Tre män på velociped/Kapitel 14

←  Kapitel tretton

Tre män på velociped av Jerome K. Jerome

Kapitel fjorton

Vilket är allvarligt menat; eftersom det är det avslutande kapitlet — Tyskarna, ur anglosaxernas synvinkel — Ödet i form av knappar och en hjälm — Paradiset för en hjälplös idiot — Tyskt samvete; dess aggressivitet — Hur de, mycket sannolikt, hänger folk i Tyskland — Vad händer med goda tyskar när de dör? — Känslan för det militära; är det sig själv nog? — Tyskarna som butiksinnehavare — Hur han upprätthåller livhanken — Den Nya Kvinnan, här liksom överallt — Vad kan sägas till tyskarnas nackdel, som folkslag betraktat — ”Der Bummel” är klappad och klar.

”Vem som helst kan styra detta land”, sade George. ”Till och med jag skulle klara av det.”

Vi satt i Kaiserhofs trädgård i Bonn och såg ut över floden Rhen. Det var sista kvällen på vår luff; det tidiga morgontåget skulle bli början på dess avslutning.

”Jag skulle skriva ned allt som jag ville att folk skulle göra på ett papper”, fortsatte George: ”därefter låta ett pålitligt tryckeri trycka upp tillräckligt många kopior, därefter låta anslå dem i alla städer och byar; därefter skulle allt vara klart.”

🙝🙟

Hos de fredliga, laglydiga, tyskarna av idag, vars enda ambition förefaller vara att betala sina skatter och göra som de blir tillsagda av dem, som det roat Ödet att sätta att bestämma över dem, är det svårt att, måste man erkänna, upptäcka några spår efter deras vilda förfäder; hos vilka individens frihet var själva livsluften; som utsåg sina hövdingar för att besluta, men som förbehöll stammen rätten till beslutens verkställighet; som följde sin ledare, men vägrade låta sig underkuvas. I dagens Tyskland hör man en hel del talas om socialism, men det är en slags socialism som endast skulle bli despotism under ett nytt namn. Individualism tilltalar inte de tyska undersåtarna. De är villiga — nej, angelägna om, att bli ledda och att andra fattar beslut rörande dem i alla frågor. De debatterar, inte makten i sig utan dess former. Polismakten är för dem en religion och så kommer allt att förbli. I England betraktar vi våra män i blått som en oskyldig nödvändighet. Av den genomsnittlige medborgaren betraktas han som av samma vikt som en skyltstolpe, även om han i ibland, i de mer hektiska delarna av staden, kan vara till nytta genom att föra gamla damer över gatan. Förutom att vara tacksamma för dessa hans tjänster, tvivlar jag på att vi ägnar honom särskilt många tankar. I Tyskland, å andra sidan, dyrkas han som en slags Gud och älskas som en skyddsängel. För de tyska barnen framstår han som en blandning mellan Jultomten och stortrollet. Allt gott kommer ursprungligen ur hans hand; Spielplätzen att leka på, utrustade med gungor och klätterställningar; sandhögar att slåss i; simbassänger och nöjesparker. All slags dåligt uppförande beivras av honom. Det är varje väluppfostrad tysk pojke eller flickas önskan, att vara polisen till lags. Ett leende från en polisman är den högsta tänkbara lyckan. Ett tyskt barn som blivit klappad på huvudet av en polisman är rent av odrägligt — dess känsla av självförtroende saknar helt gränser.

