Tre män på velociped/Kapitel 8
| ← Kapitel sju |
|
Kapitel nio → |
Kapitel åtta[redigera]
Herr och fröken Jones från Manchester — kakaons fördelar — En vink till Fredsförbundet — Fönstret som medeltida argument — De kristnas favoritrekreation — Guidernas språkkunskaper — Hur man läker såren från tidens tand — George provar en butelj — Tyska öldrickares ansikten — Harris och jag beslutar oss för att utföra en god gärning — En staty av det vanliga slaget — Harris och hans vänner — Ett paradis utan peppar — Kvinnor och städer.
Vi var på vår väg till Prag och väntade i stora hallen i Dresdens järnvägsstation på att de ansvariga myndigheterna skulle tillåta oss att gå ut på perrongen. George, som gjort en tur till bokståndet, återkom med något vilt i sina ögon. Han sade:
”Jag har sett dem.”
Jag sade: ”Sett vilka?”
Han var alltför upphetsad för att kunna svara begripligt. Han sade:
”De är här. De kommer hitåt, bägge två. Om Ni väntar ett tag kommer ni att få se dem själva. Jag skojar inte; det är verkligen de!”
Som brukligt är vid denna tid på året, hade det stått ett par notiser, mer eller mindre allvarligt menade, i tidningarna om sjöormar och jag trodde för ett ögonblick att det var dessa han måste mena. En stunds eftertanke sade mig dock, att här, mitt i Europa, 300 miles [1] från kusten, skulle något sådant vara omöjligt. Innan jag hann fråga honom om saken, grep han tag i min arm.
”Titta!”, sade han; ”nå, överdriver jag?”
Jag vände på mitt huvud och såg vad, förmodar jag, endast ett fåtal nu levande engelsmän sett före oss — den brittiske gentlemannen på resa, i enlighet med folkets på Kontinenten uppfattning om saken, åtföljd av sin dotter. De kom emot oss i kött och blod — om vi nu inte drömde — levande och synnerligen påtagliga — den engelske ”Milor” och den engelska ”Mees”, som de under generationer framställts i skämttidningar på Kontinenten och på Kontinentens scener. De var fulländade in i minsta detalj. Mannen var lång och magerlagd, med sandfärgat hår, stor näsa och mustascher av dundreary-modell. Över sin peppar-och-saltmönstrade kostym bar han en ljus överrock, vilken nådde honom nästan ner till hälarna. Hans vita hjälm var kantad av en grön slöja; en teaterkikare hängde över ena axeln och i sin behandskade hand höll han en Alpenstock, något längre än han själv. Hans dotter var lång och kantigt byggd. Hennes klädsel motstår all beskrivning: Min farfar, den stackars hedersmannen, skulle kanske ha kunnat klara av den saken; hennes klänning skulle varit honom mer bekant. Jag kan endast säga, att för mig föreföll den onödigt kort, förevisande ett par anklar — om det är mig tillåtet att tala om sådant — vilka, ur skönhetsmässig synvinkel snarare vunnit på att döljas. Hennes hatt fick mig att tänka på Mrs. Hemans; men jag kan inte förklara av vilken anledning. Hon bar kängor med sidknäppning, ”Prunella”, tror jag modellen brukade kallas, tumvantar och en pincenez. Även hon bar en Alpenstock (det finns inte ett berg inom 100 miles [2] radie från Dresden) och en svart väska fastgjord vid midjan. Hennes tänder stack ut som på en kanin. Hennes figur liknade ett dunbolster på styltor.
Harris rusade iväg efter sin kamera och kunde förstås inte hitta den; det gör han aldrig när han vill ha tag på den. Närhelst vi ser Harris irra runt som en vilsekommen hund, ropande ”var är min kamera, var i Dickens’ namn har jag gjort av den? Kan ingen av Er bägge komma ihåg var jag lade min kamera?” vet vi att för första gången den dagen har han sett något som verkligen är värt att fotografera. Senare kommer han alltid på att den finns i hans väska; där den alltid finns vid de tillfällen han vill ha den.
De nöjde sig inte med den fysiska likheten. De agerade även helt enligt förebilden. De gick omkring och gapade över allt omkring sig. Herrn hade en öppen Baedeker [3] i sin hand och damen bar på en parlör. De talade en slags franska som ingen omkring dem förstod och tyska som de inte själva kunde översätta! Mannen knackade alla tjänstemän i ryggen med sin Alpenstock för att påkalla deras uppmärksamhet och damen, när hon fick upp ögonen för någons kakaoreklam, sade ”chockerande!” och vände bort blicken.
