Tre män på velociped/Kapitel 3
| ← Kapitel två |
|
Kapitel fyra → |
Kapitel tre[redigera]
En av Harris’ brister — Harris och ängeln — En patenterad cykellykta — Den ideala sadeln — ”Cykelfixaren” — Hans örnblick — Hans metoder — Hans glättiga tilltro till sin förmåga — Hans enkla och oförstörda smak — Den ädla konsten att framstå som otrevlig på ett främmande språk — George studerar den mänskliga naturen — Hans förslag till ett experiment — Hans förnuftighet — Harris’ stöd tillförsäkras, på vissa villkor.
På måndagseftermiddagen kom Harris hem till mig. Han hade en tidskrift för cyklister i sin hand.
Jag sade: ”Om Du vill ha mitt råd, så strunta i det där.”
Harris sade: ”Strunta i vadå?” Jag sade: ”Det där splitternya, patenterade, revolutionerande inom cyklingens område, rekordskapande; rena dravlet är vad det är, vad helst det må vara; som annonseras ut i tidskriften i Din hand.”
Han sade: ”Jaha, inte vet jag; det kommer att finnas en del branta backar som vi kommer att befara. Min gissning är, att vi kommer att behöva bra bromsar.”
Jag sade: ”Att vi kommer att behöva bromsar, det håller jag med om. Men, vad vi inte kommer att behöva är någon slags mekanisk mackapär, som vi inte förstår oss på och som aldrig fungerar när vi behöver den.”
”Denna uppfinning”, sade han, ”fungerar automatiskt.”
”Du behöver inte berätta för mig”, sade jag. ”Jag vet exakt vad den kommer att göra, min instinkt säger mig det. När vi färdas i uppförsbacke, kommer den att låsa hjulets rotation så effektivt, att vi tvingas bära cyklarna på våra armar. När vi når toppen kommer luften där att göra den gott och den kommer då att lossna. När vi färdas i nedförslut kommer den att tänka över till vilket besvär den varit. Detta kommer att leda till ånger och slutligen till förtvivlan. Den kommer att säga sig själv: ’Jag är inte värdig att vara broms. Jag är inte till ett dugg nytta för dessa människor; endast en belastning. Jag är en plåga, det är just jämt vad jag är’; och, utan ett ord till varning, kommer den att lägga av för gott. Det är vad som kommer att hända. Lämna den ifred. Du är en bra karl”, fortsatte jag, ”men Du har ett stort fel.”
”Vadå?”, frågade han indignerad.
”Du är alltför godtrogen”, svarade jag. ”Om Du läser en annons, så går Du omkring och tror på vad Du har läst. Du har prövat varenda annonserat experiment som någon galning någonsin funnit på i samband med cykling. Din skyddsängel verkar vara en kapabel och ansvarstagande ande och hittills har hon skyddat Dig väl; men lyd mitt råd och pröva henne inte allt för grundligt. Hon måste ha fått det arbetsamt, sedan Du tog upp det här med cykling. Driv henne inte till vansinnets rand.”
Han sade: ”Om alla talade som Du nu gör, skulle det inte komma till några framsteg inom något av livets områden. Om ingen någonsin prövade något nytt, skulle världen komma att stå still. Det är genom…”
”Jag vet att saken kan ses i det ljuset”, avbröt jag. ”Jag håller med om att man bör pröva nymodiga experiment fram till trettiofem års ålder. Efter trettiofem anser jag att en man har rätt att tänka på sig själv. Du och jag har gjort vår plikt i detta avseende, i synnerhet Du. Du har fått en gaslykta söndersprängd…”
Han sade: ”Jag anser verkligen, vet Du, att det var mitt eget fel; jag tror att jag måste ha skruvat upp den för högt.”
