Ulla heter den tredje gumman.
Af dessa strider och dessa gräl
mår äfven hon så synnerligt väl,
och det är för henne hufvudsumman.
Hennes kinder pösa och bröstet sväller,
hon är mycket kött och är rund,
hennes växt når ingen större höjd
och ej hennes tankar heller,
men hon väger många goda pund.
Och detta är hennes stora fröjd
i kampens och slagens stund,
detta: hon är så förnämligt rund.
Om hon dunsar omkull,
där hon ligger på knäna,
så känner hon ändå inga slag
som de andra hårda träna,
hon är som en säck af ull.
Och hon tänker: »Jag är lyckligast jag,
hvarenda nagel, om än så hvass,
och alla knän och händer
och klösande tänder,
som stötas in i mitt mjuka hull,
ska känna att jag är öfverklass.»
När striden är slut,
och hon ligger och skriar så godt hon förmår,
undanrullad här eller där,
då glömmer hon ej en enda minut
hvilken viktig person hon är,
och hon torkar glad sina repor och sår.
Och hon tänker: »Stackare ni,
för er är hvarenda knagg
en sargande tagg,
men jag, jag går fri!
Har ni känt det nu,
att jag är som en riktig fru,
att jag är bättre än någon af er?»
Och hon ler,
hon känner en kittling i alla sina celler,
hon känner sig störst och bäst,
och hennes feta hjärta sväller —
kampen är hennes stora fest.
