Tuppen och räven

Från Wikisource, det fria biblioteket.
 
Hoppa till: navigering, sök
←  Guldslottet som hängde i luften Folksagor
av Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe,
Illustrationer: Carl Larsson
Översättare: Stina Bergman

Tuppen och räven
Den gröne riddaren  →


[ 79 ]

TUPPEN OCH RÄVEN.

Det var en gång en tupp, som stod på en gödselhög och gol och flaxade med vingarna. Då kom räven på besök.

»God dag», sa räven. »Jag hör nu att du gal, men jag skulle vilja veta om du kan stå på ett ben och gala och blunda, som far din kunde», sa Mickel.

»Det kan jag visst det», gol tuppen och ställde sig på ett ben, men han blundade bara med det ena ögat. När han lyckats med det konststycket hoverade han sig fasligt och slog med vingarna, som om han gjort något riktigt storståtligt.

»Det var vackert», sa räven, »det lät precis lika vackert som när prästen mässar i kyrkan. Men månntro om du också kan stå på ett ben och gala och blunda med båda ögonen på en gång? Det tror jag knappt du kan», sa räven. »Nej, far din han var allt ett strå vassare, han.»

»Hå bevars, det kan allt jag med», tyckte tuppen, och ställde sig på ett ben och blundade med båda ögonen. Huj, vad räven var kvick med att kasta sig över tuppen. Han tog honom över nacken och slängde upp honom på sin rygg, så han aldrig hann gala slut, innan det bar i väg till skogs så fort räven kunde springa.

När de hunnit fram till en gammal gran slängde räven [ 80 ]tuppen i backen, satte foten på hans bröst och tänkte ta sig en smakbit.

»Du är minsann inte lika gudfruktig som far din, du Mickel», sa tuppen. »Han korsade sig och läste bordsbön innan han åt.»

Huj, vad räven var kvick att kasta sig över tuppen.

För all del, menade räven, nog kunde han också vara gudfruktig, och därmed släppte han taget i tuppen, la tassarna i kors och skulle till att läsa bordsbön. Vips flög tuppen upp i närmaste träd.

»Du ska nog inte komma undan för det», mumlade Mickel för sig själv. Så gick han och hämtade två stora [ 81 ]spånflak, som snickarn kastat efter sig. Tuppen glodde och glodde och funderade på vad det där kunde vara.

»Vad har du där?» frågade han.

»Det är två brev som jag fått från påven i Rom», sa räven. »Vill du inte hjälpa mig att läsa dom eftersom jag inte är läskunnig», undrade han.

»Jag ville så gärna, men jag törs inte komma ner nu», svarade tuppen. »Det kommer nämligen en jägare i skogen. Jag sitter bakom stammen jag, men jag ser’n, jag ser’n!» skrek han.

När räven hörde att tuppen gol om en jägare, tog han till benen det fortaste han kunde.

Den gången var det tuppen som var listigare än räven.