Men detta må man förlåta henne. Man kan lägga märke till, att till och med i England, ägodelarnas förlovade land, den dam som dricker kakao förefaller, enligt reklamen, inte behöva särskilt många ägodelar i denna värld; en yard [4] eller så av konstfull muslimsvepning på sin höjd. På Kontinenten gör hon sig, så vitt man kan bedöma, av med till och med detta lilla av livets nödtorft. Kakao är inte endast hennes mat och dryck, utan även hennes klädedräkt, enligt vad kakaotillverkaren påstår. Men detta är att avvika från ämnet.
Naturligtvis blev de genast föremål för allmänhetens uppmärksamhet. Genom att jag kunde erbjuda dem en smula hjälp, fick jag förmånen att kunna konversera dem under fem minuter. De var mycket trevliga. Gentlemannen sade mig att han hette Jones och de kom från Manchester, men kunde inte säga varifrån i Manchester, eller var Manchester låg. Jag frågade honom vart de var på väg, något han uppenbarligen inte visste svaret på. Han sade, att det berodde på. Jag frågade honom om han inte ansåg att en Alpenstock vara ett alltför klumpigt föremål för att promenera omkring med i en tätbefolkad stad; han erkände att då och då var den verkligen i vägen. Jag frågade honom om han inte tyckte en slöja skymde sikten; han förklarade då, att han endast använde den när flugorna blev alltför närgångna. Jag frågade damen om hon inte tyckte det drog kring benen; hon sade sig ha lagt märke till detta, i synnerhet i gathörnen. Jag ställde inte alla dessa frågor den ena efter den andra, så som jag noterat dem här; jag blandade dem med allmän konversation och vi skiljdes åt som vänner.
Jag har noga övervägt denna deras uppenbarelse i mitt sinne och har kommit till en absolut ståndpunkt. En man, som jag senare mötte i Frankfurt och för vilken jag beskrev detta par, sade sig ha sett dem med egna ögon i Paris, tre veckor efter Fashodaincidenten; medan en representant för ett engelskt stålbolag som jag mötte i Strasbourg påminde sig ha sett dem i Berlin under uppståndelsen förorsakad av Transvaalfrågan. Min slutsats är, att de är arbetslösa skådespelare, som anlitats för att göra vad de gör till förmån för världsfreden. Det franska utrikesdepartementet, som önskade lugna den parisiska mobben som hetsade för krig mot England, tillförsäkrade sig detta ädla pars tjänster och skickade ut dem på stadens gator och torg. Ingen kan roas av något och samtidigt vilja döda detsamma. Den franska nationen såg den Engelske Medborgaren och Medborgarinnan — inte en karikatyr, utan den levande sanningen — och deras indignation upplöstes i skrattsalvor. Framgången i denna strategi fick dem senare att erbjuda sina tjänster till den tyska regeringen, med det lyckliga resultat vi nu alla känner till.
Vår egen regering borde kunna lära sig något av detta. Man skulle kunna hålla en kontingent små, feta fransmän, att sändas runt i landet när så fordrades, vilka skulle rycka på axlarna och äta grodlårssmörgåsar; eller en skock smutsiga, okammade tyskar, som fick vandra runt, rökande långa pipor och säga ”So!”. Allmänheten skulle skratta och utbrista: ”Krig med sådana som dem?! Det skulle vara alltför absurt.” Om regeringen inte antar mitt förslag, kan jag sända den vidare till Fredsförbundet.
🙝🙟
Vi fick lust att utsträcka vår vistelse något i Prag. Staden är en av Europas mest intressanta städer. Dess stenar är genomsyrade av historia och romantik; var och en av dess förstäder är ett före detta slagfält. Det är den stad som födde reformationen och utgjorde grogrunden för det trettioåriga kriget. Men hälften av Prags svårigheter genom åren, föreställer man sig, kunde ha besparats staden, om den haft mindre och mindre frestande fönster. Den första av dessa katastrofer sattes igång när sju katolska sändebud kastades ut genom fönstren på Rådhuset, på hussiternas lansar nedanför. Senare gav det signalen till den andra olyckan, när den österrikiska kejsarens sändebud kastades ut genom fönstren i den gamla borgen i Hradschin — Prags andra ”Fenstersturz”. Efter detta må alla viktiga beslut som fattats i Prag efter detta ha fattats i källare, kan man anta, eftersom de inte utlöst några fler utkastningar genom fönster. Fönstren som sakargument i diskussioner är, kan man tycka, uppenbarligen ett allt för frestande argument att ta till för varje sann pragbo.