Den tyske medborgaren är som en soldat, där polismannen är hans officer. Polismannen beordrar honom var på gatan han skall gå och hur fort han skall gå. Vid varje brofäste står en polisman beredd att instruera tyskarna hur de skall gå över bron. Om det inte funnits någon polisman på platsen, skulle troligen tyskarna sätta sig ner och vänta tills floden hade passerat. På järnvägsstationerna låser poliserna in passagerarna i väntsalarna, där de inte kan ställa till med något, för sig själv eller andra. När det rätta klockslaget är inne, hämtar han ut dem och överlämnar dem därefter till konduktören, som är ett annat slags polisman, med en annan slags uniform. Konduktören säger åt honom var i tåget han skall sitta och när han skall stiga av; och ser verkligen till att passageraren kommer av där han skall. I Tyskland behöver ingen ta något som helst ansvar för sig själv. Allt görs åt honom och det görs bra. Man anses inte böra ta hand om sig själv; ingen klandrar en om man inte lyckas ta hand om dig själv: Det är den tyske polismannens skyldighet att ta hand om en. Det faktum, att man är en hjälplös idiot är ingen ursäkt för hans del, om man skulle råka illa ut. Var man än befinner sig och vad man än gör, vilar det på hans ansvar och han tar hand om en — mycket god hand om en; det finns ingen anledning att förneka.

Om man går vilse, så hittar han en; och skulle man tappa bort någon av sina ägodelar, återfinner han dem åt en. Om man inte vet vad man vill, kommer han att berätta det för en. Om man önskar sig något som är bra för en, så kommer han att skaffa fram det åt en. Privata advokater behövs inte i Tyskland. Om man önskar köpa eller sälja ett hus eller en åker, så utför samhället transaktionen. Om man råkat ut för ett bedrägeri, kommer staten att driva frågan åt en. Staten gifter bort en, försäkrar en; kan till och med utöva spel och dobbel, mot en smärre avgift.

”Se till att födas”, säger de tyska myndigheterna till medborgarna, ”så sköter vi resten. Inomhus eller, utomhus; i med- och motgång, under fritiden och under arbetet, kommer vi att tala om för er vad ni skall göra och vi kommer att se till att ni gör det. Oroa er inte för någonting.”

Och det gör inte tyskarna. Där det inte finns en polisman i närheten, vandrar han runt tills han ser ett meddelande från polismyndigheten anslaget på en vägg. Han läser det och gör vad som det står.

🙝🙟

Jag kommer ihåg i en tysk stad, jag har glömt vilken, men det är oväsentligt, detta kunde ha hänt var som helst. Jag lade märke till en öppen grind till en trädgård, där en konsert skulle hållas. Det fanns ingenting som hindrade vem som så önskade från att gå in genom denna grind och således vinna inträde till konserten utan att betala för sig. Faktum är, att av de två grindarna, belägna en kvarts mile ^[1] från varandra, var detta den mest bekvämt belägna. Ändå såg jag inte en enda i folkmassan som passerade, som försökte ta sig in genom denna grind. De vandrade stadigt fram under en stekande sol till den andra grinden, där en man stod och tog upp inträdesavgifter. Jag har även sett tyska ungdomar stå och se längtansfullt ut över en tom, frusen sjö. De kunde ha åkt skridskor i timtal, utan att någon sett dem. Men alla skridskoåkare och polisen befann sig på sjöns andra sida, över en halv mile ^[2] därifrån, och på andra sidan en udde. Ingenting hindrade dessa gossar från att åka, utom insikten att det kanske inte var tillåtet. Det är saker som dessa som får en att stanna upp och grubbla över, huruvida dessa teutoner verkligen är medlemmar av den syndfulla mänskligheten, när allt kommer omkring. Är det inte tänkbart, att denna ordningsamma, artiga skara människor egentligen är änglar, nedstigna till jorden för att få sig ett stop öl, vilket man, som de väl känner till, endast i Tyskland kan få av ett slag som är värt att drickas?

🙝🙟

I Tyskland kantas landsvägarna av fruktträd. Det finns ingenting som hindrar män eller pojkar från att plocka och äta frukten, utom deras egna samveten. I England skulle en sådan sakernas tillstånd förorsaka allmän indignation. Barn skulle dö av kolera i hundratal. Yrkesmännen inom medicinen skulle få arbeta tills de stupade med att försöka bota alla de naturliga resultaten av överkonsumtion av sura äpplen och omogna valnötter. Den allmänna opinionen skulle komma att kräva, att alla dessa fruktträd hägnades in och således oskadliggjordes. Fruktodlare, som ville bespara sig utgifterna för murar och staket, skulle inte tillåtas att på detta sätt sprida sjukdom och död i samhället.

