Ur vår äldsta bok/7
| ← Kap VI. Ogärningar. |
|
Kap VIII. Valbestämmelser. → |
KAP. VII.
Ärekränkning.
§ 1.
(Den här avtryckta s. k. Hednalagen finnes icke i någon bevarad medeltida handskrift, den är av Läffler rekonstruerad enligt det återgivande den fått i Olai Petris svenska krönika samt i Burei upplaga av Upplandslagen av år 1607. Senare har man återfunnit en av Olaus Petri egenhändigt gjord uppteckning av stadgandet. Att detta tillhört en äldre form av lagman Eskils Västgötalag, har av Läffler och v. Friesen klart bevisats.)
|
Givr maðr oquæðinsorð manni:
»Þu ær æi mans maki oc eig
maðr i brysti.» »Ek ær maðr
sum þu.» Þeir skulu mötaz a
þriggia vægha motum. Cumbr
þan orð havr giuit oc þan cumbr
eig, þer orð havr lutit, þa mun
han þan vara, sum han heitir. Ær
eig eiðgangr oc eig vitnisbær,
huarti firi man ælla kunu. Cumbr
oc þan orð havr lutit oc eig þan
orð havr givit, þa opar han þry
niðings op oc markar han a iarðu.
Þa se han maðr þæs værri, þet
talaði, han eig halla þorði. Nu
mötaz þeir |
Giver man okvädinsord åt man: »Du är ej mans make och ej man i bröstet.» »Jag är man som du.» De skola mötas vid tre vägars möte. Kommer den ord haver givit, och den kommer ej, som ord har fått, då må han vara, som han blivit kallad, han är ej edför och ej vittnesgill, varken i mans eller kvinnas sak. Kommer däremot den, som ord har fått, och den kommer ej, som ord har givit, då ropar han tre gånger: »niding!» och gör ett märke på marken. Då vare han dess värre, som sade det, som han icke vågade stå för. Nu mötas de båda med fulla vapen; faller den ord fått, för honom bötes halv bot. Faller den ord givit; ordförbrytelse är värst, tungan är främste dråparen. Han ligge ogill. |
Som synes är språkformen något ålderdomligare än i de övriga textproven. Man har kunnat visa, att de avvikande formerna äro västgötska, ehuru många därjämte äro norska. Ek för jag, är t. ex. ännu i bruk i Marks härad, och diftongen ei (ai) för e likaledes i stora delar av landskapet, vilket dock åtminstone delvis är resultatet av en senare utveckling. Slutraderna verka vid uppläsning bestämt rytmiskt, ehuru de icke alla ha allitteration.
Jämförelsen med nästa § är mycket upplysande, i det den visar både den påtagliga släktskapen och de mycket stora förändringar, som kyrkan fått genomförda i denna del av rätten.
§ 2.
(B. 59, Rättlösabalken 5.)
