Tre män på velociped/Kapitel 10
| ← Kapitel nio |
|
Kapitel elva → |
Kapitel tio
[redigera]Baden-Baden, sett ur besökarens synvinkel — Skönheten hos den tidiga morgontimmen, betraktad föregående eftermiddag — Avstånd, enligt karta och kompass — Dito, enligt ens ben — George brottas med sitt samvete — En lättjans apparat — Att cykla, enligt affischen; hur vilsamt det är — Cyklisten på affischen; hans klädsel och teknik — Gripen som sällskapsdjur — En hund med god självkänsla — Den illa behandlade hästen [1].
Från Baden-Baden, om vilket endast behöver sägas, att det är en nöjesmetropol egendomligt lik andra liknande nöjesmetropoler, inledde vi på allvar vår cykeltur. Vi planerade en tiodagarstur som, medan vi arbetade oss igenom Schwarzwald, även skulle inkludera en tur ner längs Donau-Thal, vilken under 20 miles [2] mellan Tüttlingen och Sigmaringen är kanske den vackraste dalen i hela Tyskland; Donaus strömmar vindlar sig här fram längs sin smala väg förbi gamla, orörda byar; förbi antika kloster, inramar idyller, där fortfarande barfotade och barhuvade munkar, med sin med rep sammansnörda mantel runt sina länder vallar, med en kräkla i handen, sina får på bergssluttningarna; genom bergiga skogar; mellan bara klippblock vars varje högsta topp bekrönts med en borgruin, en kyrka eller ett slott; med de avlägsna bergen i bakgrunden, vars halva population plågas bitterligen om man tilltalar dem på franska och den andra halvan tar mycket illa vid sig om man tilltalar dem på tyska, samt att de alla lider omåttligt om man yttrar ett ord på engelska; en sakernas tillstånd, som hos främlingen därför framkallar en något nervös stämning.
🙝🙟
Det lyckades oss inte att genomföra vårt program i dess helhet, eftersom den mänskliga anden är villig, men kroppen svag. Det är lätt att säga — och att tro vad man säger — klockan tre om eftermiddagen: ”Vi stiger upp klockan fem imorgon, äter en lättare frukost vid halv sex och ger oss av klockan sex.”
”Då kommer vi att ha kommit ett bra stycke innan dagens hetta hinner sätta in”, anmärker någon.
”Vid den här tiden på året är de tidiga morgnarna verkligen den bästa tiden på dagen, tycker ni inte det?”, lägger någon annan till.
”Ja, utan tvivel.”
”Så svalt och fräscht.”
”Och gryningsljuset är så utsökt.”
Den första morgonen lyckas man hålla sitt löfte. Gruppen samlas vid halv sex. Det är ett mycket tystlåtet sällskap; vissa i gruppen är även en aning grälsjuka; lagda åt att klaga på maten och även allt annat; atmosfären präglas av innehållen irritation, som söker sitt utlopp. På kvällen hörs Frestarens röst:
”Om vi stiger upp vid halv sju, prick, är det inte tidigt nog, tycker ni?”
Samvetets röst hörs protestera svagt: ”Men det vore att bryta våra föresatser.”
Frestaren svarar: ”Föresatser skapades för människans skull, inte människan för föresatsernas.” Djävulen stjäl friskt ur Skriften för sina egna avsikters skull. ”Dessutom, vi stör hela hotellet; tänk på de stackars anställda.”
Samvetets röst hörs åter tala, men nu otydligare: ”Men alla människor stiger upp tidigt i dessa trakter.”
”Det skulle de inte göra om de inte var så illa tvungna, stackars människor! Låt oss säga frukost klockan halv sju på slaget; då stör vi ingen.”
Sålunda förklär sig Synden i Det Godas skepnad och man sover till klockan sex, under det att man för sitt samvete förklarar detta (och samvetet tror det ändå inte), med att det är en osjälvisk gärning av hänsyn till andra människor. Jag har varit med om att denna slags hänsyn sträckts ut ända till klockan elva om förmiddagen.
