Tre män på velociped/Kapitel 12

←  Kapitel elva

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel tretton  →

Kapitel tolv

Vi sörjer över tyskarnas världsliga omsorger — En enastående utsikt, som dock saknar restaurang — Folkets på Kontinenten uppfattning om engelsmän — Att de saknar tillräckligt förstånd för att bege sig inomhus när det regnar — Där går en utmattad resenär med en tegelsten — Att sparka på hundar — En bostadsort som inte faller oss i smaken — En fruktbar region — En glad gammal man kommer uppför kullen — George, oroad av den sena timmen, skyndar ner på dess andra sida — Harris följer med honom, för att visa vägen — Jag avskyr att vara ensam, så jag följer med Harris — Uttalsguide, särskilt anpassad för utlänningar.

Något som mycket irriterar anglosaxiska människor ur överklassen är den världsliga omsorg som förmår tyskarna att anlägga en restaurang som mål för varje utflykt. På bergstoppar, i vackra dalgångar, i ensliga pass, vid vattenfall eller vindlande strömmar, återfinns alltid ett välbesökt Wirtschaft. Hur är det möjligt att kontemplera en vacker utsikt, när man omges av ölfläckade bord? Hur skall man kunna förlora sig i historiens vingslag, bland dofterna från rostbiff och spenat?

En dag cyklade vi uppför en backe i en tät skog.

”Och vid backens topp”, sade Harris, med något bittert i rösten, då vi rastade för att hämta andan en aning och dra åt våra livremmar ytterligare ett hål, ”kommer vi att finna en överdådigt utsmyckad restaurang, där folk vräker i sig biffstekar och plommonbakelser, samt dricker vitt vin.”

”Tror Du det?”, frågade George.

”Jag är helt säker”, svarade Harris. ”Du vet hur de är. I ingen dal godkänner de att man hänger sig åt avskildhet och kontemplation; det finns inte en höjd, där de lämnar naturälskaren ifred från det världsliga och det besmutsade.”

”Enligt mina beräkningar”, anmärkte jag, ”kommer vi att vara framme där strax före klockan ett, såvida vi inte sölar.”

”Och då kommer ’Mittagstisch’ att vara dukat”, gnölade Harris, ”kanske med den slags bäckforell som de fångar här i trakterna. I Tyskland verkar man aldrig komma undan mat och dryck. Det driver mig till vansinne.”

Vi trampade på och av skönheten i det förbipasserande landskapet gick vår indignation över. Mina beräkningar visade sig hålla streck.

Klockan kvart i ett sade Harris, som cyklade främst:

”Nu är vi framme, jag kan se krönet.”

”Ser Du någon restaurang?”, frågade George.

”Nej, inte än”, svarade Harris; ”men var så säker, den kommer att finnas där.”

Fem minuter stod vi på krönet. Vi såg åt norr, söder, öster och väst; därefter på varandra.

”Utsökt utsikt, eller hur?”, sade Harris.

”Strålande”, instämde jag.

”Underbar”, kommenterade George.

”De har för en gång skull”, sade Harris, ”den goda smaken att förlägga restaurangen utom synhåll.”

De förefaller verkligen ha gömt den väl”, sade George. ”Man har inte lika mycket emot dem när de inte står skrivna på ens näsa”, sade Harris.

”Men självklart”, sade jag, ”är en restaurang på rätt plats mer än tillräckligt.”

”Jag skulle vilja veta var den ligger”, sade George.

”Om vi skulle leta reda på den”, sade Harris ivrigt.

Det föreföll oss en god idé. Även jag var nyfiken. Vi kom överens om att utforska kullen i varsin riktning och att återvända till kullens topp för att rapportera våra framgångar. En halvtimme senare var vi åter samlade. Ord var överflödiga. Våra ansikten avslöjade helt enkelt, att vi äntligen upptäckt en oas i den tyska naturen, helt obemängd av etablissemang för utskänkande av mat eller dryck.

”Det trodde jag inte var möjligt”, sade Harris; ”trodde ni det?”