Jag sade: ”Jag är mycket villig att tro att om det fanns ett felaktigt sätt att behandla den där saken på, så var det Ditt sätt. Du borde ha tagit Dina tendenser i denna riktning med i beräkningen; det ligger i sakens natur. Vad mig själv angår, lade jag inte märke till vad Du höll på med; det enda jag minns är, att vi färdades fridfullt och i godan ro utmed Whitby Road, under en diskussion om trettioåriga kriget, när Din cykellykta exploderade som ett pistolskott. Chocken sände mig i diket; och Din hustrus ansikte, när jag förklarade att det inte var någon fara och hon inte skulle oroa sig, eftersom två karlar skulle bära Dig uppför trapporna och att doktorn och hans sköterska strax skulle vara på plats, kvarstannar alltjämt i mitt minne.”
Han sade: ”Jag önskar bara, att Du hade tänkt på att plocka upp cykellyktan. Jag skulle ha velat ta reda på, av vilken anledning den exploderade på det där sättet.”
Jag sade: ”Det fanns inte tillräckligt med tid till att plocka upp cykellyktan. Det skulle ha tagit minst två timmar att samla ihop den, enligt min uppskattning. Vad gäller dess ’explosion’, så borde det blotta faktum att den annonserades som den säkraste lyktan någonsin uppfunnen, i sig självt, för vem som helst utom för Dig, ha varit olycksbådande. Så var det historien med den elektriska lyktan”, fortsatte jag.
”Nåja, den avgav ju ett verkligt fint ljus”, svarade han; ”det sade Du till och med själv.”
”Den avgav ett strålande ljus på King’s Road i Brighton och skrämde en häst i sken. I samma stund som vi kom in i mörkret runt Kemp Town slocknade den och Du blev bötfälld för att cykla utan lykta. Du kanske erinrar Dig, hur Du brukade cykla omkring under soliga eftermiddagar med den där lyktan skinande för allt den var värd. När lykttändningens timme var inne, var naturligtvis Din cykellykta utmattad och ville vila sig.”
”Den var en smula irriterande, den där lyktan”, mumlade han; ”jag kommer ihåg den.”
Jag sade: ”Den irriterade i sanning mig; och det måste ha varit än värre för Dig. Så är det även vad gäller cykelsadlar”, fortsatte jag — jag ville verkligen hamra in den här läxan i hans huvud. ”Kan Du komma på någon sadel som annonserats ut, som Du inte har prövat?”
Han sade: ”Det har alltid förefallit mig som om den rätta cykelsadeln återstår att finna.”
Jag sade: Ge upp den tanken; detta är inte en perfekt värld vi lever i, utan en värld där glädjeämnen och sorger blandas. Det kan kanske finnas en bättre värld, där cykelsadlar tillverkas av samma material som regnbågen och fylls med moln; i denna värld är det dock enklare att vänja sig vid något mycket hårt. Ta till exempel den där sadeln Du hade med Dig från Birmingham; den var delad i mitten och såg ut som ett par njurar.”
Han sade: ”Du menar den där, som var konstruerad efter anatomiska principer?”
”Mycket troligt”, svarade jag. ”Den kartong Du köpte den i, hade en bild på omslaget, föreställande ett sittande skelett — eller snarare den del av ett skelett som det sitter på.”
Han sade: ”Alldeles riktigt; den visade den korrekta positionen för…”
Jag sade: ”Nu skall vi inte gå in på detaljer; denna bild föreföll mig alltid olämplig.”
Han sade: ”Medicinskt uttryckt var den korrekt.”
”Det är möjligt”, sade jag, ”om man cyklar omkring i form endast av ett benrangel. Jag vet att jag för egen del prövade denna sadel en gång; och för en man med kött på benknotorna, är den en plåga. Varje gång man åkte över en sten eller grop, nöp den till; det var som att rida på en irriterad hummer. Du använde den under en månad.”
”Jag tyckte bara, att den var värd ett rejält prov”, svarade han.
Jag sade: ”Du innebar en rejäl prövning för Din familj också; om Du tillåter mig att uttrycka mig så. Din hustru sade mig, att aldrig under hela Ert äktenskap har hon sett Dig på så dåligt humör, så okristlig, som under den månaden. Så kommer jag ihåg en annan sadel, den med en fjäder undertill.”
