Tre män på velociped/Kapitel 11

←  Kapitel tio

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel tolv  →

Kapitel elva

Bondgårdarna i Schwarzwald och gemytet inuti dem — Deras dofter — George vägrar absolut att kvarstanna i sängen efter klockan fyra om morgonen — Vägen man inte kan missta sig på — Mitt anmärkningsvärt goda lokalsinne — Ett otacksamt sällskap — Harris som vetenskapsman — Hans optimistiska självförtroende — Byn; var den låg och var den borde ha varit belägen — George och hans plan — Vi färdas à la Français — Den tyske kusken, sovande och vaken — Mannen som sprider det engelska språket utomlands.

En natt, när vi var fullkomligt utmattade och befann långt från någon stad eller by, sov vi över på en bondgård i Schwarzwald. Den stora charmen hos bondgårdar i Schwarzwald ligger i deras gemyt. Korna finns i nästa rum, hästarna på övervåningen, gässen och ankorna i köket, medan grisarna, barnen och hönsen bor överallt i hela huset.

Man håller på att klä på sig, när man hör ett grymtande bakom sig:

”God morgon! Ni råkar inte ha lite potatisskal härinne? Nähä, i så fall, adjö.”

Därefter hörs det ett kacklande och man ser huvudet på en höna titta fram runt ett hörn:

”En underbar morgon, eller hur? Ni har väl inget emot att jag tar med mig denna mask in hit, eller hur? Det är så svårt att finna en plats i detta hus där man kan njuta av sina måltider ifred. För att vara en höna, har jag alltid ätit mycket långsamt och när ett dussin… Där ser Ni, jag visste väl att de inte skulle lämna mig ifred — nu kommer de alla att vilja ha en bit. Ni har väl inget emot att jag gömmer mig i Er säng, där de andra kanske inte upptäcker mig?”

Under det att man klär på sig kommer en blandad skara att kika in genom dörren; uppenbarligen uppfattar de detta rum som ett tillfälligt menageri. Det går inte att avslöja huruvida huvuden tillhör gossar eller flickor; det är endast att hoppas, att de alla är av manligt kön. Det lönar sig heller föga att stänga dörren, eftersom det inte går att regla den och i samma stund som man går ifrån den, kommer de att glänta på den igen. Frukosten liknar mindre den förlorade sonens återkomst än ren utfodring: En gris eller två tittar in för att hålla en sällskap; ett sällskap åldriga gäss kritiserar en från dörrhålet; man förstår av deras tissel och tassel, tillsammans med deras chockerade miner, att de skvallrar om en. Kanske till och med en eller annan ko kan nedlåta sig till att titta förbi.

Detta arrangemang, liknande Noaks ark är, antar jag, det som ger bondgårdarna i Schwarzwald deras särskilda doft. Det är inte en doft man kan likna vid någon annan. Det är som om man kombinerat rosor och limburgerost med hårolja, ljung och lök, persikor och såpört, tillsammans med en smula havsluft och ett lik, för att sedan blanda allting med varandra. Man kan inte särskilja någon enskild arom, men de ingår i helheten — alla de dofter världen någonsin känt. Folket som bebor dessa hus är förtjusta i blandningen. De öppnar inte fönstren för att släppa ut den; de behåller den, väl buteljerad. Önskar man omväxling, kan man gå utomhus och känna doften av skogsviol och tall; inomhus känner man endast husets egen doft; och efter ett tag, har jag hört sägas, vänjer man sig till den grad att man saknar den och är oförmögen att kunna somna i någon annan slags atmosfär.

🙝🙟

Vi hade en avsevärd färdsträcka framför oss påföljande dag och vi ville därför komma upp så tidigt som klockan sex om morgonen, om detta kunde ordnas utan att vi väckte hela hushållet. Vi framlade detta önskemål för vår värdinna och frågade om detta var möjligt. Hon svarade, att det trodde hon nog. Hon själv kanske inte var hemma så dags; det var den morgonen i veckan, då hon begav sig till staden, ungefär åtta miles ^[1] bort, och hon kom sällan hem därifrån förrän klockan sju; men möjligen skulle hennes man eller någon av sönerna komma hem för att äta frukost vid sextiden. I vilket fall kunde någon av dem skickas hem för att väcka oss och ge oss frukost.