”Enligt min åsikt”, svarade jag, ”är detta den enda fjärdedels kvadratmile ^[1] i hela das Vaterland, där en dylik inrättning saknas.”

Och vi tre främlingar har funnit denna plats”, sade George, ”utan ansträngning.”

”Det är sant”, anmärkte jag. ”Genom rena lyckträffen är vi nu i stånd att fylla våra ädlare sinnen med intryck, utan att behöva besväras av intryck som vädjar till våra lägre naturer. Lägg märke till ljuset över de avlägsna bergstopparna, är det inte fantastiskt?”

”Apropå naturen”, sade George, ”vilken väg ner anser Du vara den genaste?”

”Den till vänster”, svarade jag, efter en titt i guideboken, ”för oss till Sonnenstieg — där, för övrigt, jag ser att Goldener Adler ^[2] får goda vitsord — vi är där om cirka två timmar. Vägen till höger uppvisar, även om den är en aning längre, till och med bättre mål.”

”Ett mål”, sade Harris, ”är lika gott som ett annat; håller ni inte med om det?”

”Personligen”, sade George, ”kommer jag att ta vägen till vänster.”. Harris och jag följde efter honom.

Men det gick inte att ta sig ner så fort som vi förväntat oss. Regnväder uppstår snabbt i dessa regioner och innan vi hunnit cykla i mer än en kvart, blev det en fråga om att söka skydd eller att framleva resten av dagen med genomsura kläder. Vi bestämde oss för det förra alternativet och valde ut ett träd som, under normala omständigheter, skulle ha erbjudit gott skydd. Men ett regnoväder i Schwarzwald utgör inte normala omständigheter. Vi tröstade oss till en början med att säga, att om det regnade i denna takt, skulle det inte komma att vara särskilt länge. Därefter fortsatte vi med den trösten, att om det fortsatte länge till, skulle vi snart vara alldeles för blöta för att kunna bli blötare.

”Under rådande omständigheter”, sade Harris, ”skulle jag nästan ha önskat att det funnits en restaurang där uppe.”

”Jag ser ingen fördel i att både vara blöt och hungrig”, sade George. ”Jag väntar i fem minuter till, sedan fortsätter jag.”

”Dessa ensliga berg”, anmärkte jag, ”är mycket vackra när solen skiner. Under regniga dagar, i synnerhet när man själv är tillräckligt gammal för att…”

🙝🙟

I samma ögonblick hördes en röst som anropade oss. Det var en tjock karl, som stod ungefär 50 fot ^[3] ifrån oss, under ett stort paraply.

”Vill ni inte komma in?”, frågade den tjocke mannen.

”In, vart då?”, ropade jag tillbaka. Min första tanke var, att han var en av de där tokarna, som försöker vara rolig, när det inte finns någon som helst anledning därtill.

”In i restaurangen”, svarade han.

Vi lämnade trädet där vi tagit skydd och sprang mot honom. Vi önskade ytterligare information i denna sak.

”Jag ropade på er från fönstret”, sade den tjocka mannen, när vi närmade oss honom”, men jag förmodar att ni inte hörde mig. Regnvädret kan fortsätta i en timme till; ni kommer att bli fullständigt genomblöta.”

Han var en vänlig gammal man; han föreföll bry sig om oss.

Jag sade: ”Det var mycket vänligt av Er att komma hit. Vi är inga galningar. Vi skulle inte ha stannat under det där trädet under en hel halvtimme, om vi hela tiden vetat att det fanns en restaurang dold bakom träden, endast tjugo yards ^[4] från oss. Vi anade inte att vi befann oss så nära en restaurang.”

”Det var det jag trodde”, sade den gamle mannen; ”det var därför jag kom och hämtade er.”

