Ur vår äldsta bok/10
← Kap IX. Arvsbestämmelser. |
|
Kap XI. Gränstraktat mellan Sverige och Danmark. → |
Kap. X.
Bevisning inför rätta.
Den punkt i den gamla nordiska rätten, mot vilken de mest berättigade anmärkningarna från kyrkligt håll riktades, var bevisningen. Det var särskilt den nedan nämnda tolvmannaeden, som av påven skarpt klandrades, emedan den kunde leda till att den ene brottslingen hjälpte den andre för att själv få samma hjälp. Saxo berättar, att tolvmannaeden avskaffats av Knut den store, vilket otvivelaktigt är sant i vad det gäller hirdens lagar. Under Knuts tid var det engelska inflytandet starkt. På böndernas enträgna anhållan skall tolvmannaeden åter ha införts under den svage Harald Hen, berättar samma källa.
De bevismedel, som vi här skola bebandla, äro indicier (§ 1), tolvmannaed vanligen till svarandens värjande (§ 2, 3), ed av särskilt tillkallat vittne (§ 3), intyg av tillfälligt åsynavittne (ett tydligen sent institut, § 4, 5), samt slutligen nämndens fria prövning av all förebragt bevisning (jurysystem, § 6).
§ 1.
(B 59, þiuwabalk, fl. 5.)
Eigh mughu grannær ransak syniæ. Grannær skulu i garð gangæ, þæs fyrst, ær næst ær grun a. Han skal rum kallæ oc beðæs ransak. Bonde skal eigh ransak syniæ, æn han ær sialwær hemæ. Han skal up latæ sin |
Grannarna må icke neka husrannsakan. Grannarna skola gå in först i dens gård, som misstanken närmast träffar. Honom skall man ut kalla och begära husrannsakan. Bonden skall ej husrannsakan vägra, om han själv är hemma. Han skall |
inwistærhus, þet ær kornskæmmæ ok matskæmmæ oc symnskæmme, þy þry æru inwisterhus. Æn annur hus, bæði laðæ oc nöthus, þæt hetær uthus, þo at las se firi. Nu skal bonde hus up lætæ. Nu skal bonde þæn sins hawær mist, oc annar mæð hanum in gangæ, þæn ær þer troæ baðir. Baðir skulu þer iwirlösir wæræ oc lösgiurðir oc barföttir, bundit brökær wið knæ. Ok swa in gangæ. Þer skulu letæ i þem husum. Hittir sit inni undir las ok lykki, ær þet hult halmi, þa ær sa þiuwer at. Þa skal þiuf takæ þem saklöst, firi þy at han ær sandær þiuwær ok hwargin gitær han þerre sak mæð laghum runðit. |
upplåta sina boningshus, det är sädesbod, visthus och sovrum; de tre äro boningshus. Men andra hus, det är lada och fähus, det heter uthus, även om det är lås före. Nu skall den bonden, som har mist sitt, gå in, och en annan, som de båda tro. Båda skola de vara barhuvade och lösgördlade och barfota och ha byxorna uppbundna vid knäna, och så gå in. De skola leta i husen. Hittar den bestulne sitt inne under lås och stängsel, är det höljt med halm, då är den andre tjuven. Då skall man gripa tjuven saklöst, ty han är verkligen tjuven och aldrig gitter han med ed fria sig från den saken. |
§ 2.
(B 59, Kyrkobalken, fl. 8.)
Præstær skal warðwetæ framliusum, ok þæn bakliusum ær tændær. Skil þem a bondæ ok præst; kallær præstær: »Bondi tændi», ok bonde kwæðær ne wið, biuðær firi sik tylftær eð, at han tændi eigh, þa ær han hawær sworet, þa skal præstær bötæ. |
Prästen skall ansvara för ljusen framme vid altaret, och den för ljusen borta i kyrkan, som tänder. Tvista de; säger prästen: »Bonden tände», och bonden säger nej därtill och bjuder tolvmannaed för sig, att han icke tände, då, när han gått eden, då skall prästen böta. |
§ 3.
(B 59, þiuwabalk 14.)
Hittir man grip i þiufs haptum ællær æltir þiuf af, þa skal han lysæ, sum lagh sighiæ, ok giæræ sik urþiuwæ. Kombær hin æptir, ær kænnir sit, þa skal han til gangæ mæð tylptær eðe ok twæggiæ mannæ witnum. Biði sær swa Guð hollan ok wattum sinum, »at jak hitti þænnæ grip i þiufs handum» ællær »ælti jak þiuf af». |
Finner man värdeföremål i tjuvs gömmor eller driver tjuv därifrån, då skall man kungöra det enligt lagen och göra sig urtjuva. Kommer den efter, som känner igen sitt, då skall han infinna sig med tolvmannaed och två vittnen. Han bedje sig Gud så nådig, »att jag fann denna egendom i tjuvs händer eller jag drev tjuv därifrån». |
§ 4.