Han sade: ”Du menar ’Spiralen’.”
Jag sade: ”Jag menar den som fick Dig att åka upp och ned, som en gubbe-i-lådan; ibland landade Du på rätt ställe och ibland inte. Jag anför inte dessa exempel enbart för att återkalla otrevliga minnen, utan för att jag önskar inskärpa dårskapen i att försöka sig på experiment vid Din ålder.”
Han sade: ”Jag önskar att Du inte skulle tjata så om min ålder. En man vid trettiofyra…” ”En man på vadå?”
Han sade: ”Om Du inte vill ha den, så låt bli. Om Din cykel rusar iväg med Dig nerför ett berg och Du och George far rakt igenom ett kyrktak, så skyll inte på mig.”
”Jag kan inget säga för Georges räkning”, sade jag; ”småsaker kan ju ibland irritera honom, som Du vet. Om en olyckshändelse av det slag Du nämner inträffar, så kan han mycket väl hända att han blir rasande, men jag kommer i så fall att förklara för honom, att felet inte var Ditt.”
”Är maskinen i ordning?” frågade han.
”Tandemcykeln”, svarade jag, ”mår bra.”
Han frågade: ”Har Du låtit någon se över den?”
Jag sade: ”Det har jag inte och kommer inte att låta någon göra det heller. Fordonet är nu i perfekt ordning och kommer så att förbli tills vi ger oss av.”
🙝🙟
Jag har erfarenheter av detta att låta någon ”se över” saker och ting. Det fanns en man i Folkestone; jag brukade möta honom på the Lees. Han föreslog en afton, att vi skulle göra en lång cykeltur tillsammans följande dag och jag gick med på det. Jag steg upp tidigt, för att vara mig: Jag gjorde en ansträngning och var nöjd med mig själv. Han kom en halvtimme för sent: Jag väntade på honom i trädgården. Det var en underbar dag. Han sade:
”Det ser ut att vara ett bra fordon Du har. Är den i bra skick?”
”Åh, som de flesta andra cyklar”, svarade jag; ”det är lättast om morgnarna, men den går lite trögare efter lunch.”
Han grabbade tag i dess framhjul och framgaffeln och skakade den våldsamt.
Jag sade: ”Låt bli det där, Du gör den illa.”
Jag kunde inte förstå, varför han skulle skaka den — den hade inte gjort honom något illa. Dessutom, om den hade önskat att bli skakad, så var jag den rätta personen att skaka den. Jag kände på samma sätt, som om han givit sig på min hund.
Han sade: ”Det här framhjulet skevar.”
Jag svarade: ”Det gör det inte, om Du låter det vara ifred.” Det skevade faktiskt inte — ingenting värt att kalla skevhet.
Han sade: ”Det här är livsfarligt; har Du en skruvmejsel?”
Jag borde ha varit mer bestämd, men jag trodde, att kanske han verkligen visste vad han gjorde. Jag gick till redskapsskjulet, för att se vad jag kunde hitta där. När jag kom tillbaka satt han på marken, med framhjulet mellan sina ben. Han lekte med det, rullade det mellan fingrarna; återstoden av cykeln låg på grusgången bredvid honom.
Han sade: ”Någonting har hänt med Ditt framhjul.”
Det ser så ut, eller hur”, svarade jag. Men han var inte den sortens karl som förstår sig på ironi.
Han sade: ”Det förefaller mig, som om det var något allvarligt fel på kullagren.”
Jag sade: ”Bry Dig inte om dem; Du kommer bara att trötta ut Dig själv. Låt oss sätta tillbaka hjulet och se till att komma iväg.”
Han sade: ”Nu kan vi lika gärna se vad som är fel med dem, nu när framhjulet ändå är lossat.” Han sade det, som om han verkligen trodde på att det hade lossnat av sig själv.
Innan jag hann stoppa honom, hade han skruvat loss något någonstans och ut rullade, över hela gången, omkring ett dussin små stålkulor.