I Teyenkirche står den maskstungna predikstol från vilken Jan Hus [5] predikade. Från exakt samma predikstol kan man idag höra en papistisk präst predika, medan man i det avlägsna Konstanz kan se ett grovt uthugget stenblock, till hälften dolt av murgröna, som utmärker platsen där Hus och Jerome dog på bålet. Historien är fylld av denna slags små ironier. I denna Teyenkirche ligger astronomen Tycho Brahe [6] begravd, som gjorde det för tiden vanliga misstaget att tro att jorden, med dess elva hundra djurarter och en mänsklighet var universums centrum; men som i övrigt observerade himlens stjärnor på ett klarögt sätt.
Genom Prags smutsiga, palatskantade gränder måste ofta den blinde Ziska [7] och den frisinnade Wallenstein [8] ha trängt sig fram i stor hast — de har utnämnt den senare till ”Prags hjälte”; och staden är uppriktigt stolt över att ha haft honom som innevånare. I hans dystra palats vid Waldstein-Platz förevisar de som en helig plats det kabinett där han bad och tycks ha intalat sig själva att mannen verkligen hade en själ. Stadens branta, vindlande gator måste ha tagit musten ur, än Sigismunds flyende legioner förföljda av Tarboriter som kallsinnigt dödade dem, än av bleka protestanter, jagade av den framgångsrike Maximilians katoliker. Än saxer, än bayrare, än fransmän; än Gustav Adolf bärsärkar, än Fredrik den Stores stålklädda stridsmaskiner till kämpar, har dundrat genom stadens portar och kämpat på dess broar.
Judarna har alltid spelat en viktig roll i Prags historia. Vid olika tillfällen har de varit de kristna till hjälp i de senares favoritsyssla; att slakta varandra. Den stora flaggan som finns uppspänd i den gammal-nya synagogan tjänar som vittnesmål över det mod de visade när de kämpade på katolska Ferdinands sida, för att bekämpa de protestantiska svenskarna. Prags ghetto var ett av de första som upprättades i Europa och i dess lilla tempel, som fortfarande är i bruk, har Prags judar firat gudstjänst i åtta hundra år, medan deras kvinnfolk hängivet lyssnat på dem utifrån, genom de hål som tagits upp i de massiva väggarna, just för detta ändamål. En judisk begravningsplats i anslutning till synagogan, ”Bethchajim”, eller ”Livets hus” förefaller snarare breddfylld av ghettots döda. Inom dess lilla yta var det, under århundraden, här och ingen annanstans Israels dödas ben skulle vila. Så de slitna och trasiga gravstenarna ligger travade i stor förvirring, som vore de kringkastade av sina kämpande värdar under marken.
Ghettots murar har för länge sedan jämnats med marken, men de judar som fortfarande finns i Prag håller sig till sina invanda gator och gränder, även om dessa senare i snabb takt ersätts med vackra nya gator, vilka inger löften om att en dag omforma denna stadsdel till stadens vackraste.
I Dresden rådde de oss att inte tala tyska i Prag. Under århundraden har det rått nationella motsättningar mellan den tyska minoriteten och den tjeckiska majoriteten. Dessa motsättningar har genomsyrat hela Böhmen och att av misstag bli tagen för en tysk på vissa av Prags gator är inte att rekommendera. I vilket fall talade vi tyska på andra gator; valet stod mellan att tala tyska eller inte tala alls. Det tjeckiska språket är, enligt utsago, uråldrigt och väl utvecklat. Dess alfabet består av 42 bokstäver och påminner för en främling något om det kinesiska. Det är inte ett språk man lär sig i brådrasket. Vi beslutade oss för att det säkraste var att hålla oss till tyska och sanningen är att inget ont hände oss. Jag kan endast förklara detta på det sättet, att pragborna är synnerligen uppmärksamma; en eller annan felaktighet i fråga om vårt uttal, vissa grammatikaliska misstag i vårt sätt att tala tyska kan ha avslöjat för dem att vi inte var infödda tyskar. Detta är dock inget jag kan ta gift på; utan framlägger det endast som en möjlighet.