Det framkom att alla människor på värdshuset hade sett oss genom fönstren och undrat varför vi stod där och såg olyckliga ut. Om det inte varit för den vänlige gamle hedersmannen, hade dessa tokstollar fortsatt att betrakta oss, förmodar jag, under hela resten av eftermiddagen. Värdshusvärden ursäktade sig genom att säga att han tyckte vi såg ut som engelsmän. Det är inte endast ett uttryck — på Kontinenten tror de uppriktigt att alla engelsmän är vansinniga. De är lika övertygade om den saken, som varje engelsk bonde tror att fransmännen livnär sig på grodor. Till och med när man gör en direkt, personlig ansträngning att ta dem ur denna villfarelse, låter detta sig inte alltid göras.

Det var ett behagligt litet värdshus, med gott kök och ett mycket angenämt Tischwein. Vi stannade där ett par timmar, medan vi torkade och fick oss något att äta. Vi talade om utsikten; och strax innan vi åkte därifrån, inträffade något, som visar hur mycket av denna världens oro som beror på ondskans inflytande, i förhållande till det godas.

En resenär inträdde i värdshuset. Han föreföll vara tyngd av många bekymmer. Han bar på en tegelsten i ena handen, fastbunden vid ett rep. Han verkade nervös och skyndade in och stängde därefter noga dörren efter sig och kontrollerade noggrant att den var låst, innan han kikade ut genom fönstret, länge och uppmärksamt. Först därefter, med en lättnadens suck, lade han ner sin tegelsten på bänken bredvid sig och beställde fram mat och dryck.

Det fanns något förbryllande i hela denna sak. Man undrade vad han skulle med tegelstenen till, varför han så noggrant stängt dörren efter sig och varför han så oroligt kikat ut genom fönstret; men hans hållning var alltför avvisande för att inbjuda till konversation. Därför avstod vi från att ställa några frågor. Medan han åt och drack, lättades dock hans sinne och han suckade mindre ofta. En stund senare sträckte han ut benen och tände en illaluktande cigarr, som han rökte under lugn belåtenhet.

Det var då det inträffade. Det hela hände alltför plötsligt för att möjliggöra någon detaljerad förklaring. Jag erinrar mig en Fräulein som kom in i rummet från köket med en gryta i händerna. Jag såg henne korsa rummet för att gå mot ytterdörren. I nästa sekund befann sig hela rummet i uppror. Det påminde om en av dessa pantomimscener, där man, från kringsvävande moln, under långsam musik, vaggande blommor och nedstigande älvor, plötsligt förs till en scen, där skrikande poliskonstaplar välter omkull gråtande spädbarn, vida underkjolar, korvar och harlekiner, smörgåsar och pellejönsar. I detsamma som Fräulein med grytan rörde vid dörren, flög den upp, som hade alla underjordens andar stått och knuffat på den, inväntande rätta ögonblicket. Två grisar och en höna rusade in i rummet; en katt som legat och sovit ovanpå ett ölfat väcktes till eldig verksamhet. Fräulein kastade sin gryta upp i luften och sig själv på golvet. Herrn med tegelstenen flög upp på fötter och välte bordet framför sig med allt som fanns på det.

Man såg sig omkring för att finna orsaken till denna katastrof: Man upptäckte det genast, i form av en blandrasterrier med spetsiga öron och svans som en ekorre. Värdshusvärden kom inrusande genom en annan dörr och försökte sparka hunden ut ur rummet. Istället kom han att sparka på en av grisarna (den fetaste av dem). Det var en kraftfull, välplacerad spark och grisen fick ta emot den i hela dess kraft; inget gick där till spillo. Man beklagade det arma djuret; men ingen medömkan någon annan kände för honom kan ens jämföras med den sorg han kände för egen del. Han slutade springa omkring; han satte sig mitt i rummet och beklagade inför hela solsystemet den orättvisa som drabbat honom. Hans klagoskrin måste ha hörts i alla de kringliggande dalarna och de där boende måste ha undrat över vilken slags naturkatastrof som ägt rum uppe i bergen.