🙝🙟
På samma sätt är det med avstånd mätt på en karta, som inte nödvändighet överensstämmer med när avstånden mäts med de egna benen.
”Tio miles per timme [3] i sju timmar, det är 70 miles [4]. En lätt dagsetapp.”
”Men det finns ett par branta uppförsbackar att ta sig över!”
”Jämnar ut sig i nedförsbackarna. Låt oss då säga åtta miles per timme [5] och det blir 60 miles [6]. Gott in Himmel! Skulle vi inte komma upp i åtta miles i timmen kunde vi lika gärna sätta oss i strandstolarna direkt! Tvärtom verkar det i teorin omöjligt att färdas långsammare.”
Men klockan fyra på eftermiddagen klingar Pliktens röst mindre trumpetlik:
”Nå, jag tror nog att vi borde fortsätta nu.”
”Å, det är ingen brådska! Ta det lugnt. Vacker utsikt härifrån, eller hur?”
”Mycket. Glöm inte att vi är tjugofem miles [7] från S:t Blasien.”
”Hur långt ifrån?”
”Tjugofem miles, om inte en smula mer rent av.”
”Menar Du, att vi endast har färdats trettiofem miles [8]?”
”Det är allt.”
”Dumheter. Jag litar inte på den där kartan Du har.”
”Det är omöjligt! Vi har åkt oavbrutet ända sedan i morse.”
”Nej, det har vi inte. Vi kom inte iväg förrän klockan åtta, till att börja med.”
”Kvart i åtta.”
”Nåja, kvart i åtta och vi har stannat ungefär varannan mile. [9]”
”Vi har bara stannat till för att betrakta utsikten. Det är väl ingen idé att åka till ett land för att se på det, om man inte ser på det?”
”Och vi har haft en del ansträngande uppförsbackar.”
”Dessutom har det varit extremt varmt idag.”
”Ja, ja. Glöm inte bort att det är tjugofem miles kvar till S:t Blasien, det är det enda jag säger.”
”Några fler backar?”
”Ja, två, uppför- och nedförsbackar.”
”Jag tyckte Du sade, att det var nedförsbacke till S:t Blasien?”
”Det är det under de sista tio milesen [10] härifrån. Vi befinner oss nu tjugofem miles från S:t Blasien.”
”Finns det ingenting mellan var vi nu är och S:t Blasien? Vad heter det där lilla stället där, bredvid sjön?”
”Det är inte S:t Blasien, eller ens i dess närhet. Det finns en fara i att ge sig in i det där slags tänkandet.”
”Det finns en fara i att ta ut sig, lagom är bäst i alla sammanhang. Vacker litet ställe, det där Titisee, enligt kartan; ser ut att vara bra luft där.”
”Javisst, jag är inte omöjlig. Det var ni två som föreslog att vi skulle åka till S:t Blasien.”
”Å, jag har ingen särskild lust att åka till S:t Blasien! Trist liten plats, nere i en dalgång. Det här Titisee verkar, enligt min mening, mycket trevligare.”
”Ganska nära också, eller hur?” ”Fem miles [11].”
I korus: ”Vi stannar i Titisee.”
🙝🙟
George upptäckte denna skillnad mellan teori och praktik under den allra första dagen av vår tur.
”Jag trodde”, sade George — han åkte på enmanscykeln, medan Harris och jag låg något framför honom på tandemcykeln — ”att tanken var att vi skulle åka tåg uppför backarna och cykel nedför.”
”Så är det också”, svarade Harris, ”i allmänna ordalag. Men tågen går inte uppför varenda backe i Schwarzwald.”
”På något sätt misstänkte jag att så icke var fallet”, grymtade George och för en stund sänkte sig tystnaden över oss.
”Dessutom”, anmärkte Harris, som uppenbarligen övervägt ämnet, ”skulle Du inte önska Dig något annat än nedförsbacke, helt säkert. Det är inte att följa spelreglerna. Man får ta medgångarna med motgångarna.”
Åter lägrade sig tystnaden, avbruten efter en stund av George denna gång.
