Tsarens kurir/Kapitel 22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 21
Tsarens kurir
av Jules Verne
Översättare: Alfred Smedberg

Tjuguandra kapitlet. Moder, broder och syster.
Kapitel 23  →


[ 125 ]

TJUGUANDRA KAPITLET.
Moder, broder och syster.

Emellertid sänkte sig solen under horisonten. Ett halvmörker började övergjuta bakgrunden av landskapet. Ceder- och furuskogarna i fjärran blevo allt svartare, och Toms mörknande vatten sammansmälte med de första nattdimmorna. Det kunde ej dröja länge, innan mörkret även smög sig över den platå, där festen hölls.

Men i detta ögonblick rusade flera hundra slavar med brinnande facklor in på platsen. Med Sangarr i spetsen skyndade zigenerskorna och persiskorna åter fram inför emirens tron. De tartariska instrumenten brusto ut i en ännu vildare musik, och dansen begynte åter. De dansande medförde hundratals små mångfärgade lyktor, vilka de fäste vid pappersdrakar och läto flyga omkring i luften.

[ 126 ]Nu blandade sig en skara tartariska krigare i dansen, vilken blev allt vildare och vildare. Sången skallade, musiken dånade, de mångfärgade lyktorna fladdrade i luften, och pistol- och gevärsskotten smattrade runt omkring. Alltsammans jämte de dansandes vilda språng bildade ett skådespel så sällsamt, att de båda korrespondenterna säkerligen aldrig sett maken.

— Blount, sade Alcide Jolivet till sin följeslagare, tänker ni se slutet av allt detta?

— Visst icke, svarade engelsmannen, jag uthärdar icke att se den präktige kurirens tortyr.

— Stackars gosse! sade Alcide Jolivet. Kunna vi inte göra något för att rädda honom?

— Vi förmå intet. Låtom oss fly härifrån!

En timme senare ilade de två korresponderna på snabba hästar framåt vägen till Irkutsk.

Plötsligt slocknade alla lamporna. Musiken och dansen upphörde, och danserskorna försvunno. Festligheterna voro slut, och blott några facklor upplyste nu den plats, som förut varit så full av ljus.

På ett tecken av emiren framfördes Mikael Strogoff till mitten av platsen.

— Ryske spion! sade Feofar Khan. Du har kommit för att se, men du har nu sett för sista gången. Ännu en kort stund, och dina ögon skola för alltid vara tillslutna för ljuset.

Mikael Strogoff stod upprätt, kastande stolta blickar på emiren och föraktfulla på Ivan Ogareff. Man kunde i hans ansikte inte spåra den minsta skymt av fruktan.

— Ivan, sade han, i det han skarpt såg den ryske officern i ansiktet, usle förrädare! Den sista hotelsen ur mina ögon skall vara för dig.

Ivan Ogareff ryckte på axlarna.

I detsamma hördes en kvävd snyftning alldeles i närheten. Mikael Strogoff ryckte till. Hans moder Marfa stod framför honom.

— Min mor! utbrast han. Ja, ja, åt dig, min mor vill jag ge min sista blick och inte åt denne usling. Stanna [ 127 ]där framför mig! Må mina ögon brista, under det de vila på ditt älskade ansikte.

— Bort med denna kvinna! skrek Ivan Ogareff.

Två soldater drevo undan Marfa Strogoff. Hon vacklade tillbaka, men stannade upprätt på blott några stegs avstånd från sin son.

Skarprättaren framträdde nu. Denna gång höll han sin sabel blottad och vitglödgad. Han hade nyss tagit den ur fyrfatet, vari de glödande kolen brunno.

Mikael Strogoff sökte inte göra något motstånd. Ingenting mer fanns nu för hans ögon än modern, vilken han slukade med blicken. Hela hans liv låg i denna sista blick.

Skälvande av ångest och med armarna sträckta mot sin son, betraktade Marfa Strogoff honom.

— Se med vidöppna ögon, se! utropade nu skarprättaren för sista gången med en hemsk röst, som skar igenom nattens tystnad.

Den vitglödgade sabelklingan fördes tätt framför Mikael Strogoffs ögon.

Ett förtvivlans skri ljöd. Det kom från den gamla Marfa, som därefter föll avsvimmad till marken.