För att i onödan inte utsätta oss för fara, anlitade vi dock en guide för vår sightseeing. Ingen av de guider jag träffat har någonsin varit helt perfekt. Denne led av två tillkortakommanden i synnerhet. Hans engelska var synnerligen bristfällig. I själva verket var det inte fråga om engelska alls. Jag saknar ord för vad man skall kalla det. Men felet var inte till fullo hans; han hade lärt sig engelska av en skotsk dam. Jag förstår skotska tämligen väl — för att kunna tillgodogöra sig modern engelsk litteratur, är detta en nödvändighet — men att förstå bred skotska talad med slovensk brytning, då och då uppblandad med inslag av tyska, tär på en persons intellektuella krafter. Under den första timmen var det svårt att befria sig från övertygelsen att mannen höll på att kvävas. I varje stund trodde vi att mannen skulle dö knall och fall framför oss. Vi vande oss dock under morgonens lopp vid hans sätt att tala och kunde göra oss av med instinkten att, varje gång han öppnade munnen, kasta honom till marken och slita hans kläder av kroppen. Senare kom vi rent av att förstå delar av vad han sade och detta gjorde att vi kom att upptäcka den andra bristen hos honom.
Det framkom nämligen, att han nyligen uppfunnit en tinktur för att återställa hårväxt, vilken han övertalat en lokal apotekare att framställa och marknadsföra. Halva tiden gick åt till att för oss framhålla, inte staden Prags alla sevärdheter, utan alla de fördelar som troligen skulle komma mänskligheten tillgodo om den använde denne mans dekokt; och den utsökta vältalighet, med vilken han utvecklade dessa idéer, inflätade med tankar kring utsikter och arkitektur, gjorde att våra sinnen vändes i antipati mot hans avskyvärda brygd.
Följden blev, att inget nu kunde få honom att hålla sig till ämnet. Ödelagda palats och raserade kyrkor avfärdade han med summariska hänvisningar såsom oviktiga, uppmanande till en morbid smak för det dekadenta. Hans plikt, som han såg den, var inte alls att förmå oss att intressera oss för vad tidens tand åstadkommit, utan snarare att leda våra blickar till hur denna skada kunde botas. Vad hade vi att göra med hjältestatyer utan huvuden, eller flintskalliga helgon? Vårt intresse borde i sanning riktas mot de levandes värld; mot ungmörna, med flygande hårlockar, eller de flygande hårlockar vi borde ha, använde vi bara tillräcklig mängd av ”Kophkeo”; bleve vi de unga mäns med ståtliga mustascher likar, vilka fanns avbildade på flaskans etikett.
Omedvetet och i sitt eget sinne, hade han delat upp världen i två delar. Det Förgångna (”Innan användning”), en sjuklig, motbjudande, ointressant värld. Framtiden (”Efter användandet”), en välmående, lycklig, Gud-välsignar-alla-människor-slags värld; och detta gjorde honom olämplig som förevisare av platser från den medeltida historien.
Han sände oss en flaska var av medlet till vårt hotell. Det föreföll som om vi under den tidigare delen av vår samvaro, utan att veta vad vi gjorde, hade bett honom om det. Personligen kan jag varken berömma eller fördöma det. En lång serie besvikelser hade härdat mig; den ständiga lukten av paraffin, om än svag, är ämnad att framkalla kommentarer, i synnerhet om det gäller en gift man. Vid detta tillfälle brydde jag mig inte ens om att prova.
Jag gav min butelj till George. Han bad att få den för att skicka till en man han känner i Leeds. Jag fick senare reda på att Harris hade givit honom sin flaska också, för att skickas till samme man.
En aning av löklukt har följt oss under denna resa alltsedan vi lämnade Prag. George har själv lagt märke till det. Han hänför den till den frekventa användningen av vitlök i det europeiska köket.
🙝🙟
Det var i Prag som Harris och jag gjorde något vänligt och omtänksamt mot George. Vi hade under någon tid lagt märke till att George höll på att bli allt för förtjust i Pilsneröl. Detta tyska öl är en förrädisk dryck, i synnerhet i varmt väder; eftersom det inte är tillrådligt att förtära det i alltför stora mängder. Det stiger inte drinkaren åt huvudet, utan sätter sig efter ett tag längs midjan. Jag säger alltid mig själv, när jag kommer till Tyskland:
”Nu skall jag inte dricka tyskt öl. Landets vita vin, med en smula sodavatten; Någon gång kanske ett glas Emser eller Potash. Men öl, aldrig — eller i alla händelser, så gott som aldrig.”