Men en tysk pojke skulle istället vandra flera miles längs en tom väg, omgiven av fruktträd, för att få köpa päron för några pennys värde, vid vägens andra ände. Att passera dessa obevakade fruktträd, dignande under bördan av mogen frukt, framstår för en anglosaxisk hjärna som ett avskyvärt slöseri med möjligheter, ett ödslande med de välsignade gåvor ödet erbjuder.

🙝🙟

Jag vet inte med bestämdhet om det ligger till så, men efter vad jag har observerat av den tyska nationalkaraktären, skulle det inte förvåna mig om, när en tysk man döms till döden, får han en längd rep och en uppmaning att gå och hänga sig. Ett sådant förfarande skulle bespara staten stort besvär och höga utgifter; jag kan därför se framför mig, hur en sådan tysk brottsling tar repet med sig hem, noggrant läser igenom polisens instruktioner, för att därefter verkställa dem ute i sitt grovkök.

🙝🙟

Det tyska folket är ett bra folk. På det hela taget, kanske det bästa folket i världen; ett älskvärt, osjälviskt, vänligt folk. Jag är helt säker på att den stora majoriteten av dem hamnar i Himmelen. I sanning, jämfört med andra kristna nationer på jorden, är man tvungen att komma till den slutsatsen, att Himmelen i huvudsak befolkas av tyskar. Men jag kan inte förstå hur de lyckas ta sig dit. Att själen hos en enstaka tysk individ har tillräckligt med initiativkraft för att av sig själv flyga upp och knacka på Sankte Pers port, det kan jag inte tro på. Min egen åsikt i denna sak är att de förs dit i små sällskap och släpps in, under överinseende av en död polisman.

Carlyle sade angående preussarna — och det är sant vad gäller hela den tyska nationen — att en av deras huvudsakliga dygder, är deras förmåga att låta sig drillas. Om tyskarna kan man säga att de är ett folk som går vart som helst och gör vad som helst som de blir tillsagda. Träna dem inför uppgiften och sänd dem till Afrika eller Asien under befälet hos någon i uniform, och de kommer helt säkert att bli lysande kolonisatörer, som möter svårigheter som gällde det att möta djävulen själv, bara de får sina order. Men det är inte lätt att tänka sig dem som pionjärer. Lämnas de ensamma för att sköta sig själva, föreställer man sig, att de snabbt kommer att tyna bort och dö, inte på grund av bristande intelligens, utan helt enkelt på grund av bristande initiativförmåga.

🙝🙟

Tyskarna har länge varit Europas främsta soldater, så länge att de militära instinkterna blivit till en andra natur. De militära dygderna besitter de i överflöd; men de lider även av nackdelarna hos militär drill. Det berättades för mig om en tysk betjänt, som nyligen ryckt ut från militärlivet, att han fick instruktioner från sin husbonde att avlämna ett brev till ett visst hushåll och vänta där på svaret. Timmarna gick och mannen återvände inte. Hans husbonde blev orolig och förbryllad, så han begav sig till adressen och fann där sin betjänt, med svaret i sin hand. Han avvaktade helt enkelt vidare order. Berättelsen låter som en överdrift, men personligen är jag beredd att tro den.

🙝🙟

Det egendomliga är, att samme man som individ betraktad är lika hjälplös som ett barn, i samma stund som han ikläder sig en uniform, förvandlas till en intelligent varelse, kapabel till ansvar och initiativ. Tyskarna är i stånd att kommendera andra och att ta order från andra, men de kan inte styra sig själva. Behandlingen för denna åkomma förefaller att utbilda alla tyskar till officerare och därefter ställa var och en av dem under sitt eget befäl. Helt säkert kommer han då att kunna kommendera sig själv med urskillning och gott omdöme, samt att tillse att han själv lyder sig själv med precision och ackuratess.