Som det skulle visa sig, behövde vi inte väckas alls. Vi steg upp klockan fyra, alldeles av oss själva. Vi steg upp klockan fyra, för att undkomma den kakofoni av oväsende, som fick våra huvuden att värka. Hur dags bönderna i Schwarzwald stiger upp under sommarhalvåret, är jag inte i stånd att svara på; för oss föreföll de hålla sig uppe hela nätterna. Det första en bonde i Schwarzwald gör, när han kliver upp, är att sätta på sig ett par stöddiga stövlar med träsulor och gå på vandring runt hela huset. Han nöjer sig inte, förrän han vandrat upp- och nedför husets trappor tre gånger. När väl han själv är vaken, är det första han gör att gå uppför trapporna till stallet och väcka hästarna. (Eftersom husen i Schwarzwald i allmänhet är byggda på en brant bergssluttning, är bottenvåningen belägen högst upp och höloftet längst ned.) Därefter förefaller det som om även hästarna måste gå på motionstur genom hela huset; och när mannen sett till att de gör detta, beger han sig ner till köket för att börja hugga ved; när han väl huggit nog med ved för att tillfredställa sitt sinne, börjar han sjunga av glädje och nöjdhet över sin egen prestation. När allt kommer omkring, kom vi till den slutsatsen att det bästa vi kunde göra var att följa det utmärkta exempel som mannen utgjorde. Till och med George var synnerligen angelägen om att kliva upp denna morgon.

🙝🙟

Vi åt en frugal frukost klockan halv fem och började cykla vid fem. Vår färdväg gick över ett berg och efter de förfrågningar vi gjort i byn, föreföll det som om denna väg var av det slaget som är omöjlig att missta sig på. Jag förmodar att var och en känner till detta slags väg. I allmänhet leder den tillbaka till utgångspunkten; och när så icke är fallet, så önskar man att den hade gjort det, för i så fall hade man åtminstone vetat var man var någonstans. Jag förutsåg att vi skulle få problem från allra första början och innan vi hunnit mer än ett par miles, var vi mitt ibland dem. Vägen delade sig i tre vägar. En maskstungen skylt på en stolpe visade att vägen till vänster ledde till ett ställe vi aldrig hört talas om — som inte heller fanns med på någon karta. På dess andra skylt, som pekade mot mittenvägen, hade texten försvunnit. Vi utgick därför ifrån, att vägen till höger ledde tillbaka till byn vi kom ifrån.

”Gamlingen sade klart och tydligt”, påminde oss Harris om, ”att åka rakt fram runt hela kullen.”

”Vilken kulle?”, var Georges relevanta fråga.

Vi hade sett ett halvdussin kullar, vissa stora, andra små.

”Han sade”, fortsatte Harris, ”att vi skulle komma fram till en skog.”

”Jag kan inte se något skäl att tvivla på hans ord”, kommenterade George, ”oavsett vilken väg vi väljer.”

Faktum var, att tät skog täckte samtliga kullar.

”Och han sade”, mumlade Harris, ”Att vi skulle nå kullens topp på ungefär en och en halv timme.”

”Nå, hur gör vi?”, frågade Harris.

Nu råkar jag vara i besittning av ett tämligen gott lokalsinne. Det är inte en dygd och jag skryter inte med det. Det är helt enkelt en medfödd instinkt som jag inte rår för. Att saker och ting av och till kommer ivägen för mig — berg, vattendrag, floder och liknande hinder — är inte mitt fel. Min instinkt är tillräckligt bra; det är Jorden det är fel på. Jag ledde in dem på mittenvägen. Att mittenvägen inte hade tillräckligt god smak att fortsätta mer än en kvarts mile ^[2] i samma riktning; att den efter tre miles ^[3] upp- och nedför kullar, samt helt abrupt slutade i ett getingbo, är inte någonting som kan läggas mig till last. Om mittenvägen hade fortsatt i den riktning den borde ha gjort så skulle den ha tagit oss exakt dit vi ville, det är jag säker på.

