Tsarens kurir/Kapitel 07
| ← Kapitel 6 |
|
Kapitel 8 → |
SJUNDE KAPITLET.
Uppför Kama.
Följande dagen något före kl. sju på morgonen anlände man till staden Kasan. Denna stad är en bland de mera betydande i Ryssland. Den har universitet och är säte för en grekisk ärkebiskop samt äger en befolkning av 140,000 invånare.
Ehuru staden ligger tämligen långt ifrån själva hamnen, trängdes dock en talrik folkmassa på kajen. Man hade infunnit sig för att få veta nyheter. Polistjänstemän och kosacker upprätthöllo ordningen och gjorde rum för såväl de passagerare, som stego av ångbåten, som för dem, vilka skulle gå ombord.
Kaukasus behövde kvarligga i Kasans hamn en timme för att intaga nytt bränsle. Men Mikael Strogoff föll ej ens på den tanken att gå i land. Nadia hade ännu ej återkommit upp på däck, och han ville ej lämna den unga flickan ensam ombord. Däremot hade de båda korrespondenterna, så fort båten stannat, begivit sig ned på kajen och, såsom det anstår äkta nyhetsjägare, genast blandat sig i folkmassan för att lyssna och speja.
Bland de resande, som lämnat Kaukasus, igenkände Mikael Strogoff den zigenartrupp, som ännu den föregående aftonen befann sig på marknadsplatsen i Nischni-Novgorod. Denna trupp utgjordes av den gamle zigenaren och kvinnan, som hade kallat honom spion, samt ett tjugutal danserskor och sångerskor från 15 till 20 år.
Den gamle zigenaren stod där med en ödmjuk hållning, som alls icke överensstämde med dessa kringstrykande människors vanliga oblyghet. Det såg ut, som om han på allt sätt sökte undvika att ådraga sig uppmärksamhet. Hans eländiga, solbrända hatt var djupt neddragen över det skrynkliga ansiktet. Hans krokiga rygg böjde sig under en gammal sliten kappa, som han oaktat värmen svepte hårt omkring sig.
Bredvid honom stod med ståtlig hållning zigenerskan Sangarr, en storväxt och kraftig kvinna på omkring 30 år, med brun hy, präktiga ögon och guldglänsande hår.
En av de unge danserskorna gnolade en visa med besynnerlig takt och melodi. Mikael Strogoff lyssnade till första versen, som kan översättas sålunda:
Mitt unga bröst koraller smycka,
Och pärlor glänsa i mitt hår.
Jag söka vill min framtids lycka
I Österland, dit resan går.
Utan tvivel fortsatte den glada flickan sin visa, men Mikael Strogoff hörde icke längre på henne. Han tyckte nämligen, att zigenerskan Sangarr betraktade honom med en besynnerlig envishet. Först en lång stund efter sedan gubben och hans trupp lämnat båten, gick hon i land.
— Det kan man kalla en oförskämd zigenerska, sade Mikael Strogoff för sig själv. Skulle hon möjligen ha upptäckt, att jag är samme man, som hon i Nischni-Novgorod kallade spion? Dessa knepiga zigenerskor ha kattögon. De se lika klart om natten som om dagen.
Han stod just i begrepp att följa Sangarr och truppen för att anbefalla dem åt polisens uppmärksamhet, men han besinnade sig.
— Nej, tänkte han, ingen obetänksamhet! Om jag låter arrestera denne gamle spåman och hans band, löper jag fara att själv bli upptäckt. Men ingen bör få veta, vem jag är och varför jag reser, icke ens polisen. Zigenarne ha nu för resten lämnat båten, och innan de hunnit över gränsen, skall jag vara långt bortom Uralbergen. De kunna visserligen taga en genare väg inåt Sibirien, men
med goda friska hästar skall jag nog kunna lämna en zigenarkärra bakom mig. Var därför lugn, min vän Korpanoff!
Från Kasan leda två vägar över Ural in åt Sibirien, där de sammanträffa vid staten Ischim. Den ena går tämligen rakt åt öster genom ett pass i Uralbergen, den andra gör en båge åt norr över Perm och Jekaterinenburg. Zigenarne valde sannolikt den förra, men Mikael Strogoff den senare, och häri gjorde han klokt. Den är visserligen något längre, men man hinner dock fortare fram på denna väg, emedan man kan begagna ångbåten ända till Perm. Dessutom är landsvägen från denna stad över Uralbergen den egentliga postvägen till Sibirien och därför bredare och bekvämare samt försedd med ordentliga skjutsstationer.
Mikael Strogoff kunde därför ha gott hopp om att hinna före zigenarne till Ischim. Men hade han ägt en aning om, vem den gamle zigenaren var, och vilka olyckor denne skulle bereda honom i Sibirien, skulle han inte ett ögonblick tvekat att överlämna honom i polisens våld.
En timme senare ringde klockan på Kaukasus' fördäck. Klockan var nu 8 på morgonen. Pannorna skälvde under trycket av ångan. Kaukasus var klar att avgå, och de resande hade redan intagit sina platser på däck.
I detta ögonblick märkte Mikael Strogoff att av de två korrespondenterna endast Harry Blount hade återvänt ombord. Ämnade då Alcide Jolivet stanna kvar i Kasan?
