Ur vår äldsta bok/8

[ 83 ]

Kap. VIII.

Valbestämmelser.

§ 1.

(Cod. B 59, äldsta handen, Rättlösab. fl. 1.)

Svær ægho konong at takæ oc swa wrækæ. Han skal måðd gislum ovæn faræ ok i Östregötland. Þa skal han sændimæn hingæt gæræ til aldræ götæ þings. Þa skal laghmaðær gislæ skiptæ: tua sunnæn af landi, ok tua norðæn af landi. Siðæn skal aðræ fiuræ mæn af landi gæræ mæð þem. Þer skulu til Junæbækkær mote faræ. Östgötæ gislæ skulu þingæt fylghiæ ok witni bæræ, at han ær swa inlændær, sum lagh þerræ sighiæ. Þa skal aldræ götæ þing i gen hanum næmnæ. Þa han til þings komber, þa skal han sik allum götom trolekæn swæriæ, at han skal eigh ræt lagh a landi waru brytæ. Þa skal laghmaðær han fyrst til konongs dömæ ok siðæn aðrir, þer ær han biðær. Konungær skal þa þrim mannum frið giwæ, þem ær eigh hawe niðingswærk giort.

Uppsvearna äga att välja konung och likaledes att avsätta. Han skall fara med gisslan ned till Östergötland. Sedan skall han skicka sändemän hit till alla götars ting. Då skall lagmannen utse gisslomän, två från norra delen av landskapet och två från södra delen av landskapet och sedan ytterligare fyra jämte de förut nämnda. De skola fara till mötes vid Junabäck. Östgötarnas gisslomän skola följa honom dit och gå ed, att han kommit in i deras land så, som deras lag säger. Sedan skall alla götars ting sammankallas honom till mötes. Då han kommer till tinget, då skall han svärja trohetsed till alla (väst)götar och lova, att han aldrig skall bryta rätt lag i vårt land. Sedan skall lagmannen förklara honom för konung och sedan andra, de, som han beder därom. Konungen skall giva frid åt tre män, som icke hava gjort nidingsverk.

Den nu införda paragrafen har varit mycket diskuterad i litteraturen. Man har till en början icke rätt velat tro, att [ 84 ]lagen skulle haft bestämmelser för huru konungen skall avsättas, och man har för att undgå denna enligt mångas mening orimliga översättning gjort åtskilliga försök att omtolka orden. Det lider dock intet tvivel, att vräka just betyder avsätta, fördriva från ämbetet. I denna betydelse förekommer ordet i Erikskrönikan på tal om den redan valde Valdemar, och bortvrækelse förekommer med samma mening i vår text om lagman Ulvar. Att vår lag skulle ha föreskrifter om konungens avsättning, kan dock icke vara underligare, än att den norska Frostatingslagen har föreskrift om hur mycket folk som skall uppbådas, då konungen begått sådant hemfridsbrott, att han lagligen skall dräpas. Något konungadöme av Guds nåde kände våra fäder ej.

En annan sak, som framkallat undran, är stadgandets ålder. Det är uppenbart, att det kommit in på ett alldeles orimligt ställe i lagen, ty Rättlösabalken skulle handla om rättlösa, det är: olovligt begagnande av annans egendom. Saken tyder på att stadgandet är inkommet efter lagman Eskils redaktionsarbete, troligen efter Knut Långes uppror eller kanske efter Valdemars val. Enligt andra skulle det härröra från tiden efter Erik den helige, då dennes medtävlares son satte sig i spetsen för den här, som övermannade inkräktaren Magnus Henriksson. I alla händelser är det hela en kompromiss, som ingåtts, sedan man hunnit bliva grundligt trött på de tronstrider, vilka så starkt prägla vår konungalängd.

De former, som skola värna landskapets rätt att avfordra konungen trohetsed, påminna starkt om händelserna vid Ragnvald Knapphövdes dråp. I berättelsen om samma händelse antyder Saxo, att svearna vid den tiden ansågo sig ha företrädesrätt till konungavalet.

§ 2.

(Samma ställe, flock 2.)

Æn biskup skal takæ, þa skal kononger allæ landæ at spyriæ,

Om biskop skall antagas, då skall konungen fråga alla landsmännen,

[ 85 ]

hwarn þer williæ hawe. Han skal bondæsun wæræ. Þa skal konongær hanum staf i hand sæliæ oc gullfingrini. Siðæn skal han i kirkiu leðæ ok i biskupsstol sætiæ. Þa ær han fulkomen til walz utæn vixl.

vem de vilja hava. Han skall vara bondeson. Sedan skall konungen sätta stav i hans hand och ring på hans finger. Sedan skall han föras till kyrkan och sättas i biskopsstolen. Därefter är han fullständigt insatt i sitt ämbete utan vigning.

Somliga av föreskrifterna i denna flock göra bestämt intryck av att vara avsedda att stå i opposition mot vissa kyrkliga krav. Enligt kanonisk rätt skulle biskopen väljas av domkapitlet. I ett påvebrev 1250 klandras skarpt, att i Sverige biskoparna valts av konungen och stormännen »under bifallsrop av en larmande folkmassa». Vigningen ansågs naturligtvis också nödvändig. Vårt stadgande, som delvis har motsvarighet i den norska Eidsivatingslagen, avser tydligen att hävda sakernas gamla ordning. Jfr s. 66.