”Överdriver inte ni två det hela, på min bekostnad?”, sade George.
”Hur menar Du då?”, frågade Harris.
”Jag menar”, svarade George, ”att där det faktiskt går tåg uppför backarna, är det inte så att ni två då avstår från att ta det, för att inte såra mina känslor? Personligen är jag beredd att ta varje tåg i uppförsbackarna, även om det innebär att man bryter mot spelreglerna. Jag gör upp saken med mitt samvete; jag har stigit upp klockan sju i en veckas tid nu och anser att det är skyldigt mg en hel del. Tar ni ingen som helst hänsyn till mig?”
Vi lovade att hålla detta i minnet och återupptog cyklandet under djup tystnad, till dess den åter bröts av George.
”Vad för slags cykel sade Du att det här är?”, frågade George.
Harris sade märkets namn. Jag har glömt vilken tillverkaren var, men det är oväsentligt.
”Är Du säker?”, envisades George.
”Självklart är jag säker”, svarade Harris. ”Varför frågar Du, är det något fel på den?”
”Jo, den uppför sig inte som den på affischen”, sade George. ”Det är hela saken.”
”Vilken affisch?”, frågade Harris.
”Affischen som gör reklam för just det här cykelmärket”, förklarade George. ”Jag såg en på en pelare vid Sloane Street endast en eller ett par dagar innan vi gav oss av. En karl åkte på en sådan här cykel, han höll en vimpel i sin hand: Han gjorde ingen del av arbetet, det stod helt klart; han satt endast på grunkan och insöp den friska luften. Cykeln gjorde allt arbete åt honom och det på ett utmärkt vis. Den här saken Du har, låter mig göra allt arbete själv. Det är en lat knöl; om man inte trampar, så händer helt enkelt ingenting: Jag skulle reklamera den, om jag var Du.”
När man tänker efter, så är det endast få cyklar som lever upp till affischernas löften. Jag kan endast erinra mig en enda affisch, där cyklisten framställdes som utförde han något arbete. Men å andra sidan jagades mannen på den affischen av en tjur. Vanligen är konstnärens syfte att övertyga den tveksamma köparen om, att cyklingens ädla konst består i att sitta på en bekväm sadel och snabbt förflyttas i den riktning man önskar färdas, genom osynliga, himmelska krafter.
I allmänhet är cyklisterna på affischerna kvinnor och då övertygas man om att för perfekt kroppslig vila, förenat med fullständig frihet från allt som stör anden, kan en tupplur på en vattensäng inte jämföras med en cykeltur uppför en backig väg. Ingen älva som reser på sommarmoln kan ta det mer lugnt än cyklistkvinnorna på affischerna, enligt deras konstnärers framställning. Kvinnornas klädedräkt är perfekt avpassad för en cykeltur i varmt väder, även om gammaldags värdshusvärdinnor kanske skulle vägra servera henne lunch i detta slags utstyrsel; och trångsynta medlemmar av poliskåren troligen skulle gripa henne, samt linda in henne i en filt, innan de förde henne till häktet. Men sådant kan inte hindra henne. I uppförs- eller nedförsbackar, eller genom tät trafik tar hon sig fram med en katts vighet; över vägbanor som skulle vara en omöjlighet att befara för en genomsnittlig ångvält cyklar hon, en sinnebild av lättsam skönhet; hennes ljusa hår fladdrar i vinden, hennes sylfidlika former framstår frikostigt; en fot på sadeln och den andra vilar lätt på cykellyktan. Ibland kan hon förmå sig att sitta ned på sadeln; då placerar hon sina fötter på ramen, tänder en cigarett och viftar över huvudet med en kinesisk lykta.