Vad gäller hönan, skuttade hon omkring kacklande, åt alla håll på en gång. Det var en enastående höna; den föreföll fullt kapabel att springa uppför lodräta väggar utan svårighet. Hönan och katten rev tillsammans ner så gott som allting som inte redan befann sig på golvet. På mindre än fyrtio sekunder fanns det nio personer i rummet, som alla försökte sparka på denna enda hund. Det är möjligt att vid ett eller annat tillfälle måste någon av dem ha lyckats i denna föresats, för emellanåt avbröt hunden sitt skällande för att istället yla. Men detta avskräckte honom inte. Allting har sitt pris, ansåg han tydligen, till och med gris- och hönsjakt och, allt sammantaget var denna slags lek värd priset.

Dessutom hade han tillfredsställelsen att kunna iaktta att för varje spark som träffade honom, erhöll varenda annan levande varelse i rummet två. Vad gällde den stackars grisen — den stillasittande, den som fortfarande satt, klagande, i rummets mitt — måste genomsnittet vara snarare fyra sparkar. Att försöka sparka på denna hund var som att spela fotboll med en boll som inte fanns — inte när man började sparken, utan när man väl satt igång och kommit alltför långt för att kunna hindra sig själv, så att sparken levde sitt eget liv och man endast kunde hoppas att ens fot skulle träffa någonting som kunde hindra dess framfart, för att förhindra att man hamnade på golvet med en duns. Om någon väl lyckades träffa hunden med en spark, berodde detta på en ren lyckträff, när de inte var beredda på att sparken skulle träffa; och i allmänhet innebar en sådan träff, att de i rena förvåningen föll framlänges över hunden. Och envar var varje halvminut helt benägna att ramla över den stillasittande grisen, den som var oförmögen att ta sig ur vägen för alla andra.

Det går inte att säga hur länge denna träningsmatch skulle kunna ha pågått. Den avslutades genom Georges rådiga ingripande. Ett tag försökte han att fånga, inte hunden, utan den andra grisen, den som fortfarande var i stånd till aktivitet. Genom att till sist fånga upp den i ett hörn, fick han den att sluta springa runt, runt i rummet, för att istället försöka nå friheten utomhus. Den sprang ut genom dörren med ett ihållande skri.

Vi åtrår alltid det vi inte kan få. En gris, en höna, nio människor och en katt var platt intet enligt hundens uppfattning, jämfört med det byte som nu försvann ut genom dörren. Utan vidare eftertanke sprang han nu efter detta och George stängde dörren bakom honom och lade på regeln.

Därefter reste sig värdshusvärden och överblickade all bråte på golvet.

”Det var en attans lekfull hund Ni har”, sade han till mannen som kommit in med en tegelsten.

”Det är inte min hund”, svarade mannen dystert.

”Vem tillhör den, då?”, frågade värdshusvärden, under det han plockade upp ett porträtt av den tyske kejsaren och torkade av ölet från den med skjortärmen.

”Det vet jag inte”, svarade mannen.

”Det svaret nöjer jag mig inte med, det förstår Ni väl”, sade värdshusvärden.

”Det förstår jag”, svarade mannen. ”Det trodde jag aldrig heller. Jag är så trött att förklara för folk att det inte är min hund. Ingen tror på vad jag säger.”

”Vad är det då för vits med att ta honom med sig, om det inte är Er hund”, frågade värdshusvärden. ”Vad är det för nöje i det?”

”Jag tar honom inte med mig”, svarade mannen; ”han följer efter mig. Han valde ut mig idag klockan tio och lämnar mig inte ifred. Jag hoppades ha gjort mig fri från honom när jag kom in här. Jag lämnade honom när han var upptagen med att döda en anka, mer än en kvarts timmes väg härifrån. Jag antar, att jag kommer att få betala för den ankan, på tillbakavägen.”

”Har Ni provat att kasta stenar på honom?”, frågade Harris.

”Om jag försökt kasta stenar på honom!”, svarade mannen, föraktfullt. ”Jag har kastat så många stenar på honom, så att jag fått ont i armen av det; han tror enbart att det rör sig om en lek och apporterar dem till mig. Skälet till att jag bär runt på denna stora tegelsten under den senaste timmen är att jag hoppades kunna dränka honom, men han kommer aldrig tillräckligt nära för att jag skall få tag i honom. Han sätter sig bara sex tum ^[5] utanför min räckvidd med öppen mun och tittar på mig.”