|
Kallær maðær man bykkiuhwælp. »Hwær ær þæt?» sighir han. »Þu», koð hin. »Jak skirskutæ þy, at þu kallæðe mik ukweðinsorð.» Þæt ær sæxtan örtgohæ sak i hwan lot. Han skal hanum þing wisæ ok skirskutæwitni latæ bæræ at endaghæ oc witæ mæð tylptær eðe, bidi swa sær guð hol oc wattum sinum, at »þu kallæðe mik ukweðinsorð, ok þu æst sandær at sak þerri, ær iak giwær þær». Swa skal ukweðinsorð sökiæ oc firnærorð. Kallær maðær annan frælsgiwæ, þæn ætborin ær, ællær sighir: »Jak sa, at þu rant en firi enom ok hafði spyut a baki», þæt ær ukweðinsorð, þrenni sextanörtoghæ sak. »Jak sa, at maðær sarð þik.» »Hwar ær þæt? »Þu» koð han. |
Kallar någon en annan hundvalp. »Vem är det?» säger den andre. »Du», säger den förste. »Jag tager de närvarande till vittnen, att du gav mig okvädinsord.» Det är sexton örtugars sak i varje lott. Han skall stämma honom till tinget och låta de tillkallade vittna på endagen och bevisa med tolvmannaed, bedja sig så gudarna nådiga och hans edgärdsmän, att »du kallade mig okvädinsord, och du är skyldig i den sak, som jag nu åtalar dig för». Så skall man kära för okvädinsord och beskyllning för styggelseverk. Kallar någon en annan frigiven, som är genom födelsen fri, eller säger: »Jag såg, att du sprang för en enda man och hade spjutet på ryggen (eller: hade hans spjut riktat mot din rygg), det är okvädinsord, sexton örtugars sak. »Jag såg, att en man bedrev onaturlig last med dig.» »Vem är |
|
»Jak skirskutæ þy, at þu kallæðe mik ukwædinsorð ok firnær orð.» Þæt ær sextanörtoghæ sak i hwan þriðiung. »Jak sa, at þu atti þin williæ við ko ællæ mæræ.» Þæt ær firnærorð, þrænni sæxtanörtughæsak, þæt skal sökigæ a hændær hanum; kombær eigh ne wið. »Jak sa, at þu atti moðor þinæ», þæt æt firnærorð, ok þrænni sæxtanörtughæ sak ok kombær eigh ne wið. Þættæ æru ukwædinsorð kono: »Jak sa, at þu ret a kwiggrindu lösharæð ok i trolsham, pæa alt war jamrift nat oc daghær.» Kallær hanæ kunnæ firigæræ kono ælle ko, þæt ær ukwædinsorð. Kallær kono hortutu, þæt ær ukwædinsorð. Kallær kono hawa at faður sin ællær strukit hawæ barn sit fra sær ællær hawa myrt sit barn, þætte æru firnærorð. Al þæssi syndæmal skal fyrst wið præst sin talæ ok eigh braðæ up mæð awund ællær wrezwilliæ, num han sæki sik at þrim markum, hete þrer oc æru twar. |
det?» »Du», sade han. »Jag hänskjuter till vittnen, att du gav mig okvädinsord och beskylde mig för styggelseverk.» Det är sexton örtugars sak i varje treding. »Jag såg, att du tillfredsställde din lusta med ko eller sto», det är styggelseord, tre sextonörtugars sak; det skall man kära mot honom, han kan icke neka. »Jag såg, att du tillfredsställde din lusta med din moder», det är styggelseord, tre gånger sexton örtugars bot, och han får ej neka. Följande äro okvädinsord till en kvinna: »Jag såg, att du red på en fållgrind med utslaget hår i häxdräkt, då det var mitt emellan natt och dag.» Eller man skyller henne för att kunna förtrolla kvinna eller ko; det är okvädinsord. Kallar man en kvinna horkona, det är okvädinsord. Säger man, att en kvinna bedrivit otukt med sin fader eller fördrivit sitt foster eller mördat sitt barn, det är styggelseord. Om alla dessa synder skall man först tala med sin präst och icke framkasta beskyllningar av hat eller i vredesmod, om man icke vill göra sig förlustig tre marker; kallas tre och äro två. |
Den vanliga fördelningen av böter var i Sverige, att en tredjedel gick till målsäganden, en till konungen och en till tingsmenigheten (alle män). Från början var tre marker, en i varje tredjedel, ett ytterst vanligt bötesbelopp. Det återkommer i de flesta landskapslagar och till och med i Jaroslavs rysk-skandinaviska lag (Ruskaja pravda). Men vid tiden för Knut Erikssons myntförbättring torde denna bot ha synts väl hög. Man har infört ett slags rabattsystem, så att blott sexton örtugar räknades i varje mark. Det hela blev alltså, såsom det på en del ställen uttryckes, »trenne sextonörtugar», och de ursprungligen till tre marker bestämda böterna blevo i verkligheten två, »hete tre och äro två». — Spår av liknande förhållanden ser man på andra håll. Hälsingelagen talar om »botmark» såsom en särskild myntenhet, och i Norge var år 1164 en »sakmäten» mark blott hälften av en »silvermäten», vilken senare då antogs att gälla vid böter till biskopen.