Mindre ofta är det en simpel karl som cyklar på dessa affischer. Han är inte en lika framstående akrobat som kvinnan; men enklare trick, såsom att stå på sadeln och vifta med flaggor, att dricka öl eller te under cykelturen, det klarar han av. Man antar, att han måste ta sig för något för att hålla tankarna igång; att sitta stilla timme efter timme på det där föremålet och inte ha något att göra, ingenting att tänka på, det måste vara tröttsamt för en karl med ett aktivt temperament. Det är därför vi ser honom ställa sig upp på pedalerna när han närmar sig krönet på en hög kulle, för att hälsa solen, eller att recitera dikter för det omkringliggande landskapet.
Emellanåt avbildar affischen ett cyklistpar; och då förstår man verkligen hur överlägsen i kurtissyfte den moderna cykeln är i jämförelse med den gammaldags salongen, eller den utspelade trädgårdsgrinden. Han och hon sätter sig på sina cyklar, naturligtvis noggrant kontrollerande att de är av rätt fabrikat. Efter detta kan de helt hänge sig åt den gamla vanliga söta sagan. Nedför skuggiga hålvägar, genom små städer med sitt folkliv på marknadsdagar, glatt rullar hjulen på ”Bermondsey Company’s Bottom Bracket Britain’s Best”, eller på ”Camberwell Company’s Jointless Eureka”. De behöver inte trampas; de behöver inte styras. Tala blott om för cyklarna vart ni vill åka och hur dags ni vill komma hem igen, det är allt de begär. Under det att Edwin lutar sig fram för att viska de ljuvaste meningslösheter i Angelinas öron, under det att Angelina vrider sitt ansikte bakåt, för att han inte ska se henne rodna, medan de magiska cyklarna troget fortsätter sin jämna framfart.
Och solen skiner konstant och vägarna är alltid torra. Inga stränga föräldrar cyklar bakom dem, inga nyfikna mostrar vid deras sida, ingen elak lillebror tittar fram runt hörnet och de får aldrig sladd. Å, varför fanns det inga ”Britain’s Best” eller ”Camberwell Eureka” att köpa när vi var unga? Eller kanske föreställer affischen en scen, där ”Britain’s Best” eller ”Camberwell Eureka” står lutade emot en grind. Kanske är den trött. Den har arbetat hårt hela eftermiddagen, med att bära dessa båda älskande. Eftersom de sistnämnda är omtänksamma människor, har de suttit av, för att låta maskinen vila sig. De sitter i gräset, i skuggan från mäktiga trädstammar; gräset är långt och torrt. En bäck vindlar fram vid deras fötter. Allt utandas lugn och ro.
Detta är hela den idé som konstnären vill förmedla på dessa affischer — lugn och ro.
Men det stämmer inte, när jag säger att ingen cyklist på denna slags affischer någonsin utför något arbete. När jag tänker efter, har jag sett affischer föreställande herrar på cykel som utför en hel del arbete — till och med sliter, kan man säga. De är tunna och utmattade av arbete och svetten stänker kring dem; det känns som om funnes det en uppförsbacke till utanför tavlans ramar, så måste de stiga av och vila, innan de faller döda ned. Men detta är endast följden av deras egen dårskap. Detta händer dem, eftersom envisas med att cykla på en cykel av ett underlägset fabrikat. Om de hade åkt på en ”Putney Popular” eller ”Battersea Bounder”, såsom de förnuftiga unga herrarna i tavlans mitt, hade detta onödiga arbete varit dem besparat. I sådant fall skulle det enda som förväntades av dem vara, att av tacksamhet, se glada och förnöjda ut; att kanske då och då trampa bakåt, då deras cyklar i ungdomlig ysterhet för ett ögonblick rullar iväg alltför snabbt.
Ni trötta unga män, sittande nedstämda på milstolparna utmed vägarna, alltför utmattade för att skydda er mot regnet som genomdränker er; ni modstulna ungmör, med håret vått och raknat, oroliga över tiden på dagen, som så gärna vill svära, men inte vet hur man gör; ni kraftiga, stolta män, som magrar påtagligt under det ni pustar och stönar er fram längs oändliga vägar; ni skära, uttröttade matronor, lutande er i smärta över era långsamt snurrande, ovilliga cykelhjul; varför såg ni inte till att köpa en ”Britain’s Best” eller en Camberwell Eureka”? Varför envisas så många i detta land med att köpa cyklar av undermåliga fabrikat?