”Det var den lustigaste historia jag hört på länge”, sade värdshusvärden.

”Glad att den roar någon”, sade mannen.

🙝🙟

Vi lämnade mannen, under det att han hjälpte värdshusvärden att plocka upp alla trasiga föremål och gav oss av. Omkring ett dussin yards ^[6] utanför dörren satt det trogna djuret och väntade på sin vän. Han såg trött men belåten ut. Han var uppenbarligen en hund med lika besynnerliga som plötsliga nycker och för ett ögonblick var vi oroliga över att han skulle fatta tycke för oss. Men han lät oss likgiltigt passera. Hans lojalitet till denne otacksamme man var mycket rörande och vi gjorde inte minsta försök till att underminera den.

🙝🙟

Efter att till vår stora tillfredsställelse ha avslutat vår tur i Schwarzwald, färdades vi på våra åkdon genom Alt Breisach och Colmar mot Münster. Där inledde vi en kortare utforskningstur av bergskedjan Vosges, där, enligt den nuvarande tyske kejsaren, allt mänskligt liv tar slut. Det gamla Alt Breisach, en klippig fästning med floden ibland flytande på ena sidan, ibland på den andra — eftersom den unga, oerfarna floden aldrig verkar helt säker på vilken väg den skall ta — måste, som bostadsort betraktad, endast kunna tilltala älskare av förändring och uppståndelse. Vilka än krigen utkämpades mellan och vad än saken gällde, så blev Alt Breisach alltid inblandat. Alla belägrade stället och de flesta erövrade det; majoriteten av dessa förlorade det ånyo; ingen föreföll kunna behålla besittningen över det. Vem det än tillhörde och vem denne än var, så kan denne någon aldrig ha kunnat känna sig helt säker. Ena dagen var han fransman, men innan han hunnit lära sig tillräckligt mycket franska för att kunna erlägga skatt, var han österrikare vorden. Under det han försökte utröna, hur man uppträdde som en god österrikare, skulle han finna att han inte längre var österrikare, utan istället tysk, även om han inte visste vilken slags tysk av det fulla dussin det fanns att välja på. Ena dagen upptäckte han att han var katolik, för att nästa vara en renlärig protestant. Det enda som kan ha ingivit någon slags känsla av stabilitet i hans liv måste ha varit den enahanda nödvändigheten av att betala tunga pålagor för rätten att vara vad han för stunden nu var. Men när man börjar fundera på denna slags frågor, finner man sig själv undrande över varför någon under medeltiden, förutom kungar och skatteuppbördsmän, över huvud taget gjorde sig besvär med att leva.

I fråga om variation och skönhet kan Vosges inte jämföra sig med Schwarzwalds kullar. Fördelen med dem ur turistens synvinkel är deras enastående fattigdom. Bönderna i Vosges har inte denna oromantiska air av nöjd rikedom, vilken förstör charmen hos deras grannar på andra sidan Rhen. Byarna och bondgårdarna besitter snarare det öppna förfallets hela charm. Något annat som Vosgesdistriktet excellerar i, är ifråga om antal ruiner. Många av dess otaliga slott är uppförda på klipphyllor, där man annars endast hade förväntat sig att örnar skulle vilja bygga bon. I andra, påbörjade av romarna och avslutade av Trubadurerna, vilka täcker flera acres ^[7] med labyrinter av fortfarande upprättstående murar, kan man vandra runt i flera timmar.

Frukthandlare och grönsakshandlare är något fullkomligt okänt i Vosges. De flesta av deras varor växer vilt och kan plockas av den som så önskar. Det är svårt att hålla en förutbestämd tidtabell medan man färdas genom Vosges, eftersom lockelsen att en varm dag stanna till och äta frukt i allmänhet blir allt för stark för att kunna motstås. Hallon, de godaste jag någonsin smakat, smultron, körsbär och krusbär, växer på bergssluttningarna på samma sätt som björnbär utmed engelska landsvägar. De små gossarna i Vosges behöver inte råna fruktträdgårdar; de kan skaffa sig magont utan att behöva begå någon synd. Det finns gott om fruktträdgårdar bland Vosges berg; men att smyga sig in där utan tillåtelse, i akt och mening att stjäla frukt, skulle vara lika fånigt som om en fisk försökte ta sig in på en badanläggning utan att betala. Men, trots allt, så begås ju alltid ett eller annat misstag.