🙝🙟

För denna slags utveckling av den tyska nationalkaraktären är skolorna självklart i huvudsak ansvariga. Deras ständiga undervisningstema är plikten. Det är ett gott ideal för varje folk; men innan man förbinder sig till den, bör man ha gjort sig en klar uppfattning om vad denna ”plikt” består i. Den tyska meningen tycks vara: ”Blind åtlydnad av alla med knappar på bröstet.” Det är raka motsatsen till den anglosaxiska uppfattningen i frågan; men eftersom både anglosaxer och teutoner är välmående folkslag, måste det finnas något gott i bägge dessa metoder. Vidare har tyskarna haft den välsignade turen att få lyda under utomordentligt goda makthavare; fortsätter detta, kommer det också i fortsättningen att gå dem väl. Deras svårigheter kommer att ta sin början i den stund då något går snett med deras styrelseskick. Men, kanske har deras metod fördelen av att producera en oavbruten ström av goda regenter; i varje fall förefaller det så.

🙝🙟

Som affärsmän, är jag böjd att tro att tyskarna, om inte en betydande förändring sker ifråga om deras temperament, kommer att fortsätta att stå tillbaka i förhållande till sina anglosaxiska konkurrenter; och detta på grund av deras dygder. För tyskarna är livet något betydligt viktigare än den snöda jakten på välstånd. Ett land som stänger sina bank- och postkontor under två timmar mitt på dagen, medan personalen går hem och avnjuter ett behagligt mål mat i familjens sköte, kanske med en liten tupplur som dessert, kan inte, och vill möjligen inte, tävla med ett folk som intar sina måltider stående och sover med telefonen över sina huvudgärdar. I Tyskland är, i alla händelser inte än, klasskillnaderna tillräckligt stora, för att göra kampen för en plats i samhället till den fråga om liv och död den är i England. Under den burgna aristokratin, vars gränser är ogenomträngliga, finns i stort sett inga klasskillnader. Frau Professor och Frau Ljusstöparmästare träffas vid sina Kaffe-Klatsch en gång i veckan och utbyter skvaller i all jämbördighet. Hovstallmästaren och Doktorn umgås broderligt på sin favoritölkällare. Den rike byggmästaren bjuder in, när han förbereder sin rymliga vagn för en tur ut på landsbygden, sin förman och sin skräddare, att ta med sig sina familjer. Var och en tar med sig sin del av mat och dryck och på hemvägen sjunger alla med i samma sånger. Så länge som dessa sakernas tillstånd består, är ingen man beredd att offra sina bästa år här i livet på att skrapa ihop en förmögenhet för sin ålders höst. Hans smak och, kanske än viktigare, hans hustrus, har förblivit enkel. Han tycker om att se sin lägenhet eller villa inredd med mycket stoppade möbler i röd plysch och har en förkärlek för förgyllt och lackerat. Men detta är hans ideal; och kanske är det inte värre än att möblera med en blandning av bastard-elizabetanska och imiterade Ludvig XV-möbler, allt upplyst av elektriska lampor och uppmjukat med hjälp av fotografier. Ibland låter tyskarna en lokal konstnär måla husets ytterväggar — kanske i form av en sangvinisk bataljmålning, till stor del skymd av ytterdörren, med en Bismarckliknande ängel, svävande kring sängkammarfönstren. Men vad de gamla mästarna beträffar, är tyskarna helt tillfreds med att betrakta dessa på museerna; och att låta dem samla damm i hemmet är inget som vunnit gillande i Faderlandet. Tysken lockas helt enkelt inte av tanken på att ödsla sina pengar på att förvandla sitt hem till en butik för gammal kuriosa.