”Fånga dem!”, skrek han; ”fånga dem! Vi får inte tappa bort någon av dem.” Han var tämligen uppjagad över dem.
Vi krälade runt en halvtimme och hittade sexton kulor. Han sade att han hoppades att vi hade fått tag på allihop, eftersom, om inte, så skulle det komma att innebära en allvarlig skillnad, vad gällde cykelns funktion. Han sade, att det inte fanns något, som var så viktigt att tänka på, när man plockade isär en cykel, som att inte tappa bort någon av kulorna. Han förklarade att man alltid borde räkna dem, när man plockade ut dem och se till att exakt lika många stoppades tillbaka på sin plats. Jag lovade, att om jag någonsin plockade isär en cykel, skulle jag minnas hans råd.
Jag stoppade kulorna i säkert förvar i min hatt och ställde denna på entrétrappan. Det var ingen förnuftig gärning, erkänner jag. I själva verket var det en enfaldig åtgärd. Jag är inte den som tar lättvindligt på regler; men hans inflytande måste ha påverkat mig.
Då sade han, att medan han ändå höll på, så skulle han se över kedjan åt mig och började genast skruva isär vevhuset. Jag försökte verkligen att övertala honom att låta bli. Jag berättade för honom, vad en erfaren vän till mig en gång, i högtidlig ton sade till mig:
”Om någonting går sönder ifråga om vevhuset, sälj cykeln och köp en helt ny. Det ställer sig billigare.”
Han sade: ”Folk som inte förstår sig på cyklar, talar på det där sättet. Det finns ingenting enklare än att ta isär vevhuset.”
Jag måste erkänna att han hade rätt. På mindre än fem minuter hade han fått isär vevhuset i sina beståndsdelar, vilka låg på grusgången, medan han rotade runt efter skruvar. Han sade, att det alltid framstod som ett mysterium för honom, det sätt på vilket skruvar kunde försvinna.
Vi höll fortfarande på att leta efter skruvar, när Ethelbertha kom ut. Hon föreföll förvånad över att finna oss där; hon sade, att hon trodde att vi hade givit oss av för flera timmar sedan.
Han sade: ”Det kommer inte att ta lång tid nu. Jag hjälper bara Er make att gå igenom hans cykel. Det är en bra cykel, men alla cyklar behöver en genomgång då och då.”
Ethelbertha sade: ”Om Ni vill tvätta av er när Ni är klara, var snälla och gå in genom köksingången; flickorna är just klara med sovrummen.”
Hon sade till mig, att om hon mötte Kate, skulle de troligen ge sig ut och segla; men att hon under alla omständigheter skulle vara hemma igen till lunchtid. Jag skulle ha givit en hel soverign för att få följa med henne. Jag var så hjärtligt trött på att stå och se på medan denna dårfink hade sönder min cykel.
Sunda förnuftet fortsatte att viska till mig: ”Hejda honom, innan han ställer till mer olycka. Du har rätt att försvara Din egendom från en mångalen människas framfart. Tag honom i nackskinnet och sparka ut honom genom grinden.”
Men jag är svag, när det gäller att såra andra människors känslor och jag lät honom därför fortsätta.
Han gav upp sökandet efter resten av skruvarna. Han sade, att skruvar hade en förmåga att komma tillrätta när man minst anade det; och att han nu, hur som helst, skulle ta sig an kedjan. Han drog åt den, tills den inte gick att röra, därefter lossade han den, tills den var dubbelt så lös som den varit förut. Då sade han, att det var bäst, att han fick framhjulet på plats igen.