En eftermiddag under det att vi tog oss uppför bergen, hamnade vi på en platå, där vi kanske kvarstannade alltför länge, under det att vi kanske åt mer frukt än vad som var nyttigt för oss. Den fanns där i sådana stora mängder och i sådan mångfald. Vi inledde med ganska många sena jordgubbar och efter dem fortsatte vi med hallon. Därefter fann Harris ett plommonträd med några tidiga frukter på, alldeles fullmogna.

”Detta är nog det bästa ställe vi dykt på”, sade George; ”bäst att ta vara på tillfället.” Det tyckte vi var ett mycket gott råd.

”Synd bara”, sade Harris, ”att päronen fortfarande är så hårda.”

Han sörjde över detta en kort stund, men hittade en stund senare några sensationellt fina gula plommon, vilka ingav honom viss tröst.

”Jag antar att vi fortfarande är lite för långt norrut för att kunna finna ananas”, sade George. ”Jag känner att jag skulle uppskatta en färsk ananas. Man tröttnar på dessa vardagliga frukter efter ett tag.”

”För mycket fruktbuskar och inte tillräckligt med fruktträd är bristen enligt min mening”, sade Harris. ”För egen del skulle jag gärna äta några plommon till.”

”Det kommer en karl uppför sluttningen”, anmärkte jag, ”som ser ut som en infödd. Kanske han vet var vi kan hitta några fler plommonträd?”

”Han går snabbt för att vara så gammal”, noterade Harris.

Han tog sig verkligen uppför kullen i anmärkningsvärd snabb takt. Han föreföll även, efter vad vi kunde se på det avståndet, vara på ett synnerligen gott humör, eftersom han sjöng och skrek allt hans röst förmådde, samt gestikulerade och viftade med armarna.

”Vilken trevlig gammal själ”, sade Harris; ”det gör en gott att betrakta honom. Men varför bär han sin käpp över axeln? Varför stöder han sig inte på den?”

”Vet ni vad jag tror, jag tror inte det är någon käpp”, sade George.

”Vad skulle det i så fall vara?”, frågade Harris.

”Jo, jag tycker det mer ser ut som ett gevär”, sade George.

”Tror ni att vi kanske har begått ett misstag”, föreslog Harris. ”Kanske det här är någon slags privat fruktträdgård.”

Jag sade: ”Kommer ni ihåg den där sorgliga händelsen, som inträffade i södra Frankrike, för sådär en två år sedan? En soldat plockade körsbär utanför ett hus som han passerade och den franske bonden, som ägde körsbärsträdet kom ut och utan ett enda ord sköt han soldaten till döds.”

”Men det kan väl verkligen inte vara tillåtet att skjuta någon för att denne plockar lite frukt, inte ens i Frankrike?”, sade George.

”Självklart inte”, svarade jag. ”Det vore fullkomligt olagligt. Den enda ursäkt som försvarsadvokaten hade att komma med, gick ut på att bonden var synnerligen hetlevrad och särskilt förtjust i just körsbären från detta träd.”

”Jag minns saken”, sade Harris, ”nu när ni nämner den. Jag har för mig, att distriktet där det inträffade — ’kommunen’, som jag tror att det kallas — blev tvungna att betala ett stort skadestånd till den dödade soldatens anhöriga; vilket inte var mer än rätt.”

George sade: ”Jag är trött på det här stället. Dessutom börjar det bli sent.”

Harris sade: ”Om han fortsätter i den där takten, så kommer han att ramla och slå sig. Dessutom tvivlar jag på att han hittar rätt.”