Men just som man kastade loss trossarne, syntes fransmannen komma storspringande. Ångaren hade redan lagt ut, landgången var till och med uppdragen på kajen, men Alcide Jolivet var ej den, som stod förlägen inför en sådan småsak. Han tog ett hopp, som skulle hedrat en av Alpernas vigaste stenbockar, och föll ned på däcket, nästan i armarne på sin tröge kamrat.
— Jag hoppades, att Kaukasus skulle få avgå utan er, sade den Senare med en sötsur min.
— Bah! svarade Alcide Jolivet. Jag skulle nog hunnit upp er, även om jag måst hyra mig en extrabåt. Nu kom jag emellertid lagom, fast jag fick springa som en vinthund. Det är långt från hamnen till telegrafstationen.
— Vad? Har ni varit på telegrafen? frågade Harry Blount i största förvåning.
— Ja, det har jag.
— Kan den ännu användas ända till Omsk?
— Det vet jag inte, men jag kan försäkra er, att den kan användas från Kasan till Paris.
— Har ni skickat ett telegram till Paris?
— Ja, ett alldeles utmärkt telegram.
— Ni har då fått veta — — —?
— Se så, pappa lilla, som ryssarne bruka säga, jag är ett snällt barn jag och vill inte ha några hemligheter för er. Tartarerna ha, med Feofar Khan i spetsen, lämnat Semipalatinsk och fara utför floden Irtisch. Håll till godo med den nyheten!
— Huru! skrek Harry Blorint ursinnig. En så viktig nyhet, och jag har inte fått veta den!
Den påpasslige Alcide Jolivet hade sannolikt fått veta nyheten på kajen och genast skyndat till telegrafen. Frankrike hade fått försteget, och England var på efterkälken, det kunde inte förnekas. Men den trumpne Harry Blount sväljde förtreten, och utan att säga ett ord vidare gick han med armarne på ryggen och satte sig på ångarens akterdäck.
Kaukasus hade just nu uppnått det ställe, där Kama utfaller i Volga. Där skulle ångaren lämna den stora floden efter att hava gått fyra hundra verst utför densamma, för att sedan gå uppför den ansenliga bifloden på en sträcka av ytterligare fyra hundra verst.
Framemot klockan 10 kom den unga livländskan upp på däck. Mikael Strogoff gick emot henne.
— Se, syster! sade han och pekade ut över landskapet.
Och utsikten var i sanning vacker. Kamas stränder äro förtjusande. På båda sidor utbreda sig avrundade höjder, beväxta med aspar, alar och stora ekar, och den breda flodens vatten glittrade i solstrålarne.
Men den unga flickan tycktes icke fästa sig vid dessa naturskönheter. Hon tänkte endast på det mål, hon ville uppnå, och hennes ögon fingo en underbar glans, då hon såg åt öster.
— Broder, sade hon, hur långt äro vi från Moskva?
— Åtta hundra verst, svarade Mikael Strogoff.
— Åtta hundra av fem tusen! suckade den unga flickan.
Därefter tillade hon:
— Du skall nu få veta, vem jag är, och varför jag reser. Jag heter Nadia Feodor och är dotter till en landsförvisad. Min mor dog i Riga för en månad sedan, och jag ämnar mig nu till Irkutsk, där jag vill uppsöka min far för att dela hans landsflykt.
— Också jag reser till Irkutsk, sade Mikael Strogoff, och jag skall göra allt för att kunna få lämna dig frisk i din fars händer.
— Tack broder, svarade Nadia.
— Hur kunde du våga att ensam ge dig ut på en så lång och livsfarlig resa? frågade Mikael Strogoff.
— Plikten bjuder mig det, broder. Ett barn bör göra allt för sin far.
— Det är sant. Men visste du inte, att det är nästan omöjligt att färdas genom Sibiriens stepper under kriget och upproret?
— Man visste ingenting om kriget, då jag lemnade Riga, svarade Nadia. Det var först i Moskva, jag fick veta denna nyhet.
— Och ändå fortsatte du din resa?
— Det var min plikt.
Dessa ord visade tillräckligt denna modiga unga flickas rena och ädla sinnelag.
Hon talade därpå om sin fader, Vassili Feodor. Han hade varit en framstående läkare i Riga ända tills för två år sedan. Då hade det blivit känt, att han var medlem av ett hemligt sällskap i utlandet. Han blev gripen av ryska polisen och förd till Sibiriens huvudstad, där han nu levde i landsflykt. Han skulle likväl där kunnat leva någorlunda lycklig, om blott hans hustru och dotter kunnat följa honom. Men hans hustru var för sjuklig för att kunna lämna Riga. Tjugo månader efter sin mans avresa dog hon och lämnade Nadia ensam och nästan utan tillgångar. Nadia Feodor erhöll nu ryska regeringens tillåtelse att flytta till sin fader i Irkutsk. Hon skrev till honom, att hon skulle komma. Sedan hon sålt allt, vad de ägde, hade hon knappt så mycket penningar, som behövdes för denna långa resa, men hon tvekade dock icke att företaga densamma. Gud skulle nog hjälpa henne att komma fram till sin landsflyktige fader.
Under tiden gick Kaukasus uppför floden. Natten inbröt, och luften fylldes av en behaglig svalka. Tusentals gnistor från ångarens skorsten glittrade i mörkret, och bruset av vågorna, som piskades av hjulen, blandade sig med tjutet av vargarna, vilka i nattens mörker hemsökte Kamas högra strand.