Ur vår äldsta bok/6
| ← Kap V. Kyrkliga skatter. |
|
Kap VII. Ärekränkning. → |
KAP. VI.
Ogärningar.
§ 1.
(VGL. I, Orbotamal.)
|
Dræper maðær man i kyrkiu, þæet ær niðingsværk. Dræpær maðer man a þingi, þæt ær niðingsværk. Gangær maðær a grið ok göræ sæt, hæmnir maðær þiufs, hæmnir maðær ræpsingær a þingi mæð sarum æller mæð drape ællær mæð brænnu, þæt ær niðingswærk; firigiort landi oc lösum öræ. Huggær maðær baðær hændær af manni, dræpær maðær sowen man, þæt ær niðingswærk. Þæt ær niðingswærk at bæræ skiold ivir þangbrækku. Hæriær a sit eghit land, firigiort iorð, landswist ok lösum örum. Binder maðær man i skoghe vid tre, þæt ær niðingswærk. Skyter madær in at liuræ ok dræpær man, dræpær i löghu ællær i bastughu, dræpær, þa han nöte þarwæ sinæ, stingir ut bæðin öghun a manni, skiær tungu or höfði manni, hoggær af baða fötær af manni, dræpær maðær kono; þæt ær niðingswærk alt. Hun a e frið til mot ok til mæssu, aldrigh æru swa mykil wigh imællum mannæ. |
Dräper någon någon i kyrka, det är nidingsverk. Dräper någon å ting, det är nidingsverk. Bryter någon fred och gjord förlikning, hämnas någon tjuv, hämnas någon straff, ådömt å ting, med sår eller med dråp eller med brand, det är nidingsverk, han har förverkat land och lösöre. Hugger någon båda händerna av någon, dräper någon sovande man, det är nidingsverk. Det är nidingsverk att bära sköld över tångbrink. Härjar någon sitt eget land, han har förverkat jord och landsvistelse och lösöre. Binder någon någon i skog vid träd, det är nidingsverk. Skjuter någon in genom taköppning och dräper någon, dräper i badet eller badstugan, dräper, då han gör sin tarv, stinger ut båda ögonen på någon, skär av tungan på någon, hugger båda fötterna av någon, dräper någon en kvinna, det allt är nidingsverk. Hon äger alltid frid till möte och till mässa, hur stor än striden må vara mellan män. |
|
Dræpær maðær lönær drotten sin, þæt ær niðingswærk. Dræpær maðær man i ölbænk mæð kniwi, siter um kniw oc kötstykki mæð hanum, þæt ær niðingswærk. Hugger man bu mans niðær, gærs at gorwarghær, þæt ær niðingswærk. Löpær maðær a hærskip oc gærs bunkæbitær, maðær standær a halsi ok a höfði ok hæriær man, þæt ær niðingswærk. |
Dräper någon sin husbonde, det är nidingsverk. Dräper i ölbänk med kniv, då han delar kniv och köttstycke med honom, det är nidingsverk. Hugger någon ned någons boskap och gör sig med avseende på den till gorvarg, det är nidingsverk. Löper någon på härskepp och gör sig till sjörövare, står någon på en annans huvud och plundrar honom, det är nidingsverk. |
Stadgandena om urbotamål tillhöra, om man får döma av stilen, de äldsta partierna i lagen. De innehålla, såsom synes, åtskilligt, som sedan återkommer i Magnus Ladulås’ fridslagar (kyrkofrid, tingsfrid, kvinnofrid och hemfrid), dessa hade nog till uppgift mindre att införa ny rätt än att göra straffet effektivt genom att utsträcka fredlösheten utom landskapet eller häradet. I Västergötland gällde den strängaste fredlösheten blott mellan Älven och Tiveden. Nidingsverket var undantaget från den benådningsrätt, som tillkom konungen, då han red sin Eriksgata.
De enskilda uttrycken fordra i regeln knappast någon förklaring. Med tångbrink menas enligt somliga den av havstång betäckta havsstranden. Enligt andra betyder det gränsmark, gränsskog. Andemeningen blir i båda fallen densamma. Fredlöshetsuttrycket har släktskap med ett i norska lagar ofta mötande, versifierat uttryck:
Firigiort fe och friði,
landi oc lausom eyre.