Jag kände mig en smula ensam där uppe, utan någon att prata med. Dessutom, inte sedan jag var en ung pojke, föll det mig in, hade jag unnat mig en springtur nerför en kulle. Jag tyckte därför, att jag borde se om jag kunde återuppleva denna slags känsla. Det är en mycket ansträngande övning, men nyttig, måste jag påpeka, för levern.

🙝🙟

Vi sov den natten i Barr, en trevlig liten stad på vägen till S:t Otillienberg, ett intressant gammalt kloster bland bergen, där man betjänas av riktiga nunnor och notan ställs ut av en präst. I Barr kom, strax före kvällsvarden, en turist in i på värdshuset. Han såg engelsk ut, men talade ett språk vars like jag aldrig hört tidigare. Ändå var det ett elegant och välljudande språk. Värdshusvärden stirrade förbluffat på honom; värdshusvärdens hustru skakade endast på huvudet. Mannen suckade och försökte på ett annat språk, som hos mig väckte dolda minnen, även om jag då, vid det tillfället, inte kunde sätta fingret på det. Men återigen förstod ingen vad han sade.

”Förbaskat också”, sade mannen högt för sig själv.

”Å, min herre är engelsman”, utropade värdshusvärden och sken upp.

”Monsieur ser trött ut”, lade den vänliga lilla värdshusvärdshustrun. ”Monsieur behöver få sin kvällsvard.”

De talade bägge mycket god engelska, nästan lika bra som de talade franska och tyska och de jäktade bägge omkring för att se till att mannen hade det bekvämt. Vid kvällsvarden satt mannen bredvid mig och jag talade med honom.

”Säg mig”, sade jag — eftersom han väckt min nyfikenhet — ”vad var det för språk Ni talade, när Ni först kom in här?”

”Tyska”, förklarade han.

”Åh”, svarade jag. ”Jag ber om ursäkt.”

”Förstod Ni inte vad jag sade?”, frågade han vidare.

”Det måste helt och hållet bero på mig själv”, svarade jag; ”mina kunskaper i tyska är extremt begränsade. Man lär sig ett ord här och ett där, allteftersom tiden går, men det är naturligtvis inte samma sak som att tala språket flytande.”

”Men de förstod det inte heller”, svarade han. ”Värdshusvärden och hans hustru; och det är ändå deras eget språk.”

”Det är nog inte helt sant”, sade jag. ”Barnen här i trakterna talar förvisso tyska och värdshusvärden och hans hustru talar nog språket till en viss gräns. Men i hela Alscass och Lohringen talar alla äldre människor fortfarande franska.”

”Men jag tilltalade dem ju på franska”, svarade han, ”och de förstod ju inte det heller?”

”Det är verkligen egendomligt”, instämde jag.

”För mig är det mer än egendomligt”, svarade han; ”i mitt fall är det helt ofattbart. Jag har studerat moderna språk. Jag vann mitt stipendium helt och hållet tack vare mina kunskaper i franska och tyska. Min korrekta meningsbyggnad och renhet ifråga om uttalet, ansågs på mitt gymnasium som helt enastående. Och ändå, när jag reser utomlands, finns det nästan ingen som förstår ett ord jag säger. Kan Ni förklara det?”

”Jag tror det”, svarade jag. ”Ert uttal är alltför felfritt. Ni minns vad skotten sade när han för första gången i sitt liv smakade verkligt fin whisky: ’Den kanske är ren, men jag kan inte med smaken’. På samma sätt är det med Er tyska. Den framstår mindre som ett språk, än som ett utställningsföremål. Om jag får ge Er ett gott råd, så skulle det vara att förställa uttalet så mycket som möjligt och att begå så många misstag som Ni bara kan komma på ifråga om grammatiken.”

Det är samma sak överallt. Varje nation upprätthåller en särskild uppsättnings uttalsregler, exklusivt avsedda för främlingar — ett uttal de aldrig skulle drömma om att använda själva, samt de aldrig förstår när de hör det användas. Jag hörde en gång en engelsk dam förklara för en fransman hur man uttalar ordet ”have” på engelska.