Detta är ett gott och användbart löfte, som jag rekommenderar alla resenärer. Jag önskar endast, att jag själv kunde hålla det. George vägrade, trots att jag enträget bad honom om det, att binda sig vid en så hård och bestämd begränsning. Han sade, att i måttliga mängder är tyskt öl enbart nyttigt.
Kanske han har rätt i det. Det som oroade Harris och mig själv var de halvdussin glass han brukade häva i sig.
”Vi borde göra något för att hindra honom”, sade Harris; ”det här börjar bli allvarligt.”
”Det är ärftligt betingat, efter vad han sagt mig”, svarade jag. ”Det förefaller som om hans familj alltid varit törstigt lagd.”
”Men det finns ju Apollinarisvatten”, svarade Harris, ”vilket, tror jag, med en aning pressad citron är så gott som ofarligt. Vad som oroar mig är hans figur. Han kommer fullständigt att förlora all sin naturliga elegans.”
Vi diskuterade frågan och, med Himmelsk vägledning, fastställde vi en plan. För stadens utsmyckning hade man just låtit gjuta en ny staty. Jag har glömt vem den föreställde. Jag kommer endast ihåg, att det var den vanliga sortens staty man ser på städers gator, föreställande den vanlige slags manspersonen, med den vanliga styva nacken, på ryggen på den vanliga sortens häst — det slags häst som alltid vandrar omkring på bakbenen, för att kunna dirigera symfoniorkestrar med frambenen. Men, i ett avseende var denna staty unik: Istället för det vanliga svärdet eller batongen, höll mannen ut sin plymbeprydda hatt; och hästen hade, istället för ett vattenfall av tagel till svans, en något försvagad svansdel, som på något sätt föreföll otillräcklig för hästens pretentiösa uppträdande. Känslan infann sig, att en häst med så liten svans inte skulle ha stegrat sig på det viset.
Statyn stod på ett litet torg inte långt från den bortre änden av Karlsbron, men där var den endast tillfälligt placerad. Innan man beslutade sig för var den skulle stå, hade stadens myndigheter fattat det mycket förnuftiga beslutet, att utföra praktiska prov var statyn skulle göra sig bäst. Följaktligen hade man låtit göra tre grova kopior av statyn — enkla träprofiler, som inte tålde närmare betraktelse, men vilka, sedda på lite avstånd, gav den erforderliga effekten. En av dessa kopior hade satts upp vid påfarten till Franz-Josefsbron, en annan stod på den fria ytan bakom teatern och den tredje mitt på Wentzelplatsen.
”Bara nu George inte känner till denna hemlighet”, sade Harris — vi kunde tala ostörda under en timme, eftersom George stannat kvar på hotellet för att skriva ett brev till sin moster — ”om han inte har lagt märke till dessa statyer, kan vi med deras hjälp göra honom till en bättre och smalare man och det redan ikväll.”
Så, under middagen förhörde vi honom noggrant och, när vi fann att han var fullständigt ovetande, tog vi honom med oss och förde honom på bakgatorna till den plats där den riktiga statyn stod. George såg på statyn och gick därefter vidare, vilket är hans vanliga beteende vad statyer beträffar, men vi insisterade på att han skulle stanna och riktigt inpränta statyns utseende i medvetandet. Vi vallade honom runt statyn fyra varv och förevisade den ur varje tänkbar synvinkel. Jag tror nog, att vi tråkade ut honom med den där grunkan, men vårt mål var att inpränta dess utseende i hans sinne. Vi berättade historien kring den man som red på hästen, namnet på den konstnär som skapat statyn, hur mycket den vägde och dess mått. Vi arbetade in denna staty i hela hans sinne. När vi var klara med denna sak, visste han, åtminstone för stunden, mer om denna staty, än han visste om någonting annat. Vi fullkomligt dränkte honom i denna staty och lät honom inte gå därifrån, förrän han lovat att återvända tillsammans med oss påföljande morgon, i det att vi då skulle kunna se den ännu tydligare. Av denna anledning såg vi även till, att han noterade detta i sin guidebok, på det stället där statyn stod omnämnd.