Jag höll framgaffeln öppen och han sysselsatte sig med hjulet. När tio minuter förflutit, föreslog jag, att han borde hålla gaffeln och att jag skulle försöka med hjulet; så vi bytte plats. När en minut gått, släppte han cykeln och tog en kortare promenad kring krocketplanen, med händerna sammanpressade mellan sina lår. Han förklarade medan han gick, att vad man verkligen måste vara noggrann med, var att inte fastna med fingrarna mellan framgaffeln och ekrarna. Jag svarade att det var min egen övertygelse också, efter smärtsamma erfarenheter, att det låg mycket sanning i vad han just sagt. Han bandagerade sig med ett förkläde och vi återupptog arbetet. Till sist hade vi fått framhjulet tillbaka på sin plats; och i samma stund brast han ut i skratt.
Jag sade: ”Vad är det som är så roligt?”
Han sade: ”Jo, jag är en riktig åsna!”
Det var det första han hade sagt, som kunde väcka min respekt för honom. Jag frågade honom, vad som lett honom fram till denna upptäckt.
Han sade: ”Vi har glömt bort kulorna!”
Jag såg mig om efter min hatt; den låg upp och ner mitt på gången och Ethelberthas älsklingshund svalde just kulorna lika snabbt som han kunde plocka dem från marken.
”Han kommer att ta död på sig själv”, sade Ebbson — jag har aldrig träffat honom efter denna dag, tack gode Gud; men jag tror att han hette Ebbson — ”de är av rent stål.”
Jag sade: ”Jag bekymrar mig inte så mycket om hunden. Han har ätit upp ett kängsnöre och ett paket nålar redan, bara den här veckan. Naturlig instinkt är deras bästa vägledare; valpar verkar behöva denna slags stimulus. Vad som verkligen bekymrar mig, är min cykel.”
Han var vid gott mod. Han sade: ”Nåja, vi får sätta tillbaka alla dem vi kan hitta och i övrigt förlita oss på Försynen.”
Vi hittade elva. Vi placerade sex på ena sidan och fem på den andra och en halvtimme senare var hjulet på sin plats igen. Det behöver knappast tilläggas, att det verkligen skevade nu; ett barn hade kunnat lägga märke till det. Ebbson sade, att det fick duga för närvarande. Han föreföll vara en smula trött, även han. Ifall jag hade tillåtit det, hade han nog gått hem vid det här laget. Jag var dock bestämd; han skulle stanna kvar och avsluta sitt arbete; jag hade givit upp alla tankar på en cykeltur. Han hade ödelagt all min stolthet över min cykel. Mitt enda intresse låg nu i att se honom skrapa, klämma och slå sig själv under arbetet. Jag återuppväckte hans falnade livsandar med ett glas öl och en aning berättigat beröm. Jag sade:
”Att se Dig göra detta har varit mycket nyttigt för mig. Det är inte endast Din skicklighet och styrka som fascinerar mig, det är också Din glada tilltro till Din egen förmåga och Din oförklarliga hoppfullhet som gör mig så gott.”
Sålunda uppmuntrad, satte han igång med att återställa vevhuset. Han lutade cykeln mot huset och arbetade med den från utsidan. Därefter lutade han den mot ett träd och arbetade med den från insidan. Därefter höll jag den åt honom, medan han låg på marken med huvudet mellan hjulen och arbetade med den underifrån och spillde olja över sin person. Därefter tog han den ifrån mig och vek sig själv över den som en sadelväska, tills han tappade balansen och gled över cykeln, för att landa på huvudet. Tre gånger sade han:
”Guskelov, nu stämmer det till sist!”
Och två gånger sade han:
”Nej, förbaske mig om det gör det!
Vad han sade den tredje gången, har jag försökt förtränga.
Därefter tappade han humöret och började skälla ut cykeln. Jag gladdes över att se, att min cykel gjorde motstånd; och de följande händelserna utvecklades till inget annat än ett slagsmål, man mot cykel. Ena stunden låg cykeln på grusgången med honom över sig; nästa var läget ombytt — med honom på grusgången och cykeln överst. Ena stunden stod han upp, rodnande av segeryra och cykeln kraftfullt låst mellan sina lår. Men hans stund av triumf blev kort. Genom en plötslig, rask rörelse, gjorde sig cykeln åter fri och kastade sig över honom och slog honom hårt i huvudet med ett av handtagen på styret.