Eller är det med cyklar som med allt annat: Lever inte livet upp till vad annonserna lovar?
🙝🙟
Något som aldrig upphör att fascinera mig i Tyskland, är landets hundar. I England tröttnar man snart på alla gamla vanliga raser, som man känner så väl: Mastiffen, plum-puddinghunden, terriern (svart, vit eller viltfärgad, det är vilket som, de är alltid lika grälsjuka), collien, bulldoggen: Aldrig något nytt. Men i Tyskland får man uppleva variationens rikedom: Man kan få syn på hundar vars like man aldrig skådat; som inte förrän de skäller avslöjar att de är hundar. Det bär på en sådan fräschör och är så intressant! George pekade ut en hund i Sigmaringen och fäste vår uppmärksamhet på den. Den påminde om en korsning mellan en torsk och en pudel. Jag tror dock inte att det är särskilt sannolikt, att en torsk kan korsas med en pudel. George försökte fotografera den, men den sprang upp längs ett staket och försvann in i några buskar.
Jag känner inte till de tyska hunduppfödarnas avsikter; för närvarande är detta en väl förborgad hemlighet. Georges förslag är att de siktar in sig på att ta fram gripar. Mycket talar för denna teori och jag har verkligen sett ett eller två fall, där man varit mycket nära målet. Ändå kan jag inte förmå mig att tro, att detta var resultatet av större eller mindre misslyckanden. Tyskarna är praktiskt lagda och det är svårt att se avsikten bakom att avla fram gripar. Om det endast är originalitet som avses, så har de ju redan tagit fram taxar — vad i övrigt kan man önska? Dessutom skulle en grip vara ett mycket obekvämt djur att ha hemikring, eftersom folk hela tiden skulle trampa den på svansen. Min egen tanke är, att vad tyskarna försöker få fram, är sjöjungfrur, som skulle kunna övas upp att fånga fisk åt dem.
Tyskarna uppmuntrar nämligen inte någon levande varelse till lättja. De tycker om att se sina hundar i arbete och de tyska hundarna älskar att arbeta; det råder det inget som helst tvivel om. En engelsk hunds liv måste framstå som trist för dess tyska kollegor. Föreställ er en stark, aktiv och intelligent varelse, med oerhört livligt temperament, dömd till att ägna tjugofyra timmar per dygn åt att göra absolut ingenting! Hur skulle ni själva trivas med det? Inte konstigt att den känner sig missförstådd, längtar efter det ouppnåeliga och ständigt försätter sig själv i olika slags knipor.
🙝🙟
De tyska hundarna, å andra sidan, har åtskilligt att sysselsätta sina sinnen med. De arbetar och gör nytta. Iaktta en hund, medan han vandrar fram, spänd framför husses mjölkkärra. Ingen kyrkvärd vid kollektupptagningen kan känna sig eller se mer nöjd ut med sig själv. Hunden gör inget riktigt arbete; det är husse som skjuter vagnen. Hunden står för skällandet: Det är dess tanke om arbetsfördelning. Den säger till sig själv:
”Husse kan inte skälla, men han kan skjuta vagnen, så det så.”
Det intresse och den stolthet hunden visar inför hela saken är mycket inspirerande att skåda. Om en annan, förbipasserande hund avger en kanske något mindre smickrande anmärkning, kanske rörande mjölkens gräddhalt, stannar mjölkutkörarens hund omedelbart, helt oavsett trafiksituationen.
”Förlåt, vad var det Ni sade om vår mjölk?”
”Jag sade inget alls om Er mjölk”, svarar den andra hunden, med ett oskyldigt tonfall. ”Jag sade helt enkelt att det är en vacker dag och frågade efter priset på krita.”
”Å, så Ni frågade efter priset på krita? Vill Ni ha reda på vad kritan kostar?”
”Ja tack; på något sätt var jag säker på att Ni skulle kunna upplysa mig om den saken.”