Och även i det aktuella fallet hade jag kunnat fortsätta att använda denna min gåva för att hitta en ny väg, om endast den rätta Anden visat sig för mig. Men jag är inte någon ängel — det är jag den första att medge — och jag undanber mig därför att behöva utsätta mig själv för otacksamhet och otrevligt språk. Dessutom ifrågasätter jag att George och Harris skulle ha följt mina väganvisningar vidare. Det var därför jag tvådde mina händer över hela denna affär och Harris bestämde sig för att fylla upp tomrummet.

”Nå”, sade Harris, ”jag antar att Du är nöjd med vad Du har åstadkommit?”

”Jag är fullkomligt nöjd”, svarade jag från den stenhög där jag satt. ”Hittills har jag lett er båda med största säkerhet. Jag skulle kunna fortsätta att leda er, men ingen sann konstnär kan arbeta utan att få någon uppmuntran. Ni förefaller vara missnöjda med mig eftersom ni inte vet var ni är. För allt ni vet, så skulle ni lika gärna kunna befinna er exakt där ni önskar. Men det säger jag ingenting om; jag förväntar mig inga tack. Fortsätt ni på egen hand; jag har fått nog av er bägge två.”

Kanske hade jag talat av bitterhet, men jag rådde inte för detta. Inte ett enda uppskattande ord hade jag hört under hela denna ansträngande dag.

”Missförstå oss nu inte”, sade Harris; ”både George och jag själv anser, att utan Din hjälp skulle vi inte befinna oss där vi nu är. För detta är vi beredda att ge Dig vårt erkännande. Men även Din gåva kan ta miste. Vad jag föreslår att vi gör, är att vi ersätter den med beprövad vetenskap. Nå, var har vi solen?”

”Tror Du inte”, sade George, ”att om vi tog oss tillbaka till byn och där hyrde en pojke för en Mark för att visa oss rätt, så skulle det bespara oss både tid och besvär?”

”Det skulle innebära att vi ödslade flera timmar”, sade Harris beslutsamt. ”Låt mig sköta det här. Jag har läst om det här med stort intresse.” Han tog fram sitt fickur och började snurra, runt, runt.

”Det är lika enkelt som A-B-C”, fortsatte han. ”Man pekar den lilla visaren mot solen, därefter tar man halva avståndet mellan den lilla visaren och klockan tolv och får på så sätt fram vartåt norr ligger.”

Han virrade runt ett tag, innan han hade fastställt norr.

”Nu har jag det”, sade han; ”Detta är norr, i riktning getingboet. Ge mig nu kartan.”

Vi gav den till honom och i det han satte sig med ansiktet mot getingarna, studerade han den.

”Todtmoos ligger, härifrån sett”, sade han, ”i sydsydväst.”

”Vad menar Du med härifrån sett?”, frågade George.

”Naturligtvis härifrån, här — där vi är nu”, svarade Harris.

”Men, var är vi, då?”, frågade George.

Denna fråga oroade Harris en god stund, men till sist sken han upp.

”Det spelar ingen roll var vi är”, sade han; ”var vi än befinner oss, ligger Todtmoos i sydsydväst. Kom med nu, vi slösar bara bort tiden här.”

”Inte för att jag riktigt förstår hur Du kommit till den slutsatsen”, sade George, under det han reste sig och tog på sig sin ryggsäck; ”men jag förmodar att det inte spelar någon roll. Vi är ute för att få motion och det är mycket vackert här.”

”Det kommer att ordna sig”, sade Harris, med glatt självförtroende. ”Vi kommer att vara i Todtmoos före klockan tio, oroa er inte. Och i Todtmoos skall vi få oss något att äta.”

Han sade, att för egen del skulle han ta sig en biffstek, åtföljd av en omelett. George sade att, personligen, tänkte hålla sina tankar borta från mat, till dess vi nådde Todtmoos.