I den yngre lagen motsvaras den äldres stadganden om urbotamål av tre flockar; den första handlar om urbotamål och är starkt påverkad av den kungliga lagstiftningen om edsöre, den andra om nidingsverk och den tredje om styggelseverk, om vilka även den nedan införda paragrafen handlar.
§ 2.
(VGL. I, Giptarbalkær 8, med tillägg ur den yngre lagens motsvarande stadgande, Giptarbalkær 15.)
|
Liggær maðær hos dottor sinni, þæt mal skal af landi bort skiptæ ok til Roms. Egho faðghær twer ena kono, egho bröðær twer enæ kono, egho bröðrunghær twer enæ kono, egho systrungær twer enæ kono, egho modhghor twa en man, egho syster tua en man, egho systrungur ællær bröðunghur twar en man, þæt er firnær wærk. Myrðir konæ barn sit, dræpær sun faður sin ællær faðir sun, ællær broðir broðor sin, ællær brödhrungær bröðrung sin, ællær systrungi systrung sin, ællær faðurfaður sin, ællær moðorfaður sin ællær sunærsun sin, ællær dottorsun sin, ællær broðorsun sin, ællær systursun sin; allum slikum malum skal af landi skiptæ mæð brewi til Pawans i Rom. Þer skulu af pawanum bref takæ ok aptær til biskups föræ, latæ han seæ, hwilkæ miskun þer fingu. Biskupær skal þem bref fa firi tiundæ sin. (Þæt er kwæðia konongs ok biskups ok aldræ wæsgötæ, at slikt mal skal alt til Rom skriwæ.) |
Lägrar någon sin dotter, det mål skall man döma bort från landet och till Rom. Äga fader och son samma hustru, äga två bröder samma hustru, äga två kusiner på fädernet eller två kusiner på mödernet samma hustru, äga moder och dotter samme man, äga två systrar samme man, äga systrars döttrar eller bröders döttrar samme man, det är styggelseverk. Mördar kvinna sitt barn, dräper son sin fader eller fader sin son eller broder sin broder eller kusin sin kusin, eller någon sin farfader eller sin morfader eller sin sonson eller sin dotterson eller sin brorson eller sin systerson, alla slika mål skall man från landet döma med brev till påven i Rom. De skola få brev av påven och föra det åter till biskopen och låta honom se, vad nåd de fingo. Biskopen skall utfärda brev åt dem för sin tionde (utan lösen). (Det är konungens, biskopens och Västergötlands landstings budskap, att slikt mål skall dömas till Rom.) |
Den här avtryckta lagparagrafen ger en rätt intressant inblick i vår lags tillblivelse. Då lagman Eskil samlade Lumbers lagar och andras, fann han även en överenskommelse mellan konung, biskop och folk, som gällde de brott, vilka blott kunde sonas med en vallfärd till Rom. Överenskommelsen synes ha förelegat i form av ett brev, vars avslutningsord icke influtit i vår äldsta handskrift men däremot i en annan handskriftsgrupp, varifrån den gått i arv till den yngre lagen, som även eljest i ett och annat fall har en äldre och bättre text än den äldre handskriften. Stadgandet tillgodoser en del önskemål, som uttalas i påvebrev från början av 1170-talet, och det är väl alltså yngre än dessa, alltså från ungefär samma tid, som beslutet om tionde under biskop Järpulv. Från Sverker d. ä:s tid (1150-talet) föreligger en knapphändig notis om behandlingen av ett hithörande mål, se sid. 17. Själva straffet, att den felande skall hänvisas (destinari) till Rom, behandlas i ett påvebrev till Skarabiskopen 1220. I detta brev ger emellertid påven tillstånd, att biskopen får bevilja avlösning i vissa hithörande fall. Det framgår av sammanhanget, att en del folk avstått från att begära avlösning, då den skolat köpas så dyrt som genom en Romresa. Vid lagens utarbetande kom beslutet i sin helhet att stå i giftabalken, ehuru blott dess första del hörde dit.