”Det kan Ni slå Er i backen på, att jag kan. Den kostar…”
”Men, kom nu”, säger den gamla kvinnan, som är trött och varm och helst vill avsluta sin arbetsdag.
”Jaja, men hörde Du inte vad han antydde om vår mjölk?”
”Bry Dig inte om honom! Det kommer en spårvagn runt hörnet; vi kommer att bli överkörda allihop!”
”Jo, men jag bryr mig om vad han säger. Man måste ha lite stolthet i kroppen. Han frågade efter priset på krita och det skall han minsann få reda på! Den kostar precis tjugo gånger så mycket som…”
”Nu börjar Du igen”, skriker den gamla damen patetiskt, under det att hon med alla sina krafter försöker hålla honom tillbaka. ”Å min Gud, å min Gud! Jag önskar så att jag hade lämnat Dig kvar därhemma!”
Spårvagnen närmar sig, föraren skriker åt dem; en annan stor hundracka som hoppas att komma fram i tid för att få ett ord med i laget, kommer släpande på en brödkärra, åtföljt av ett gråtande barn, ifrån andra sidan gatan; en liten folkskara håller på att samlas; och en polisman kommer springande till platsen.
”Kritan kostar”, säger mjölkgummans hund, ”precis tjugo gånger så mycket som Ni kommer att vara värd när jag är färdig med Er.”
”Jasså, det är vad Ni tror?”
”Jajamän, det tror jag, Ni sonson till en fransk pudel, Ni kålätande…”
”Så där ja, nu har Du ställt till det igen”, säger den stackars mjölkutkörerskan. ”Det var väl det jag visste!”
Men hunden är nu upptagen och lyssnar inte på henne. Fem minuter senare har trafiken åter kommit igång, brödflickan har plockat upp sina smutsiga limpor från gatan och polismannen har givit sig av, efter att ha antecknat namn och adress på samtliga som vistats på gatan. Hunden ser sig stolt om.
”Ja, det gick verkligen en smula vilt till”, medger han. Han lägger dock stolt till, efter att ha skakat av sig alla obehagliga tankar: ”Men jag tror nog att jag lärde honom en läxa. Han kommer inte att bekymra oss vidare, tror jag.”
”Det hoppas jag verkligen”, säger den gamla damen, under det att hon motstulen ser ut över den mjölkfyllda gatan.
Men hundarnas favoritsport är att vänta in en annan hund vid krönet på en kulle och därefter tävla med denne nerför backen. Vid dessa tillfällen blir det husses eller mattes huvudsakliga syssla att springa efter och plocka upp alla tappade varor, såsom limpor, kålhuvuden eller skjortor, alltefter dessa faller av vagnen. Vid backens slut stannar hunden och väntar in sin ägare.
”Vilken kapplöpning, va”, anmärker den flåsande, när människan kommer fram till den, med en börda upp över öronen. ”Jag tror nog att jag hade kunnat vinna också, om det inte hade varit för den där fånige lille gossen. Han kom ut mitt i min väg just som jag svängde runt gathörnet. Du lade märke till honom? Jag önskar att jag hade gjort det också, hemska lilla odåga! Vad skriker han för? För att jag sprang på och välte honom? Nå, varför gick han inte ur vägen för mig då? Det är för skamligt, det sätt som folk lämnar sina barn på, så de blir omkullsprungna. Men hallå! Ramlade alla de där sakerna av vagnen? Då kan Du inte ha packat dem särskilt bra; Du borde se till att göra det i framtiden. Du hade inte minsta aning om att jag skulle rusa nerför backen i tjugo miles per timme [12]? Men snälla Du, Du känner mig väl bättre än att tro, att jag skulle tillåta gamle Schneiders byracka att passera mig utan att göra något åt det, eller hur. Men Du tänker ju aldrig efter. Är Du säker på att Du plockat upp allting nu? Du tror det? Jag skulle inte nöja mig med att tro om jag var i Dina kläder; jag skulle springa uppför backen och se efter. Du är alltför utmattad för att göra det? Å, i så fall! Skyll inte på mig, om något saknas, det säger jag bara.”