Vi ledde våra cyklar i en halvtimme, innan vi i en öppning mellan träden såg, under oss, ungefär två miles ^[4] bort, samma by genom vilken vi passerat tidigare på morgonen. Den hade en ovanligt utformad kyrka, med en utanpåliggande trappa, ett något ovanligt arrangemang. Denna syn gjorde mig nedstämd. Vi hade arbetat hårt i tre och en halv timme och hade, uppenbarligen, inte färdats mer än cirka fyra miles ^[5]. Men Harris var hänförd.

”Nu vet vi”, sade Harris, ”äntligen var vi är.”

Jag tyckte Du sade, att det inte spelade någon roll”, påminde George honom.

”Inte nu längre, i praktiken”, svarade Harris, ”men det är lika så gott att man är säker på sin sak. Nu känner jag mer självförtroende för min del.”

”Jag är inte så säker på att det är till fördel för oss”, muttrade George. Men jag tror inte att Harris hörde honom.

”Vi har nu”, fortsatte Harris, ”solen till öster och Todtmoos ligger i sydväst härifrån. Så, om vi…”

Han avbröt sig. ”För resten”, sade han, ”kommer ni ihåg om jag sade att mittlinjen på klockan skulle peka mot norr eller söder?”

”Du sade att den skulle peka mot norr”, svarade George.

”Är Du fullkomligt säker?”, envisades Harris.

”Helt säker”, svarade George, ”men låt inte det påverka Dina beräkningar. Du hade med största sannolikhet fel.”

Harris tänkte efter en stund, innan han sken upp.

”Det gör det samma”, sade han, ”självklart är det det som är norr. Hur skulle det kunna vara söder? Nu måste vi fortsätta mot väst. Kom nu!”

”Jag har inget mot att fortsätta mot väst”, sade George; ”vilken riktning som helst på kompassen är lika god som en annan, vad mig anbelangar. Jag vill endast påpeka, att för närvarande färdas vi rakt österut.”

”Nej, det gör vi inte”, svarade Harris. ”Vi färdas mot väster.”

”Jag säger ju, att vi färdas mot öster”, sade George.

”Jag önskar bara att Du slutade säga det”, sade Harris. ”Du gör mig förvirrad.”

”Det har jag ingenting emot”, genmälde George; ”det gör jag mycket hellre än går vilse. Jag säger ju, att vi färdas rakt österut.”

”Vilken rappakalja”, utbrast Harris. ”Där är solen!”

”Nog kan jag se solen, alltid”, svarade George, ”klart och tydligt. Den kanske inte befinner sig där den borde vara, enligt Dig och vetenskapen, eller också gör den det. Allt jag vet är, att när vi kom ner till byn, befann sig den där kullen, med det särpräglade klippblocket ovanpå sig rakt norr om oss. Just nu står vi därför rakt österut.”

”Du har alldeles rätt”, sade Harris; ”jag glömde för ett ögonblick att vi vänt helt om.”

”Om jag vore i Dina kläder, så skulle jag göra en anteckning om sådana saker”, muttrade George. ”Det är nog en slags manöver vi kommer att företa oss fler gånger än denna.”

Vi gjorde helt om och fortsatte i den motsatta riktningen. Efter att vägen burit uppför i fyrtio minuter, kom vi åter fram till en glänta och återigen låg byn under våra fötter. Denna gång låg den söder om oss.

”Så besynnerligt”, sade Harris.

”För mig är det inte det minsta besynnerligt”, sade George. ”Om man färdas ständigt runt en by, är det endast naturligt att man då och då får en glimt av den. För egen del är jag rentav glad att se den igen. Det bevisar för mig, att vi inte är vilse bortom all hjälp.”

”Den borde ligga på vår andra sida”, sade Harris.

”Det kommer den att göra om en timme eller så”, sade George, ”om vi fortsätter.”

Jag sade inte så mycket; jag var trött på dem bägge två; men jag gladdes åt, att George tydligen var ilsken på Harris. Det var ju helt absurt av Harris att tro sig kunna hitta rätt väg med hjälp av solen.