Omkring klockan kvart i ett, smutsig och med kläderna i oordning, med skärsår och svårt andfådd, sade han: ”Nu tror jag att det får duga”; och reste sig, medan han torkade sig i pannan.
Cykeln föreföll även den att ha fått nog. Vilken som var hårdast drabbad, är svårt att säga. Jag tog med honom till köksingången på baksidan, där han, så långt det lät sig göras utan soda och rätta instrument, rengjorde sig själv, varefter jag sade åt honom att gå hem.
Jag tog cykeln med mig i en droska till närmaste cykelverkstad. Förmannen på stället kom fram och tog sig en titt på den.
”Vad vill Ni att jag ska göra med den här?”, frågade han.
”Jag vill”, sade jag, ”att Ni så långt det är möjligt, återställer den i dess tidigare skick.”
”Det verkar rätt långt gånget”, sade han, ”men jag skall göra mitt bästa.”
Han gjorde sitt bästa, vilket kom att kosta två pund och tio shilling. Men cykeln blev aldrig vad den en gång varit, igen; och vid slutet av sommaren, lämnade jag den i en cykelhandlares vård, för att han skulle försöka sälja den åt mig. Jag ville inte bedra någon; jag sade åt mannen att annonsera ut den som ett år gammal. Cykelhandlaren gav mig rådet att inte nämna någon ålder alls. Han sade:
”I den här branschen är det inte fråga om vad som är sant och vad som inte är det; istället gäller frågan vad man kan få folk att tro är sanningen. Nå, oss emellan, så ser den här maskinen inte ut som om den vore av fjolårets modell; vad dess utseende beträffar, kan den lika gärna vara tio år gammal. Vi säger inget om dess ålder; utan försöker att få ut så mycket pengar vi kan för den.”
Jag lämnade det hela åt hans eget avgörande och han fick ut fem pund för den, vilket han sade var betydligt mer än han hade väntat sig.
Det finns två sätt att få motion genom en cykel: Man kan ”gå igenom” den, eller man kan cykla på den. På det hela taget, är jag inte säker på, att den man som får sitt nöje av att ”gå igenom” en cykel, inte gör det bästa valet. Han är oberoende av väder och vind; han behöver inte bekymra sig om vägarnas tillstånd. Giv honom endast en skruvmejsel, en bunt trasor och en oljekanna och något att sätta sig på och han förblir lycklig resten av dagen. Han tvingas dock stå ut med vissa mindre angenäma erfarenheter, dock — alla medaljer har ju, som bekant, en baksida. Han kommer alltid att se ut som någon som ständigt fumlar med tekniska apparater och hans cykel kommer alltid att inge en betraktare tanken, att den är stulen och att han håller på att förändra den till oigenkännlighet; men eftersom han mycket sällan kommer att färdas förbi den närmaste milstolpen med den, kanske inte detta spelar så stor roll. Men, misstaget som vissa människor begår, är att tro att de kan utöva bägge träningsformerna på en och samma cykel. Detta är en orimlighet; ingen cykel uthärdar denna dubbla ansträngning. Man får lov att bestämma sig; antingen är man en ”fixare”, som ”går igenom” cykeln, eller också är man en cyklist och färdas på densamma. Jag föredrar att cykla, därför är jag noga med, att inte omge mig själv med någonting som frestar mig att börja ”gå igenom” cykeln. Närhelst någonting händer med min cykel, leder jag den till närmaste cykelverkstad. Om jag befinner mig alltför långt från en stad eller by, sätter jag mig ner vid vägkanten och inväntar att en vagn kommer förbi. Min huvudsakliga skräckbild är, har jag alltid ansett, den ambulerande ”genomgångaren”. Anblicken av en trasig cykel är för ”genomgångaren” densamma som ett dött djur på vägkanten är för en korp; han slår sig ner på den med ett vänligt triumfskrik. Till att börja med, brukade jag använda artighet. Jag kunde säga:
”Det är ingenting att tala om, var snäll och gör Er inte besvär. Cykla bara vidare och ha det så trevligt. Jag ber Er, gör mig den tjänsten att fortsätta.”
