var”, sade jag; ”jag vet inte riktigt vad det beror på, men det finns en slags — fuktighet — över flodluften, vilken alltid sätter igång min reumatism i ryggen.”

”Det är samma sak med mig”, sade George. ”Jag vet inte heller vad det beror på, men jag kan numera aldrig somna i grannskapet av en flod. Jag tillbringade en vecka på Joes ställe i våras och varje natt vaknade jag klockan sju och kunde därefter inte få en blund i ögonen.”

”Det var endast ett förslag från min sida”, påpekade Harris. ”Personligen, tror jag inte att det är särskilt nyttigt för mig heller; den ger mig gikt.”

”Vad jag mår bäst av”, sade jag, ”är bergsluft. Vad säger Ni om att gå på fotvandring i Skottland?”

”Det är alltid blött i Skottland”, sade George. ”Jag var i Skottland tre veckor förrförra året och var inte torr under hela den tiden — inte torrlagd, heller.”

”Schweiz är inte så dumt”, sade Harris.

”De skulle aldrig gå med på att vi åkte till Schweiz utan dem”, invände jag. ”Ni vet vad som hände förra gången. Det måste vara något ställe där ingen väluppfostrad kvinna eller ömtåligt barn kan överleva; ett land med dåliga hotell och som man reser genom utan alla slags bekvämligheter; där vi tvingas kämpa för överlevnaden, att arbeta hårt, kanske till och med svälta…”

”Nåja, lugn nu!”, avbröt George. ”Ta det nu lugnt! Glöm inte att jag skall följa med!”

”Jag har det!”, utbrast Harris; ”vad sägs om en cykeltur!”

George iakttog honom, tvivlande.

”En cykeltur innebär synnerligen många uppförsbackar”, sade han, ”och det blåser alltid motvind.”

”Men även nedförslut och vinden i ryggen”, sade Harris.

”Det har jag aldrig lagt märke till”, sade George.

”Men det finns inget bättre än en cykeltur”, envisades Harris.

Jag var böjd att hålla med honom.

”Och jag kan också säga var”, fortsatte han; ”genom Schwarzwald.”

”Men, där är det ju uppförsbacke överallt”, sade George.

”Inte överallt”, invände Harris; ”säg kanske två tredjedelar av vägen. Och det finns en sak Du glömmer.”

Han såg sig försiktigt om och sänkte därefter sin röst till en viskning.

”Det finns en liten järnväg som går uppför de backarna, en liten sorts bergbana, som…”

Dörren öppnades och Mrs Harris inträdde i rummet. Hon sade, att Ethelbertha höll på att sätta på sig sin hatt och att Muriel, efter att ha väntat en god stund, hade framfört Den galne hattmakaren utan oss närvarande.

”I morgon, klockan fyra, på klubben”, viskade Harris till mig, i det han reste sig och jag förde detta budskap vidare till George, under det vi gick uppför trappan.

Fotnoter

1. Cirka 3 gånger 1,2 meter.
2. Sir Francis Drake, f. c:a 1540, d. 28 jan. 1596; Viceamiral, var en engelsk upptäcksresande, sjömilitär och kapare. Gjorde 1577 med fem fartyg och 166 mans besättning för en seglats runt Kap Horn, längs Chiles och Perus kuster och till s. Kalifornien. Under resan kapade de spanska fartyg. I juli seglade han åt sydväst och rundade Godahoppsudden, Sydafrika i juni 1580. Var åter i England i sep. samma år. Resan hade tagit 33 månader. Adlades av Elizabeth I den 4 apr. 1581. Blev s. å. vald till borgmästare i Plymouth och var 1584-85 parlamentsledamot. Ledde en räd mot Den spanska staden Cadiz 1587 och försenade därigenom den spanska armadan. 1588 deltog han i försvaret mot Den spanska armadan, men drevs av ogynnsamma vindar tillbaka mot kusten. Sista sjöresan 1595 till Västindien. Avled av dysenteri utanför Puerto Ricos kust och begravdes till havs utanför Portobello, Panama.