”Jag önskar att jag kom ihåg”, sade Harris tankfullt, ”huruvida det där halva avståndet pekar mot norr eller mot söder.”

”I så fall bör Du bestämma Dig”, sade George. ”Det är en avgörande fråga.”

”Det kan omöjligt vara mot norr”, sade Harris, ”och jag ska berätta varför.”

”Bry Dig inte om det”, svarade George. ”Jag är fullkomligt beredd att tro Dig på Ditt ord.”

”Men, Du sade ju alldeles nyss, att den gjorde det”, sade Harris anklagande.

”Det sade jag verkligen inte”, invände George. ”Jag sade, att Du sade att den gjorde det — en avsevärd skillnad. Om Du nu inte tror att det stämmer, låt oss då fortsätta åt andra hållet. I alla händelser kommer det att innebära att vi får lite omväxling.”

Så, Harris beräknade kursen efter de nya förutsättningarna och återigen begav vi oss in i skogen; och igen, efter en halvtimmes styvt arbete fick vi syn på samma by. Det var visserligen sant, att vi nu befann oss en smula högre upp och att den denna gång låg emellan oss och solen.

”Jag anser”, sade George, medan han stod och såg ner på byn, ”att detta är den vackraste utsikten av den vi har haft hittills. Nu finns det endast en utsiktspunkt kvar, från vilken vi kan se den. Efter det, föreslår jag att vi åker ner till den och vilar oss en smula.”

”Jag kan inte tro att det är samma by”, sade Harris. ”Det är omöjligt.”

”Det går inte att ta miste på den kyrkan”, sade George. ”Men kanske är det ett fall liknande det med statyn i Prag. Kanske har myndigheterna här i trakten låtit uppföra ett antal modeller i naturlig storlek av byn och placerat ut dem i skogen för att se var den skulle göra sig bäst. Hur som helst, i vilken riktning skall vi fortsätta?”

”Jag vet inte”, sade Harris, ”och jag bryr mig inte heller. Jag har gjort vad jag har kunnat, det enda ni åstadkommit är att klaga och göra mig förvirrad.”

”Jag kan ha kritiserat Dig”, erkände George, ”men se saken ur min synvinkel. Den ene av er säger sig besitta lokalsinne och leder mig rakt på ett getingbo mitt i skogen.”

”Jag kan väl inte rå för att getingar bygger bon i skogen”, svarade jag.

”Det säger jag inte heller”, genmälde George. ”Jag klagar inte; jag framställer helt enkelt oomkullrunkeliga fakta. Den andre av er, som leder oss uppför och nedför kullar i flera timmar enligt vetenskapliga principer, kan inte skilja norr från söder och är hela tiden osäker på om vi har vänt helt om eller inte. Personligen påstår jag mig inte besitta något lokalsinne utöver det vanliga, inte heller är jag vetenskapsman. Men på det där fältet där borta ser jag en karl. Jag ska erbjuda honom värdet av det hö han håller på att slå, vilket jag beräknar vara värt en Mark och femtio Pfennig, om han lämnar sitt arbete och leder mig inom synhåll för Todtmoos. Om ni två vill följa med, så var så goda. Om inte, så kan ni komma på ett nytt system och klara er själva.”

Georges plan saknade all originalitet och tillförlitlighet, men för stunden tilltalade det oss. Lyckligtvis hade vi tagit oss blott en kort sträcka från den punkt där vi ursprungligen farit vilse; vilket fick till följd att, med mannens på ängen hjälp återfann vi vägen och nådde Todtmoos fyra timmar senare än vi beräknat, med en aptit, som det tog fyrtiofem minuters ätande under tystnad att dämpa.