🙝🙟

Tyskarna är gourmander. Det förekommer fortfarande engelska bönder som, medan de säger dig att lantbruk är lika med svält, njuter sina sju stadiga mål mat per dag. En gång om året förekommer det en veckolång festlighet i Ryssland, under vilken det förekommer åtskilliga dödsfall på grund av överkonsumtion av pannkakor; men detta är en religiös festival och därför ett undantag. Allt taget i beaktande, intar tysken som storätare en enastående plats bland jordens alla nationer. Han stiger upp tidigt och, under det att han klär sig, njuter han flera koppar kaffe tillsammans med ett halvt dussin smörgåsar. Men det är inte förrän klockan tio på förmiddagen, som han sätter sig ned för något som på allvar kan kallas en måltid. Klockan ett eller halv två intager han sitt middagsmål. Detta tar han på fullt allvar och kvarstannar vid bordet under ett par timmars tid. Klockan fyra går han till kaféet och äter kakor och dricker choklad. Aftonen ägnar han åt att äta i största allmänhet, inte en bestämd meny, utan en serie av mellanmål — en flaska öl med en belegete-semmel eller två eller sju; en flaska öl till och en Aufschnitt på teatern emellan två akter; en liten flaska vitt vin och en Speigeleier innan han går hem; därefter en bit ost eller korv, nersköljt med mer öl, innan han går och lägger sig.

Men tyskarna är inga gourméer. Fransk kokkonst och franska priser är inget man finner på restauranger i Tyskland. De föredrar sitt öl och enkla, inhemska vita viner före dyrbarare årgångsviner och Champagne. Och det är lika gott; eftersom man är böjd att tro att varje gång en fransk vinodlare säljer en flaska vin till en tysk hotell- eller butiksinnehavare, ser han detta som ett sätt att hämnas slaget vid Sedan. Men det är i så fall en fånig hämnd, eftersom det sällan är tyskar som dricker vinet; istället är det en fullkomligt oskyldig engelsman som drabbas av detta slags hämnd. Kanske är det så, att fransmannen drar sig till minnes Waterloo och känner att han i alla händelser har fått ut sin hämnd.

I Tyskland vare sig erbjuds man eller förväntar man sig dyrbara nöjen. Allting inom das Vaterland känns hemvävt och vänligt. Tyskarna utövar inga dyrbara idrotter eller sporter, de tillhandahåller inga påkostade etablissemang, inga mondäna kretsar för vilka man måste klä upp sig. Deras huvudsakliga nöjen, en plats på operan eller en konsert, finns att få tag på för några få Mark; och deras hustrur och döttrar visar där upp sig i hemsydda dräkter, med en enkel sjal över huvudet. Ja, verkligen, i hela landet är frånvaron av flärd och prål för engelska ögon i sanning uppfriskande. Det är ont om privat ägda vagnar och till och med droskorna används endast när de snabbare och renligare elektriska spårvagnarna inte är tillgängliga.

🙝🙟

Det är på detta sätt som tyskarna upprätthåller sin självständighet. Butiksinnehavarna i Tyskland smickrar inte sina kunder. Jag åtföljde en engelsk dam en gång, på en inköpsrunda i München. Hon var van vid att göra sina inköp i London och New York och klagade på allt som mannen i butiken visade henne. Inte för att hon var verkligt missnöjd; det var hennes vana. Hon förklarade att hon kunde köpa det mesta både billigare och av högre kvalitet på annat håll; inte för att hon verkligen trodde att det var så, utan helt enkelt för att hon ansåg att det var nyttigt för butiksägaren att höra henne säga detta. Hon sade honom, att hans varor saknade god smak — det var inte hennes mening att förolämpa honom; som jag sade, var det hennes vana — att utbudet var dåligt; att det var gammalmodigt; att det var vulgärt; att det inte såg ut att passa henne. Butiksinnehavaren sade inte emot henne. Han lade tillbaka varorna i sina askar, vilka han åter placerade på hyllorna, gick därefter in i det lilla rummet bakom butiken och stängde dörren efter sig.

”När kommer han ut därifrån?”, frågade damen, när det gått ett par minuter.

Hennes tonfall avslöjade att detta var en retorisk fråga och snarast ett uttryck för hennes otålighet.

”Jag tvivlar på att han alls kommer ut därifrån”, svarade jag.

”Varför inte?”, frågade hon, ytterligt förvånad.

