Ur vår äldsta bok/11
| ← Kap X. Bevisning inför rätta. |
|
Bihang I. Ofta åberopade källor. → |
KAP. XI
Gränstraktat mellan Sverige och Danmark.
Den här införda traktaten finnes utom i äldsta delen av B 59 i ett rätt stort antal handskrifter, somliga till och med med runor, ehuru därför icke så gamla. Här lämnas ett försök till restitution av texten med användande av de olika handskrifterna.
Traktaten har i nyare tid inryckts i en förfalskad bulla av Agapetus, varigenom man velat ge den en vördnadsbjudande ålder och påvlig sanktion. I vår kodex finnes av yngre hand en särskild förteckning över Västergötlands gränser. De två uppsatserna äro i flera källor sammanförda till ett meningslöst stycke, där Dumme mosse vid Jönköping förlägges »mellan Bleking och Möre».
|
Hær sighær af landæmærum. Æmundær slemæ war konongær i Upsalum oc Swen Tiughuskæg i Danmark. Þer sattu riftir mællir Swerikis ok Danmark. Þa næmndus af Sweriki: Ragwaldær af Tiunda landi, Botn af Fiæðrundalandi, Gasi af Wæstmannælandi, Grimaldi af Östrægötlandi, Nænnir af Smalandum, Þorsten af Wæstrægötlandi. Af Danmark: Tolle, Toti ok Toki af Jutlandi, Gymkil af Sialandi, Dan af Skani, Grimmulfær af Grimitunum af Hallandi. Þer tolf sattu sax stenæ mællir rikiænnæ: Fyrstæ sten a Suntru |
Här talas om riksgränsen. Emund odåga var konung i Uppsala och Sven Tveskägg i Danmark. De satte gränsstenar mellan Sverige och Danmark. Då utnämndes från Sverige: Ragnvald från Tiundaland, Botn från Fjädrundaland, Gåse från Västmanland, Grimalde från Östergötland, Nänne från Småland, Torsten från Västergötland. Från Danmark: Tolle, Tote och Toke från Jutland, Gymkil från Själland, Dan från Skåne, Grimmulv i Grimeton från Halland. Dessa tolv satte sex stenar mellan rikena: den första är på Suntruås, den andra i |
|
asi, Annæn i Danæbæk, Þriðiæ Kinnæ sten, Fiærðæ i Wraksnæsi, Fæmtæ Hwitæsten, Sættæ Brimsæsten, mællir Blekongs ok Möre. Danæholmbær ær skiptær i þre löte; a en Upsalækonungær, annæn a danakonungær, þriðiæ lot a Noreghs konungær. Þa ær stæmpnæ þerræ war, þa hælt danækonongær i bezle Upsalakonungs æn norræn konongær i istæð hans. |
Danabäck, den tredje är Kinnesten, den fjärde i Vraksnäs, den femte Vitasten, den sjätte Brömsesten mellan Bleking och Möre. Danaholmen är delad i tre lotter, en äger Uppsalakonungen, en annan danakonungen, den tredje Norges konung. Då deras möte var, då höll danske konungen i betslet för Uppsalakonungen och norske konungen i hans stigbygel. |
Med avseende på sanningen eller sannolikheten av de lämnade uppgifterna är följande att anföra. Vi veta av Ottar och Ulvsten, att på Alfred den stores tid Bleking räknades till Sverige; å andra sidan veta vi, att det hörde till Danmark, då biskopsstolen i Lund upprättades år 1060. Det är alltså mycket möjligt, att det just under Emund gammal överlåtits, såsom även andra källor antyda. Däremot är det omöjligt, att den danske konungen skulle varit Sven Tveskägg, för såvitt Emund Slemæ verkligen är Olov Skötkonungs son; Sven Tveskägg var aldrig samtidig med denne Emund, vilket däremot gällde om hans dotterson, Sven Estridsson. Mycket möjligt är, att mellan dessa två ingåtts en överenskommelse av i texten antytt slag. Vilja vi antaga, att Sven Tveskägg varit den ena parten, så få vi tänka oss en annan Emund än den, som eljest kallas Emund Slemæ. Händelsen får då förläggas till 900-talet.
Slutstycket överraskar genom att införa Norges konung, som väl icke hade med denna överenskommelse att skaffa. Det låter också Sveriges konung intaga en överordnad ställning, som passar dåligt till sakläget, då ju Sverige var den förlorande parten. Troligen har detta stycke kommit in från en annan berättelse, t. ex. om mötet i Kunghäll, där Inge d. ä. blev svärfader till norske konungen och i det hela kunde vara en vördad ålderspresident utan att ha politiskt övervälde.
Bland de många varianterna på namnen är det knappast några, som förtjäna anföras. Dock kan nämnas, att en run- handskrift kallar Västergötlands representant Tore, vilket kunde passa hop med namnet på den tredje lagmannen i lagmanslängden. En sådan sammanställning är emellertid mycket osäker. Vår kodex har Grimitun som mansnamn; detta är påtagligen fel och har rättats efter en varianthandskrift, vilken har det ännu kvarlevande namnet på en halländsk gränssocken såsom ortnamn.