Men erfarenheterna har lärt mig, dock, att artighet inte är till stor nytta i dylika extrema situationer. Numera säger jag:
”Ge Er iväg — lämna den där saken ifred, eller så kommer jag att slå Ert dumma huvud i bitar.”
Och, och man ser bestämd ut, samt håller en bra och stadig batong i ena handen, kan man som regel köra iväg honom.
🙝🙟
George tittade förbi senare samma dag. Han sade:
”Nå, tror Du att allt är förberett och klart?”
Jag svarade: ”Allt kommer att vara i ordning på onsdag, med undantag, kanske, för Dig och Harris.”
Han sade: ”Är tandemcykeln i ordning.”
”Tandemcykeln”, svarade jag, ”mår utmärkt.”
Han sade: ”Tror Du inte att den behöver en genomgång?”
Jag svarade: ”Ålder och erfarenhet har lärt mig, att det finns en mängd frågor en man gör bäst i att inte förhålla sig övertygat säker om. Följaktligen återstår det mig numera endast ett begränsat antal frågor inför vilka jag känner någon som helst grad av övertygelse. Bland dessa fortfarande oomkullrunkeliga övertygelser finns dock den, att tandemcykeln icke är i behov att gås igenom. Jag hyser också den starka föraningen att, så vitt jag får leva och ha hälsan, att ingen man av kvinna född, från och med nu, till och med onsdag morgon, kommer att tillåtas gå igenom den.”
George sade: ”Jag skulle, om jag var i Dina kläder, inte vara så säker på den saken. Den stunden må komma, fortare än Du själv anar, när den där cykeln, med ett eller annat berg mellan sig och närmaste cykelverkstad kommer, Din kroniska önskan efter vila till trots, att vara i behov av en genomgång. Du kommer då att skrika och tjata på folk, för att de ska hjälpa Dig hitta oljekannan och tala om för Dig var Du har lagt skruvmejseln. Då kommer Du att vara utmattad av att försöka stödja den där saken mot ett träd och Du kommer att föreslå att någon annan skall rengöra kedjan, samt pumpa upp bakhjulet.”
Jag insåg att det fanns något berättigat i Georges skarpa reprimand — och även ett visst mått av profetisk vishet. Jag svarade:
”Jag ber om ursäkt om jag verkade omedgörlig nyss. Sanningen är, att Harris var här i morse och…”
George sade: ”Säg inte mer; då förstår jag. Dessutom, det var inte det jag kom hit för att tala med Dig om, utan det här. Se här.”
Han räckte över en liten bok, inbunden i rött tyg. Det var en parlör, tänkt för tyska resenärer som färdas i England. Dess första kapitel hette ”På en ångbåt” och dess sista ”Hos läkaren”; dess mest omfattande kapitel ägnades dock åt konversation i en järnvägsvagn, fylld uppenbarligen, av en handfull grälsjuka och illa uppfostrade galningar: ”Kan Ni verkligen inte lämna lite utrymme över åt mig, Min herre?” — ”Det är rakt omöjligt, Frun. Herrn här bredvid mig är mycket tjock” — ”Skall vi göra en ansträngning att reda ut våra ben?” — ”Var snäll och håll ned Era armbågar” — ”Var så artig, Frun och använd gärna mina axlar som huvudstöd, om det kan innebära någon lättnad för Er”. Ifall det sista var avsett som en sarkasm eller inte, det framgick inte av texten. — ”Jag måste be Er att flytta lite på Er, kära Frun, eftersom jag har svårt att andas”; författarens tanke var, helt uppenbart, att samtliga passagerare nu låg sammanslingrade i en hög på golvet. Kapitlet avslutades med frasen: ”Nu är vi framme vid vår bestämmelseort, Gud vare lovad! (Gott sei Dank!)”, ett fromt utrop, vilken under de rådande omständigheterna måste ha tagit sig formen av en talkör.