Därefter åtföljde vi honom till hans favoritölhall och gjorde honom sällskap, genom att berätta anekdoter om män som, ovana vid tyskt öl hade druckit det alltför frikostigt, blivit vansinniga och utvecklat lustmördarmanier; om män som dött unga genom förtäring av tyskt öl; av unga kavaljerer som sett sig för alltid skilda från vackra flickor på grund av tyskt öl.
Klockan tio inledde vi promenaden tillbaka till hotellet. Det var en stormig kväll, med tunga moln som drev framför en svag måne. Harris sade:
”Vi går inte tillbaka samma väg vi kom; vi går tillbaka längs floden. Den är underbar i månljus.”
Harris berättade medan vi gick, en sorglig historia om en man, som han en gång kände, som nu vistas på ett hem för ofarliga imbeciller. Han sade, att han drog sig till minnes denna berättelse, eftersom det var just under en liknade natt, som han för sista gången promenerade med den stackars kraken. De gick längs Thames Embankment, fortsatte Harris, när mannen skrämde honom genom att envisas med att han hade sett statyn över Hertigen av Wellington vid hörnet intill Westminster Bridge, när den, som var och en vet, står vid Picadilly.
Det var i exakt det ögonblicket som vi fick syn på den första av de tre träkopiorna. Den stod i mitten av ett litet inhägnat torg, något ovanför oss, på motsatta sidan av gatan. George frös plötsligt till och lutade sig sedan mot muren på kajen.
”Hur är det fatt?”, sade jag; ”känner Du Dig yr?”
Han sade: ”Ja, en smula. Låt oss vila här ett ögonblick.”
Han stod där med ögonen fixerade vid saken.
Han sade, med hes röst:
”Apropå statyer. En sak som alltid slår mig är hur lika varandra de är allihop.”
Harris sade: ”Jag kan inte hålla med Dig därvidlag — tavlor, ja. Vissa tavlor är identiska med andra tavlor, men hos statyer finns det alltid något distinkt. Tag till exempel den där statyn vi såg tidigare ikväll”, fortsatte Harris, ”innan vi gick in i konserthallen. Den föreställde en man som satt på en häst. I Prag kan man se åtskilliga man-på-häst-statyer, men ingen av dem liknar den vi såg.”
”Jodå, det gör de”, sade George; ”de liknar varandra hela bunten. Det är alltid samma häst och samma man. De är exakt lika varandra. Det är idiotiskt struntprat att säga något annat.”
Han föreföll irriterad över Harris.
”Vad får Dig att säga det?”, frågade jag.
”Vad som får mig att säga det?”, genmälde George och vände sig nu till mig. ”Men, se bara på den förbaskade grunkan där borta!”
Jag sade: ”Vilken förbaskad grunka?”
”Men, den där grunkan”, sade George; ”se på den! Det är samma häst med en halv svans, stående på bakbenen; samma hattlöse man; samma…”
Harris sade: ”Nu talar Du om den statyn vi såg på Ringplatz.”
”Nej, det gör jag inte”, svarade George; ”jag talar om statyn där borta.”
”Vilken staty?”, frågade Harris.
George såg på Harris. Men Harris är en man som, med en smula träning, skulle kunna bli en hyfsad amatörskådespelare. Hans ansikte uttryckte endast vänlig sorg, uppblandad med oro. Då vände sig George mot mig och jag ansträngde mig allt jag är mäktig att efterlikna Harris’ ansiktsuttryck, men lade på eget skön till ett en smula förmanande uttryck.
”Skall vi skaffa Dig en droska?”, sade jag så vänligt jag kunde till George. ”Jag springer och ropar på en.”
”Varför i helvete skulle jag vilja ha en droska?”, svarade han ohövligt. ”Kan ingen av er förstå ett skämt? Det är som att vara ute och gå med två enfaldiga kärringar”, sade han, under det han började gå över bron, lämnande oss efter sig.
”Jag är så glad över, att Du endast skämtade”, sade Harris, när vi kom ikapp honom. ”Jag känner till ett fall av begynnande galenskap, som började med…”
”Å, Du är en då en fånig åsna!”, sade George och avbröt honom; ”Du har då svar på allting, vad?”
Han var verkligen höggradigt otrevlig till sitt sätt.