”Ni uttalar det”, sade damen förebrående, ”som om det hade stavats ’h-a-v’. Vilket det inte gör. Det innehåller ett ’e’ på slutet.”

”Men, jag trodde”, sade eleven, ”att ni inte uttalade ’e’-et i slutet på ’h-a-v-e’.”

”Det gör vi inte heller”, förklarade lärarinnan. ”Det är vad vi kallar ett stumt ’e’, men det utövar ett modifierande inflytande på den föregående vokalen.”

Innan denna lektion, hade fransmannen uttalat ordet ”have” på ett tämligen begripligt sätt. Efteråt, när han nådde detta ord i en mening, avbröt han sig plötsligt, samlade tankarna och avgav därefter ett ljud som endast blev begripligt av sitt sammanhang.

Om man undantar de tidiga martyrernas lidanden, har få människor, antar jag, tvingats genomgå mer än vad jag själv genomled när jag försökte inhämta det korrekta uttalet av det tyska ordet för kyrka — ”Kirche”. Långt innan jag var färdig med detta, hade jag bestämt mig för att aldrig besöka en kyrka i Tyskland, hellre än att behöva bekymra mig själv med uttalet av detta ord.

”Nej, nej”, förklarade min lärare — han var en mycket pliktmedveten herre; ”Ni uttalar det som om det skulle stavas ’¨k-i-r-c-h-k-e’. Det finns inget ’k’ i mitten. Det uttalas…” Och därefter skulle han demonstrera för mig, för tjugonde gången samma morgon, hur ordet skulle uttalas; varvid den ledsamma sanningen var att jag inte ens för mitt liv kunde urskilja någon skillnad mellan det sätt han uttalade det och mitt eget. Så han försökte en annan metod.

”Ni uttalar det med munnen”, förklarade han. Han hade helt rätt; det var just vad jag gjorde. ”Jag vill att Ni säger det här nerifrån” och med ett tjockt långfinger pekade han på den region av min kropp, varifrån han önskade att ljudet skulle ha sin upprinnelse. Efter ett flertal plågsamma ansträngningar, vilka resulterade i ljud som associerade till allt annat än platser för tillbedjan, ursäktade jag mig.

”Jag är rädd för att det är omöjligt”, sade jag. ”Ni förstår, under alla år har jag hela tiden använt min mun till att tala med, så att säga; jag var inte medveten om, att människan även kunde tala med magen. Jag tvivlar på att det går att lära mig detta vid min ålder.”

Genom att tillbringa timtal i mörka prång och genom övning på lugna sidogator, till tillfälliga förbipasserandes stora fasa, kom jag till sist att lära mig uttala detta ord korrekt. Min lärare var mycket nöjd och ända tills jag själv kom till Tyskland, var jag själv mycket tillfreds. I Tyskland fann jag dock, att ingen förstod vad jag menade med detta ord. Det förde mig aldrig i närheten av en kyrka. Jag var tvungen att lägga av det korrekta uttalet och med möda återgå till mitt första, felaktiga uttal. Då lyste de upp och sade mig, att kyrkan låg runt nästa gathörn, eller på nästa gata till höger, eller var den nu var belägen.

🙝🙟

Jag anser även, att uttalet av främmande tungomål bättre kan läras ut, dessa invärtes akrobatkonster förutan, vilka i allmänhet är omöjliga och alltid fullkomligt onödiga. Så här kan en sådan instruktion lyda:

”Tryck tonsillerna mot strupens undersida. Därefter, med den konvexa delen av tungroten böjd uppåt, så att den nästan — men inte fullständigt — berör gomseglet, försök att med tungspetsen nudda sköldkörteln. Andas in och spänn stämbanden. Därefter, utan att skilja på läpparna, säg ordet ’Garoo’.”

Och när man gjort detta, är de ändå inte nöjda.

Fotnoter

1. 64,75 hektar.
2. Gyllene örnen.
3. 15,24 meter
4. 18,2 meter.
5. 15,24 centimeter.
6. 10,92 meter.
7. 1 acre = 40,47 ar.