Mikael Strogoff uppgav icke något rop, rörde icke en muskel, då den glödande sabelklingan fördes framför hans ansikte. Och dock sved det som eld och glänste till, som om tusen åskblixtar på en gång ljungat fram. Ögonblicket därpå blev allt svart för hans ögon.

Mikael Strogoff var blind.

Sedan emirens befallningar blivit utförda, avlägsnade sig denne med hela sitt följe. Snart funnos på denna plats inga flera kvar än Ivan Ogareff, några fackelbärare, kuriren och den avsvimmade Marfa.

Ivan Ogareff gick fram till Mikael Strogoff och betraktade hans förstörda ögon. Därpå tog han upp det kejserliga brevet, öppnade det och höll det med ett elakt hånleende framför de slocknade ögonen på tsarens kurir.

— Läs nu, Mikael Strogoff, sade han, läs, om du kan, och gå sedan och upprepa för storfursten, vad du läst! Tsarens verklige kurir är nu Ivan Ogareff.

[ 128 ]Sedan förrädaren sagt detta, stoppade han in brevet vid sitt bröst. Han kunde hava dödat Mikael Strogoff, om han velat. Men han ansåg honom nu icke längre farlig för sina förrädiska planer, och han räknade ett liv i blindhet såsom ett värre straff än döden. Det var sålunda mera av grymhet än av ädelmod, som han skonade kurirens liv.

Om några ögonblick lämnade Ivan Ogareff platsen utan att vända sig om. Fackelbärarna följde honom, och allt blev mörkt, öde och tyst på den förut så livliga platsen.

Mikael Strogoff stod ensam kvar på några stegs avstånd från sin avsvimmade moder.

Man hörde i fjärran skränet, sångerna och soldaternas larm. Det starkt upplysta Tomsk skimrade på avstånd såsom en stad i festskrud.

Mikael Strogoff lyssnade. Han hörde icke ett ljud i närheten, blott sorlet från den avlägsna staden.

Händer och fötter voro visserligen bundna, men icke starkare än att han kunde något röra dem. Trevande kröp han fram till det ställe, där hans moder fallit till marken. Han fann henne med handen, han böjde sig ned över henne, lutade sitt ansikte intill hennes bröst och lyssnade till hennes hjärtas slag. Med obeskrivlig glädje fann han, att hon levde. Han kysste hennes panna och hennes vita hår. Den gamla Marfa slog upp ögonen, igenkände genast sonen och lindade sina armar om hans hals.

— Stilla, stilla, moder! viskade sonen i hennes öra. Jag är bunden och blind, men jag lever dock, och Gud skall hjälpa mig att komma fram med mitt budskap till Irkutsk.

— Jag följer dig, Mikael, sade Marfa.

— Nej, nej, utropade sonen ivrigt. Dina ben äro för svaga, och jag har bråttom. Begiv dig hem till Omsk! Där skall jag träffa dig, då jag återkommer.

Plötsligt visade sig Nadia. Hon gick rakt fram mot sin reskamrat. Med en dolk, som hon hittat på marken,

[ 129 ]
»Med en dolk avskar hon repen, som sammanhöllo Mikael Strogoffs armar och ben.»

[ 130 ]där någon av soldaterna tappat den, avskar hon repen, som sammanhöllo Mikael Strogoffs armar och ben.

Då denne nu var blind, visste han icke, vem som löste hans band, ty den förgråtna flickan hade icke sagt ett ord. Men då han var fri, sade hon:

— Broder!

— Nadia! utropade Mikael Strogoff, Nadia!

— Ja, det är jag, svarade Nadia. Kom, broder! Mina ögon skola hädanefter vara dina, och jag skall föra dig till Irkutsk.

— Ja, ja, utbrast den gamla kvinnan, snyftande av sinnesrörelse. En trognare ledsagerska kan han aldrig få. Följ honom du, min dotter! Gå barn! Gå att utföra eder plikt! Gud välsigne er!

Och sedan hon omfamnat de båda unga, stapplade hon bort på vägen mot Omsk.

Nadia tog Mikael Strogoff vid handen, och utan att någon hindrade dem, uppnådde de snart stora landsvägen, som ledde till Irkutsk.