”Jag antar”, svarade jag, ”att Ni har tråkat ut honom. Sannolikt sitter han därinne just nu och röker sin pipa, medan han läser en tidning.”

”Vilken underlig butiksinnehavare”, sade min väninna, under det hon samlade ihop sina paket och indignerad lämnade butiken.

”Det är helt enkelt deras sätt”, förklarade jag. ”Här är mina varor: Om Ni önskar köpa dem, så var så god. Om inte, skulle jag nästan föredra att Ni inte kom in i butiken och störde mig.”

🙝🙟

Vid ett annat tillfälle åhörde jag i rökrummet på ett tyskt hotell, hur en liten engelsman berättade en historia, som om jag varit i hans skor, jag skulle ha behållit för mig själv.

”Det är omöjligt”, sade den lille engelsmannen, ”att försöka pruta i tyskarnas butiker. De förefaller inte förstå sig på den saken alls. Jag såg en förstaupplaga av Rövarna i en butik på Georg Platz. Jag gick in och frågade efter priset. Det var urgammal kurre som stod bakom disken. Han sade ’tjugofem Mark’ och fortsatte läsa. Jag sade att jag hade sett ett exemplar i bättre skick för bara ett par dagar sedan och som endast kostade tjugo — det är det sätt man talar, när man skall pruta, det är ju självklart! Han frågade mig ’var då?’ och jag sade ’i en butik i Leipzig. Han föreslog då, att jag skulle återvända dit och köpa den; han föreföll inte bry sig om jag köpte boken eller inte. Jag svarade:

’Hur mycket är det minsta Ni kan tänka Er att sälja den för?’

’Jag har redan sagt det’, svarade han; ’tjugofem Mark.’ Han var en irriterande gammal stöt.

Jag sade: ’Det är den inte värd.’

’Det har jag inte heller påstått, eller hur’, snäste han.

Jag sade: ’Jag ger Er tio Mark för den.’ Jag trodde att kanske skulle slå till när vi kom till tjugo.

Han reste sig. Jag trodde han gick runt disken för att hämta boken. Istället kom han rakt fram mot mig. Han var en storvuxen karl. Han tog tag i mina axlar och ledde ut mig på gatan, för att därefter slå igen dörren med en smäll. Jag har aldrig blivit så förvånad i hela mitt liv.”

”Kanske boken verkligen var värd tjugofem Mark”, föreslog jag.

”Naturligtvis var den det”, svarade han. ”Med råge. Men vilket uselt sinne för affärer!”

🙝🙟

Om någonting kan komma att ändra den tyska nationalkaraktären, så är det kvinnorna i Tyskland. Själva förändras de snabbt - utvecklas, som man säger. För tio år sedan fanns det inte en tysk kvinna, mån om sitt goda rykte eller att finna en äkta man, som vågade cykla; idag rullar de omkring på landsbygdsvägarna i tusental. Gammalfolket skakar på huvudet åt detta; men de unga herrarna, har jag lagt märke till, kör ikapp och gör dem sällskap. För inte så länge sedan ansågs det okvinnligt för en dam att kunna ta ytterskär. Deras anständiga attityd under skridskoåkning ansågs vara att lealös klänga sig fast vid någon manlig släktings arm. Numera övar hon att slå åttor i ett hörn för sig själv, till dess någon man kommer fram för att ge henne ett handtag. Hon spelar tennis och på behörigt avstånd har jag till och med sett hur en kvinna körde en vagn med en hund i skaklarna.

Hon har alltid varit utmärkt välutbildad. Vid aderton års ålder talar hon två eller tre främmande språk och har glömt bort mer än den genomsnittliga engelska kvinnan någonsin läst. Hittills har dock denna utbildning inte alls varit till någon nytta för henne. När hon gifte sig, drog hon sig tillbaka till köket och gjorde sig skyndsamt av med alla andra kunskaper, för att få plats med hushållning och dålig kokkonst. Men låt oss antaga, att det nu börjar gå upp för henne, att kvinnor inte behöver uppoffra hela sitt eget liv till förmån för hushållsbekymren, på samma sätt som mannen inte behöver förvandla sig till en penningsamlande maskin. Låt oss antaga, att hon utvecklar ambitioner att deltaga i nationens sociala liv. I så fall kommer hennes inflytande, hälsosam till kroppen — och därför med ett hälsosamt sinne, utan tvivel att få varaktiga såväl som långtgående följder.