Vi förde honom längs teaterns fasad mot floden. Vi sade honom att detta var den genaste vägen, vilket det faktiskt också var. På den öppna platsen bakom teatern stod den andra av dessa träbeläten. George såg den och frös återigen till en isstod.
”Hur är det fatt?”, sade Harris vänligt. ”Du är väl inte sjuk?”
”Jag tror inte på att detta är den kortaste vägen”, sade George.
”Jag försäkrar Dig, det är det”, vidhöll Harris.
”Nå, då går jag en annan väg”, sade George; och han gjorde helt om, medan vi, liksom tidigare, följde honom.
Längs Ferdinandstrasse talade Harris och jag om privata mentalsjukhus, som enligt vad Harris påstod, var bristfälliga i fråga om skötseln i England. Han sade, att en vän till honom, som varit intagen på mentalsjukhus…
George sade, i det han avbröt Harris: ”Det förefaller som om ett mycket stort antal av Dina vänner vistas på dårhus.”
Han sade detta i det allra mest förolämpande tonfall, som ville han antyda att man torde kunna finna majoriteten av Harris’ vänner på ett sådant ställe. Men Harris blev inte arg; han svarade endast, lugnt och sansat:
”Ja, det är verkligen märkvärdigt, när man tänker efter, hur många av dem som kommit att hamna där, förr eller senare. Ibland gör det mig riktigt nervös numera.”
I hörnet vid Wenzelplatz, stannade Harris, som gick ett par steg framför oss.
”Detta är en vacker gata, eller hur?”, sade han, under det han stack händerna i byxfickorna och beundrade den.
George och jag följde i hans exempel. Tvåhundra yards [9] från oss, i torgets exakta mittpunkt, stod den tredje av dessa tre spöklika statykopiorna — den som var mest lik originalet, den mest förrädiska. Den stod stolt framhävd mot de vilda skyarna: Hästen på sina bakben och med märkligt minimalistisk svans; mannen, barhuvad och pekande med sin plymbeprydda hatt mot den nu fullständigt synliga månen.
”Jag tror… Om ni inte har något emot det”, sade George — han talade nu med ett nästan patetiskt tonfall, hans aggressivitet hade farit all världens väg — ”att vi tar den där droskan, om vi kan få tag på en.”
”Jag tyckte väl att Du såg besynnerlig ut”, sade Harris vänligt. ”Det är huvudet, eller hur?”
”Jo, kanske det”, svarade George.
”Jag har sett det komma”, sade Harris, ”men jag ville inte säga något till Dig. Du ser i syne, eller hur?”
”Nej, nej; det är inte det”, svarade George, tämligen snabbt. ”Jag vet inte hur det är fatt.”
”Men det vet jag”, svarade Harris, högtidligt, ”och jag ska berätta det för Dig. Det är allt detta tyska öl Du dricker. Jag känner till fall där en man…”
”Var snäll och berätta inte mer just nu”, sade George. ”Jag instämmer i att vad Du berättar är sant, men på något vis vill jag inte höra talas om honom.”
”Du är inte van vid ölet”, sade Harris.
”Jag skall sluta med det från och med ikväll”, sade George. ”Jag tror att Du har rätt, jag tål det inte.”
Vi förde honom hem och i säng. Han var mycket vänlig och tacksam.
Nästa kväll, efter en lång cykeltur, åtföljd av en mycket tillfredsställande middag, gav vi honom en stor cigarr och, efter att ha flyttat allt utom räckhåll för honom, berättade vi om den strategi vi lagt upp för hans eget bästa.
”Hur många kopior av den där statyn sade Du att vi såg?”, frågade George, när vi var klara.
”Tre”, svarade Harris.
”Endast tre?”, fortsatte George. ”Är Du säker på det?”
”Fullkomligt”, svarade Harris. ”Varför frågar Du det?”
”Åh, det var ingenting särskilt!”, svarade George.
Men jag tror inte att han trodde på Harris.
