Under långa nätter/Elfte natten
| ← Tionde natten |
|
Tolfte natten → |
Elfte natten.
Mine åhörare!
Kunnen J säga mig, var det en tillfällighet, eller fogar qvinnoödets utveckling i allmänhet sig aldrig gynnsammare? Men de underrättelser, som hafva nått mig om mina klasskamraters senare lif, hafva nästan alla varit sorgliga.
»Verstorben und verdorben!» har ljudit mig till mötes vid nästan allt som jag har hört om dem. Om några vet jag intet, flera hafva dött tidigt, och ett par af de bästa utaf dem, efter olyckliga äktenskap. Den vackra, retsamma Anna träffade det fruktansvärda ödet att hon straxt efter hemkomsten till St. Croix mistade sin far och ende slägting (han var hvit) genom ett fall från hästen. Man skulle hafva sett den lidelsefulla kärlek, med hvilken hon var fästad till denne far, och hennes längtan att få komma hem till honom! Jag har tänkt mig den olyckliga varelsen, stolt och ömtålig som hon var, värnlös midt ibland de fördomar som träffa hennes race — fördomar som hon kanhända icke haft aning om, ty i skolan kom naturligtvis sådan orätt icke i fråga.
Blott om en af mina klasskamrater, hvilken — menskligt taladt — minst förtjente att det gick henne väl, vet jag att hon lefver. rik och lycklig. Nu återstår blott att tillägga huru det gick Schoulzens, Kristianes mor och systrar.
Egentligen vet jag sjelf helt litet om denna familj. Vid min väninnas död blef all förbindelse emellan dem och mig afbruten. Jag for straxt efteråt hem och tänkte väl icke att någonsin träffa dem igen. De flyktiga, enstaka och helt och hållet tillfälliga glimt jag sedan uppfångade af dem, voro emellertid så betecknande, så väckande för tanken, så att säga uppfyllande de långa, dunkla mellanrummen, att det var mig som om jag alltid var dem när. När man i lifvet träffar på sådana öden, så förstår man huruledes de gamle bildade sig ett Fatum. Man kan ha svårt nog ännu att hålla tron på ett sådant från lifvet.
Några år voro gångna, då jag på en resa kom till Hamburg. En dam af mina bekanta, som kände något till familjen Schoulz, berättade mig att de nu bodde i närheten af Hamburg, men att fru Schoulz återigen hade haft den sorgen att mista en fullväxt dotter. Det var den vackra A. Smärtsamt berörd af denna underrättelse, som så lefvande för mig återkallade det förflutna, beslöt jag att besöka dem. Jag blef ytterst vänligt mottagen, sedan jag först hade förklarat hvem jag var, ty i början kände de icke igen mig. Åter djup sorg! Nu voro blott de två yngsta, mina skolkamrater, och den äldsta dottren qvar. Minnie höll fullkomligt hvad hon hade lofvat. Det var en strålande skönhet, dock mera af en sällsam, än egentligen fängslande art. Man kunde hafva gjort henne till feen Lorelei, eller till en af dessa mystiska, marmorbleka qvinnoskepnader som Heine besjunger i sina Lieder och som man icke vet om de tillhöra luften eller jorden. Ej en gång det svagaste spår af rodnad var att se på detta bildsköna ansigte, som den eleganta sorgdrägten gjorde ännu mera lysande. Fru Schoulz reste sig en gång under en paus, gick fram till mig och sade, i det hon med begge händerna fattade mina: Ni höll af min Christiane! Minnie deremot gjorde icke en häntydning till vårt vistande i skolan. Hon var artig, förbindlig som en dame är mot en främmande dame, men icke mera. Hon talade om Hamburg, om Paris, och att de hade tänkt på att göra en tur till detta sista ställe, hvaråt hon mycket hade gladt sig; men nu hade hennes mors hälsa tvungit dem till att förändra denna plan, så att nu ämnade de inom kort anträda en resa till Harz och kanhända till Schweiz. Jag lemnade dem, i det jag önskade, att denna färd måtte riktigt styrka och förfriska dem,
Ett par år senare återkom jag till Hamburg, denna gång för ett längre uppehåll. Då jag träffade den nämnda damen, föll samtalet återigen på Schoulzens. »O, den arma!» sade hon, »efter det sista slaget som träffade henne, har hon flyttat bort, jag vet knappt hvart». Ja, svarade jag lugnt, det hade redan händt henne när jag var här sist: då stod hon i begrepp att göra en resa till Harz, jag hoppas den gjorde dem godt.
— Harz! men det var ju just der, olyckan träffade henne! Just som hon hade nått Brocken, dog en af hennes döttrar af nerfslag. Hon förde hennes lik med tillbaka.
Jag stod förstenad: Store Gud! … Det var väl inte? … Jag förmådde icke att uttala ordet.
— Minnie hiess sie; ein wunderschönes Mädchen, gebildet, in jeder Beziehung ausgezeichnet, sade min tyska väninna undervisande. Ack, jag visste ju mer än hon!
Åter gick en rad af år. Jag hade sjelf erfarit hvad sorg och förlust ville säga, men hade utaf så mycket nästan glömt familjen Schoulz. Jag hade rest till Köpenhamn der min man uppehöll sig för att begagna Rosenborgs brunnskur. Vi bodde vid »stora Kongensgade». I fönstret midt emot sågo vi ofta en gammal fru sitta, lutad öfver en bok, som om hon läste uppmärksamt. Läste hon icke, så satt hon orörlig och såg framför sig. Värdinnan berättade oss att det var en enkefru von Schoulz, och af flera omständigheter kom jag till visshet om att det var min Christianes moder.
Har hon inte två döttrar? frågade jag, i ångest för att få höra något rysligt. Jag har icke sett mer än denna, jag tror att det är den enda hon har igen. Jag tordes icke fråga mer, jag ville icke veta mera, jag var blott ängslig för hvilken det kunde vara. Då kom en ung flicka ut genom dörren midt emot och gick ned för gatan. Det var den yngsta af systrarna.
Fru Schoulz är nu längesedan död, men Elise blef sedermera gift med en mycket bekant man,[1] och hon lefver ännu som hans enka i Köpenhamn.
- ↑ Norrmannen general Rye, som föll i första danska kriget.