Man måste nämligen hålla i huvudet, att den tyske mannen är synnerligen sentimental och därför mycket enkelt påverkas av kvinnfolk. Det sägs om honom, att han är den bäste bland älskare, men den sämste bland äkta män. Det är kvinnorna som har sin skuld till detta. När den tyska kvinnan väl gift sig, har hon gjort betydligt mer än att lägga romantiken bakom sig; hon har med hjälp av en mattpiskare drivit den från sitt hus. Som flicka förstod hon sig aldrig på att klä sig med stil; som hustru lägger hon av alla de stilfulla kläder hon ändå har, för att hölja sin lekamen i vad slags udda klädesplagg hon råkar finna i huset. I alla fall är detta det intryck hon förmedlar. Hennes figur, som tidigare ofta var en Junos like, den slags hy som skulle prytt en hälsans ängel, försummar hon nu med vett och vilja. Hon säljer ut sin förstfödslorätt till beundran och tillgivenhet, för att få stoppa i sig en massa godsaker. Varje eftermiddag kan man se henne på kaféet, lassandes in stora, gräddfyllda bakelser, nersköljda med kannvis av choklad. På kort tid blir hon fet, ohälsosam, likgiltig och ytterligt ointressant.

Den dag de tyska kvinnorna ger upp sitt eftermiddagskaffe och sin öl på kvällarna, börjar motionera tillräckligt för att hålla sig i form och fortsätter, efter sitt bröllop, att läsa annat än kokböcker, kommer den tyska regeringen att finna att den har en ny och okänd kraft att ta itu med. Och över hela Tyskland möts man av omisskännliga tecken på att den gamla tyska frun nu får ge plats för den nya tyska kvinnan.

Tanken på vad som då kommer att ske, väcker ens nyfikenhet. För den tyska nationen är fortfarande ung och dess mognad är viktig för hela vår värld. De är ett godsint folk, ett älskvärt folk, som kan göra mycket för världens förbättring.

Det värsta man kan säga om dem, är att även de har sina brister. Själva känner de dock inte till detta; de ser sig som perfekta, vilket är dumt gjort. De till och med går så långt att de tror sig vara överlägsna anglosaxerna; detta är helt oförklarligt. Man tror att det endast är som de förställer sig.

”De har sina ljusa sidor”, sade George; ”men deras tobak är en skam för den tyska nationen. Nu går jag och lägger mig.”

🙝🙟

Vi reste oss och under det vi lutade oss mot stenräcket, såg vi ut över de dansande ljusglimtarna på den mjuka, mörka floden.

”Det har varit en angenäm Bummel, på det hela taget”, sade Harris; ”Jag kommer att bli glad när jag är hemma igen, men ändå ledsen över att den är över, om ni förstår vad jag menar.”

”Vad är en Bummel”, frågade George. ”Hur översätter man det ordet?”

”En Bummel”, förklarade jag, ”skulle jag beskriva som en resa, kort eller lång, som saknar ett bestämt mål; det enda kravet på den är, att man skall återvända till utgångspunkten, inom en på förhand utmätt tidsrymd. Ibland för den längs fyllda stadsgator och ibland förbi fält och ängar; ibland tar den ett par timmar och i andra fall några dagar. Men, lång eller kort, här eller där, är våra tankar alltid på sandens lopp i timglaset. Vi nickar och ler mot de människor vi passerar; hos en del stannar vi en stund och för ett samtal; och med ett fåtal slår vi följe för en stund. Vi har sett mycket av intresse och ofta känt oss en smula trötta. Men på det hela taget, har vi haft en trevlig tid tillsammans och är sorgsna när det är över.”

Fotnoter

1. 402,25 meter.
2. 804,5 meter.