🙝🙟
Från Prag reste vi till Nürnberg via Karlsbad. Man säger att goda tyskar reser till Karlsbad för att dö, på samma sätt som goda amerikaner reser till Paris. Jag tvivlar dock på detta, efter att ha sett att det är en mycket liten stad, som inte kan härbärgera stora folkmängder. I Karlsbad stiger man upp klockan fem om morgonen, vilket är den fashionabla timmen för en promenad, när orkestern spelar under kolonnaden och Sprudeln är fylld av en folkmassa av över en miles [10] längd. Promenaden varar mellan klockan sex och åtta. Här kan man höra fler språk talas än i skuggan av Babels torn. Polska judar och ryska prinsar; kinesiska mandariner och turkiska paschor; norrmän som förefalla ha stigit ut ur ett av Ibsens skådespel; kvinnor från boulevarderna; spanska grander och engelska grevinnor; bergsbor från Montenegro och millionärer från Chicago; av dessa kan Du finna 13 på dussinet. Karlsbad erbjuder sina besökare varje tänkbar bekvämlighet, förutom ett undantag: Peppar. Det finns inte att köpa för pengar ens, inom en radie av fem miles [11] från staden. Peppar är, anser renlevnadsbrigaden som utgör fyra femtedelar av stadens innevånare, rena giftet och eftersom avhållsamhet alltid är bättre än kurer, hålls denna vara borta från grannskapet. ”Pepparsällskap” utgår från Karlsbad för att resa till orter som inte intar denna avoghet mot peppar, där de inleder fullkomliga pepparorgier.
🙝🙟
Nürnberg är en besvikelse om man förväntar sig en stad av medeltida framtoning. Underliga gathörn och pittoreska glimtar finns i mångfald; men överallt är de omgivna och inträngda av moderna byggnader; och till och med det antika lämnar mycket i övrigt att önska ifråga om antikvitet. När allt kommer omkring, är en stad, på samma sätt som en kvinna, endast så gammal som hon ser ut; och Nürnberg är fortfarande en dam med behagfullt utseende, vars ålder är något svår att ana under dess nya målning och stuckatur, i det starka gas- och elektriska ljuset. Ändå, om man ser noga efter, kan man ana dess rynkiga husväggar och grå torn.
Fotnoter[redigera]
- ↑ 483 kilometer.
- ↑ 160,9 kilometer.
- ↑ Välkänd serie resehandböcker.
- ↑ 91,4 centimeter
- ↑ Jan Hus (ty. Johannes Huss), f. c:a 1371, d. 6 juli 1415; böhmisk reformator, föregångare till Martin Luther. Predikant och rektor vid universitetet i Prag. Angrep prästerskapets förvärldsligande och kyrkans egendomsägande. Han exkommunicerades och kallades därefter inför konciliet i Konstanz, med 30 anklagelsepunkter riktade mot sig. Trots att kejsar Sigismund lovat honom fri lejd, dömdes han till att brännas på bålet. Då han såg en bonde (alt. en gammal kvinna) kasta ved på bålet, skall han ha yttrat ”O, sancta simplicitas” (latin för ”o heliga enfald”.
- ↑ Tycho Brahe, f. 14 dec. 1546, d. 24 okt. 1601; dansk adelsman, astronom, astrolog och alkemist. Lät på ön Ven bygga Uranienborg, sin tids mest framstående astronomiska forskningscenter. Gjorde noggranna mätningar av stjärnor, planeters och kometers banor. Då hans mätningar visade att den gamla geocentriska världsbilden inte kunde stämma, utvecklade han denna, med jorden i mitten, och solen och månen roterande kring denna, medan övriga planeter och stjärnor roterade kring solen. Det var först med hans lärjunge JohannesKepler som den heliocentriska världsbilden introducerades.
- ↑ Jan Žižka, f. c:a 1370, d. 1424; tjeckisk general och hussitledare. Deltog i inbördeskrigen under Venceslaus IV och förlorade då, sägs det, ena ögat i en skärmytsling under slaget vid Grünwald, vilket gjorde att han fick öknamnet ”Jan den enögde”. Deltog 1419 vid första fönsterutkastningen i Prag, vilket ledde till det utdragna hussiska kriget.
- ↑ Albrecht von Wallenstein, 24 sep. 1583, d. 25 feb. 1634; böhmisk krigare och politiker av lågadlig härkomst, som erbjöd sina tjänster (en armé på 30 000 - 100 000 soldater) under den danska perioden av trettioåriga kriget till Ferdinand II utan kostnad, förutom tillåtelse att plundra de territorier som erövrades.
- ↑ 182,8 meter.
- ↑ 1 604 meter.
- ↑ 8,02 kilometer.
| Tre män på velociped av Jerome K. Jerome | ||||||||||||||||||||||||||||
|