🙝🙟

Från Todtmoos hade vi tänkt oss att färdas ned till Rhen; men med tanke på våra oplanerade ansträngningar under morgonen, beslutade vi oss för att promenera i vagn, som fransmännen uttrycker saken. För detta ändamål hyrde vi ett pittoreskt fordon, draget av en häst som jag i vanliga fall skulle ha kallat tunnformad, men som vid en jämförelse med sin förare var att betrakta som slank. I Tyskland är alla vagnar byggda för parhästar, men dras i allmänhet av en ensam häst. Detta ger ekipagen en antydan till att något saknas, enligt vårt sätt att se saken, men anses här som ytterligt smakfullt. Det man försöker ge sken av, är att man vanligtvis kör ett tvåspann hästar, men att man för tillfället förlagt den ena hästen. Den tyske kusken är inte vad man skulle kalla förstklassig. Han är till sin absoluta fördel när han sover. Då gör han i alla fall ingen skada; och hästen, som i allmänhet är både intelligent och erfaren, tar sig under dessa omständigheter fram relativt säkert på egen hand. Om tyskarna endast kunde dressera sina hästar till att ta betalt i slutet av en körning, så skulle det inte finnas något behov av hyrvagnskuskar alls. Detta skulle på alla sätt vara en lättnad för passagerarna, eftersom när de tyska kuskarna är vakna och inte snärtar med sina piskor, är de i allmänhet fullt upptagna med att försätta sig själva i svårigheter, eller att ta sig ur dem. De är definitivt till sin fördel i sovande tillstånd. Jag kommer ihåg en gång, då jag färdades i vagn nedför en brant backe i Schwarzwald, tillsammans med två damer. Det var en av dessa vägar, som slingrade sig i korkskruvssvängar utför en bergssida. Bergväggen reste sig med sjuttiofem graders lutning på insidan av vägen och föll med sjuttiofem grader på utsidan. Vi tog oss ned sakta och säkert, medan kusken, till vår stora belåtenhet, behöll sina ögon slutna; tills någonting, kanske en mardröm eller problem med matsmältningen, väckte honom ur hans sömn. Han tog genast över kommandot och genom en rörelse med tömmarna åt höger, fick han den yttre hästen att nästan falla ut över stupet, där den blev hängande till hälften uppburen av sina seldon. Vår kusk föreföll inte det minsta oroad eller förvånad; båda hästarna, lade jag märke till, var även de tämligen vana vid detta slags situationer. Vi steg ur vagnen och kusken hoppade ned från kuskbocken. Han tog fram en stor fällkniv, som verkade förvaras under hans säte för händelser av det här slaget och skar av seldonen med ett bestämt snitt. Hästen, som nu var fri från seldonen, rullade runt i luften, tills han stötte på vägen igen, ungefär 50 fot ^[6] under oss. Där ställde han sig åter på sina hovar och stod kvar för att invänta oss. Vi steg åter upp i vagnen och fortsatte färden med den kvarvarande hästen tills vi nådde den andra. Där spände kusken, med hjälp av några rep, åter fast hästen vid vagnen och vi kunde fortsätta. Vad som imponerade på mig var den uppenbara vana som både hästar och kusken uppvisade över detta sätt att ta sig nedför en backe.

För dem föreföll det vara en kort och bekväm genväg. Det hade inte förvånat mig, om kusken hade föreslagit oss att vi skulle spänna fast oss själva och sedan låta hela ekipaget, vagn och hästar, rullande ta oss utför stupet, hela vägen ner till dalen nedanför.