(B 59, Rättlösabalk, fl. 8.)
Dræpær maðær hors ællær nöt firi manni, wetir feærföleng, þa skal siunætting firi hanum giæræ latæ ok synær witni a hændær latæ bæræ. Biði swa sær Guð hol, at »jak sa, at þu drapt fæ hans ok vette hanum feæföleng». |
Dräper någon en annans häst eller nötkreatur och gräver ned kroppen, då skall man utsätta sjudygnsstämma och låta bära åsynavittnesbörd mot honom. Vittnet skall bedja gudarna vara sig så nådiga, som »jag såg att du dräpte hans kreatur och grävde ned kroppen». |
Att gräva ned djurkroppen var en försvårande omständighet, då syftet måste vara att försvåra bevisningen. På liknande sätt var abyrd, bärande av en dräpt persons lik eller ett stulet föremål in på annans mark, ett svårt brott, då det ledde indiciebevisningen på villospår.
§ 5.
(B 59, Rättlösabalk, fl. 9.)
Dræpær fæ annet ok bær hirðingi witni, gialdi helt firi mæð swornom eðe ok taki han þæt dræpnæ; ællær nyti hold ok huð, taki halfgildi þæn, ær atti, af þem, sum drap. I pæssu mali ær hirðingi fuldær witnismaðær, hwat hældær han ær fræls ællær þræl. |
Dräper kreatur annat kreatur, och bär vallgosse vittne, gälde åter med ed rörande värdet och njute det dräpna; eller ock njute ägaren kött och hud och tage av den som dräpte halva värdet. I detta mål är vallgosse fullgiltigt vittne, vare sig han är fri eller träl. |
§ 6.
(Cod. B 59, Vidhemsprästens hand; edsöreslagen.)
Nu skal um al ezöre hæraz næmnd vitæ, hwat þær ær sant um; þy hæræznæmnd af þy hæræði sum giærðin war görd i. |
Över alla edsöresmål skall häradsnämnden pröva vad i målet är sant; den häradsnämnd i det häradet, där gärningen var gjord. |
I kap. VII ha vi visat, att ett för vår uppfattning alldeles främmande bevismedel, tvekampen, haft ett rum även i vår lag, sådan den ursprungligen varit avfattad. Har den månne även låtit järnbörden gälla såsom bevis? Detta är svårt att avgöra. Med säkerhet veta vi följande rörande närgränsande rättsområden. I Skånelagen (från omkring 1170) finnas åtskilliga bestämmelser om järnbörd, men institutet avskaffades av Valdemar II (d. 1241). I Norge fick konung Håkon Håkonsson, sedan han redan var hyllad, finna sig i att hans mor ålades järnbörd för att bevisa sin sons börd (1218). Men vid sin kröning 29 år senare genomförde konungen på initiativ av kardinal Vilhelm av Sabina förbud mot järnbörd. Samme kardinal torde ha verkat för samma sak i Sverige. Ty enligt Östgötalagen var det Birger jarl (1248—1266), som avskaffade järnbörden i Östergötland. Enligt Hälsingelagen hade järnbörden varit avskaffad av Magnus Ladulås och Birger men ånyo kommit i bruk, varefter den alldeles förbjöds 1320. Efter detta förefaller det mycket sannolikt, att en västgötsk lag från 1220-talet haft en bestämmelse om järnbörd, och Läffler har trott sig kunna tolka ett hithörande citat hos Olaus Petri så, att det skulle tyda på samma fragment av Västgötalagen som det, varur vi återgivit hednalagen. Någon visshet står icke att vinna, och det bör framhållas, att järnbörden från och med det fjärde lateranska mötet 1215 var kättersk, vadan den energiske biskop Bengt hade goda skäl att sätta in kraft på att hindra dess införande i den med all sannolikhet under hans ämbetstid redigerade Västgötalagen.
Det bör ock framhållas, att Olaus synes anse järnbörden som en yngre ersättning för enviget. Detta talar ju emot antagandet, att detta stadgande skulle stått i samma kodex som hednalagen.[1]
- ↑ Å andra sidan förefaller det tänkbart, att Olaus kan ha hämtat sin åsikt om de två bevismedlen från Saxo; om så är, kan ingenting slutas från hans ord. Jfr Saxo, ed. Müller-Velschow, s. 499, not 2.