Föreskriften, att biskop skall vara bondeson, medger dubbel tolkning. Det kan tänkas, att man avsett den frie mannen i motsats mot trälen. Men det kan ock tänkas, att man velat utesluta söner av präster. Då Vilhelm av Sabina år 1248 besökte vårt land, befanns det, att mer än hälften av prästerna voro söner av präster och alltså barn av en från kyrklig synpunkt olaglig förbindelse. Kyrkan uteslöt principiellt oäkta barn från rätt till biskopsämbetet. Troligast förefaller här, att västgötaallmogen gått in på det kyrkliga kravet, då det gav böndernas egna söner en värdefull företrädesrätt.

Något otvivelaktigt exempel på tillämpningen av vår lags föreskrifter, som kvarstå i VGL II, är icke känt. Då lagmanssonen Brynolf Algotsson år 1278 valdes till biskop, så skedde detta, enligt den bevarade valurkunden, i fullt kanonisk form, »per compromissum», d. v. s. genom en av domkapitlet utsedd tremannanämnd. Men då man erfar, att två av de tre voro den valdes bröder och att den tredje omedelbart avgick från domprostämbetet, så ligger det nära att misstänka, att valet i realiteten var bestämt förut, genom en all[ 86 ]män mening, som kanske till och med förelåg i ett tingsbeslut (»universo populo expetente» säger Vastovius).

§ 3.

(B 59, äldsta handen, med tillägg inom klammer ur den yngre lagen.)

Skil sokn(um prest), waldi þer, sum flere æru, (ok biskupær giwi kirkiu, thaghær, uti æru thre wikur).

Är socken oense (om val av präst), råde de, som äro flere. (Och biskopen skall bortgiva kyrkan, så snart tre veckor gått.)

Det i den yngre lagen införda tillägget kan tolkas på två sätt. Antingen kan det innehålla en föreskrift, att biskopen skall fritt förfoga över utnämningen, då tre veckor gått. Så tolkas bestämmelsen i den latinska redaktionen. Men denna tolkning stöter på svårighet däri, att en sådan situation, att ingen valdes, icke behöver ifrågakomma, då majoriteten får besluta. Stället kan även tolkas som en föreskrift för biskopen att, så snart tre veckor gått, med första insätta den valde i ämbetet.

Församlingens valrätt är tydligen gammal i Norden. Möjligen är den av engelskt ursprung. Mellan församlingens fria disposition över ämbetena och den kanoniska regeln, att blott andliga få ha befattning med prästens utnämning, finnas flera olika mellanstadier i våra lagar. Borgartingslagen, som gällde t. ex. i Bohuslän, ger bönderna full rätt att välja präst i »häradskyrkorna». Den valde kunde icke avsättas, med mindre biskopen hade två grannprästers vittnesbörd, att han var oduglig. (N. G. L. I, s. 346). I Frostatingslagen (Ib. s. 135) är kompromissen tydlig. Biskopen har rätt att bestämma, »men han har lovat oss att få de präster, som oss tyckas och som kunna sin tjänst; detta är forn rätt». Enligt Östgötalagen äger församlingen att sätta tre på förslag, bland vilka biskopen väljer en; församlingsborna ha veto, var för sig, om biskopen vill välja en diakon (pæpling). Enligt Upplandslagen förlorar församlingen all rätt, om den icke är enhällig; denna lag är ju också redigerad av en andlig. Även enligt Smålandslagen skulle en enhällig församlingskallelse gälla; men [ 87 ]om en sådan icke kunde komma till stånd, skulle biskopen få sätta tre på förslag, varibland församlingen fick välja.

§ 4.

(Text som i § 1 & 2.)

Bondæsun skal laghmaðær væræ. Þy skulu allir böndær waldæ mæð Guðs miskun. Konongær skal næmd firi sik sætia ok laghmaðær a þingi; þæt heter æ aldræ götæ þing, ær laghmaðær ær a; þær ma folk ætleðæ oc sættum lysæ.

En bondeson skall vara lagman. För valet skola alla bönderna råda med Guds nåd. Konungen äger låta nämnd sammanträda inför sig och likaså lagmannen; det heter dock alitid alla götars ting, då lagmannen är tillstädes; där kan man ättleda folk och kungöra förlikningar.

Bestämmelsen om lagmans val föranleder knappt någon anmärkning; däremot har stadgandet om konungens rätt att »sätta» nämnd föranlett åtskillig diskussion. Den ovan givna tolkningen, först framställd av Pipping, torde vara den rätta. Konungen är hedersordförande, om han är tillstädes; i annat fall föres ordet av lagmannen, och detta minskar i intet avseende tingets behörighet.

§ 5.

(Cod. B 59, Lydekini hand.)

Ængin þianostoman ma næmpdaman wæræ, utæn þæt se baðe mæð bondænnæ ok hæræðshöfðingæ wiliæ. Hwar sik þrængær til at wæræ næmpdæman a mot hæræðshöfðingæ ok bondom, böte III XVI örtogh ok misti næmpdinæ.

Ingen ämbetsman får vara nämndeman, om det icke sker med böndernas och häradshövdingens medgivande. En var, som tvingar sig till att vara nämndeman mot häradshövding och bönder, böte tre gånger sexton örtugar, och miste platsen i nämnden.

Paragrafen, som ger uttryck åt böndernas misstro mot kungligt intrång i deras rättskipning, har väl varit lag, ehuru den ej influtit i någon av de egentliga lagtexterna.