🙝🙟
Hundarna har så stark egen vilja. De är så fullkomligt övertygade om att de ska ta till höger vid andra gathörnet, att inget kan övertyga dem om att det egentligen är det tredje. De är säkra på att de ska kunna ta sig över gatan i tid och går inte att övertyga om motsatsen, förrän de ser hur kärran ligger krossad bakom dem. Då ber de om ursäkt, det är sant. Men till vilken nytta är det? Eftersom de i allmänhet motsvarar en ung tjur till storlek och styrka och deras mänskliga följeslagare i allmänhet är en gammal man eller kvinna med svaga knän, eller ett litet barn, får de sin vilja igenom. Det värsta straff deras ägare kan utsätta dem för, är att lämna dem hemma och gå ut ensamma med vagnen. Men tyskarna är alltför godhjärtade för att göra dem detta alltför ofta.
Att han är spänd framför kärran för att tillfredställa någon annans glädje än sin egen ät synnerligen svårt att tro; och jag är övertygad om att den tyske lantmannen tillverkar den lilla selen och vagnen enbart i hopp om att roa sin hund. I andra länder — såsom Belgien, Holland och Frankrike — har jag sett denna sorts dragarhundar bli misshandlade och få slita sig till döds; men aldrig i Tyskland.
🙝🙟
Tyskar kan dock misshandla [13] djur på det mest chockerande sätt. Jag har sett en tysk stå framför sin häst och skymfa den med varje okvädningsord man kan tänka sig. Men hästen brydde sig inte. Jag har sett en annan tysk, fullkomligt utmattad efter att ha verbalt malträterat sin häst, ropa på sin hustru för att hon skulle komma honom till hjälp. När hon anlänt, berättade mannen för hustrun vad hästen gjort sig skyldig till. Detta retade kvinnans humör till nästan samma hetta som hans eget; och medan de stod på varsin sida om det arma djuret, skrek de båda åt hästen. De hånade dess döda moder, de okvädade dess fader och fällde nedsättande anmärkningar om dess yttre, dess intelligens, dess sinne för rätt och fel — ja, alla dess egenskaper som häst betraktad. Djuret uthärdade denna storm med utomordentligt tålamod en god stund; innan den gjorde det bästa möjliga av situationen. Utan att förlora sitt eget goda humör, flyttade den sig lugnt och stilla en bit. Kvinnan återvände till sin tvätt och mannen följde sin häst längs gatan, fortfarande skällande på den.
🙝🙟
Ett mer godhjärtat folkslag än tyskarna finns inte. Grymhet mot djur eller barn är något nästan okänt i landet. Piskan är ett musikinstrument i deras händer; hela dagarna hörs snärtarna från dem, men en italiensk kusk som jag en gång såg använda piskan i Dresden, höll på att bli lynchad av den upprörda folkmassan.
Tyskland är det enda land i Europa där resenären lugnt kan sätta sig ner i sin hyrvagn, övertygad om att hans vänlige, villige vän mellan skaklarna varken kommer att tvingas arbeta ihjäl sig eller annorledes behandlas grymt.
Fotnoter
[redigera]- ↑ Ordlek på engelska. Jerome använder det engelska ordet abused, vilket kan betyda både misshandlad i fysisk mening, men även utskälld.
- ↑ 32 kilometer.
- ↑ 16 kilometer per timme.
- ↑ 112,28 kilometer
- ↑ 12,83 kilometer per timme.
- ↑ 98,42
- ↑ 40,1 kilometer.
- ↑ 56,14 kilometer.
- ↑ 3,2 kilometer.
- ↑ 16 kilometer.
- ↑ 8,02 kilometer.
- ↑ 32 kilometer per timme.
- ↑ Detta är en oöversättlig ordlek. Engelskans verb to abuse something or someone kan betyda både att fysiskt misshandla någon, att missbruka något (till exempel alkohol eller narkotika), men även att skälla ut eller skymfa någon eller något.