I slutet av boken fanns en bilaga, som gav den tyske resenären råd angående hur han på bästa sätt höll sig vid god hälsa och bekvämlighet under sin vistelse i engelska städer; bland dessa råd kan nämnas sådana som att alltid tillse att han hade ett rejält förråd desinfektionsmedel med sig; att alltid låsa sin sovrumsdörr om nätterna, samt att alltid noggrant räkna den växel han fick tillbaka.
”Det är inte en storslagen publikation”, anmärkte jag, när jag gav den tillbaka till George. ”Det är inte det slags bok jag personligen skulle rekommendera en tysk som står i begrepp att besöka vårt England; jag tror nog den skulle ha en avskräckande verkan. Men jag har sett böcker, publicerade i London, avsedda för engelsmän på utrikes resa, som varit precis lika dåraktiga. Någon lärd idiot, som missförstår sju språk, skriver uppenbarligen dessa böcker, i syfte att sprida desinformation och falsk vägledning i dagens moderna Europa.”
”Men Du kan ändå inte förneka”, sade George, ”att detta slags böcker har stor efterfrågan. De säljs i tusental, det vet jag. I varje stad i hela Europa, måste det finnas människor, som går omkring och talar på det här sättet.”
”Kanske det”, svarade jag, ”men lyckligtvis finns det ingen som förstår vad de säger. Jag har för egen del sett personer som står på järnvägsstationer och i gathörn och läser högt ur sådana här böcker. Ingen vet ens vilket språk de försöker tala; ingen har den blekaste aning om vad det är de försöker säga. Och det är kanske lika så gott; om någon begrep vad de sade, skulle denne någon kanske ta illa upp.”
George sade: ”Kanske att Du har rätt; min tanke är, att utröna vad som skulle hända om de kunde göra sig förstådda. Mitt förslag är, att vi åker in till London tidigt på onsdag morgon och tillbringar en timme eller två genom att gå ut och handla med denna boks hjälp. Det finns ett och annat — småsaker — som jag behöver inhandla, en hatt och ett par tofflor, bland annat. Vår båt går inte från Tilbury förrän klockan tolv och det innebär att vi precis skulle hinna med detta. Jag vill kunna prova den här sortens språk på ett ställe, där jag är i stånd att korrekt bedöma dess effekt. Jag önskar se hur en främling känner sig när han blir tilltalad på detta sätt.”
Det hela föreföll mig vara en intressant idé. Till följd av min entusiasm, erbjöd jag mig att följa med honom och vänta utanför butiken. Jag sade även, att jag trodde att Harris skulle komma med, även han — eller åtminstone vänta utanför tillsammans med mig.
George sade, att det inte var riktigt det han hade tänkt sig. Hans förslag var, att Harris och jag själv skulle komma med honom in i butiken. Med Harris, som ser strålande ut, som sitt stöd och med mig vid dörren, beredda att tillkalla polis om så skulle erfordras, sade han sig beredd att företa sig det hela.
Vi gick över till Harris’ hus och framlade förslaget för honom. Han undersökte boken, i synnerhet kapitlen som behandlade inköp av skor och hattar. Han sade:
”Om George talar på detta sätt till en skomakare eller hattmakare, såsom det beskrivs här, så är det inte stöd han behöver, utan några som bär iväg med honom till sjukhuset. Det är vad han kommer att behöva.”
Detta förtörnade George:
”Du talar till mig”, sade George, ”som vore jag en dumdristig liten pojke, utan sunt förnuft i skallen. Jag kommer att välja de artigaste och minst förargelseväckande fraserna ur boken; naturligtvis undviker jag de grövsta oförskämdheterna.”
När detta var fullt klarlagt, gav Harris sitt medgivande; och vår avresa fastställdes till tidigt onsdag morgon.
Fotnoter[redigera]
| Tre män på velociped av Jerome K. Jerome | ||||||||||||||||||||||||||||
|