En annan egenhet hos de tyska kuskarna är, att de aldrig använder tömmarna för att minska eller öka farten. Istället reglerar han hastigheten, inte genom hästens gångart, utan med hjälp av vagnens bromsar. För att få vagnen att färdas i åtta miles per timme ^[7], anlägger han bromsarna något, så att de endast vidrör hjulen och åstadkommer ett ljud som när man slipar en såg; för fyra miles per timme ^[8] drar de åt den ytterligare och man färdas fram under stönanden och skrik, påminnande om ljudet av en grupp döende grisar. När kuskarna bestämmer sig för att de önskar stanna vagnen, drar de till bromsarna helt och hållet. Om vagnens bromsar är av god kvalitet, beräknar de (kuskarna) att de (bromsarna) kan få stopp på ekipaget, försåvitt de (hästarna) inte är synnerligen kraftfulla djur, på mindre än ekipagets dubbla längd. Varken de tyska kuskarna eller de tyska hästarna förefaller att känna till något annat sätt att stanna en vagn på. De tyska hästarna fortsätter att dra med hela sin styrka tills de finner det omöjligt att flytta vagnen så mycket som en tum ^[9] till; då stannar de. Hästar i andra länder är betydligt villigare att stanna, så fort någon så mycket som föreslår det. Jag känner till hästar, som varit helt tillfreds med att gå mycket långsamt. Men de tyska hästarna förefaller konstruerade för en enda hastighet och kan inte förmås att avvika från denna. Jag säger er inget annat än den fullständiga, obefläckade sanningen, när jag berättar, att jag sett tyska kuskar, med tömmarna liggande lösa över vagnens framkant, bearbetande bromshandtagen med bägge händerna, i rädsla för att i annat fall inte i tid kunna avstyra en kollision.

🙝🙟

I Waldshut, en av dessa små 1500-talsstäder vilken floden Rhen flyter genom under den förra delen av sitt lopp, kom vi i kontakt med denna alltmer vanliga syn på Kontinenten: Den resande britten, överraskad och chockerad över bristen på förståelse hos främlingar av de finare nyanserna hos det engelska språket. När vi anlände till stationen var han i färd med, att på en utsökt engelska (om än med viss somersetshiredialekt), för en stationskarl för tionde gången (som han sade oss) förklara, det enkla förhållandet, att trots att han själv innehade en biljett till Donaueshingen och önskade färdas till Donaueshingen (för att där bese Donaus källa, som inte finns där, även om det påstås att den gör det), önskade han att hans cykel skickades till Engen och hans övriga bagage till Konstanz, för att på respektive ställe invänta hans ankomst. Han var varm och upprörd av ansträngningen att förklara saken. Stationskarlen var en helt ung man, men såg för ögonblicket gammal och härjad ut. Jag erbjöd dem mina tjänster. Jag önskar, i efterhand, att jag hade avstått — dock inte i lika hög grad antar jag, som han, den mållöse, alltmer kom att önska samma sak. Alla tre rutterna, som stationskarlen förklarade sakerna för oss, var synnerligen komplicerade och krävde ett eller flera tågbyten. Det fanns inte så mycket tid för lugna och sansade överläggningar, eftersom vårt eget tåg skulle avgå om ett par minuter. Engelsmannen var pratsam — vilket alltid är ett missgrepp när något komplicerat skall redas ut; medan stationskarlen endast var alltför angelägen om att bli av med hela saken, för att därefter kunna pusta ut. Det gick upp för mig tio minuter senare, när jag på tåget tänkte igenom vad som sagts, att trots att jag instämt med stationskarlen att det bästa vore att cykeln färdades via Immendingen och godkänt att den fraktades dit, hade jag helt missat att instruera om dess vidare färd därifrån. Om jag varit lagd åt grubblerier, så skulle jag fortfarande inte kunnat tänka på något annat än i denna dag, än att denna cykel förmodligen fortfarande befinner sig i Immendingen. Men jag anser det vara en god idé att alltid försöka se den ljusa sidan av saker och ting. Möjligen rättade stationskarlen till detta mitt misstag på egen hand, eller också inträffade helt enkelt ett mirakel, som återställde denna cykel till sin ägare innan denne hunnit avsluta sin tur. Väskorna sändes till Radolfzell; men häri tröstar jag mig med hågkomsten av att de var märkta med Konstanz; och utan tvivel kom säkert järnvägsmyndigheterna i Radolfzell att, när ingen avhämtade dem där, att skicka dem vidare till Konstanz.

Men detta är inte den sensmoral jag önskade att dra av denna händelse. Själva kärnan i denna situation ligger i den indignation denne britt uppvisade, då han fann att en stationskarl vid de tyska järnvägarna inte förstod engelska. I samma stund som vi talade med honom, uttryckte han denna indignation i oförblommerade termer:

”Tack så mycket — verkligen”, sade han; ”det hela är mycket enkelt. Jag vill åka till Donaueschingen med tåg; från Donaueschingen kommer jag att fotvandra till Geisengen; från Geisengen kommer jag att åter ta tåget till Engen och från Engen skall jag cykla till Konstanz. Men jag önskar inte ta mitt bagage med mig; istället vill jag att det skall finnas på plats i Konstanz när jag väl kommer dit. Jag har nu försökt förklara detta för denne idiot under de senaste tio minuterarna; men jag är inte kropp att få honom att fatta vad jag menar.”

”Det är mycket otacksamt”, instämde jag. ”Vissa av dessa tyska arbetskarlar kan inte något annat språk än sitt modersmål.”

”Jag har gått igenom det med honom”, fortsatte mannen, ”med hjälp av tidtabellen och jag har förklarat det genom att framställa en hel pantomim för honom. Inte ens det kunde få honom att fatta vad jag menar.”

”Det är svårt att tro”, anmärkte jag. ”Man skulle förmoda att hela saken förklarade sig själv.”

Harris blev arg på mannen; han önskade reprimera denne för dårskapen i att resa genom ett främmande lands utmarker och där försöka åstadkomma komplicerade bokningar på järnvägen, utan att kunna ett enda ord på landets språk. Men jag höll hans impulsivitet i schack och påpekade för honom vilket storslaget och utmärkt arbete denne man omedvetet utförde.

Shakespeare och Milton må ha gjort sitt bästa för att sprida kunskap om det engelska tungomålet till de mindre lyckligt lottade av Europas befolkning. Newton och Darwin må ha gjort detta sitt modersmål oumbärligt för bildade och tänkande utlänningar. Dickens och Ouida (alla de människor som tror, att den litterära världen begränsas till fördomarna på New Grub Street, kommer att bli förvånade och sorgsna över den position denna i hemlandet så avhånade dam intar utomlands) må ha hjälpt till ytterligare i att göra språket populärt. Men den som till största del har spridit kunskaper i engelska språket från Kap S:t Vincent till Uralbergen är de engelsmän som, oförmögna eller ovilliga att lära sig ett enda ord på något annat än sitt eget språk, reser med sin portmonnä i handen mellan Kontinentens alla hörn. Man må chockeras av denna slags ovilja till att lära, irriteras av hans dumhet, ilskna till över hans övermaga pretentioner. Men i praktiken kvarstår ändå fakta; det är han som anglifierar Europa. Det är för hans skull som den schweiziska bonden trampar fram genom snön på vinterkvällarna för att delta i den engelskundervisning som förekommer i minsta by. Det är därför kuskarna och konduktörerna, kammarjungfrurna och tvätterskorna hukar över sina engelska grammatikböcker och konversationsparlörer. Det är för hans skull som de utländska butiksinnehavarna och handelsmännen skickar sina söner och döttrar i tusental för att studera i varenda stad i England. Det är tack vare honom som varje hotell- och restaurangägare utomlands lägger till följande i sina platsannonser: ”Endast de med någon kunskap i engelska språket göre sig besvär att söka tjänsten.”

Ifall de engelskspråkiga folken skulle få för sig att lära sig tala andra språk än engelska, så skulle detta innebära slutet för den underbara framgången för det engelska tungomålet i hela världen. Engelsktalande resenärer står mitt bland främlingarna och skakar på slantarna i sina fickor:

”Här”, utropar han, ”finns reda pengar för alla dem som talar engelska.”

Det är därför han är världens främste pedagog. I teorin må vi klandra honom; i praktiken bör vi lyfta våra hattar för honom. Han är det engelska tungomålets största missionär.

Fotnoter

1. 12,8 kilometer.
2. 402 meter.
3. 4,8 kilometer.
4. 3,2 kilometer.
5. 6,42 kilometer.
6. 15,24 meter.
7. 12,8 kilometer per timme.
8. 6,4 kilometer per timme.
9. 2,54 centimeter.